Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meta, viralt, mobb, drev, groupthink #blogg100

Jag missade rejält att förra helgens krönikör i The Perfect Guide var den värsta hittills. Att de krönikor från nyss nämnda publikation jag kommenterat och visat hittills bara varit fisar i rymden i jämförelse. Nu har jag läst den, men först efter att alla har gjort spinoffs och kommentarkrönikerat den. Ja, jävlar, vad parodiskt det kan bli. Det intressanta är att när Mikaela Bley, som har skrivit krönikan intervjuas i Dagens Media så är hon helt renons på både humor och självinsikt. Hon säger bland annat:

– Det är så här min helg ser ut. Sedan kanske allt inte händer varje helg, men man lever bara en gång så då får man försöka göra allt så härligt som möjligt.

Här är krönikan:

Och här är en kommentarkrönika som delats och spridits. Men jag måste säga att en av mina kompisar på Facebook, Jenny Randborg var både snabbare och rappare när hon skrev såhär:

Min helg
Börjar med att stressa in på ICA Käppala för att trängas i charken för 8 skivor lyx: parmaskinka. Sedan rafsar jag ihop taco-ingredienserna och överväger att köpa ekologiska tomater, men nej. Det är jag glad för lite senare då inga barn plötsligt ska äta hemma. Så jag och mannen äter tacos och öppnar en flaska rödtjut av mellanklass. Kraschar sedan i soffan i hopp om att se en bra film på tv. Oavsett somnar vi direkt. Lördag ringer väckarklockan och en härlig idrottsförälderdag börjar. När klockan närmar sig 17 inleds samma procedur som på fredagen. Dock inte tacos utan kanske lövbiff om det inte är grillsäsong. Söndag: se lördag.

Jag hade tänkt att skriva om ”Kung Fury” och om David Hasselhoffs märkliga återuppståndelse. Det är så mycket metakommunikation över allting att det blir meta på meta på meta. Men det blir ju ett evighetslångt inlägg om jag skulle göra det så jag följer bara drevet och bäddar in musikvideon med Hasselhoff.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ZTidn2dBYbY&w=560&h=315]

Ortorexi, körsbärsblom och "Star wars" #blogg100

Såklart.

Alla rätt.

Det som delades förra veckan.

Blogginlägget om träningshetsen.
Det rosa, förgängliga taket av blommor i Kungsträdgården i Stockholm. Många selfies med rosa bakgrund.
Och så, naturligtvis, trailer nummer två för Star Wars sjunde episod. Med ett episkt slut.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=wCc2v7izk8w&w=560&h=315]

Jag har kravlat ut ur idet #blogg100

Det här är från förra året. Nej, det är inte så lummigt än utanför balkongen.

Småbjörnarna på Skansen verkar inte ha kravlat sig ut ur idet ännu (läs om Skansens djurungar här) men jag tror bestämt att jag lyckats göra det. I tisdags begick jag min balkongdebut. Komplett med fleecepläd, sittsäck och halvtaskig deckare (Karin Fossums ”Carmen och döden”. Mer om den senare).

Jag har börjat åka ut till landet eftersom Waxholmsbåtarna dit har börjat gå och från i onsdags tänker jag mig att båtpendla till jobbet. Skippar illamåendet på bussen, alla intryck på tunnelbanan. Ta frukosten med till båten och låter mig gungas fram till Staden. Det är inte så många turer att välja på – det finns en hel morgonbåt att välja på. Den går 07.18 eller 07.18 från närmaste bryggan. Fast ibland är det fantastiskt skönt att slippa valen. ”Ska jag stanna en stund med P eller A som verkar behöva en extra kram idag?” ”Ska jag fixa den där ändringen på hemsidan just nu eller imorgon?” ”Vilken bredbandsleverantör ska jag välja?” ”Ska jag jogga, köra styrka eller yoga?” ”Ska jag byta fond i PPM?” ”Vilken leverantör är billigast när det gäller elen?” ”Tror jag på detox eller ska jag äta vaniljmunken?”

Med morgonbåten är det helt enkelt så att det är ”vassego och skölj. NU!!” eller inte alls. Punkt slut. Tankarna kan användas till annat.

Naturens hämnd och basnäringarna #blogg100

PICT0614 — Skogen, järnet och vattenkraften. Den heliga svenska treenigheten som välfärden är byggd på.

