Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Ångbåtsterapi #blogg100

Häromdagen tog jag den sista kvällsbåten in till stan ty jag skulle på galej. Det visade sig vara en ångbåt – s/s Storskär. Blanklackat trä överallt. Glest med människor. Vackert kvällsljus som föll in genom fönstren. Röd sammet. Emaljskyltar med ord som ”Damsalong” (ytterst liten), ”Damtoalett” samt ”Maskinist”.

Jag satte mig på den röda sammeten. Ångmaskinen fick hela båten att sjunga och oss som satt där också. Både ljud och känsla i hela kroppen. Rytm. Lugnande. Tryggt.

Det som jag föreställt mig som en liten trevlig tur in till stan blev en terapitimme. En stund av total närvaro. (Förutom förstås när jag Facebookade och Instagrammade en smula, jag ville ju dela med mig av lycksaligheten.)

Och jag mindes. För det visade sig att ångmaskinen också var en Madeleinekaka.

Ja mindes en sommarkväll för fyrtio år sedan när jag, min tvilling, vår kompis Susanne-med-bageriet och mamma åkte med ångbåten ”Örnen” utmed Hjälmare Kanal. Morfar var ångbåtsmaskinist och kände Uffe (tror jag han hette) som ägde ”Örnen”. De två var helt enkelt ute och finåkte. Roade sig med att köra ångbåt. Det var en liten ångbåt (jag har googlat den, den finns fortfarande) så det var bara vi sex personer på båten. Vi åkte hela dagen. Långsamt. Ibland hoppade vi av och gick bredvid båten ett tag. Vi läste. Såg landskapet glida förbi. Säkert spelade vi kort, men det kommer jag inte ihåg. Vi hade litet tråkigt, tror jag. På ett bra sätt.

Fram emot kvällen började det mörkna (kan det ha varit i augusti?) och det är här Madeleinekakan dyker upp. Jag satt med ryggen mot den varma skorstenen, kvällen började bli kylig så det var skönt att sitta där mot den varma skorstenen, jag läste, jag började bli trött. Det började mörkna (synen var avsevärd mycket bättre än nu, jag menar att jag faktiskt kunde läsa). Kvällen, kylan, värmen, ångmaskinsdunket. Kroppen mindes och plockade fram stunden när jag satt där i aktersalongen på s/s Storskär. En kväll fyrtio år senare.

En riktig publikfriare #tbt #blogg100

PICT0632 — Dans kring midsommarstången på Skansen

PICT0917 — Samma sommar, fast litet senare

Ofta är det ju i bisatserna insikterna föds. I alla fall för min del. Som när Henrik Schyffert sa om sin pappa på 70-talet: ”Han var ju deffad som Iggy Pop” (i ”Landet Brunsås”). Och när Lotta Lundgren sa när hon och Erik Haag åt 60- eller 70-talsmat i ”Historieätarna” att ”det är ju inte så rolig mat det här”.

För folk var ju smala på 60- och 70-talen. Utom min morfar och mina morbröder, förstås. De hade stora magar allihop. Men resten var smala. Var det helt enkelt för att maten var ganska tråkig? Industrimaten hade kommit för att stanna, men den var smaklös, biffarna som skulle visa att det var helg var sega och dyra, det var modernt att laga mat snabbt och med halv- och helfabrikat, långkok var hopplöst gammalmodigt, maten var dyr i förhållande till inkomsterna. Kort sagt, det gamla skulle ut, men det nya var inte gott.

