Vilken tur att jag läste förra lördagens kulturdel lite närmare. Att jag inte bara löste korsordet och slöbläddrade, menar jag. Denna pärla till citat fick jag som present när jag nästan läst klart hela Sanna Björlings intervju med Claire Messud (håll i er, för nu kommer något bra):
Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.
Det här satte igång tankarna och det har fortsatt hela veckan. Men jag är ännu inte framme vid några skarpsinniga slutsatser. Eller intressanta, självutlämnande reflektioner. Jag lovar att de kommer. Kodorden är duktig, passion, utbränd.
Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.
Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.
Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.
Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.
Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående. Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.
Jaha. Nu har jag haft mina 15 minuter i rampljuset. Min ”main claim to fame” var att jag spred Ellen Degeneres rolighet vidare med hjälp av placering, rubrik och reflektion. Å, tusan, var mitt inlägg blev viralt. Fortsätter därute utan min inblandning.
Och nu då?
Ungefär så här mycket räcker.
Eftersom det ekar tomt i huvudet bidrar jag härmed bara med ett mycket användbart husmorstips. För alla er vars rostfria vaskar ser tråkiga ut eftersom ni häller ut te- och kaffeslattar däri. Istället för Svinto, strö ut litet vittvättmedel (måste vara litet blekmedel i, tror inte det funkar med färgtvättmedel, alltså), borsta runt med en fuktig diskborste så att tvättmedlet blir som en gegga. Låt verka 10 minuter. Skölj.
Jag lovar: sedan blixtrar det!
Jag ska försöka fatta mod och börja skriva om väsentligheter imorgon. Eller dagen efter. Eller litet senare i veckan. Eller framåt påsk. Och vad är vettigheter? Jo, i mitt fall och just nu känns det angeläget att skriva om:
viralitetens gåta och gåva
mer om utmattningssyndrom, om återhämtning och återfall
om att vara tvillinglös tvilling och att hitta en gemenskap
väldigt utvalda recept
väldigt utvalda böcker
mycket mer om populärkultur, särskilt om Doctor Who, Alien-filmerna och zombies
Jag är så glad för att sociala medier finns. Helt jublande glad faktiskt. Nu kan jag prata och dela livet med Susan. Som jag träffade i Barcelona för snart 30 år sedan (alldeles i början av juni 1984). Jag hade åkt tåg i ett drygt dygn och lagt mig att sova i tvåbäddsrummet på Casa de Huespedes Mari Luz i Barrio Gotico då Susan kom in i rummet. Jag satte mig rakt upp i sängen, iförd blårandig flanellpyjamas och med det väldigt, väldigt röda håret stående som en kvast runt huvudet. Vi började prata och har inte slutat prata sedan dess.
Susan bodde i Chicago och var i Europa på sin Grand Tour med ”Let’s go Europe” i högsta hugg. Det var i den guideboken det billiga pensionatet fanns rekommenderat. Senare samma sommar kom Susan upp till Stockholm. För första gången hade hon fått en anledning att åka till Sverige. Och anledningen var jag.
Sedan gick åren. Vi skrev långa, långa brev till varandra. Skickade fotografier. Susan kom till Stockholm en gång till, vi träffades i Madrid, jag åkte till USA och hälsade på henne. Så bildade vi familj på varsin sida oceanen. Susan blev djupt troende och började leva sin tro med många barn och ”home-schooling”. Jag blev nationalekonom som blev bildredaktör och marknadsförare och som blev digital. Med tiden fick jag två barn som fick gå i vanliga, svenska skolan.
De skrivna breven blev färre men mejlen desto fler. Men de senaste åren har de sinat. Det har känts som avståndet är stort igen. Ända tills för några dagar sedan då jag fick veta att Susanfischer15 följer mig på Instagram. Och så hittade jag en liten kontaktruta när jag skulle skriva mejl i Outlook. Tryckte på den och hamnade på Susans Facebooksida! Som är alldeles nyuppsatt, hon vill kunna följa sina barn i sociala medier. Och nu har hon fått mig som kommer att posta gamla bilder och fråga henne saker och inte kommer att lämna henne i fred på sociala medier.
