Funderar på idén att avstå sociala medier i en månad. Inte blogga, inte kolla Facebook, Twitter eller Instagram. Inte publicera något alls. Strunta i LinkedIn. Avsluta alla dueller på Wordfeud och inte ta upp några nya.
Är det möjligt?
Vad tror jag att jag uppnår med en vit månad?
– koncentration
– närvaro
– lugn
Har någon av er testat?
Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?
Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.
Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.
Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt,. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.
Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.
Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:
”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.
Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett julklappstips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.
Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.
Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.
När kvargen introducerades av Arla i mitten av 80-talet så tyckte produktutvecklarna och marknadsmänniskorna att kvarg var ett så hemskt ord. Särskilt för något man stoppar i munnen. (Testa att säga ordet och känn efter vad kroppen egentligen gör när du uttalar det. Just det! Ingenting man tar IN i kroppen.) Så Arla döpte kvargen till Kesella. En litet gulligare variant av Keso, helt enkelt. Snäll och slät till skillnad från Kesons mer klumpbemängda konsistens.
Men helt plötsligt har alltså kvarg-ordet fått en helt annan status. Nu används ordet kvarg till höger och vänster. Kvarg har blivit ett högstatusord. Det förknippas med kroppsuppbyggnad, träning, mån-om-sin-kropp, ja, själva odödlighetstrenden.
Som vanligt ligger ju starka lobbygrupper bakom det vi ägnar oss åt. I det här fallet har vi mjölklobbyn, den som förut hette Svensk Mjölk numera LRF Mjölk. Vi dricker ju allt mindre mjölk men det produceras ju fortfarande mängder med mjölk, så vad gör bondemaffian? Jo, de satte fyr under lattebrasan med hjälp av Prime, Sveriges bästa byrå när det gäller marknads-PR. Och det har ju gått som tåget. Men trots det allmänna lattesörplandet så är trenden kring mjölkanvändningen felaktig, enligt mjölklobbyn. Så då hakar man på proteindrycksslurpandet. Och förvandlar det till kvargknarkande.
Jag vet inte hur de lyckades med det, men bland mina träningsälskande kollegor är det ett evigt kvargätande. Precis som det förbrukas kvarg i parti och minut i de träningsbloggar jag tittar in på.
Det här med att Kesella (kvarg!) ger ett saftigare saffransbröd är också en myt som är skapad av mjölklobbyn. Allt enligt Aftonbladet och experter de har pratat med. Så jag avslutar med en lista över goda råd.
Goda råd för saftiga saffransbullar:
kalljäsning
rumsvarmt smör – inte smält
klibbig deg – ta inte för mycket mjöl
lös upp den stötta saffranen i litet sprit (inte malörtsbrännvin dock, det smakar litet fel…)
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=IgxZS4mWSrw&w=560&h=315]
Om det var någon som hade glömt.
Stiftelsen .se ger varje år ut årets roligaste bok: Svenskarna och Internet. Jag älskar Internet och jag älskar statistik – bingo! För några år sedan började de skriva om bloggandet och att det var just bland tjejer i skolåldern som det var ett stort fenomen. Jag började titta in på en del bloggar som skrevs av 12-15-åriga tjejer. Som sociologisk studie var det intressant. Självklart plockade jag upp en del inspiration där. Vissa format för inlägg är smått geniala. Jag tänker inte på poster av typen ”dagens outfit” eller ”jag myser med min hund” eller ”BFF” utan på det här med frågelådor.
En dag skriver bloggaren om att ”det har kommit in frågor till mig, har ni några fler, så mejla eller skriv i kommentarerna” och några dagar senare är det dags för svaren. Gärna i ett videoinlägg.
Närvaro. Trovärdighet. Äkthet. Autenticitet. Kontakt nästan på riktigt. Nästan nakenhet.
Det var också då jag förstod att läsekretsen när de gällde många av de här bloggarna var ganska snäv eftersom en del av frågorna var av typen:
– vilka killar i 7C tycker du är snygga?
Oj. Jag gjorde visst en typisk Issadissa – en lång inåkning. För att egentligen säga att NU, nu är det dags för frågelådan här. Jag väntar mig inte en störtflod av frågor, så jag kan börja med några själv:
– vilket är ditt bästa vegetariska recept?
– tre saker du skäms för.
– snyggaste killen på jobbet?
