Vem skulle kunna tro att en litet museum inrymt i en källarlokal, fullt med diverse gamla föremål som är kopplade till en enda släkt (ja, typ) helt plötsligt skulle kunna kännas relevant, samtida och intressant?
Hade någon frågat mig för ett år sedan skulle jag bara skrattat. Jo, mina barn har varit med i Riddarklubben som är Livrustkammarens barnklubb med en storartad fest i Stadshuset varje år. Så det är klart, Livrustkammaren har haft någon eller några som tänkt utanför den berömda kartongen. Förut, i alla fall.
Men nu verkar något verkligen ha hänt. På Facebook har Livrustkammaren sedan ett tag tillbaka kommenterat dagsaktuella händelser som semmeldagen, Stockholm Fashion Week och vabruari. Och nu har de börjat koppla sin digitaliserade bildskatt till samtiden på Instagram. Kolla hashtaggarna på inläggen – de gör allt!
Så. Dags för slutsats.
Kan Livrustkammaren göra sig relevant och intressant, så borde vilket företag, myndighet och organisation som helst kunna det. Allt som behövs är mod och kreativitet. Bara det.
Nu har jag ju redan berättat vad min blogg kommer att innehålla under Blogg100-perioden – gammal skåpmat. Men med ”staying power” som WordPress säger eftersom inläggen läses om och om igen. Av mer eller mindre nytillkomna besökare.
Bara för att det är roligt har jag nu förfärdigat en snabbenkät. Så var med och påverka i vilken ordning jag tar mig an de teman som jag tycker att jag skrivit om. Har jag glömt något – kommentera!!
Den första mars börjar Blogg100 igen. Jag tänker hänga på för fjärde året i rad. Men i år tänkte jag göra på ett nytt sätt – jag tänkte återanvända material jag redan skrivit men sätta ihop inläggen tematiskt och kronologiskt.
En lång berättelse kommer att handla om mitt insjuknande i och tillfrisknande från utmattningssyndrom. Det är dagboksanteckningar som är fyllda av reflektioner och funderingar – vilka är vi som blir utmattade, varför står vården ofta handfallen inför den här åkomman, vad har vår samtid med den galopperande epidemin att göra?
Jag kommer också att lägga ihop de inlägg som handlar om serier och filmer på Netflix.
Jag har ett gäng inlägg som handlar om böcker, det är rekommendationer och varningar. Ofta handlar om det flera böcker i samma post – exempelvis i inlägget som handlar om böcker som varje ung kvinna borde läsa.
Under åren har jag bidragit med några riktigt, riktigt bra recept – de tänker jag publicera på rad. Så ni som är intresserade av mat har chansen att få inspiration varje dag under närmare två veckor. Och ni som högaktningsfullt struntar i vad ni stoppar i er eller i alla fall inte gillar att laga det själv – hoppa över Issadissa under samma period.
Så har jag skrivit en del om samverkanskonsumtion. Det tycker jag är ett väldigt spännande område. Det blir nog en fyra-fem dagar som bloggen kommer att handla om det.
Blir det om tvillingar också? Ja. Jag tror det.
När ett nytt tema är på gång ska jag försöka vara tydlig om hur lång tid framåt bloggen kommer att domineras av det temat. På samma sätt som jag ska vara tydlig när ett tema är på upphällningen och vad som sedan väntar.
Det är klart att det gjorde ont att bryta handleden.
Det är klart att det gjorde ont efter operationen.
Men ändå var allt det här så futtigt jämfört med utmattningen.
Futtigt och otroligt intressant.
För oj, vad sjukvården tycker om den här typen av skador. Då går allt på räls.
Det finns broschyrer. Informationen om vart en ska gå och vad som kommer att hända om en timme och att det finns risk för att en får vänta i fem timmar fungerar utmärkt.
Brev dimper ned med morgontidningsutbärningen för att det absolut ska vara säkert att en får kallelserna. Till operation, till efterkontroll, till arbetsterapi och till avgipsning.
Bedöva, dra rätt, gipsa, skicka hem, förse med smärtstillande, bedöva, söva, operera in en reservdel, väcka, förse med fika och macka, klappa om och skicka hem. Funkar så utmärkt.
