samtiden - Issadissas blogg

Kriget om livsstilen

Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.

”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!

– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.

Så där fortsätter de. Dag efter dag.

Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.

Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.

Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).

Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”

Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.

Hur vill vi se världen?

Dags att titta på morgonen igen. (Jag har nyss skrivit om bilderna av vår vardag och vill fortsätta prata om dem.) Tog fram ett kollage från ytterligare en bildkälla.

Nu till den viktiga frågan:

Vilket kollage visar morgonen så som DU vill se den i media och reklam? Och varför (om du orkar)? Skriv i kommentarerna eller på Facebook/LinkedIn/Twitter.

Ps. Bilderna i kollage 1 kommer från Johnér Bildbyrå, kollage 2-bilderna kommer från Linkimage och kollage 3 är en samling av bilder från Instagram. Ds.

Klipp som förgyllde dagen som jag vill dela vidare

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått (?)

Och nästa:

Ojoj. Den kostade nog en del. Fast å andra sidan – vad bra det blev!

Men absolut bäst är ju det här. För det är på riktigt. (Tyvärr lyckas jag inte bädda in klippet.)

https://www.facebook.com/video.php?v=10152336966932136&set=vb.655872135&type=2&theater

Livlinor och toalettsitsar

”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.

Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.

I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.

Bilder – ideal eller sanning?

I de flesta artiklar, bloggar och föredrag som handlar om bildkommunikation pratas det väldigt mycket om att vara autentisk. Och mängden blogginlägg som hånfullt förklenar de mest typiska bildbyråbilderna visar också på samma längtan efter någonslags sanning (Nanna Johanssons inlägg om kvinnor som kastar löv är en höjdare i genren). Men hur ser det egentligen ut när man tittar på bildflödet som kommer upp när man skriver ”morgon” i sökrutan på en bildbyrå (i det här fallet Johnér)?

Jo. Såhär. Och då har jag valt det svenska materialet. Det som vi ser i bättre reklam och på webbplatser med viss medvetenhet.

morgonbb — Morning has broken, like the first moooooorning………….

De är så snygga på morgnarna, de där människorna på bildbyråbilderna. Rena, fräscha och utan grus i ögonvrårna. Inget kaffedreggel på muggkanten, inte. Barnen ler i sin rosighet. När de inte hoppar glatt i sängen. Ljuset fallet vackert in genom fönstret. Apelsinjuicen är solgul. Vi skrattar. Och älskar varandra.

Vad händer när jag skriver in hashtaggen #morgon på Instagram? Vad vill vi dela med oss av? Jag är väl medveten om att det fortfarande är en friserad bild av verkligheten vi oftast visar upp i sociala medier. Men jag blev glad. Lycklig. Jag kände känslor. Riktiga känslor. Blandade känslor.

Det är inte så att livet inte är mysigt på morgnarna runt om i Sverige. Men det är avsevärt mer diversifierat än det ser ut i bildbyråvärlden. I vissa delar är det mörkt, i andra delar har solen gått upp. Det som är morgon för mig är förmiddag för någon annan. Någon ligger i sängen och gosar med ett barn, en annan har redan varit på sin första fotbollsträning, kaffet kan njutas framför TV:n eller fönstret.

Vad kan vi lära oss av det här, vi som jobbar med kommunikation. Kanske att vi är förbiseglade av icke-proffsen. De har för längesedan sett igenom fluffigheten och ytan i reklamens bilder. Icke-proffsen (målgruppen?!?) avkodar reklamens bilder som konstgjorda (och därför icke trovärdiga?) och berörs inte så värst. Varken av bilderna eller av budskapet.

Icke-proffsen lajkar och delar det roliga, det gulliga, det riktiga, det som tar tag. De lajkar och delar bildbyråernas bilder först när de tömts på allt innehåll och blivit direkt parodiska. Då har de tillslut fått ett värde. Eller?

Issadissa, ”den andra” och hemmatrivseln #bloggswe

”Meh!” säger ”den andra” till Issadissa. ”Nu får du väl ändå ta och skärpa dig! Såhär kan det inte se ut.”

