Och den är så god. Dessutom alla rätt på nyttighetsskalan också. I original kommer receptet från Sanna Ehdins och Malin Söderströms kokbok ”Kokkonst för den självläkande människan”
Dessertmenyn på White Trash i Berlin. Stilsäkert! (personen på bilden har ingenting med artikeln att göra)
Här gäller det att hålla sina löften.
Jag har redan givit ett finfint recept på en hamburgerdressing som piffar upp vilken köttbit som helst. Och så utlovade jag även ett recept på världens godaste hamburgare. För även om hamburgarna är finfina på Pubologi i Stockholm, på P J Clarke’s i New York, på White Trash Fast Food i Berlin, på Byron i London och på Sporvejen i Köpenhamn så är de hemlagade som är gjorda efter följande recept absolut smaskigast.
500 g köttfärs
2 msk Worchestershiresås
2 msk Dijonsenap
1 pressad vitlöksklyfta
2 msk hackad koriander (är inte helt nödvändigt)
Arbeta ihop ingredienserna ordentligt till en smidig färs. Forma hamburgare. Stek eller grilla till tycke och smak. Servera med de tillbehör du tycker passar på din hamburgare.
Och som sagt – receptet är hämtat från Donna Hays kokbok ”New Entertaining.
Det som göms i korvskinnet samt några andra ingredienser
Köket kommer att dofta ljuvligt, du kommer att bli mätt och alldeles lycklig, dina gäster kommer att hålla sams – kort sagt, det här receptet bäddar för en lyckad kväll. Ursprungsreceptet kommer från River café, jag har blandat deras långkokta med deras snabblagade Salciccia-sås. Men det är bara kryddningen från den snabblagade – så räkna med en puttringstid på 1 ½ timme.
8 råa italienska korvar (saciccia), okryddade eller med fänkål eller rosmarin
Olivolja
2 röda lökar
2 vitlöksklyftor
1-2 torkade chilies (kan bytas ut mot chiliflakes)
2 lagerblad
2.5 dl rött vin
½ muskotnöt, färskriven eller
1 msk hackad färsk rosmarin
2 burkar/kartonger hela tomater (à 400-500 gr)
Havssalt och svartpeppar
1-2 dl vispgrädde
120 gr parmesan, färskriven
Dra skinnet av korvarna och dela korvköttet i mindre bitar
Hacka rödlöken och finhacka vitlöksklyftorna
Värm litet olivolja i en gryta
Häll i korvsmulorna/bitarna
Låt korven svettas på mellanvärme, efter ett tag kommer vätskan att försvinna och det som har rinnande konsistens är det goda korvfettet
Då lägger du i lökhacket, chili samt lagerblad och så låter du alltihop stå och mjukna och bli brunt (upp mot 30 minuter)
(Det går att ta bort litet av fettet om man absolut vill)
Häll i vinet och låt det koka bort (höj eventuellt värmen)
Dags för tomaterna. Låt puttra långsamt och länge (45-60 minuter).
(Här är det dags att sätta på pastavattnet)
Nu doftar det MAAAAAT i hela huset om fläkten inte är supereffektiv.
Krydda med muskot, salt och peppar. Blanda i parmesan och grädde.
Servera såsen med pasta. I originalreceptet förordas penne.
Receptet är hämtat från Rolfs Köks kokbok.
(kan alltså inte ta åt mig äran själv)
Ingredienser:
1 dl chilisås (brukar använda Heinz Hot Chili Sauce, men den finns inte på Willys där jag veckohandlar så det blev den mildare varianten den här gången)
1/4 hackad gul lök
1 pressad vitlöksklyfta
1 tsk curry
Salt (behövs inte alltid – så provsmaka först)
Gör såhär:
Rör ihop och låt stå ett tag för att curryn ska blomma ut en smula.
Jag återkommer i receptgenren med världens bästa recept på hamburgare. Hämtat från Donna Hay.
De första veckorna i #Blogg100 2016 kommer att vara receptveckor. Jag kommer att dela med mig av de bästa och mest lästa recepten jag publicerat.
Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.
Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.
Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”
Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:
Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar). Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.
Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.
Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.
Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.
Lite städning för att få ordning.
En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.
Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.
Äta frukost i all evighet.
Ringa mamma.
Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.
Sova.
Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.
Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.
Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.
Vem skulle kunna tro att en litet museum inrymt i en källarlokal, fullt med diverse gamla föremål som är kopplade till en enda släkt (ja, typ) helt plötsligt skulle kunna kännas relevant, samtida och intressant?
Hade någon frågat mig för ett år sedan skulle jag bara skrattat. Jo, mina barn har varit med i Riddarklubben som är Livrustkammarens barnklubb med en storartad fest i Stadshuset varje år. Så det är klart, Livrustkammaren har haft någon eller några som tänkt utanför den berömda kartongen. Förut, i alla fall.