Hur gör man ett riktigt tråkigt inlägg? #blogg100

Jag har ett förslag:

jag berättar om vad jag har på mig (mysbyxor med ett hål i rumpan, kontorströjan som har fått en kaffefläck och min snygg-BH från Gustaf Mellbin, den vita med litet rosa på)

jag beskriver vädret (blåsigt och mulet)

jag skriver något om den hägrande middagen (fil med Garants müsli, den med mycket frukt och så litet kokosflagor i, jag vet att jag lurar mig när det gäller nyttigheten)

eftersom jag inte har läst klart någon ny bok så kan jag inte tjata ännu mer om Earthsea-böckerna, det fattar ju jag med

kanske borde jag skriva att jag verkligen rekommenderar filmen ”Kinky boots” på Netflix eftersom den innehåller England, England, England och en hel drös med snällhet och omvändelse, men jag orkar inte skriva så mycket om den som jag borde, så jag hoppar över det också

och så avslutar jag med att uppmana alla att…….

Scouterna i mitt hjärta #blogg100

För det mesta tror jag på det. Även om jag ibland har blivit rejält motbevisad. Men jag fortsätter tänka att det hör till ytterligheterna, att de allra flesta ändå vill väl och tänker fortsätta att agera därefter.

Som när några fantastiska människor på Scouterna öppnar sina famnar och sin arbetsplats för att ta emot Aktivisten som PRAO-elev. Hon får både göra nytta och får ha roligt. Aktivisten är scout och hon har varit det sedan hon var åtta år. Ibland har det varit ett kärleksförhållande som bara varit smeksamt och gosigt, ibland har det varit rejäla känslostormar och oenighet. Men i och med att Aktivisten är en modig människa som ofta tar sig förbi sina rädslor så har hon seglat skuta veckovis med okända människor på Östersjön och på skärgårdshavet och nu öppnar sig världen för henne när hon och nästan tvåtusen svenska scouter ytterligare ska till Japan i sommar.

Som jag har skrivit förut så var jag själv en ovillig men ändå pysselsugen scout i unga år och min mamma var ännu tveksammare. Till uniform och honnör. Men det jag ser att Scouterna ger idag är något helt annat. ”Scouterna gör unga redo för livet” har det stått på deras hemsida. ”Vi har ingen avbytarbänk” står det bland annat nu. Jag läser de fina orden, ser att det numera finns en t-shirt med scoutmärket med liljorna i regnbågsfärgerna, hör Aktivisten berätta om sin PRAO, sina scoutmöten som utmanarscout (då styr och planerar 15-18-åringarna mycket själva) och om de nya kompisar hon fått genom förberedelserna inför Japanresan. Och jag fortsätter att tro på människan som i grunden snäll.

Vad tusan är en Ingres-fiol? #blogg100

Jag vill inte på något sätt utmåla min tvilling som en extra makalös person, men ganska ofta kom hon med infall, idéer, åsikter och citat som fick mig att börja tänka. Ett av fenomenen hon satte i min skalle och som alltså inte har lämnat den än är det här med Ingres-fiolen. Jag har hämtat en förklaring här på nätet:

”an occasional pastime, an activity other than that for which one is well-known, or at which one excells,” 1963, from French, literally ”Ingres’ violin,”from the story that the great painter prefered to play his violin — badly —for visitors instead of showing them his pictures.

Men min tvilling pratade om Ingres-fiolen som något varje människa bör ha att vända sig till om något vitalt sinne sviker eller om det arbete en har plötsligt försvinner eller blir obsolet och oefterfrågat. Därför måste jag ju säga att hon var ganska långt före sin tid. Nu känns det ju absolut akut för varje människa att ta reda på vilken Ingres-fiol hen har. För det är väl ingen som har missat att vi lever i en tid då robotisering, globalisering och digitalisering håller på att kasta omkull allt vi tänker och tror på när det gäller begreppet ”arbete”.

Och om vi fortsätter tro att det arbete som vi får lön för är det arbete som definierar oss som människor och som också kommer att fylla oss med värde, då är vi ute på riktigt svag is. Men om vi tänker att arbete är det vi utför även om vi inte får betalt för det, då kommer vi alltid att hitta meningen och värdet.