Jag var hos arbetsterapeuten för några dagar sedan. Hon berömde min rörlighet, som nu drygt två veckor efter operationen nästan är normal. Så frågade hon om jag ville ingå i en studie om just handledsbrutna människor. För det är tydligen så att den skillnad i läkningstid som finns mellan olika patienter inte kan förklaras med svårigheten på fraktur eller mängden arbetsterapisessioner. Eller annat som sjukvården vanligtvis mäter. Vad jag förstår så handlar studien om att försöka se om andra faktorer spelar in, som tilltro till vården och behandlingen. Väldigt intressant.
Jag tror att min upplevelse av vården som utmattningspatient har gjort att när vården av mitt handledsbrott nu verkligen gick på räls, så kopplade jag av fullständigt och jag känner mig helt förvissad om att jag kommer att bli bra. För er som inte följt mina turer i utmattningssfären så kan jag meddela att den vården varit nyckfull, utan struktur och ansvar samt varit helt upp till mig själv. Så nu, när ortopederna fick dra, bedöva, banka, skära och sätta in reservdelar, då kände jag att de var helt bekväma med behandlingen och jag kunde bara lämna över mig. Och den tilliten gör så att jag tillfrisknar i rekordfart.
Och bristen på tillit kanske är en viktig faktor i de låååååånga sjukskrivningarna på grund av utmattning. Det är inte många utmattningssjuka som fått bra, konsekvent, kontinuerlig, kommunikativ vård. Verkligen inte.
För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.
Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.
Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”. Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.
Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.
Inför årsskiftet läste jag i flera vänners inlägg på Facebook att de hoppades att 2016 skulle bli ett avsevärt bättre år än 2015. Förra året underlevererade, verkade vara en allmän ståndpunkt.
Jag håller inte med. Och inte bara därför att 2016 har inletts med chocken över att David Bowie har dött. Och att han dessutom har följts till andra sidan av Alan Rickman. Utan därför att 2015 faktiskt var ett intressant år för mig. Som kan sammanfattas i en väldigt personlig lista som lutar åt det materialistiska hållet – det mer filosofiska och det mer samhälleliga tar jag senare.
Först ut är Fleecefodrade strumpbyxor – vilken underbar uppfinning!
Därefter följer: färdig pizzadeg i affären. (Har ni tänkt på att det går att göra kanelbullar av den degen också – vilket magnifikt lifehack, eller hur?)
Och så får jag inte glömma: Middagsfrids julbordskasse. Tack, Kicki för den übersmarta produktutvecklingen!
Hur ska jag sammanfatta de här fyra underbara tillskotten i min vardag? Just det. Att de påverkade VARDAGEN. Som blev enklare och varmare. Mer fokus på det viktiga i tillvaron, människorna och mindre tid och energi lagd på stress och prestation. Och allmänt gladare känsla eftersom jag kan vara piffig i kjol samtidigt som jag är varm. Så glad att jag tillochmed kan iklä mig läppstift.
Jag bröt handleden för två veckor sedan. I veckan som gick opererades en titanplatta in och jag tror att det var först då som de lade benen rätt också. Kort sagt, det har varit två veckor av viss smärta, av trötthet och av klart funktionshinder. Nu fattar jag på allvar vad min mamma menar när hon säger att ”det tar tid att vara handikappad”. Någon gång ska jag berätta hennes historia, för den förtjänar att berättas, men det är inte idag och inte här.
För idag ska jag motionera de ömma, gipsade musklerna och senorna i vänsterhanden genom att skriva detta oviktiga, triviala men ändå användbara blogginlägget. Som handlar om återbruk och feng shui. Nästan. Litet ordning, i alla fall.
De där rullarna som finns längst inuti toa- och hushållspapperet, vad gör du med dem? Sparar till julpysslet? Tänder brasa med? Ja, det är bra. Men vad sägs om idéen att använda dem som sladdförvaring? Jag såg det tipset på Facebook häromveckan och jag tyckte det var så smart. För hur trött är jag inte på alla usb-kablar och laddarsladdar som ligger överallt och bara trasslar sig. Sladdarna liksom jäser när en vänder ryggen till och blir större och definitivt trassligare. De brer ut sig i lådorna och skåpen och ger akutångest varje gång en tittar på dem.
