Igår postade jag ett inlägg om att jag inte vet hur jag ska göra för att vila. Men det verkar som det var en högst temporär minnesförlust jag drabbats av. För nu har jag vilat. Jag har sovit och sovit middag, druckit eftermiddagskaffe, dragit mig, vilat mig i soffa, stol och säng, spelat spel och lyssnat på två 12-åringar, läst bok och bara hängt. Inte tänkt många sammanhängande tankar. Så idag har jag absolut ingenting att komma med. Inga bilder, inga analyser, inga recept, inga appeller, inga länkar.
Imorgon ska jag försöka komma på en strategi för att få de återstående 20+ dagarna av bloggning att bli verklighet. Utan att tulla på vilan. Nu när jag insett att jag visst vet hur man gör.
Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.
Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”
Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:
– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?
– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.
– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?
– Varför har de sex mot väggen hela tiden?
OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.
Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.
I förrgår publicerade Kamratposten en undersökning som visade att alltför många föräldrar lägger upp bilder på sina barn i sociala medier utan att barnen har godkänt det. Och att föräldrarna då faktiskt bryter mot Barnkonventionen.
Därför lägger jag INTE upp en fantastiskt söt bild på Aktivisten och Pojken när de var små och förtjusande. De satt i en soffa och Pojken trillade runt och Aktivisten skrattade. Pojken var litet dryga året och Aktivisten strax över fyra. Bilden är i svartvitt och ljuset från fönstret bakom dem gör att deras då blonda och rufsiga hår är som glorior.
Jag hänvisar till pressmeddelandet från Kamratposten och delar istället med mig en bild på mig själv. Som jag kanske inte velat DÅ att någon hade delat.
Bilden har ingenting med texten att göra. Den är bara till för dekoration.
Förkyld. Har helt glömt bort att jag mår bra av att meditera och göra djupavslappning. Som tur är går jag till PT:n varannan vecka ungefär och han säger att jag ska andas.
MEH! Det gör jag ju hela tiden, annars skulle jag ju dö!
Fast egentligen förstår jag ju vad han menar.
Just nu så tittar jag hellre på ”Blacklist” än jag mediterar, andas och gör yoga. Det är inget bra, det vet jag. Men efter långhelgen, då när jag ska solalagagodamiddagarrensapåtomtenläsaböckerbakakommenteraandrasbloggarsomjaggillarfåutPojken-påpromenaderslitahonomfrånskärmen, då ska det bli ordning.
Ja. Idag ska det alltså handla om Sherlock och andra knasbollar. Mest om de andra, faktiskt. Sherlock är Sherlock och han är ju trots allt en snäll typ. Utom mot de som är fullständigt imbecilla och utan fantasi. OK. Sherlock får stå för citatet men sedan handlar resten av dagens inlägg om de riktigt onda som vi ändå faller handlöst för. De där som är helt utan vanlig moral men som regissörer och andra berättare får oss att svälja med hull, hår, horn och svans.
Alice Morgan.
Luthers side-kick i ”Luther”. Hon mördade sina föräldrar i första avsnittet, fortsätter att döda litet här och där, dyker upp på oväntade ställen och hjälper Luther att lösa de mest komplexa fallen. Alice Morgan är definitivt den av de här tre som är roligast. Någon gång ska jag titta igenom alla avsnitt av ”Luther” igen och med anteckningsblocket i högsta hugg få ner alla underbara citat på papper.
Red Reddington.
Raymond Reddington, mästerskurk utan några som helst lojaliteter i ”Blacklist”. Säljer sig till högstbjudande till vilka stater, företag och organisationer som helst. Smak för det goda i livet. Briljant, såklart. Underbart briljant. Elizabeth Keens side-kick. Eller om hon är hans ganska bleka side-kick. För det är ju han som lyser, som sätter färg och must och spänning. Intressant att han spelas av James Spader som under tidigt 90-tal var den unga, söta pojkmannen.
Hannibal.
Var Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar” den första i raden av dessa förförande skurkar? Som alltid är briljanta. Alltid livsnjutare. Alltid amoraliska. Men som i slutänden alltid är på den prövade hjältens/hjältinnans sida. Vilket också visar sig vara deras enda svaghet, deras enda tecken på mänsklighet.
Ja, hur kommer det sig att vi älskar de här amoraliska figurerna? Vi sväljer att de mördar människor och äter deras inre organ, vi går med på att de säljer ut sitt fosterland till höger och vänster, vi förlåter dem våldsamheter, grymheter och förräderi bara för att de…. Ja, vadå? Är det friheten de har tagit sig som vi också traktar efter? Att inte titta till vänster och höger innan man vågar lägga ett förslag i idélådan på jobbet, att inte behöva fråga på Facebook om man får dricka en GT en lördagseftermiddag före klockan 18, att applicera rött läppstift en måndagsmorgon utan att fråga Magdalena Ribbing om lov. De bara gör. De vet att de har rätten för de har givit sig själva den. (Och några ”casualties” får man alltid räkna med, eller hur?!)