Jag har varit väldigt avogt inställd till att lägga upp bilder på mina barn på Facebook. Men nu vill jag dela med mig av mitt liv till Susan så då får jag väl äntligen ta och lära mig hur man lägger upp bilder som bara en liten krets ska få se.
Alltså med mina mått mätt. Jag har en liten och hyfsat trogen läsarskara. Som har växt i och med att jag gått med i Blogg100-utmaningen och börjat posta mina inlägg i Facebook-gruppen #blogg100 inläggen. Men så sa det pang, bom, krasch och mitt onsdagsinlägg delades och delades igen. Det var fantastiskt att gå in och titta på statistiken.
Men det var ju inte riktigt min förtjänst. Det var ju Ellen Degeneres som var så himla rolig och elak och tog upp en makalöst hemsk ”produktutveckling” på pennsidan.
Eller var det min förtjänst. I alla fall. Jag hade letat och hittat och sållat och varit uttråkad och tillslut skrattat mig fördärvad och i magen kände jag: Ja, det här är bra! Det här måste fler få se.
I och med min lilla och hyfsat trogna läsarskara så nådde Ellen Degeneres längre. Eller i alla fall fortare ut. Så någonting gjorde jag. Jag hittade, placerade och rubriksatte.
….och det här var vid middagstid. Vid midnatt var jag uppe i 2000 visningar. Torsdagen fortsatte i samma stil.
Längst till höger sitter min farmor. Hon var 64 år när det här kortet togs. 1966.
I huset där jag bor finns det en hel del pensionärer. Av den där nya sorten som rör sig som om de vore förvärvsarbetande fortfarande. I vintras mötte jag en av dem. Jag skulle till jobbet och han kom joggande uppför trappan med hockeyrören i handen. Han hade alltså redan varit iväg och sportat. Klockan 8 på morgonen.
I fredags mötte jag honom återigen. Det var när jag skulle ställa in cykeln i förrådet när jag kom hem. Han var på väg att placera sin cykel i sitt förråd. Vi hälsade. Och så berättade han ganska omgående att han nästan cyklat Lidingö runt. Nästan. Det blev 34 kilometer, sa han.
Men hallå!! Vad hände med det faktum att när pensionsåldern började närma sig för i tiden, då blev man med lösgommar, käpp och tjocka syntetklänningar i rockmodell (det sista enbart om man var kvinna, förstås). Det här verkar dagens pensionärer alls inte bry sig om. Numera är det de som ockuperar maskinerna på gymmet dagtid och ser till att skrämma rådjuren i skogarna när de eldar fram i sina Asics eller på sina MTB.
Förr blev man gammal. Man fick slappna av i att vara gammal. Antagligen var man hyfsat utsliten. Det kanske var skönt att låta tänderna ligga i ett glas vatten om natten, luta sig mot en käpp när blodtrycket/-sockret föll, täcka kroppen med den stadiga synteten.
Fast det är klart. När nu åren kvar till pension är avsevärt färre än de sedan jag blev student så är jag ju egentligen väldigt glad över min granne. För tänk om jag har så mycket energi när jag slutar jobba. Tänk vad jag ska uträtta då: skriva böcker, cykla, prata med kompisar hela nätterna (det var längesedan man gjorde sånt!), resa (om jag nu har någon pension som stöttar sådana planer), göra allt på en ”bucket list” som jag ganska omgående måste börja författa.
Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.
Och hur känner jag mig?
Klokare.
Starkare.
Tacksam.
Stöttad.
Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.
Vad är det viktigaste som har hänt?
Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.
Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.
Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.
Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.
Hur känns det inför framtiden?
Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.
Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.
Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.
