Är du frisk nu då? #blogg100

DSC_0667

Hur går det med utmattningen, då??

Om nu någon är intresserad. Jag kör ändå.

Jodå. Nu jobbar jag heltid igen. Efter några bakslag. Som kommer smygande som en Gollum om natten. Någonstans har jag varit medveten om att det närmat sig, bakslaget alltså, men jag har inte velat lyssna och kika och känna ordentligt. Jag har hoppats att ”det ska gå över”. För ibland gör det ju faktiskt det. Något i tillvaron rätar på sig och väger upp det som är rörigt och stressigt på andra håll. Balansen kan bibehållas.

Just nu har det rätat upp sig på viktiga områden. Jag har fått bekräftat från viktigt håll att jag är en människa som är värd att rehabiliteras, jag är alltså inte färdig för sophögen. På 90-talet talades det mycket om ”tillitsbrist-sjukdomar”, särskilt när det pratades om stressrelaterade och psykosomatiska åkommor. Jag tycker att det är ett intressant begrepp. För när jag har tappat taget har jag också tappat tilliten. Och när man tappar tilliten till människor, till systemet och till sig själv då är det inte lätt att häva sig upp av egen kraft.

Jag har skrivit en hel del om de rädda och världsfrånvända doktorerna som jag själv och andra utmattade fått träffa (här och här) och det är inga möten som gör att tilliten ökar och vi blir friskare. Men nu har jag till sist fått komma till Stressmottagningen på bedömningssamtal och på en vecka återfick jag tilliten och tron på systemet. Jag blev sedd, jag blev lyssnad på, jag behandlades som en fullvärdig människa, jag fick bekräftelse på att jag är värd att få den sista knuffen fram till ett långsiktigt hållbart liv.

Och. Nej. Det är inte bara vården som har visat sig från en bättre sida. Men resten får vi ta vid ett senare tillfälle. Jag kan bara poängtera att det handlar om tillit på många områden.

 

En dag att fira #blogg100 dag 66

När till och med världens mäktigaste man (se mitt inlägg för några dagar sedan) refererar till populärkultur för att få oss att förstå och känna vad han menar, då är det inte så konstigt att vi måste fira den internationella Star Wars-dagen. Eller hur?
May the Fourth be with You.

Jag tror egentligen att världen tillhör de snälla #blogg100

IMG_1763
En av de sagolika, fantasieggande och äventyrliga illustrationerna

Är ute i paradiset på ön med Aktivisten och Pojken. Underbart vårväder har blandats med gråväder och blåst. Spektakulära solnedgångar, måsskrin, fågelkvitter, gullvivor, snålblåst, fulmulet. En trevlig blandning som möjliggjort läsning. Pojken hade med sig ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, Jag hade inte med någon bok alls och redan på båten ut, när stressen efter att ha packat ihop proviant för tre dagar och tre personer, forslat den i två omgångar till jobbet och sedan fått oss alla tre till båten i tid, lagt sig så längtade jag väldigt efter en bok att försjunka i.

– Du kan ta min, erbjöd sig Pojken vänligt och generöst.

Och sedan dess är jag fast i Sally Jones äventyr. Sally Jones är en gorilla som inte kan prata men som kan skriva, spela schack och framförallt tänka. Hon behandlas av vissa som ett själlöst djur bara för att hon ser ut som en apa, medan andra ser in i hennes själ och behandlar henne som en vän och jämlike. Sally Jones är van och älskar livet på sjön, hon äger händernas intelligens och kan meka med både motorer och instrument på ett finkänsligt sätt. Men först och främst har hon en moralisk kompass som inte har någon missvisning. Hon är obrottsligt lojal mot sina vänner och vill egentligen alla väl. Ända tills de bevisat att de inte är värda Sallys omtanke.

Den här berättelsen har vissa gemensamma drag med ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann”. Historien förflyttar sig över kontinenter. MEN. Berättelsen om Sally Jones har en botten. Den är skriven av någon som har en tanke och en önskan om mänskligheten. Så läser jag den i alla fall. Det är en saga, en riktig saga. Stor kärlek, evig vänskap, orientaliska miljöer, omåttlig lyx, fångenskap, långa resor, hopp, besvikelse, ensamhet och gemenskap, fattigdom, den mänskliga röstens förmåga att nå fram till själens gömda vrår, arbetsgemenskap och förlåtelse.

Nej. Nu kan jag inte skriva mer. Jag måste läsa.