”Menvadårå” svarar Issadissa litet grötigt eftersom hon ligger på soffan och just ska titta på ännu ett avsnitt av ”The Fall”. ”De där tidningarna innehåller ju massor med intressant inspiration till blogginlägg!”

”Jamen, klipp ut, sortera och lägg i en mapp DÅ!!” säger ”den andra” och suckar väldigt demonstrativt. ”Eller skriv de där blogginläggen!!”

”Tagga ner! Du är ju bara sååååå analretinent!” Issadissa sörplar starkt engelskt te med mjölk och längtar efter godis. ”Men du, det här är verkligen intressant: vad tror du att de vill säga med Gillian Anderssons roll egentligen? Hon är ju makalöst vacker men helt oberörbar, känslomässigt. Hon har tunna skjortor som är ordentligt uppknäppta, vad betyder det?”

”Jag orkar inte tänka. Jag måste laga mat och betala räkningar.”

OK. Issadissa och ”den andra” bara fortsätter och fortsätter. Jag tror att när de väl håller sams och tar sig ut i världen sida vid sida så kommer de att kunna uträtta storverk, men just nu är de småsinta och irriterade och låter den mesta energin gå åt till att smågräla om futiliteter.
Vad handlar då tidningsklippen om, som bara måste bli omskrivna av just mig?

1. Proteinhajpen eller varför alla äter kvarg.

2. Innehållslöshetens tyranni med nedslag i Filippa Reinfeldts lista över tips till det fagra sommar-Stockholm.

Så har jag annat jag bara måste skriva om och litet lösa trådar jag ännu inte knutit ihop.

3. Vägen till fulländning när det gäller köttbullar

4. ”Den högsta kasten” och flickvänsmaterial

5. Mer om Yoga Nidra och mindfulness

6. Hur Issadissa och ”den andra” på olika håll drev på mot stresskollapsen

Heminredning, "vitt och fräscht" och "Orka torka"

Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.

Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:

alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
tidningarna till tidningsinsamlingen
pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)

Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.

Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:

Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.

Veckans vinnare i kriget om mest länkat och lajkat!

Jag gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig. Heller inte på att det jag skriver om är statistiskt säkerställt. Jag utgår helt oförblommerat från det som händer i mitt Facebook-flöde. Och drar stora växlar på det. Utan att skämmas.

Så (trumvirvel) – veckans vinnare i Issadissas kringskurna sociala medier-värld är (trumvirvel samt trumpetstötar) – EMMA WATSON!!! Allas vår Hermione som talar om feminism och jämställdhet i Förenta Nationerna. Inte ett öga torrt, inte ett hjärta oberört.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Q0Dg226G2Z8&w=420&h=315]

Hatarna kunde ju inte bara låta henne vara, så de satte igång. Varför? Vad går de igång på? Varför kan vi inte bara enas om att vissa saker är bra, vissa människor är goda?

Vilket för mig ganska sömlöst över till andra plats där en som utsatts för mobbning och kommit vidare ger en korkad, inbilsk och glömsk mobbare svar på tal – Karin Adelsköld. Läs mer om det.

Skärmdump från Karin Adelskölds Facebook-sida.

Så till de mera stillsamma länkningarna. De där som folk gör men inte ordar så mycket om. Men som ändå dyker upp, plopp här, plopp där, så att det inte går att bortse ifrån att här, här, här är det något som berör många. Den ena handlar om ballongsamhället och den andra om de rädda organisationerna. Väldigt tänkvärda inlägg kring samhället, oviljan att ta ansvar och den allmänna titelsjukan i medelklassen. Bland annat. Som uppenbart har skapat igenkänning hos många. Det intressanta är att de båda debattartiklarna är skrivna av en och samma person, Mats Alvesson. Han forskar kring området ”funktionell dumhet” och kom förra året ut med en bok med titeln ”The Triumph of Emptiness”. Och tomhet, kära läsare, har jag tänkt mycket på. Så det återkommer jag till.

Friday on my mind #bloggswe

Från andra konserten jag var medföljande på. Kägelbanan 2012.

Aktivisten visste redan vid tio års ålder att Markus Krunegård var en artist att räkna med. Vilket har medfört att jag nu varit på tre konserter med honom under loppet av fem år. Som medföljande mamma. Nu senast i fredags, som alltså var en dag fylld till bristningsgränsen av intryck, insikter och berättelser.