Vad är min Ingres-fiol då?
Skrivandet, såklart. Jag är ju i och för sig i den lyckliga situationen att jag faktiskt både får betalt att göra det och att jag fortsätter med det när jag kommer hem från jobbet. Men om jag skulle förlora språket, har jag då någon Ingres-fiol? Hm. Jag kanske ska satsa litet mer på att lära mig sticka. Eller sköta om några växter. Eller lära mig segla. Hm.

Vilken är din Ingres-fiol?

Ps. Fast om jag ska vara riktigt ärlig, så var hon en särskilt makalös person. Så är det bara. Ds.

En lördag utan ambitioner #blogg100

Fast det är klart. Det var visst en lördag med ambitioner. Som dessutom var ganska stora. Aktivisten skulle bestämma programmet eftersom hon fyllde 16 för några veckor sedan och nu var det dags att fira.

Så vi inledde med att vanka runt på Söder i en halvtimme eftersom det var kö till bord på Greasy Spoon. Båda barnen är mycket förtjusta i engelsk frukost och på Greasy Spoon serveras snygg och autentisk sådan av engelsktalande personer (med både amerikansk och brittisk accent). Kanske litet för snygg för att kännas riktigt engelskt-engelsk (om du fattar: rödhårigt, ”luv”, vitblek hud, syntetgardiner i pastellfärger) och teet fick jag i tantkopp istället för i stadig mugg. Men snyggt, gott, hipsterstämplat.

(När vi gick runt fick vi se att det var 40% på alla spel och en massa annat på Game i Skrapan. Min motståndskraft var allmänt nedsatt så Pojken fick nya ”Call of Duty”. Han blev alldeles själaglad och jag kände mig som en moraliskt undermålig men glad-för-glädjen förälder.)

Och tur nog var ju vädret alldeles pissigt och hemskt, så när vi väl kom hem fanns det inget överjag som sa flasklock för att vi placerade oss framför Netflix och började titta på säsong 8 av ”Doctor Who”. Med den tolfte doktorn, Peter Capaldi. Intressant nog blev det alltså en lätt rynkig 50-åring efter Matt Smiths elfte doktor som nästan doftade barntvål. Just åldrandet ägnas en del av de första avsnitten åt. Eller rättare sagt, doktorns side-kick Claras reaktion på förändringen. Hon kan i början inte se förbi rynkorna. Hon kan inte känna hans själ och person. Hon vill inte gå med på att han är doktorn. Hon är besviken, arg, kanske tillochmed litet äcklad. (Som den nätdejtandemedelålders mannen jag skrev om häromveckan som inte ville ha sex med en jämnårig kvinna.)

Clara borde ha blundat. Hon skulle ha använt alla sina andra sinnen. För synen kan ju ta över. Så enkelt är det. Hon borde ha blundat.

Och citaten avslöjar mig #blogg100

When I was young, I had to choose between the life of being and the life of doing. And I lept at the latter like at trout to a fly. But each deed you do, each act binds you to itself and its consequences, and makes you act again and yet again. Then very seldom you come upon a space, a time like this, between act and act, when you may stop and simply be. Or wonder who, after all, you are.

Från ”The Farthest Shore”, den tredje boken i Ursula K LeGuins bokserie om Earthsea. Fantasy, säger en del att det här är. Jag vet inte om genretillhörigheten är så viktig. Det är sagor som handlar om de stora frågorna, helt enkelt. På ett sätt så att jag berördes som tjugoåring, som djupt sörjande tio år senare, som småbarnsmamma ytterligare tid efter det och nu i eftertankens djupa skog? hav? hed? rymd? Och det är därför jag citerar just det här stycket nu, för det är ju där jag är, mellan handling och handling. I ett skede av reflektion och omförhandling.

För jag vet ju på ett förnuftsplan att mycket av det jag hittills trott och gjort inte utgör grunden för ett långsiktigt hållbart liv, men det är lättare sagt än gjort att förändra och förändras. Särskilt det sista – förändras. Gå med på paradigmskifte och perspektivförskjutning.

