Jag kom ihåg ett uttryck från mina yngre år. Sparmat. Alltså mat som inte gräver för djupa hål i plånboken. Sparmat pratades det om i Allt om Mat och på dagstidningarnas matsidor, som på den tiden publicerades en gång i veckan. På torsdagar om jag inte missminner mig, samma dag som Konsum och Ica hade sina helsidesannonser för veckans extrapriser.
Häromdagen delade jag med mig av ett av mina långvariga recept. Som dessutom är sparmat. Kanske tillochmed spara-på-svinnet-mat. Rädda några skrumpnande potatisar och en halvdålig lök från grönsakslådan och ett utgånget ägg från kartongen längst in i kylen och vips har du räddat både kassan, världen och stoppat din egen hunger. Då handlade alltså receptet om ”Franska rårakor”.
Idag är det dags för hemlagade falaflar (eller hur en nu benämner falafel i plural). Stek dem istället för att fritera, så blir det enkelt och avsevärt mindre osigt. Mindre flottigt, också.
1 burk sköljda och avrunna kikärtor (ca 230 g avrunnen vikt)
1 hackad gul lök
1 tsk spiskummin
1/2 tsk salt
En pressad klyfta vitlök
½ dl hackad persilja
2 msk majsstärkelse (Maizena)
Mixa alltihop till en hyfsat jämn smet. Gör små biffar. Stek 3-4 minuter på varje sida så att du får en frasig och fin yta.
Jättegott att äta tillsammans med quinoa/bulgur/couscous/ris, tsatsiki eller tjockyoghurt och litet andra grönsaker. Eller i pita- eller libabröd med tjockyoghurt, sallad och andra knapriga grönsaker och kanske någon kryddstark sås.
Det här var det första vi lagade på Hemkunskapen i högstadiet. Alltså för ungefär fyrtio år sedan. Jag har lagat de här ”Franska rårakorna” ända sedan dess. Utmärkt mat för hungriga magar och tomma plånböcker – perfekt för januari, helt enkelt.
Till varje person behövs:
2 potatisar
1/2 lök
1 ägg
salt och peppar
Riv potatisen.
Riv löken.
Blanda med ägg, salt och peppar.
Stek i så tunna kakor du vill ha.
Ibland gör jag bara en stor, den blir litet tjock och saftig och behöver oftast delas på för att den ska kunna vändas.
Det är gott att låta ett par skivor ost smälta på ovansidan mot slutet.
De här rårakorna går att serveras med allt möjligt – lingonsylt, litet bacon eller fläsk om en är lagd åt det mer traditionella hållet.
Ost som smälter (som sagt), ett par skivor tomat och litet oregano för en mer pizzaaktig touche.
Litet andra rotsaker går ju också att riva ner om en vill ha färg eller mer smak. Morot och litet rotselleri, kanske. En rödbeta blir nog snygg i och då blir det ju toppen med chèvre eller fetaost på.
Det är som de har sagt till oss på Stressmottagningen att medveten närvaro inte är en insikt som en dag drabbar en, utan det är en färdighet som går att träna upp och som dessutom blir bättre varje gång en praktiserar den.
Jo, det är klart att det här långa jullovet har varit otroligt välgörande för mig. Jag har gått ner i varv, upplever bekymmerslöshet och välmående, har hittat och praktiserat goda vanor, haft roligt och totalmysigt med Aktivistvalkyrian och Pojken. Men jag tror inte bara att det är jullovet, jag tror att djupavslappningen som vana har fått mig att komma vidare i att vara medvetet närvarande och accepterande. Även när jag sitter och skriver och nya avsnitt av ”Clone Wars” väsnas från TV:n så blir jag inte uppvarvad, irriterad, okoncentrerad. När jag lägger mig för att sova kan det låta utomhus av helikoptrar, sladdande mopeder eller hundar på nattpromenad, men jag hör det bara. Jag registrerar men fastnar inte i ljudet, låter det inte komma in i tankarna eller gnaga på själen. Jag kan tillochmed yoga hyfsat koncentrerat med Welcome to Night Vale-avsnitt spelande från central plats i lägenheten, så att alla kan höra, oberoende om en sitter vid symaskinen eller vid köksbordet. Eller yogar i vardagsrummet.
En riktig pluspoäng med Yoga Nidra är att jag nu vet vilket verktyg jag ska ta till när Pojken ska vända tillbaka dygnet efter ett långt jullov. Han kommer ner med Yoga Nidra och somnar.