– pryl du inte kan vara utan?
– måsten på julbordet?
– dold talang?
– bästa plagget i garderoben?
– tre saker vi kommer att höra mer om 2015.
– kommer du att bli frisk?
Som sagt: frågor i kommentarerna eller till min mejl issadissaissadissa@gmail.com
På vissa sätt, vill jag tillägga. Jag har ju skrivit om det här med samverkanskonsumtion förut. Om verktygspooler, couchsurfing, hyr-ut-din-bil, sälj-ditt-ex-presenter. Och nu har Audi skapat ett sätt så att det är enkelt att samäga och gemensamt nyttja en prestigebil med några vänner. De har givit systemet ett vackert namn – Audi Unite.
Jag tänker inte vara det minsta sarkastisk eller cynisk utan bara stjärnögt, jultindrande optimistisk idag. Puss och kram älskade läsare!
Definitivt inte mina nu heller.
Vilken bild det är på omslaget av skidskytten Björn Ferrys självbiografiska och nu till julen nästan slutsålda bok! Bilden ser ut som en anatomiplansch. Något som Leonardo da Vinci kunde ha skissat på. Eller en målning från 1500-talet från en anatomisk teater. Är det bara en kropp vi ser eller är det en människa? Kropp och kropp förresten – muskler, hud och ben. Inget fett. Inte det minsta lilla fett. Han är ju naken men ser inte det minsta naken ut. Det finns inget avklätt i bilden. Heller ingen blygsel.
Maskin. Robot. Pansar. Stolthet. Hårdhet. Funktion.
Otroligt intressant bild. Väldigt mycket 2014. Om jag fortfarande bloggar 2016 måste jag titta tillbaka på just den här bloggposten och betrakta bilden med mina framtida ögon. Jag har bloggat om muskler förut och kommer att göra det igen.
(Att han sedan har ett vapen på ryggen tar vi i en annan analys…….)
Och för er nytillkomna läsare kan jag rekommendera några andra lättsmälta inlägg:
1. Ellen Degeneres får er att skratta idag. Också.
2. Vad som kunde ha rört sig i Filippa Reinfeldts huvud.
3. Inte så vitt och fräscht. Om ”Orka torka”, motståndsrörelsen.
Kajsa Grytt har ställt in sin turné i vår. Luften gick ur henne när hon mötte den stora publiken genom ”Så mycket bättre” och delar av den stora publiken visade sitt rätta ansikte. Den del av den stora publiken som tidigare inte haft sökarlyktan inriktad på Kajsa Grytt eftersom de inte vetat att hon funnits. Nu visade de sig. Trollen, näthatarna. Den där trista delen av Internettet. Internettet som jag så ofta hyllar för nätkärlekens skull. Så igår spreds nyheten om avhoppet och många, många blev engagerade. (Här skriver Kajsa Grytt på sin officiella Facebook-sida och här skrivs litet mer i Göteborgsposten.)
Många i min lilla värld vill jag tillägga. Vad jag sysslar med när jag tror att VÄRLDEN är det som rör sig i mina Facebook-, Instagram-, Twitter- och LinkedIn-flöden kallas för ”tribalisering” fick jag lära mig på Internetdagarna. Farligt, farligt med tribalisering. Men bra med ett nytt, användbart begrepp. Tillbaka till höjdpunkterna bland det som delats:
Advent. Jul. Lussekatter i parti och minut. Adventsljusstakar med ett ljus tänt. Nystrukna julgardiner. Glögg och pepparkakor. Klart att jag blev påverkad. Så pass att jag för första gången i mitt liv gjort en julgrupp av två stycken ”blå hyacinter med fyllig doft” à 10.95 samt en IKEA-vas i glas inköpt på Kupan (Röda Korsets andrahandsaffär) i Färjestaden och mossa från huset-jag-hyr (hoppas inte mossa är fridlyst!). Annars är det som vanligt allt för många ”calls to action” i mitt hem. Å andra sidan syns de inte lika väl när jag rör mig i det skumma ljuset från adventsstjärnan och stearinljus.
Så får det vara dags att avsluta med en fantastiskt rolig video som spreds i förra veckan. Amerikanska unga män testar europeiska badbyxor.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=NbKCT0EdmQY&w=560&h=315]
Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.
Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:
– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.
Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.
Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.
Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.
Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.
Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.
Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.
Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.
