Uncategorized - Issadissas blogg

Risotto med mynta och citron

När vi var ute på den här promenaden hade vi risotton i färskt minne. En fin helg med enkel men god mat.

Jag älskar risotto. Jag tycker det är bland det absolut godaste som finns. Det krämiga, gräddiga som i risgrynsgröt och Ris à la Malta, det ostiga som i Spagetti Carbonara och så möjligheten att smaksätta den med allt som är gott. Dessutom är det fortfarande litet snoffsigt att bjuda på, så tillbehören behöver inte vara så märkvärdiga för att gästerna ska känna sig hedrade.

Här är både ett grundrecept på risotto och en smaksättning som är ljuvlig.

Risottoris (Arborio eller liknande) 3 dl
Buljong 1 liter (grönsaks- eller kycklingbuljong)
Vitt vin 1.5 dl
Smör 1 msk
Olivolja 1 msk
Lök, gärna schalottenlök, hackad 1-1.5 dl
Grädde 2-3 msk
Parmesan, riven 100 gr
Hackad färsk mynta, en rejäl handfull
Rivet skal av två citroner

Lös upp fonden eller buljongtärningarna i kokande vatten och låt buljongen stå kvar på låg värme så att den hålls varm.

Fräs den hackade löken i smör och olja på låg värme så löken blir mjuk, glansig och genomskinlig utan att ta färg. 3-5 minuter.

Häll på riset och låt det bli litet genomskinligt medan du rör om. 1 minut.

I med vinet och låt det koka in.

Häll på så mycket varm buljong så att riset täcks. Rör om.

Låt koka på svag, svag värme. Häll på litet mer buljong då och då. Rör om ordentligt då och då.

Efter 20-25 minuter har du hällt på all buljong och riskornen har mjuknat.

Häll då på den rivna parmesanen, grädde, den hackade myntan och det rivna citronskalet.

Rör om ordentligt. Låt stå ett par minuter.

Servera.

Nu vet jag vad som händer!

Jag har ju studerat och noterat. Bedrivit fältarbete i den välbeställda villaförorten jag bor i. Närstuderat bloggar och glansiga magasin. För att kunna göra Checklistan för livet.

Men vad händer sedan? Efter punkterna 18 och 19 som var surdeg och ny rolig boytoy (alltså bil till mannen, inte något annat).

Jag tror att jag vet.

20. någon av de vuxna går all-in på träning, springer maraton, gör Klassikern, köper cyklar i 100 000-kronorsklassen, kör med LCHF, kvarg och pulsklocka. Ständigt.

21. familjen skaffar hund

22. kvinnan blir antingen utbränd eller yogalärare

23. de vuxna separerar

Det här är vad som händer om man köpt in sig för mycket på Checklistan för livet.
Men det finns hopp. Om man ibland ägnar sig åt litet självständigt tänkande.

Vad tror du, kära läsare?

Vinden sliter i träden men i själen är det lugnt

sensommar_och_vässarö 364 — En sen augustimorgon på Vässarö i Stockholms norra skärgård.

Startade morgonen med kokkaffe och barn. Hett och livgivande. Men båda fenomenen drar igång hela fysionomin samt tankeverksamheten. Så när jag satte mig för att varva ner och reflektera över hur dagen skulle te sig, då rusade allt omkring. Allt jag borde göra och leta efter och tvätta och laga (mat) och tänka på och komma ihåg och uträtta och planera och skriva listor om. Ja, ni fattar. Jag var både i framtiden och dåtiden och ingenstans. Inte det minsta effektiv och inte det minsta snäll mot mig själv. Inte konstruktiv ett enda dugg.

Så mindes jag som tur var en övning som heter 3-3-3. Jag gjorde den. Och fick ordning på dagen. (Hyfsat. Det regnar och blåser fortfarande, men det kan jag faktiskt inte göra något åt.)