Jag lägger upp två Yoga Nidra-klipp. Det första kör jag nästan dagligen. Tyvärr är det någon som lagt upp klippet som uppenbarligen bara är ute efter annonspengar, men jag hittar inte ”original”-klippet, så håll till godo. Det andra är ett klipp där den ledda avslappningen syftar till insomning.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Ip5fA5T33iM&w=560&h=315]
Sedan igår är jag inne på det här med nyårslöften och föresatser. Jag kommer att återkomma till metakommunikation igen, för det är så ohyggligt spännande. Särskilt med tanke på att jag fick en kommentar från Dr Spinn som handlade om meta-inlärning och då fick jag ihop två olika spår som jag ska fortsätta utveckla.
Men nu tillbaka, i viss mån, till det här med utmattning och stress i arbetslivet. Det är väl ingen som missat att sjukskrivningstalen på grund av stressrelaterad ohälsa bara skjuter iväg. Jag hoppas verkligen att det pågår mycket utrednings- och forskningsarbete om det här. Annars är det vi som drabbas och drabbats som får sätta doktorer, politiker och arbetsgivare på rätt spår.
Jag har funderat en del på det här med friskvård. Numera har en stor del av dem som har en anställning möjlighet att få bidrag till friskvård. Ett par tusenlappar eller mer per år för att gå på gym, simma eller få massage. En del av oss har gym på våra arbetsplatser och kanske har vi också träningspass som vi kan gå på. MEN.
Hur ofta är det de som mest är i behov av rörelse som går på passen eller kilar till gymmet på lunchen? och
Motverkar den träning som erbjuds stress eller kan den tillochmed förvärra den? Här tänker jag att de som redan är på väg mot utmattning ibland tränar extra hårt för att få bort tröttheten och känna sig som ”bra” prestationsmänniskor och därmed drar sig ännu närmare kanten mot stupet. Och att prestationspräglad träning skrämmer bort dem som ”bara vill röra på sig”.
Jag tror att folkrörelsetanken skulle må bra av att dammas av här. Alltså tanken om att det som erbjuds påverkar ALLAS hälsa. Det här är mina förslag:
Uppmuntra promenerande möten – upp till tre personer kommunicerar mycket bättre i friska luften. i dagsljus och i rörelse än i inpyrda mötesrum. Dessutom sover alla bättre och blir därmed friskare, gladare och mindre stressade.
Uppmuntra till mikropauser med rörelse, särskilt för kontorsarbetare som sitter vid datorn större delen av sin arbetstid. Finns appar för sådant och program att ladda ner i datorn.
Uppmuntra att stå upp då och då vid skrivbordet.
Uppmuntra färdigheten att slappna av djupt genom att erbjuda det som lunchaktivitet – ett pass Yoga Nidra ett par gånger i veckan i ett större mötesrum. Eller varför inte uppmuntra till att byta ut fikarasten mot en kortare meditation eller Yoga Nidra.
Uppmuntra tanken på vila och återhämtning såväl som tanken på rörelse och motion.
En vecka försent. Fast det gör ingenting, för det här handlar om livsmotton. Inte bara om ett fånigt, nytt år.
Dessutom vill jag återanvända redan finfina tankar. Känns helt rätt på alla sätt. Varför uppfinna nytt när det redan finns så mycket bra tänkt?
Jag börjar med Laurie Anderson och Lou Reeds livsmotton:
Var inte rädd för någon
Skaffa dig en riktigt stor bullshit-detektor
Var riktigt, riktigt ömsint
Jag citerar från ett tal Laurie Anderson höll, så kan du läsa om tankarna på rätt språk och i absolut rätt sammanhang:
I’m reminded also of the three rules we came up with, rules to live by. And I’m just going to tell you what they are because they come in really handy. Because things happen so fast, it’s always good to have a few, like, watchwords to fall back on.
And the first one is: One. Don’t be afraid of anyone. Now, can you imagine living your life afraid of no one? Two. Get a really good bullshit detector. And three. Three is be really, really tender. And with those three things, you don’t need anything else.
Och så litet Dalai Lama på det. De tre dygderna att bygga sitt liv på och att ständigt sträva efter:
tolerans
tålamod
medkänsla
Jag ska göra mitt bästa.
Jag ska göra vad jag förmår.
Jag lovar mig själv det.
Jag fortsätter på metakommunikationspåret som jag inledde igår. Idag tänkte jag helt enkelt ge tips på några filmer och en podcast som kan öva upp metakommunikationsförmågan.
Filmerna:
The Truman Show. Filmen där Jim Carey spelar en man som lever sitt liv i tron att det är ett riktigt liv. Som vi ju alla gör. Skillnaden är att han är huvudpersonen i en reality-såpa som handlar om hans liv. Hans fru är en avlönad skådespelerska precis som alla andra i hans värld. Produktplaceringarna är en självklar del av berättelsen. Men han tycker inte att det är konstigt eftersom han alltid har levt det här livet. Tills något händer och han börjar klä av tillvaron.