Men nu verkar något verkligen ha hänt. På Facebook har Livrustkammaren sedan ett tag tillbaka kommenterat dagsaktuella händelser som semmeldagen, Stockholm Fashion Week och vabruari. Och nu har de börjat koppla sin digitaliserade bildskatt till samtiden på Instagram. Kolla hashtaggarna på inläggen – de gör allt!
Så. Dags för slutsats.
Kan Livrustkammaren göra sig relevant och intressant, så borde vilket företag, myndighet och organisation som helst kunna det. Allt som behövs är mod och kreativitet. Bara det.
Nu har jag ju redan berättat vad min blogg kommer att innehålla under Blogg100-perioden – gammal skåpmat. Men med ”staying power” som WordPress säger eftersom inläggen läses om och om igen. Av mer eller mindre nytillkomna besökare.
Bara för att det är roligt har jag nu förfärdigat en snabbenkät. Så var med och påverka i vilken ordning jag tar mig an de teman som jag tycker att jag skrivit om. Har jag glömt något – kommentera!!
Den första mars börjar Blogg100 igen. Jag tänker hänga på för fjärde året i rad. Men i år tänkte jag göra på ett nytt sätt – jag tänkte återanvända material jag redan skrivit men sätta ihop inläggen tematiskt och kronologiskt.
En lång berättelse kommer att handla om mitt insjuknande i och tillfrisknande från utmattningssyndrom. Det är dagboksanteckningar som är fyllda av reflektioner och funderingar – vilka är vi som blir utmattade, varför står vården ofta handfallen inför den här åkomman, vad har vår samtid med den galopperande epidemin att göra?
Jag kommer också att lägga ihop de inlägg som handlar om serier och filmer på Netflix.
Jag har ett gäng inlägg som handlar om böcker, det är rekommendationer och varningar. Ofta handlar om det flera böcker i samma post – exempelvis i inlägget som handlar om böcker som varje ung kvinna borde läsa.
Under åren har jag bidragit med några riktigt, riktigt bra recept – de tänker jag publicera på rad. Så ni som är intresserade av mat har chansen att få inspiration varje dag under närmare två veckor. Och ni som högaktningsfullt struntar i vad ni stoppar i er eller i alla fall inte gillar att laga det själv – hoppa över Issadissa under samma period.
Så har jag skrivit en del om samverkanskonsumtion. Det tycker jag är ett väldigt spännande område. Det blir nog en fyra-fem dagar som bloggen kommer att handla om det.
Blir det om tvillingar också? Ja. Jag tror det.
När ett nytt tema är på gång ska jag försöka vara tydlig om hur lång tid framåt bloggen kommer att domineras av det temat. På samma sätt som jag ska vara tydlig när ett tema är på upphällningen och vad som sedan väntar.
Det är klart att det gjorde ont att bryta handleden.
Det är klart att det gjorde ont efter operationen.
Men ändå var allt det här så futtigt jämfört med utmattningen.
Futtigt och otroligt intressant.
För oj, vad sjukvården tycker om den här typen av skador. Då går allt på räls.
Det finns broschyrer. Informationen om vart en ska gå och vad som kommer att hända om en timme och att det finns risk för att en får vänta i fem timmar fungerar utmärkt.
Brev dimper ned med morgontidningsutbärningen för att det absolut ska vara säkert att en får kallelserna. Till operation, till efterkontroll, till arbetsterapi och till avgipsning.
Bedöva, dra rätt, gipsa, skicka hem, förse med smärtstillande, bedöva, söva, operera in en reservdel, väcka, förse med fika och macka, klappa om och skicka hem. Funkar så utmärkt.
Jag var hos arbetsterapeuten för några dagar sedan. Hon berömde min rörlighet, som nu drygt två veckor efter operationen nästan är normal. Så frågade hon om jag ville ingå i en studie om just handledsbrutna människor. För det är tydligen så att den skillnad i läkningstid som finns mellan olika patienter inte kan förklaras med svårigheten på fraktur eller mängden arbetsterapisessioner. Eller annat som sjukvården vanligtvis mäter. Vad jag förstår så handlar studien om att försöka se om andra faktorer spelar in, som tilltro till vården och behandlingen. Väldigt intressant.
Jag tror att min upplevelse av vården som utmattningspatient har gjort att när vården av mitt handledsbrott nu verkligen gick på räls, så kopplade jag av fullständigt och jag känner mig helt förvissad om att jag kommer att bli bra. För er som inte följt mina turer i utmattningssfären så kan jag meddela att den vården varit nyckfull, utan struktur och ansvar samt varit helt upp till mig själv. Så nu, när ortopederna fick dra, bedöva, banka, skära och sätta in reservdelar, då kände jag att de var helt bekväma med behandlingen och jag kunde bara lämna över mig. Och den tilliten gör så att jag tillfrisknar i rekordfart.
Och bristen på tillit kanske är en viktig faktor i de låååååånga sjukskrivningarna på grund av utmattning. Det är inte många utmattningssjuka som fått bra, konsekvent, kontinuerlig, kommunikativ vård. Verkligen inte.