Jag är uppvuxen i Örebro. Även om det var en stad som var känd för kex- och skofabrikerna, så påstods vi bo i Bergslagen. För oss som kände Sverige innan strukturomvandlingarna på 70-talet och globaliseringen som ständigt pågår och informationssamhället som vi nu lever i så byggdes Sverige på skog och järn. Skog finns det i Bergslagen, järn bearbetades i Bergslagen. Att bo där kändes som att bo i hjärtat. Att bo i det område som driver landet framåt.

Nu har nästan all bruksverksamhet lagts ner. Stånghamrarna har tystnat. Masugnarna släckts. Och nu beskrivs Bergslagen som något helt annat. Jag har följt serien ”Jordskott” och sett filmen ”Cirkeln”. Jag tittar gärna på Jan Jörnmarks bilder från övergivna platser – tillexempel från Kvarntorp i Närke. Att bo i Bergslagen är att bo i en dåtid, ett föredetta, i något som förlorat sin mening, men där SKOGEN spelar en huvudroll. Jag är djupt fascinerad. Skogen håller på att återta herraväldet. Den mörka mystiska skogen med krafter vi inte förstår, krafter som kanske är onda men i alla fall skrämmande eftersom vi inte förstår.

Skogen, naturen slår tillbaka. Vi har skövlat och grävt, sprängt och sprutat gift. Och nu har skogen, marken samlat sina krafter och ska återställa balansen. Som när enterna fått nog i ”Sagan om de två tornen”. Ett tema som också går igen i ”Fortitude”. Ett tema i tiden helt enkelt?

Ps. Jag kommer att återkomma till ”Cirkeln” som jag tyckte var en fantastisk bok och en väldigt bra film. Ds.

#tbt Ännu mera livet från den ljusa sidan #blogg100

PICT0811 — Tänk att man kunde få en bit gräddtårta till köpefikat.

Marjatta, den finska unga kvinna som bodde hos oss en sommar för att lära sig svenska, jag, min tvilling och så mamma. Vad blått allting är!

Livet från den ljusa sidan #blogg100

Jag tänkte jag skulle tänka litet positivt. Och bara visa livet från den ljusa sidan. En gnällig och arg människa gör ju ingen glad, eller hur? Så, allt är hunky-dory.

Om du tycker att Issadissa därmed har blivit personlighetsförändrad läs några äldre inlägg, som det här och det här.

Dags att skärpa sig! #blogg100

Nejnej, jag menar inte dig. Och inte mig själv heller. Jag säger åt naturen. Eftersom jag blivit utmanad att lägga upp naturbilder fem dagar i rad. Då vill jag ju att naturen visar upp sig från en fördelaktig sida. Inte det här gråtrista, bleksiktiga ljuset som silar genom kala grenar ner på det fjolårsvissna rufsiga gräset.

Jag tillochmed lyckas att få med tummen.

Vilken tur att naturen skärpte sig och solen började skina. Vinden mojnade och allt blev bara vackert. Och jag kunde ta några kort som förtjänar att delas. För visst vill vi att naturen ska förse oss med skönhet snarare än verklighet?

Med detta inlägg har jag passerat halvtid i blogg100-utmaningen.

Det är inte så jävla svårt! #blogg100

gotconsent — Det här är ett kondompaket. Såldes på feministapparel.com

Det här med samtycke. Att det skulle vara svårt och komplicerat. Jo, vill man göra det till ett komplext begrepp, så finns det (som alltid) outtömliga möjligheter till det. Men varför inte bara tänka enkelt och rätt? Som i bloggen rockstar*dinosaur*pirate*princess där samtycke till sex jämförs med att fråga om någon är sugen på en kopp te. Jag citerar:

You say “hey, would you like a cup of tea?” and they go “omg fuck yes, I would fucking LOVE a cup of tea! Thank you!*” then you know they want a cup of tea.

If you say “hey, would you like a cup of tea?” and they um and ahh and say, “I’m not really sure…” then you can make them a cup of tea or not, but be aware that they might not drink it, and if they don’t drink it then – this is the important bit – don’t make them drink it. You can’t blame them for you going to the effort of making the tea on the off-chance they wanted it; you just have to deal with them not drinking it. Just because you made it doesn’t mean you are entitled to watch them drink it.

Och med hjälp av den här tekoppsmetaforen så blev diskussionen onödig, eller hur? Eftersom det då handlade om något annat än sex. Och sex kan verkligen få människor att börja resonera alldeles märkligt och tokigt. Tar vi frågan till att handla om att tvinga någon att dricka en kopp te, då löser vi upp det där svåra. (läs hela inlägget här)

När vi ändå är inne på metaforernas oerhörda kraft så är det nu dags att läsa om finanskrisen i form av en pubägare och hennes kunder.