För sexton år sedan föddes jag som mamma. Det var Aktivisten som kom ur ett snitt i min mage. Jag var trettiosju år gammal och hade aldrig hållit i ett spädbarn. Men jag hade ju lärt känna Aktivisten alltmer ju större hon blev därinne i min mage. Hon hickade kraftigt ganska ofta de sista veckorna innan hon kom ut. Jag visste inte förrän någon berättade det för mig där i operationssalen att Aktivisten var en flicka.
Som mamma var jag ett blankt ark innan hon dök upp. Men hennes närvaro lärde mig. Om närhet, om kärlek, om trygghet, om amningstider (som inte finns), om att lära sig tolka alla möjliga typer av signaler. Aktivisten tyckte inte om att ligga på fårskinnet eller under babygymmet mer än några minuter i stöten. Hon ville vara nära, vara buren, titta över axeln. Helt enkelt så tyckte hon väl att hon var för kort och för orörlig för att kunna utforska världen som hon var nyfiken på, så det var endast genom att lyftas upp på en hyfsad höjd som hon kunde börja ta in den outgrundliga och spännande omvärlden. Dessutom med en varm trygghet alldeles nära.
Nu har hon nått upp till en höjd som bättre matchar hennes ambitioner som spädbarn. Hon har växt om mig och lägger hakan på mitt huvud om jag knäar litet. Jag hoppas att jag fortfarande kan vara den trygghet hon behöver för att kunna vara modig.
Nänänänä. Sååå personlig kommer jag inte att bli idag. (Eller någonsin.)
Jag tänker låna in en annan kvinnas berättelse som handlar om en vanlig kropp och sex (eller frånvaron av det) med en man som fram till sovrummet var en hyvens typ.
I sammandrag:
Här har vi en 59-årig kvinna. Både intellektuellt och fysiskt i god form. Separerad. Med vuxen son. Ger sig ut på nätdejtingarenan. Hittar en man (55 år) och tycke uppstår. De har roligt ihop, de trivs, de pratar och gör saker ihop. Så åker de iväg på en weekendresa. De sover i samma rum, i samma säng. De gosar men det blir inget sex. Tre nätter efter varandra och samma sak händer, eller inte händer. De åker hem. Hon tänker. Hon ringer upp och frågar.
Han är ärlig och säger som det är att han har skämt bort sig med unga kvinnor med hala kroppar och han kan inte tända på henne eftersom hon är för rynkig. Men han är snäll och ger goda råd, han berättar att det finns särskilda strumpor och andra klädespersedlar som kan trolla bort åldern.
I felt lika a Barbie Doll on acid as I listened to this man. He was totally oblivious to the viciousness of his words. He had turned me into an object to be dressed and positioned to provide satisfaction for his idea of what female sexual perfection should be.
Vad tror ni, kära läsare, dumpar hon honom eller gör hon en Christian Grey?
Idag känns det litet tungt och motigt. Hur ska jag orka få ur mig något intressant i TRETTIO dagar till? Jag tar mig en kopp engelskt te (PG Tips – hallå, kan ni inte sponsra mig snart?!) och en finsk pinne (där är jag inte märkestrogen, idag är det Coops) och hoppas på litet inspiration.
Jo, jag har ju länge tänkt på det här med kroppen, alltså kvinnokroppen och hur den visas. Och hur påverkad jag är efter att ha sett dessa modeller, mannekänger, skyltdockor, filmstjärnor och skådespelerskor i alla år. Så om jag inte är påpasslig och medveten så ser jag bara fel-kroppar överallt. Särskilt min egen. För ingen ser ju ut som de där på film, bild och i skyltfönstren.
Kära dagbok, jag tror att jag ska slänga ut frågan till läsarna om de någonsin sett en kvinna med mer realistisk kropp som fått ligga på film. Då kan jag skriva att jag nästan såg en sådan en gång. Det var i den där filmen där Anette Benning och Julianne Moore är ett gift par och när Julianne Moore är otrogen med en man får man se hennes hud och den var nästan rynkig och en liten, liten valk syntes. Men att jag annars bara sett släta, smala, liksom hala kroppar som trycks upp mot väggar (alltid dessa väggar!) och kastas i sängar. Och då kan jag fråga läsarna om de sett ”House of Lies” som ju är en extremt cynisk TV-serie om manipulation av stora skaror, faktiskt värre än ”House of Cards” och som innehåller väldigt mycket sex. I den verkar kvinnorollerna satta efter om skådespelerskornas kroppar funkar att visa upp nakna. Den enda kvinna som kanske har storlek 38-40 (HJÄLP!) i den serien och ändå får spela en sexuellt attraktiv roll syns i sängkammaren bara under täcket. Inget roligt mot en vägg eller på en publik toalett eller så. Under täcket, minsann.