3-3-3

Betrakta en sak framför dig, en kopp, en hand, en busspingla, en dataskärm, ja, helt enkelt det som finns i närheten. Beskriv den för dig själv. ”En blå kopp med öra. Ljuset faller på den från fönstret. Det är kaffe i den. En flisa är borta.” Beskriv den bara. Värdera inte. Inga ”ful” eller ”vacker” eller ”trist” eller ”dyr”.
Ta en sak till och beskriv den för dig själv.
Gör samma sak en gång till med ytterligare något.

Blunda om du vill och kan, det är lättast då. Koncentrera dig på ett ljud du hör – något samtal i kontorslandskapet, barn som skriket, ventilationen som susar, en gren som slår mot fönstret, bussen som bromsar in.
Förflytta hörandet till ett annat ljud. Lyssna.
Gör samma sak en gång till.

Förflytta uppmärksamheten in i kroppen. Känn efter i en liten del av kroppen vad just den delen upplever. Din ena hand som ligger på din andra hand. Foten som vilar mot golvet. Huvudets som tyngs litet åt sidan. En upplevelse i taget.
Flytta uppmärksamheten till en ny del av kroppen. Känn efter och beskriv, med ord eller utan.
Gör samma sak en gång till.

Öppna ögonen. Den här gången tar du in TVÅ synintryck.

Sedan TVÅ ljud. Ett i taget.

Sedan TVÅ kroppsförnimmelser.

ETT synintryck.

ETT ljud.

EN kroppsförnimmelse.

Att göra den här övningen betyder inte att du blir avslappnad eller fullkomnad på något annat sätt. Övningen får mig att stanna upp, få fokus, bli påmind och litet mer förankrad. Jag stänger av stresshjärnan för ett tag.
Övningen kan ta tio minuter. Eller vara kortare. Eller längre. Det är inte så noga. Gå på toa och sitt där om du behöver en paus på jobbet. Gå på toa och lås dörren hemma om det är enda sättet att få lugn och ro där. Gör övningen på bussen istället för att fippla med mobilen, du ska ju ändå sitta där på väg någonstans.

Jag avslutar med det absolut bästa klipp jag sett på mycket länge. Kort, kärnfullt, ordlöst, fruktansvärt roligt, viralt. Jag skrattar varje gång.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=nHc288IPFzk&w=420&h=315]

Och nu blir det reklam

Morgnar i storstäder är det bästa jag vet.

Jag fick en anledning att fortsätta blogga. Eller ett par anledningar. Några stycken som läste och berättade att de ville höra mer. Det räcker. Så vi kör väl vidare, Issadissa och den andra. Som nog är en och samma, när allt kommer omkring. De har vant sig vid varandra och blivit som ett strävsamt par som vid ålderns höst börjar likna varandra allt mer. Det taggiga, snabba hos Issadissa har slipats ner och det flegmatiska, prudentliga hos den andra börjar luckras upp och börjar hon inte får litet humor tillochmed.

Som sagt. Idag, ikväll blir det reklam. För några saker. Om vi nu kommer ihåg.

Det ska bli en systerblogg. Som mer kommer att likna en hemsida. Den kommer att heta Issadissa’s Guide to Stockholm. Inspirerad av de Airb’n’b-gäster jag mött och av den kärlek till och kunskap om Stockholm som finns i mitt nätverk så inser jag att det finns behov av just Issadissas Stockholmsguide. På engelska.Kom gärna med tips! Och kommentarer. Snart kommer jag att länka till beta-versionen. Bara härifrån. Bara för dig, o, trogna läsare.
En fotograf utskickad från Airb’n’b har förevigat delar av mitt hem. Det blev sådär mäklarannons-vitt och mäklarannons-stort. Och samtidigt som jag berättar om det vill jag passa på att be er sprida min annons i era nätverk eftersom det vore roligt att få prata svenska i höst med gästerna. Att bo i mitt hem är ett förunderligt ekonomiskt alternativ till hotell och bra mycket trevligare än att bo på vandrarhem. Dessutom är förutsättningarna för en god nattsömn optimala (om man nu inte måste ha polissirener och gatusorl för att kunna sova) och skog med elljusspår finns alldeles inpå knuten för dem som bara måste ut och motionera i terrängen. Här är länken till bilder och annat.
Jag lär mig mycket just nu som handlar om stresshantering. På både kort och livslång sikt. Jag kommer att dela med mig av de tekniker som går att berätta om relativt kortfattat och enkelt.Det första jag kan säga är att alla typer av övningar som har med medveten närvaro att göra handlar om att göra dem. Som en daglig övning. Det handlar inte om att få plötsliga insikter och aha-upplevelser. Jag har väntat på aha-et, för så brukar min hjärna fungera. Jag brukar stoppa hjärnan full, gå ut på en promenad eller lägga mig och sova och så hoppla! så har jag lösningen. Så funkar inte medveten närvaro. Har jag lärt mig. Återkommer med mindre flum och mera verkstad.
Så är det några recept jag utlovat. Den väldigt fina indiska currykycklingen bland annat.
Jag kommer också att fortsätta berätta om tvillingskapet och om min alldeles egna tvilling som var en märklig människa.