Men jag är på väg. Små steg framåt och ibland ett stort kliv. Så får jag backa ett tag och satsa på ett nytt hopp framåt. Vila där en stund, för att ladda på nytt. Framåt och framåt, förresten, vad jag menar är att jag närmar mig något. Ett stadium, ett sätt att förhålla mig till tillvaron som är långsiktigt hållbart.

Och då behöver jag stora, vackra, berusande, starka bilder inombords som lockar mig närmare, som får mig att orka att ifrågasätta, söka, gräva, öva. Här är en av dem. Orden är vackra. Bilden är stark.

And though I came to forget or regret all I have ever done, yet would I remember that once I saw the dragons aloft on the wind at sunset above the western isles and I would be content.

Det här citatet från samma bok har jag återkommit till under trettio år eller mer. Jag har funderat vad jag själv har för bild som jag kan ta fram och hämta kraft från. När jag såg Rolling Stones på Knebworth när jag var 15 år? Eller fick Bryan Ferrys autograf? Eller när Ian Hunter sa ”Nice glasses” om mina enorma, gröna brillor en eftermiddag i Brunnsparken i Örebro när han spelat en märklig konsert utomhus och John Cale var förband i läkarrock? Eller någon av alla gånger jag hållt mina barn nära och jag stannat i känslan just där och då? Jo, där närmar jag mig något. Rätt sorts horisonter är bra också. Även utan magnifika drakar som majestätiskt tumlar i luftrummet medan solen blänker i fjäll, klor och smala ögon.

Motståndsrörelsen mot tappade sugar och tappade trådar #blogg100

OK.

Dag 91.

Det betyder att jag snart har genomfört Blogg100-utmaningen för tredje året i rad.

När jag satte mig för att skriva det här inlägget hade jag en helt annan text i bakhuvudet. Men så kom jag att tänka på att jag faktiskt genomfört utmaningen TRE gånger (nåja, på väg dit i alla fall) och att jag på senaste tiden blivit bemött som om jag har mycket att komma med. Vid flera tillfällen och av olika människor, så då måste det väl avspegla någonslags sanning. Så då blev det Barney Stinsons self-five istället för Ursula K LeGuin-citat om livsval och konsekvenser.

Vilket för mig fram till en utfästelse – att skriva en djupsinnig text utifrån väl valda citat från Earthsea-böckerna (Ursula K Leguin). ”But it is not this day!” citerar jag Aragorn. Utan idag ska jag göra self-fives inombords hela dagen och därför lägga upp länkar till några pärlor (ingen ironi, fast det gör ont i ”lilla jag”-delen av mig som ibland är så stor, så stor) bland Blogg100-inläggen:

Mest tittad på.

Minst intressant rubrik.

Mest läst nyligen.

Gamla kondompaket – märkligaste söksträng som lett till bloggen.

Ett av mina bästa recept som ständigt ger bloggen nya läsare.

Och ett reportage som gav mersmak.

Vilken framtid skolas barnen till i skolan? #blogg100

Jag börjar med en underbart tänkvärd film som jag kanske delat tidigare. Se den och fortsätt läsa och tänka!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U]

Nej.
Jag tror inte att skolan idag utbildar barnen för den framtid de kommer att leva i.
Och ja.
Jag tycker att de som skriker högst kring skolan, Björklund med kompisar och övernitiska föräldrar verkar i grunden rädda för framtiden och därför blir extremt konservativa. När vi egentligen behöver en helt annan typ av skoldebatt, den som rör sig kring framtiden och vilken framtid vi vill att våra barn ska utbildas, tränas, skolas inför.

Skoldebatten borde vända sig bort från Pisapaniken och istället bry sig om problemlösningsförmåga, samhällsengagemang, robotiseringsfrågor och en diskussion kring arbete, lönearbete och kreativitet. Vad jag alltså menar är att det finns en verklighet som pågår medan vi diskuterar betygsnivåer och vem som är bäst på pluttifikationstabellen. Och den verkligheten bryr sig inte om vem som får klapp på huvudet av fröken eller magistern.