Så kära dagbok. Det ska jag kanske skriva mera om, det här med hur kvinnokroppar får se ut när de befinner sig i det publika rummet. Annars har jag ju en del punkter att återkomma till. Den listan orkar jag med imorgon.
Två tolkningar av vatten. Från Bildhusets tidning ”Bildhusets vatten”.
Efterrätten!
Grädde på moset!
Det utlovade.
Jaja. Alltså mina tankar och analys kring att det finns så pass många hemska bildbyråbilder (”stockphotos”) som faktiskt används i allvarligt syfte. För att förstå bildvärlden och bildkommunikation som den ser ut idag måste jag titta tillbaka till 90-talet då jag var yrkesverksam på den bästa bildbyrån i Sverige – Bildhuset. Vi hade en klar mission: att få bildköpare i alla läger att använda riktigt bra fotografi i sina böcker, annonser, broschyrer, internkommunikation, tidningar (det fanns inte så många hemsidor på den tiden). Att inte slentrianmässigt illustrera texter med samma bild som kollegorna/konkurrenterna använder. Samma bild = samma innehåll men kanske stöpt i någon annan form.
Fniss och tillrättavisande
Jo. Vi bildredaktörer som jobbade där visste att vi hade en mission som höll oss stolta (om än underbetalda ibland) och ett varumärke att försvara, så vi kunde rasa under ljusborden i fnitterattacker om någon ovetande bildköpare bad om en ”EU-bild där stjärnor på en himmel bildar en cirkel, som på flaggan”. Vid en sån förfrågan höll vi god min i telefonen, skrev upp beställningen, strök den som åtgärdad och väntade några minuter innan vi ringde tillbaka och beklagade oss över att vi inte hittat en sådan bild. Vanligtvis beskrev vi några alternativa bildförslag för den potentiella kunden efter att ha frågat vad hen skulle ha bilden till och vad den skulle berätta.
Från född till död
Vi var den stoltaste bildbyrån, kanske den med högst svansföring, men vi var definitivt inte ensamma om att ha en mission. Det fanns många svenska bildbyråer som ville påverka bildanvändningen. Så att den blev mer mångfacetterad, intressantare, mer autentisk, mer inspirerande. Jag tror att på 90-talet så fanns det upp mot 100 svenska bildbyråer. Med oändlig mängd bilder som visade Sverige från norr till söder, från de utsatta till de besuttna, från spädbarn till dödsbädd, från fästing till älg, från glesbygd till tätbebyggda områden i storstäderna, från eufori till djupaste avgrundssorg. Och som dessutom hade bilder från hela världen.
Fattigt, fattigt
Nu är de svenska bildbyråernas skara decimerad. Men det är inte det värsta. Det värsta är att det numera nästan inte går att få tag på ”riktiga” bilder. Alla bilder är kommersiella. I princip. De är uppställda, stylade, modellade. De är bilder av tänkta bilder. Det finns inget autentiskt innehåll i dem alls. De är bara representationer. Dessutom är det så att går du in på en bildbyrås sajt kan du köpa från de andra svenska (och internationella) bildbyråerna på samma ställe. Så valfriheten och det enorma utbudet är bara en illusion – det är samma bilder som finns på alla ställen. Och mängden bilder som visar specifikt svenska förhållanden har krympt. Det bidde en tumme!
Men varför?
Det här är alltså en klar trend. Samtidigt som alla som pratar om de unga bestämt hävdar att AUTENCITET är det ord som gäller om kommunikationen ska fungera, nu och i framtiden. Jag får inte det här att gå ihop. Jo, förresten. För den tredje trenden är att bilder inte får kosta. Och den trenden är universell, över länder, över åldersgrupper, över professioner.
Men det värsta är att vi inte lyckades i vår mission och att bildanvändningen just nu är bedrövlig. Vi bildredaktörer skulle ha lagt oss i fosterställning under ljusborden och givit upp om vi såg vad som används idag. Och hur smalt och likriktat utbudet är.
Är det bara att ge upp eller finns det en anledning att dra en lans för riktig bildkommunikation?
Makalöst vad som kan visualiseras nuförtiden. Så att det ser absolut riktigt ut. Postapokalypsens Stockholm. Jag såg min arbetsplats i ruiner bredvid ett övervuxet Kungligt Slott. Jag vill se mer!!!