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film

Igår upptäckte jag två saker:

att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.
Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.
Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

Hösttermin och allt är nytt

I lördags var det vernissage i Olle Nyman Ateljéer och Konstnärshem med Bianca Maria Khon Barmens verk. Jag trodde att det jag mest behövde var att vila. Särskilt efter att jag och Aktivisten/Valkyrian varit inne i sta’n och shoppat block-pennor-notisblock-namnetiketter-räknare, kort sagt skolgrejer. Samtidigt visste jag att det var viktigt att jag åkte ut till okända områden för att se Biancas skulpturer, teckningar och målningar.

Jag tog Saltsjöbanan. Det var varmt. Jag gick av i en avsomnad, välmående, förritiden villaidyll – Saltsjö-Duvnäs. Stämningen var litet som i min barndoms sommar-Örebro, avfolkad, sömnig, litet kvalmig. Vacker, jo, såklart. Med vattnet och storvillorna.

Så kom jag fram, några timmar efter att utställningen öppnat. En vacker plats, några människor satt och samtalade i skuggan av ett träd. En gräsplan framför. Vin och chips. Lugn. Eftertänksamhet.

Jag tittade på utställningen. Tog några kort. Satte mig vid samtalet. Och bredvid mig satt Karin, min tvilling. Ju mer vi pratade desto tydligare blev hon. Jag tror att jag måste berätta om henne.

Avsaknaden av finrum skapar stress

Klart och tydligt insåg jag behovet av ett finrum eller, som det sas på ena sidan av min släkt, ”salen” i helgen när jag klev in i detta svala, stilla rum. Jag utnyttjar mitt eget hem till fullo. Varje skrymsle och vrå är upptaget av lukter, aktiviteter, närvaro. Jag har tyckt att det har varit bra, liksom inte slösaktigt.

Men så klev jag in i ”salen” hos min farbror i helgen och jag insåg att jag nog bör ha en sal. Ett stillhetsrum. Där tiden stannar av. Där tankarna får plats. Där känslan av närvaro kan skärpas. Det är nog inte bara jag som ska ha ett finrum, en sal, det är nog alla.

Kan vi ha rummet inom oss?
Är det som ”sal” vi svenskar har skogen och sjöarna?
En gång i tiden var det väl kyrkorummet som gav oss det här?

(Självklart inser jag att det finns en klassaspekt här – släkten på min morssida hade minsann inga finrum, här trängdes sex personer på femti kvadrat och när de flyttade till trerummaren på Petrejusvägen så fanns det med bestämdhet inget utrymme för finrum.)

Sommar, sommar, sommar…

Det här är så bra skrivet så det är lika bra att återblogga. Tack, Freja!

Det regnar och vädret är vackert

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg idag för att jag själv ska kunna packa in den här dagen och öppna vid ett senare tillfälle. En dag när det regnar även om solen skiner.

För idag tycker jag att livet är så vackert. Nejnej. Jag har inte shoppat mig några nya skor eller blivit bjuden på champagne eller fått ett dyrbart smycke. Jag har heller inte sprungit en halvmara eller fått löneförhöjning eller fått komplimanger för mitt utseende. Jag sitter inte med en paraplydrink vid ett turkost hav eller har inte heller åkt sportbil genom Paris med den varma vinden i håret.

