Att ha ett uppdrag #blogg100

instagram
Screen_Kulturhuset när jag ägt kanalen

Dag 35

Det finns väl ingen som jobbar med sociala medier eller digital kommunikation som har missat kampanjen Curators of Sweden, där de myndigheter som samarbetar om Sverige-bilden lånar ut sitt Twitter-konto till en vanlig, twittrande svensk varje vecka. Den twittrande svensken ska vara sig själv och samtidigt vara ambassadör för Sverige under en vecka. Det har blåst kring en del av de som twittrat, men mest är det en väldigt uppskattad kampanj. Eller pågående aktivitet. Sverige ses som ett ytterst modigt land som ger frispråkiga medborgare chansen att tala fritt.

Kulturhuset i Stockholm var kanske inspirerade av Curators of Sweden när de bjöd in vanliga Instagrammande människor att använda Screen_Kulturhusets Instagramkonto två veckor i taget. Från i måndags och ytterligare 10 dagar är det jag som äger kanalen. Självklart drabbades jag av prestationsångest när jag skulle skriva ihop en programförklaring. Vad ska jag berätta om? Vem är intresserad av vad jag har att visa upp? Men jag skrev något som tillåter mig att vara hyggligt fri i valet av de ögonblick jag förevigar.

Och det är så roligt, så jättejättekul. Jag vet att det finns mottagare. Vilka de är har jag ingen aning om, men en del reagerar. Hittills bara positivt. Jag fortsätter att beskriva vad jag ser för dem.

Apropå #bästaBeatrice #blogg100

Dag 33

Jodå, klart jag delade den makalösa texten som Jonas Hassen Khemiri skrivit. Vi var ganska många som gjorde det i onsdags. Jag delade den faktiskt vid två tillfällen och den andra gången var det tillsammans med Dagens Retoriktips (finns på Facebook) som mycket träffande samma dag citerade Jonas Gardell:

Den som inte äger ett språk, har inte en chans mot dem som har makten.

Ibland känner jag mig alldeles uråldrig. Just idag är en sådan dag. Och då vill jag vara den kloka gumman som ger visa råd. Mitt råd till alla, unga som gamla:

Skaffa dig ett språk. Slipa på ditt eget språk. Försök hitta det som uttrycker just det du vill säga. Det behöver inte vara det skrivna språket, inte heller det talade språket, det kan vara bild, det kan vara musik. Men skaffa dig ett språk.

Detta får räcka för idag. Bara en sista grej: Skaffa dig ett språk. Kom ihåg det. Skaffa dig ett språk.

Travel often #blogg100

the_holstee_manifesto
The Holstee manifesto

Dag 33

Var på några seminarier på en mässa om Online marketing och e-handel i Kista. Deeped Niclas Strand och Sarah Larsson Bernhardt sa åt oss att våga. Utan kreativitet kommer ingen att lyssna. Utan kreativitet kommer ingen att komma ihåg oss eller våra budskap.

Det som är på bilden är the Holstee Manifesto. Litet carpe diem-varning men ändå – jag blir upplivad och vill köpa deras halvrosa (ingen färg jag tror att jag passar i) t-shirt bara för att det står litet snyggt ”Always ask why” och för att det är Holstee som har gjort den. Och jag ska nog slå mig lös på den svarta lilla plånboken också. Den är gjord av återanvända plastpåsar. Tillverkad i Indien.

Travel often. Getting lost will help you find yourself.

Mer om visuella föroreningar #blogg100

Dag 32

Att dag ut och dag in se dålig reklam och bilder som är lika uppseendeväckande som ett sandkorn på en sandstrand gör oss trötta och blasé. Och vet ni – det går att reagera innan ledan fullständigt tagit över. Det går att säga ”Stopp och belägg!”, ”Vi vill inte ha det så här!”.

Invånarna i storstaden Sao Paolo i Brasilien gjorde precis det. Och när OS ska gå i Rio de Janeiro ska den staden vara lika ren. Läs om den reklamfria staden i United Minds blogg.

Roligheter jag gärna delar med mig av #blogg100

Dag 31

Två citat från ”Kupé nr. 6” av Rosa Liksom.

Hon gick direkt till hotellrestaurangen.  Tre skyltar hängde på dörren till restaurangen: Stängt, stängt för lunch, stängt på grund av inventering. Restaurangen var fullsatt och hon klev in.

