Jag satte mig för att göra någon spaning via Google Trends. För att kunna vara litet von oben och tant Veta Bäst, men så kom jag till Google Trends nya sajt och klickade på det som verkade så intressant – förra årets söktrender.
Och cynikern och besserwissern i mig fick kliva undan för den sentimentala Eva. Hon som min tvilling nog tyckte var litet gullig, men också barnslig och hopplös. Jag fick stora känslor i bröstet och de delar jag med mig av.
Det är bara att vara helt ärlig – det här inlägget skrev jag redan i fredags. Redan kvällen före var jag hungrig på frukosten och när jag väl satt på båten på väg till jobbet och drack mitt kaffe med sojamjölk och åt den fiberfria toastdubbelmackan med prästost då var livet finfint. Solen sken. Landet hägrade. Hittade bara vackra historier på Facebook och nätet.
Det är väl ingen som följt mig som inte förstått att jag verkligen högaktar Ricky Gervais. Och här är han igen:
Och så läste jag en artikel om dataspelande som en social aktivitet gör människor till bättre människor och då tänkte jag att en så pissig mamma är jag inte i alla fall. Här är rubriken:
Du blir trevligare och mer social av att spela datorspel med andra – även våldsamma spel
Mina orkidéer på jobbet tänker blomma. Allihop. En av dem har väntat i över tre år på att komma igen, en annan har inte slutat blomma sedan jag fick den för över ett år sedan.
Dessutom hade jag i fredags en alldeles lagom träningsvärk efter att ha kört mild och fin träning nere i jobb-gymmet. Uppvärmning i rask promenadtakt, PT Erling-övningar, några få asanas (yoga) och så stretch på det. Lugnt och fint. Och kroppen tog emot och var med på tåget. Samtidigt som huvudet också var där.
Så just i fredags valde jag bort IS, klimathotet, att lönen redan är intecknad, stressjukdomar och Knausgård.
….är ett citat som tillskrivs Karl Popper. Skriver Nicklas Lundblad i en väldigt bra artikel om arbete, jobb, robotisering, digitalisering och framtiden. Ett citat för att locka dig till artikeln:
Den som förväxlar jobb med arbete riskerar att predika att en värld utan arbete vore bättre för alla, att ingen egentligen vill arbeta och att allt arbete är meningslöst. Det är en värld som varken är eftersträvansvärd eller hållbar. Arbete, inte jobb, är det som gör oss till människor och skapar mening. Visst kan det finnas meningslösa jobb, men det betyder inte att allt arbete är meningslöst.
Lysande. För oh! vad jag arbetar med min blogg men något jobb, det är det ju inte. Jag får ju inte betalt. Jag har inga fikaraster, inga skyldigheter eller förmåner, inga utvecklingssamtal eller kick-offer. Men det är ett arbete som ger mening åt mitt liv.
Det här kommer jag att skriva mer om. Det är ju knappt tjugo inlägg kvar till målgång i blogg100, så jag ska väl försöka att komma med så intressanta inlägg som möjligt. Jag tror att jag gör en lista för att hjälpa mig själv i mål. Sagt och gjort. Förvänta dig det här:
1. skolan idag – vilken framtid utbildar den barnen för?
2. den långsamma våren
3. naturens närvaro och hämnd i skandinaviska dramathrillers, trenden blir tydligare
I ett inlägg för några veckor sedan (en månad?) visade jag på det fantastiskt smarta inlägg som Rockstar Dinosaur Pirate Princess gjort på sin blogg och som handlar om samtycke. När det gäller sex. Och nu har den blivit än mer viral därför att några smarta personer som ligger bakom Blue Seat Studios har gjort en ”utbildningsfilm” på den ursprungliga texten. Lysande! Och här är den:
Och så måste jag bara hänvisa till Jenny Strömstedts krönika (några veckor gammal) om vad livserfarenheten gör med oss. Slutsatsen är väl att vi med viss livserfarenhet kanske är något mindre äventyrliga men att det kanske inte är så lyckat att låta världen styras av 28-åringar. Det här låter ju hur tråkigt som helst, men hennes krönika är verkligen det motsatta – jag läste med skrattet kluckande i halsen hela tiden. Jag bjuder på några citat så ni blir lässugna:
När jag var 28 år trodde jag att världen såg ut ungefär så här:
Om man arbetar hårt kommer man att få det jobb man vill ha och en bra lön, även om man är kvinna, har ett annorlunda efternamn, funktionshinder eller bara råkar ha föräldrar som aldrig brytt sig.