Vad har jag då gjort?

Jag har traskat runt Skeppsholmen och Kastellholmen i lätt duggregn och ägnat mig åt fågelbetraktning (skarvar, strandskator, måsar av diverse slag, gäss av diverse slag, svanar och änder), båtspaning, Gröna Lund-iakttagelser (högsta skriken verkar berg-och-dalbanan Jetline generera. Jag antar att Fritt Fall tar andan ur folk så de inte ens kan pipa.), turistskådande (precis lagom många ute på holmarna) och tankar på att det finns många tecken på godhet i världen.

Tänk att den senaste Airb’n’b-gästen, den polske busschauffören som lämnade huset klockan fem imorse, bytte packningen i min dusch så att den nu för första gången på många, många månader varken tjuter eller läcker. Han gjorde det för att han kunde och för att han tyckte att det borde göras. (Nu vet jag alltså vad ”Tack” heter på polska – ”dziekuje”.)

Min orkidé som jag fick i 50-årspresent från jobbet blommade en gång för tre år sedan. Och efter det har månader blivit till år. Jag har låtit den vila. Jag har flyttat den mellan olika förhållanden kring min kontorsplats. Den har inte velat blomma. Förrän nu. När jag kom tillbaka från semestern hade den sju svällande knoppar. Dagen efter hade den första blomman slagit ut. Idag var det dags för nästa.

Och så har jag fått prata med två engagerade kollegor som har ägnat en del av sin semester åt att cykla för att samla pengar till ett mycket gott syfte. De cyklar långt och länge. De betalar för att göra det. Allt för att inspirera sponsorer och privatpersoner att bidra till Barncancerfonden. Den ena sa ungefär att alla kan göra någonting för att göra världen litet bättre.

Aktivisten (som kanske bör döpas om till Valkyrian eftersom hon är ståtligt lång och numera har Furiosa-snagg) är i Japan med 1900 andra svenska scouter och snart ska de träffa mer än 30 000 scouter från alla länder i världen utom Nord-Korea, Burma och ett land till som jag glömt. Ja, i sig är svensk scouting nuförtiden en vacker historia med Regnbågsscouter som stående inslag i de svenska Pride-tågen och ”Värsta fördomen”-program som handlar om att diskutera, diskutera, diskutera. Bland annat. Men det var inte det som var så vackert idag. Det är att det bloggas – jag kan få vara med på ett hörn på resan. Och får vara delaktig i äventyret.

Och så firade jag denna, inom mig vackra dag, med mandelkubb från Konsum.

Maj och njutningen

Himlen är blankblå och alldeles hård och jag väntar, väntar, väntar på den tunga värmen som ännu inte kommit. Vaknade tidigt av att hettan stod bakom sovrumsgardinerna och ville in. Det öppna fönstret med myggnät i försökte släppa in svalluft men väggen av hetta från solsidan stod emot. Frukosten är äten, kaffet var hett och sött av sojamjölken, nu är tänderna borstade och duktigheten nöjd. Halvnöjd. Ringde till Stressmottagningen för att ställa in ett besök, bad om ursäkt för att jag ringde så sent, ursäktade, ursäktade, hela rösten full av förlåt och förminskande, men kvinnan som svarade hade haft en miljon kvinnor som jag i luren och sa med varm röst att jag skulle ha en bra sommar. Och allt var förlåtet och hon skrev inte ner i en journal att jag var överkänslig och jobbig utan jag var bara en typisk utmattningspatient. En sådan som aldrig kan stå i skuld, som alltid måste tacka och be om ursäkt.

Jovisst. Jag läser Kristina Sandberg. Och blir så påverkad av hur hon berättar. Det är helt uppslukande att läsa ”Att föda ett barn”. Så att jag suttit och frusit i Örnsköldsvik trots att jag sitter här på ön den varmaste dagen detta år. Så för att kunna njuta av sommaren, skärgården, värmen och ensamheten så måste jag lägga ifrån mig boken då och då. För jag går in i Maj, blir Maj, upplever som Maj. Och just nu borde jag nog bara njuta.