Välkommentill Pleasantville. En baklänges Truman Show, skulle en kunna säga. Här är det de två tonåringarna från nutiden som åker in i en TV-serie från 50-talet komplett med oskulder, vita ankelsockor, vida kjolar, icecreamsodas, farliga pojkar i läderjackor och snälla pojkar i cardigans. Och allt är i svartvitt. Världen är i svartvitt. Alla känslor är inkapslade, allt är fint och välordnat, alla gör vad de förväntas, livet levs i rätt ordning enligt en solklar checklista. Den yngre brodern har drömt om att leva i det här enkla samhället och njuter till en början, den vildare storasystern protesterar hela tiden. På olika sätt för de in kaos och riktiga känslor och förändringen de bringar påverkar hela samhället på ett påtagligt kulört sätt.
The Joneses. Berättelsen om två PR-proffs som ikläder sig rollerna som Mr och Mrs Jones för att sälja in livsstil och tillhörande produkter. De bosätter sig i övre medelklass-områden där det finns ambitioner om att röra sig uppåt i de sociala skikten. De låtsas vara en framgångsrik familj, den perfekta familjen, helt enkelt. Eftersom de är så snygga, trevliga och framgångsrika blir de ledstjärnor för hela området och kan genom sitt sätt att konsumera påverka de andras konsumtion. För det är ju det som filmen handlar om – konsumtion som livsstilsmarkör.
MEN. Filmen skulle ju inte kvala in här i listan om den inte ”sprack”, det vill säga att skådespelarna tillslut inte orkar med sitt jobb. Riktiga känslor uppstår där de inte ska uppstå, mänskligheten bryter igenom och det säljande budskapet krackelerar fullkomligt.
Poddcasten ”Welcome to Night Vale”. Berättelsen om den lilla orten Night Vale som ligger någonstans i det rurala Amerika vävs genom de radioutsändningar som görs. I Night Vale bor det människor, vädret rår och polisen upprätthåller lagen. Det är nästan som förväntat. Tills du börjar lyssna ordentligt.
OK. Vad är kontentan av det här? Vad går det att träna upp genom att genomföra den här metakvällen?
Jo, att ytan och det underliggande är två skilda saker. (Visste ju redan Freud, men det är lätt att glömma.)
Och att det går att systematiskt dekonstruera tillvaron för att förstå den på ett djupare plan.
Och att faktiskt inse, att bara beakta ytan är ett aktivt val.
Det där var nog det viktigaste: att bara beakta ytan är ett aktivt val.
Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.
Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.
Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.
Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.
Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.
Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.
Aktivistvalkyrian, Pojken och jag fortsätter att fira triumfer i vår interna tävling i allmänt mys, delfinal ”Jullov”. Vi hade den där julbordskassen från Middagsfrid som gjorde att vi inte behövde handla mat till julen. Netflix har kommit med intressanta premiärer, särskilt nu efter nyår, eftersom jag handlade på CDON fick jag två månader Viaplay gratis, snön kom tillslut, Yoga Nidra-vanan sitter som en smäck, julgranen barrar måttligt, jag har ett Melittafilter kvar till morgondagens kaffe och igår kom årets första Linas Matkasse. Kort sagt, vi kan hasa omkring i ylleunderställ och raggsockor, dricka kardemummakaffe, gå en promenad i skogen, äta en lunch på litet rester medan vi tittar på några avsnitt av ”New Girl”, dansa till Star Wars-spelet på Xboxen där en ska använda Kinecten (äntligen har vi fått använding av den), utmana sig på matte hos Khanacademy, dricka te och äta saffransbröd, laga middag, titta på exempelvis ”Guardians of the Galaxy” för att jag inte helt ska stå utanför när barnen diskuterar Marvel-universumet.
Och hitta Jello-asken längst in i mjölskåpet. ”Cherry Flavour”. Med så rött färgämne att det lämnar permanenta spår. Ingen tyckte det var gott. Men roligt.
Jag har lärt mig något fundamentalt de här veckorna. Än kan jag inte riktigt sätta ord på det. Men det handlar om en ordentlig landning. Det var längesedan jag landade här och stannade kvar. Inte rusade iväg så fort jag hämtat andan, utan verkligen stannade.
Om en vecka ska jag ur denna kokong av totalvila och glädje. Men det är ju en hel evighet tills dess.
Det här med att göra tester på Facebook. Jo, det är klart att jag vet att det enda jag gör är att dela med mig av en massa personlig information till företag som antagligen kommer att missbruka den Och ändå gör jag det. Av dumskallig nyfikenhet. För vad är det jag egentligen får veta? Antagligen bara något om det här företagets fördomar.