Så jag lindade, vindade upp sladdarna och la de prydliga härvorna i varsin rulle. Senast jag tittade i skåpet hade sladdtrasslet inte påbörjats, inte minsta lilla jäsning var på gång.
Visst var det här ett bra husmorstips? Ett bra lifehack? Vänta – det kommer fler. Men inte idag. För nu ska jag låta vänsterhandens fingrar vila, äta litet chokladglass och titta på ”Person of Interest” – jaja, det är dags att bli frisk nu, jag har sett allt som är bra på Netflix och har nu bara de mindre bra serierna kvar. Vilket gör att jag har TRÅÅÅÅÅKIGT. Snälla hand, bli bra! Nu!
Jag och mina barn tycker alltså att vi innehar distriktsmästartiteln i mys. Nu, efter att jag brutit handleden inser jag att jag är anti-regionsmästare i att be om hjälp. Å andra sidan tror jag att vi är många som kämpar om den titeln.
Om inte annat, så är detta års långa läxa – att lära mig be om hjälp.
För järnspikar, vad vardagen blir annorlunda med en gipsad arm. Att slänga ut julgranen från balkongen är inte att tänka på (genom lägenheten och trapphuset finns inte med på kartan – jag skulle bli lynchad av de vanligtvis mycket snälla grannarna för att ha barrat ner överallt). Diska är vääääääldigt svårt. Skriva på datorn funkar fint, som synes. Hälla av pastavatten går inte, då behövs två friska händer och fungerande armar. Dammsuga funkar faktiskt. Bädda är bara att glömma – dra-på-lakanen hasar hånfullt fram och tillbaka över madrassen. Knäppa bh:n – ett tidsödande företag. Snöra kängor gör ONT. Kramas är läkande. Titta på ”Big Hero 6” till frukost är direkt välgörande. Men ingenting som hjälper mig ut i vardagen.
Jag fick Pojken att hjälpa mig med återvinningskassarna. Och faktiskt, när jag ikväll ska träffa några av mina närmaste vänner, så inleder vi kvällen med att tvätta mitt hår innan vi går loss på osten och vinet. Jag bad om hjälp. Anti-mästartiteln förlorad. I alla fall idag.
Jag och Pojken tävlar om att få mest poäng på Khanacademy. Han pluggar matte på sin nivå och jag på min. Vi har kommit förbi 50 000 poäng båda två och har en massa utmärkelser. När han hade nått 25 000 hade vi kommit överens om att han skulle få köpa ett Star Wars-spel till Xbox360-konsolen. Det var ett spel där vi äntligen fick användning för Kinect-mojängen. Det här får jag berätta mer om, men det var ju inte det som huvudpoängen idag.
Huvudpoängerna är matte, gamification och pedagogik på riktigt. Att sitta och leka (ja, det känns så även om huvudet ibland kokar) matte med Khanacademy är som att sitta med en privatlärare.
– Jaha. Hm. Nu kan du det här. Då är det bäst att du går vidare med det här området.
– Men ojdå, det var visst litet svårt. Använd ledtrådarna här och sedan kan du titta på en video som tar dig igenom hur du ska attackera den här typen av problem.
-Testa först själv, annars finns jag här och hjälper dig.
– Men ska du verkligen öva på det där igen. Du har redan gjort det så mycket och du kan det verkligen som ett rinnande vatten. Nu är det dags att bli utmanad!
Nej. Jag förstår faktiskt inte varför vi ska fösa ihop 30 elever som först ska landa i klassrummet, sedan fås att hålla tyst, sedan försöka förklara något som en del av dem redan har fattat för längesedan och några andra inte är i närheten av att förstå, för att sedan ge dem läxor där de ska sitta hemma och plugga utan vägledning. När matteundervisningen via typ Khanacademy skulle kunna vara skräddarsydd för var och en.
Det är inte alls omöjligt att jag drar alldeles för stora växlar här. Men för egen del skulle jag kunnat göra en massa bättre saker än att ledas ihjäl i tolv år i skolan. För fy tusan, vad jag hade tråkigt! Och vad litet jag fick med mig av värdefulla kunskaper. Och vilken tur att jag lever och är nyfiken i den här spännande tiden, så jag får fortsätta lära mig. På ett roligt sätt. När och hur det passar mig.