När jag satt med Aktivisten i skymningen på Gröna Lund och såg hur de kulörta ljusen blev allt kulörtare ju mörkare den blå kvällen blev, då svepte magin in. Aktivisten ställde sig vid Stora Scenen med de andra i hennes ålder med svart, grönt, blått och rosa hår, med svarta kläder och tygväskor som det stod ”Broder Daniel Forever” på och jag gick bort till Classic Café vid Dansbanan. Satte mig vid ett bord på detta märkliga ställe som skulle kännas ödsligt även om det var fullt. Plastigt, bortglömt, som en billig restaurang i en avfolkningsbygd där det går en bleknad och tilltufsad blondin till servitris och torkar repiga bord med en lätt unket luktande trasa. Men jag var ju var insvept i en magisk dimma, så det jag såg var vackert. De dansande paren på dansbanan, intensivt koncentrerade i tangon. Musiken kom från en ganska dålig anläggning. Ansiktena var allvarliga, strama, absolut o-ironiska. De kunde dansa! Inget flams och tjafs. Inga ursäkter och sarkasmer. Blodigt allvar.

En halvtimme in på konserten gick jag till Stora Scenen. Och jag blev 15 och 24 år igen. Alla vi som någonsin haft tjocka glasögon och tunn hud har en av våra uttolkare i Markus Krunegård (Jarvis Cocker är naturligtvis den andra). Jag har inga illusioner om att skriva Recensionen eftersom jag, som sagt, blev 15 igen. Jag förhöll mig hyfsat vuxen på utsidan, litet skam i kroppen har jag ändå, men till slut sjöng jag med i ”Stjärnfallet” som jag tidigare inte kunde texten på och nästan grät några tårar.

Ps. Allt det andra som hände den här fredagen blir det en separat post om. Det var för mycket magi den kvällen. Särskilt för att blanda med mearbetarengagemang och internkommunikation. Ds

Jaja, men ikväll får jag dra täcket över huvudet igen….. #bloggswe

Dagen har knappt gått halvvägs och jag brukar inte vara så privat men jag kan väl säga så mycket som att den här dagen inte började helt lyckat. Jag spillde kaffe i sängen. Så nu har jag bokat tvättstugan till klockan två eftersom de nyinflyttade i trappuppgången som inte ens använder de stipulerade låscylindrarna till bokningstavlan utan ihoprullade pappersark och dessutom ibland lämnar ludd i torktumlaren (jag tror att det är de) hade sett till att använda tvättstugan.

Så nu ska jag tvätta täcke, lakan och madrasskydd. Som för övrigt inte gjorde sitt jobb eller som jag i alla fall inte är helt nöjd med.

Men först skulle jag ju titta på tvättanvisningen för IKEA-täcket Mysa. Som köptes förra året. Eftersom täcket Mysa i kollektionen +365 tydligen gått ur modet finns inga tvättanvisningar att hämta på IKEAs hemsida. Eftersom den virtuella kundtjänstmedarbetaren Anna är ganska okunnig och dessutom lätt otrevlig i sin okunskap fick jag tillslut kalla henne ”Korkskalle” vilket hon inte alls förstod.

En sådan dag alltså. Trots att solen skiner och jag sov som ett barn. Men dagen igår var packad med upplevelser och insikter, så det är väl det jag lever i sviterna av.

Nu till tvättstugan. Och jag lovar att ta bort allt ludd i tumlaren och dessutom sopa golvet. Efter det ska jag börja fundera på om den som ville spela Wordfeud med mig är någon jag känner från den riktiga världen eller om det är någon som försöker flörta med mig genom att vara trevlig och ställa frågor. Jag skulle ju vilja utse Wordfeud till flörtfritt område. Tycker att det vore utmärkt om man när man gör sig en profil får samtycka till följande villkor: ”Wordfeud är ingen datingsajt. All mellanmänsklig kommunikation som inte skulle passa vid kyrkkaffet hör inte hit. Här spelar vi korsordsspel och låtsas som om vi är pensionärer allihop. Utan några drifter förutom småkakesuget.”