Jag har inte angivit någon civilståndsstatus på Facebook. Jag har inte tagit bilder som inkluderar mig och någon annan och taggat den andra personen en massa gånger – skulle ju kunna vara indikation på förhållande. Jag är kvinna. Då ser det här företaget mig som en vars livsberättelse är ofullkomlig – de är därför snälla och ger mig hopp om att jag äntligen ska bli fullkomnad och dessutom ärbar. Stor kärlek och bröllop.
Men det är klart, ”hälsa” och ”mer muskler” var intressant. Var har de hittat det? Är det för att jag tittar in på mitt gyms Facebooksida ibland, för att jag följer inläggen därifrån. Medan jag väldigt sällan tittar på något inlägg från någon av alla andra företag och organisationer jag följer. Är det bara därför? Konstigt.
”Dröm semester” Helt klart bryr sig det här företaget inte det minsta om att jag tryckt på gilla-knappen för ”Sverige mot särskrivning”.
Nästan alla andra som jag sett göra det här testet har blivit utlovade en Ferrari. Inte jag. Varför?
Andra veckan av jullov. Jo, jag var inne en dag på jobbet, men det blev bara som en kort visit. Kollade olika mejllådor, åtgärdade några saker, fixade om med autosvaren, tittade på planerna för våren. Ingenting brådskande, inga problem att lösa. Jag tog en promenad på lunchen och gjorde en kort Yoga Nidra istället för att ta kafferast. Så inåkningen i jullovsvila fortsatte relativt ostört.
Jag känner att kroppen och huvudet är avslappnade. Inte sövda. Inte bedövade. ”Awake and alert” som rösten säger i den Yoga Nidran jag oftast kör nu. Jag är nog utvilad. Jag har lärt mig att vila. Men nej, jag är inte fullärd. Och jag vet att när vardagslivet drar igång igen, då måste jag ha full koll på hur just jag vilar bäst.
På Stressmottagningen har vi pratat mycket, mycket om vila. Om att vila ska bädda in aktiviteterna. Vi har pratat mycket om ”randiga” dagar, där aktivitet och vila blandas till en harmonisk enhet. Det är bra så långt. Men då kommer den frågan som först verkar alldeles fånigt enkel att svara på:
Vad är aktivitet och vad är vila?
Jo, det är klart. Att springa ett maratonlopp är nog alltid en aktivitet. Men att springa en lugn runda i kortaste spåret i skogen en ljum försommardag, det kan nog både vara aktivitet och vila.
Men att sova är jag inte helt säker på att det alltid är vila. Inte när tankarna springer och drömmarna bara är fasor och stress och uppvaknandena stör. Däremot är jag absolut säker på att när Yoga Nidra funkar så är det vila. Absolut.
Allt däremellan då?
Jag tror inte att det finns en och samma lista över vila som funkar för alla. Hemläxa, alltså! Jag ska försöka berätta om mina egna upptäckter så här långt. Med det vill jag påminna mig själv om att listan kommer att revideras. Helt klart. Och det hoppas jag verkligen på. Eftersom vissa saker som jag nu upplever som aktiviteter och därför måste bäddas om av vila hoppas jag kunna uppleva som vilsamma i framtiden.
Saker, händelser, umgänge där sinnena är engagerade är för mig just nu aktiviteter. Med några undantag.
Samtal med andra människor tar ofta än så länge mer än de ger. Utom med några få med vilka alla ord är sanna. ”Fatisk” kommunikation, det vill säga sådana samtal som handlar om att bara bekräfta varandra och relationen, de behöver omges av vila.
Skogen är ibland vila, ibland inte. Det beror på promenadtakt, tankarna, sällskap och väglag. Långsam takt är bättre. Mer närvaro är mer vila, rusande tankar gör promenaden till aktivitet. Sällskap är våghalsigt. Fast och lätt fjädrande underlag är bäst, halka gör gåendet till arbete.
Arbete kan vara vila. Insåg jag häromdagen. Vissa perioder i mitt liv har arbetet varit den vilsamma delen. Då har jag vetat vad jag ska göra, jag har kunnat styra och kontrollera, jag har kunnat utveckla och problemlösa och sett fram emot resultat. Medan hemlivet har präglats av osäkerhet och ständiga avbrott. ”Småbarnstiden” kallas den perioden.
Att se en dålig film som jag inte valt själv att se är INTE vila. Medan att plugga matte är vila för mig. Just nu. När jag fortfarande fattar. Jag återkommer kring matten.
Det gäller att göra sin egen lista. Ingen annan kan göra den åt dig.