Ett väldigt bra inlägg i debatten gjorde Roland Paulsen förra veckan i DN. Han utgår ifrån Jan Björklunds medverkan i ”Smartare än en femteklassare?” Jag bjuder på ett citat (och på länken, såklart):

Bland godbitarna finns ett inslag en bit in i programmet då tävlingen tar paus och några skolbarn tillåts reflektera över frågan: ”Vad lär man sig egentligen i skolan?” Att läsa och vara snäll, svarar de duktiga barnen. Men där finns också svar som sticker ut. ”Att prata strunt”, säger en liten människa. ”Att lyssna! Lyssna – på fröken”, enas två andra.

För det enda vi kan vara säkra på är förändring.
Eller hur har ditt eget liv sett ut?
Hur förbereddes du i skolan för det liv du lever nu?

Ps. Och igår skrev jag mer om skolan. Med utgångspunkt från termosar och Sean Banan. Ds

Termosar, skolan och Felix recenserar #blogg100

Ibland lyssnar jag på poddar.
Ibland fastnar saker jag hör som om de vore plåstret på flygplanet i Tintin. De släpper inte. De vägrar.

Så var det med en sak som Kristoffer Triumf sa i Värvet när han berättade om vad en tidigare gäst, Carl-Johan de Geer, sagt om skolan. Ungefär så här: Varför kan inte barnen komma till skolan med starka intressen och utifrån de intressena upptäcka kunskapen? Tänk om någon är väldigt intresserad av termosar, då kan den utifrån termosar lära sig det mesta. Först att läsa för att kunna hitta mer vetskap om termosar. Sedan matte och fysik för att förstå sig på termosar. Bild och form för att hitta verktyg att formge termosar. Historia och samhällskunskap för att förstå varför termosar uppfanns när de nu uppfanns och hur de har förenklat tillvaron för arbetande människor och skolbarn.

Ja. Ni förstår.

Idag är det alltså skolan av igår och idag och imorgon jag är på. Jag har två barn i skolåldern. Ibland blir jag alldeles själaglad över att skolan är så annorlunda mot när jag gick i skolan. Barnen lär sig att tänka, att länka ihop fakta, att värdera källor, att ställa frågor och svara på dem. Men ibland tappar jag alldeles hoppet. För då spökar Jan Björklund och Pisapaniken och betygshets och kalenderbitande kunskap som ingen människa kommer att behöva i framtiden (om det inte är så att barnet i sig är extremt intresserad av tågavgångar och genom dem lär sig allt om världen).

Det här med språk exempelvis. An, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen. Jojo, den ramsan kan jag. Tänker jag på den när jag försöker prata tyska? Såklart inte. Hur lär sig barnen engelska idag? Ja, nu har båda mina barn en underbar engelskalärare men tyvärr, jag tror inte att det är hennes förtjänst att de båda (12 och 16 år) förstår allt och pratar helt obekymrat. Nej. Det är spel- och omvärldsintresse och Youtube som ligger bakom det här. De umgås med engelskan som ett andra förstaspråk för att det de är intresserade av mest finns på engelska.

Förutom Monte Fjanton då. Felix som pratar skånska och lär mina barn om hur man inte gör film och inte berättar berättelser och därmed också lär dem hur man faktiskt gör film och berättar berättelser. När Felix dissekerar svenska filmer så lär han ut allt om tappade trådar, om klippmissar, om slarvigt kameraarbete och oengagerade rekvisitörer. Dessutom om marknadsföring, produktplacering och allmän PR. Det är kunnighet på hög nivå och generositet med den kunskapen. Inlindade i humor. Hur mycket bättre kan inte inlärning bli?

Imorgon blir det nog del två om skolan. Temat då blir ”Vilken värld utbildas barnen till?”.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=6zBGmD3V_u0&w=560&h=315]