 

Världens mäktigaste man blir arg. Och ni kan inte gissa vad som hände sen…….. #blogg100

Det här klippet visar tydligt att vi är inne i en helt ny tid. Barack Obama, världens mäktigaste man talar inför politiska korrespondenter i Vita Huset. Det är en middag, så det ska inte vara för tungt och allvarligt, men hallå! det är ändå världens mäktigaste man som talar till världspressen.

Och vad gör han?

Jo, han leker, dramatiserar och använder sig av populärkulturella referenser. Inte för att skoja till det, utan för att nå fram. För att göra budskapet angeläget, förståeligt och akut. Först använder han sig av en ”anger translator” och skapar en dynamik genom att låta ilsketolken säga sådant som han, som balanserad världspolitiker inte får säga. Han låter ilsketolken vara sanningssägaren när han själv håller sig till den vanliga kända politikerretoriken som han vet att vi alla är rejält trötta på. Och gärna stänger öronen till när den kvarnen drar igång.

MEN. Och det är här det händer. Det är här det verkligen händer – så tar Barack Obama över ilskan och glöden. Han tar över från den ilsketolken som blir helt förstummad och jävlar! vilket intryck resten av Obamas ord och känslor gör. JA! Jag fattar att vi inte bara kan stå bredvid och gäspa när jorden vrider sig i klimatplågor. Jag fattar det nu. Igen.

De populärkulturella referenserna då? Dels är det Hillary Clinton som får vara ”the Khaleesi of Westeros” och dels är det ödestorra Kalifornien som ser ut som ”trailern för den nya Mad Max-filmen”. Och ingen av oss vill leva i Mad Max-land och -tid, eller hur? Så då lyssnar vi, förstår och känner. Känner, framförallt.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=HkAK9QRe4ds&w=560&h=315]
 

#tbt #blogg100 #twinlesstwin

Det är torsdag.

Det är valborgsmässoafton.

Det är HMKs födelsedag.

Förr i tiden firade vi min namnsdag på den här dagen.

Jag heter Marianne i andranamn.

Jag fick låna namnet av min moster.

Idag tittar jag tillbaka på mig och min tvilling.

Det här kortet är taget året innan hon dog.

IMG_1748

Jag förstår mig inte på dagens ungdom #blogg100

FullSizeRender (1)
Jag skickade iväg mig själv till sjunde himlen i lördags. Med hjälp av en middag.

 

Alltså, varför älskar de inte köttfärssås och spagetti lika mycket som vi föräldrar?

De flesta jag känner (i min ålder ner till typ 35) skulle kunna äta köttfärssås och spagetti VARJE dag. Men barnen protesterar. Har jag förstått. Inte bara Aktivisten och Pojken. Det verkar vara en utbredd oförmåga i den yngre generationen att faktiskt fatta att köttfärssås och spagetti är svaret på det mesta.

Jag tänker på lördagarna då mamma tryckte ner Kungsörnens spagetti i en stor gryta, gjorde köttfärssåsen modern genom att inte använda mjöl och så var det Felix ketchup som förflyttade middagen till himmelska höjder. Efter delade vi fyra i familjen på en halvliter Skåne-glass, den trefärgade som var rosa-vit-brun.

Dagen efter brukade det finnas rester av spagettin, nedklippt i köttfärssåsen. Frågan är om jag inte tyckte det var än mer himmelskt dag två. Med Felix ketchup såklart i den Eiffeltornsliknande flaskan. Pappa brukade smöra (jaja, margarina) en knäckebrödskiva (vi hade oftast Grovgrov, det vill säga Wasa Sport) och på den lägga de varma resterna. Det var också lycksalighet.

Men det är klart. Vi växte upp i en annan tid. I en tid av kött och potatis, fisk och potatis (i just min familj – torskblock och potatis), ris till några få rätter, exempelvis leverstuvning, så var det falukorv, fläskkotlett och hel kyckling. Stek med konserverade ärtor och morötter.

Spagettin och köttfärssåen var exotismen. Och kanske den enda rätt där barnen stod i fokus. Annars var ju maten rejält styrd från föräldrahåll.

Så. När jag tänker efter. Förstår jag mig visst på dagens ungdom. Och jag får göra köttfärssås när jag är ensam hemma eller om jag har några jämnåriga på besök.

Ps. Jag har ett bra tips på hur man gör den extra god. Ds

Verifierad av MonsterInsights