Jag tackar Stefan Hyttfors som hade hittat denna fina text med utmärkt användning av metaforer.

Margaret Atwood har skrivit om ekonomer också. Det är skarpt, intelligent och inte särskilt snällt. Jag återkommer till hennes citat. Som f.d. nationalekonom tycker jag att jag får slänga massor av stenar mot glashuset.

Zombies, fetma och rörelseglädje #blogg100

Jag tycker fortfarande att det är omåttligt intressant att det Tredje Världskriget som jag växte upp att tro på som trolig dystopi har ersatts av zombie-apokalysen. På samma allvarsamma sätt. Det handlar om NÄR den kommer, inte OM. Hur kom det sig? Hur blev det helt plötsligt troligt att mänsklighetens största fiende är våra döda?

MEN. Det var absolut inte det jag skulle skriva om idag. Utan jag vill fråga om ni kommer ihåg när jag i somras skrev om en finfin träningsapp där zombie-apokalypsen används som historia för att göra löpningen roligare. Gör ni inte det, klicka på länken och titta på klippet om appen.

Så läste jag för några månader sedan en krönika av utvecklaren som har gjort appen. Hon är fet, hon hatade skolgympan, hon älskar att träna. I krönikan ställer hon frågor som:

– får en fet människa göra en träningsapp?

– måste alla träningsappar handla om tävling?

Här är några utsnitt ifall du inte orkar läsa hela hennes text:

People who were always hardbodies love that competitive style of team-sports activity, they come up with timers and fitness contests and personal bests. But for the vast majority of people, competition in exercise is not fun. It’s no fun to compete if you know you can never win. It’s no fun to be on a team if you know you’re bound to let everyone else down with your performance. The rhetoric of ‘more, better, harder, feel the burn’ doesn’t work for those of us who just want to use our bodies and enjoy being in them. And, to be clear, there’s no moral component to exercise, no matter what the magazines might try to tell you. You’re not a better person for doing it or a worse person for not.

I like to think that after the inevitable zombie apocalypse, perhaps people will think more about what it is that makes life worth living and less about the rat race. Anyway, then there won’t be the luxury anymore of saying “Oh, I’m not a sporty kind of person”; every human being who’s survived will be needed, the intrinsic value of each and every person will be obvious. And whatever you can do, even if it’s only moving a bit faster than a slow shamble, the human race can use you.

Summan av kardemumman är alltså: träna för att det är roligt. När du tränar blir du och kroppen glada, ni blir kompisar och ni blir till en stark enhet som kommer att behövas den dag världen hotas. Av zombies, av Skynet, av klimathotet eller av Tredje Världskriget (blir nog på tapeten igen – litet retro sådär).

Medelklassbarn, en dyr och kär hobby #blogg100

För dig, kära läsare som följt med ett tag, så är det ingen nyhet att jag bor i en hyfsat välbeställd villaförort som ligger på en ö alldeles nordöst om Stockholms innerstad. De flesta har bra med pengar. Många jobbar väldigt mycket. Barnen har förväntningar på sig. Materialismen är förhärskande. Men det är väldigt grönt och vackert, folk är verkligen artiga och snälla, det är tryggt och lugnt, det är en småstad utan slumkvarter.

Det är extradyrt att ha barn här. Eftersom deras idé om ”normal” standard är en ny spelkonsol minst varje år, egen dator från 9-årsåldern, iPhone 5 eller senare, minst en skidresa årligen, en solresa och en storstadsresa bör också komma med, märkeskläder i drivor, att eget rum är en absolut självklarhet, så blir det dyrt.

Även om nu Aktivisten är alternativ, strikt moralisk och ifrågasättande så är hennes idé om ”normal” standard ändå präglad av omgivningen. Pojkens idéer om ett rikt liv är helt hanterbara även om han verkligen tycker att välhängt nötkött tillhör livets nödtorft. Och snart behöver han en PS4.

Klart att jag är medskyldig. Och, det vill jag verkligen betona, jag är inte ute efter att leta syndabockar. Men jag skulle önska att vi föräldrar var bättre på att ta ett vuxet ansvar och ifrågasätta våra egna konsumistiska och materialistiska värderingar.

Jag älskar Aktivisten och Pojken över allt annat. Jag vill ge dem allt jag kan, mest av allt vill jag ge dem kärlek, trygghet, självkänsla. Och hjälpa dem att behålla sin inneboende osjälviskhet, sin medfödda godhet och sin moraliska kompass. Men jag måste ändå förse dem med materiella ting för att inte förmena dem en hygglig uppväxt och det är dyrt just i denna tid. Det är dyrt.