Det kan vara svårt att hålla ihop ett äktenskap men bara man kan PRATA med varandra löser sig allt.
Makt får den som förtjänar det.
Bara man älskar sina barn så kommer de att bli hyggliga individer.
Alla som rakar benen är förtryckta sexualobjekt.
Den som blir förälskad i någon annan under ett pågående äktenskap bör omedelbart halshuggas.
Alla kan sjunga.
Och mot slutet kommer detta:
Allt är en enda röra av å ena sidan och andra sidan och det enda som är säkert är att man måste vara hygglig och vill man hänga i länge är det bra att inte röka, dricka sprit och äta för mycket bacon.
Vilket naturligtvis får mig att börja fundera på vad jag själv vill dela med mig av för livsvisdomar. Jag återkommer i frågan. Trevlig helg! Må solen och kraften vara med er.
……så då kör vi litet favoriter – tvillingar och tillbakablick. Dessutom gör vi fula miner och har vått hår i ena fallet och enorma glasögon i andra fallet. Fyra år mellan bilderna, skulle jag tro.
Ibland blir jag alldeles trött av allt tittande. Det är färger som skriker och mönster som hoppar och djupseende som gör att lager på lager av verklighet står och knackar på näthinnan och ropar ”mammamammamammatittahit”, ”nejtittahit”, ”nejHITÅT”.
När då lyssnandet, lukterna och smakerna och förnimmelserna i kroppen också vill ha sina ord med i laget, då blir kaotiskt.
Vilken lisa det är då att blunda. Helt plötsligt kan jag då utforska rummet omkring mig med hörseln. Jag kan låta lyssnandet tassa runt och utforska hörn och buskar, nära och utöver fjärden. Samtidigt kan jag dra in luft i näsan och undersöka lukterna som kommer in där. Det går att göra nästan samtidigt.
Jag fortsätter blunda och låter tanken gå runt i kroppen, känner fötterna i skorna, vinden mot ansiktshuden, känslan av tröjans insida mot armarna, solen som skiner i nacken.
Så öppnar jag ögonen ibland och KABOOM!! Så krockar alla sinnesintryck i dörröppningen, de skriker och knuffas och blir till ett tygtryck från 80-talet med blixtar och neonfärger.
Ju mer jag funderar på det, desto mer känner jag att TILLIT är en extremt viktig friskfaktor. Nu har jag inom loppet av en dryg månad träffat fyra personer/instanser som mött mig på ett sådant sätt att jag kände hur tilliten började byggas upp, sten för sten, planka för planka. Och även när jag inte pratar med dem, träffar dem så fortsätter tilliten att byggas upp, litet högre och litet stadigare hela tiden.
Det betyder att jag kan gå och lägga mig och bara släppa allt. Det är avsevärt lättare att somna då, det kan jag lova, än när saker snurrar i huvudet och jag tänker att jag bör nog säga det till den och förklara för den att…. och ringa den och mejla den och ställa det där tillrätta. Så att jag sedan kan….
Jag tror att jag snart är den lilla, lilla grodan på bilden igår som strävsamt och tillitsfullt klättrar på den stora, stora handen med tron att jag blir stöttad i min väg framåt. Och att jag snart definitivt slutar reagera som om jag var under vattnet och precis fick syn på hajen som kommer i full fart.
Så, till alla er som jobbar med oss som är i, på väg in i eller på väg ut ur utmattning, det bästa ni kan göra är att tro på, lyssna på, stötta och ge anledning för den utmattade att våga lita på.
Idag vill jag bara en sak och det är att illustrera två känslor som stridit i mig. En har länge varit i underläge men har börjat vinna mark. Senast idag togs stora kliv framåt.