Jag är inte gift för jag trivs tillsammans med människor. Jag tänker som Tjechov. Om du älskar ensamheten, gift dig.

Bilen behöver inte stå parkerad #blogg100

Dag 30

FlexiDrive
Tryck, så kommer du rätt.

 

Jag hade inte mer än andats frågan om varför bilar mest står stilla så tipsade min kollega mig om Flexidrive. En webbtjänst där bilägare som vill tjäna miljön och litet pengar möter folk som behöver hyra bil. Just nu fanns det bara två bilar att hyra i min lilla småstad, jag hoppas att jag kan vara med och påverka så att det blir fler.

Tänk att nätet har möjliggjort en återgång till den perfekta marknaden, där samspelet mellan många små aktörer skapar det ”sanna” priset på en vara eller tjänst. Där ingen stor aktör kan utnyttja sitt informationsövertag eller sin makt för att påverka priset. Där det ”sanna” priset är en återspegling av tillgång och efterfrågan. De mest inbitna mikroekonomerna borde vara saliga av hänförelse över denna nya värld.  Jag är litet mer försiktigt glad, jag tillhörde aldrig de mest exalterade mikroekonomerna under min ”karriär” som nationalekonom. Vad jag mest gläder mig åt är att vi kan spara resurser och att vi kan DELA på det som finns.

Borrmaskinens 13 minuter i strålkastarskenet #blogg100

Dag 29

I föredraget från TED som handlade om ”collaborative consumption” jag publicerade här på bloggen för några dagar sedan talade Rachel Botsman om borrmaskiner. Hon sa att medel-borrmaskinen körs 12-13 minuter under hela sin livslängd.  Och ändå är det bara hålet i väggen vi är ute efter, som hon så klokt sa. Borrmaskinen i sig är ju inte intressant.

Varför ska varje hushåll ha en egen borrmaskin? Hur stor är risken att den behövs samtidigt när den ändå bara ska bevisa sitt värde 13 minuter i sitt liv? Varför har vi inte verktygsbibliotek? Eller bokningsbara verkstäder bredvid tvättstugorna i våra bostadsområden?

Varför står de flesta bilar parkerade större delen av sin livstid?

Läsningen är på upphällningen, hoppas jag #blogg100

Dag 28

Jag hoppas att de snart sopar undan allt grus från cykelbanorna så att jag kan ta mig ur tunnelbanevagnarna och upp på cykeln. Jag slipper stresspåslaget när spårvagnen åker iväg framför näsan på mig, jag får lukta och smaka på morgonen varje dag. Men jag kommer också att läsa mycket, mycket mindre.

Så i dessa sista skälvande veckor av kollektivtrafiksläsande så lånade jag två böcker på 10-dagarslån på biblan. Det är en utmaning att låna böcker på så kort tid. Dessutom med de hårda regler som hör till: varje övertidsdag debiteras med 10 kronor.

Just nu läser jag Rosa Liksoms ”Kupé nr. 6”. Om en  resa under många dygn på Transsibiriska järnvägen. En finsk, ung kvinna delar kupé med en byggnadsarbetare. Hon lyssnar, beskriver, reagerar. Vodka, oändliga glas med te, saltgurka, Sibirien utanför. Mannen pratar, styr och ställer, domderar, tjuvröker, dricker vodka, betalar böter för tjuvrökandet, skrävlar om kvinnorna och ber om ursäkt för det. Sovjet utanför. Mannens prat och glimtar från kvinnans eget liv väver berättelsen om Sovjet.
Som tur är kommer jag att sitta mina 40 minuter på tunnelbana och spårvagn imorgon så att jag kan läsa ut boken. Gruset på cykelbanorna ligger kvar åtminstone några veckor till.

Jag har precis lämnat tillbaka ”Hästar, män och andra djur” av Nina Lekander. Ojoj, så den mänskan pratar. Prateliprat. Hitochdit. Om hästar och män och litet hästar igen. Och om att vara kvinna och huxflux vara över 50 år. Definitivt over the hill. I vissa avseenden. Nina Lekander är rolig. Illusionslös. Boken skakar av rågarv. Inte ett enda ”ti-hi” hör jag. Men litet, litet får jag samma känsla inför den här boken som inför ”Stjärnor utan svindel” där Louise Boije af Gennäs vaknar upp från sin adliga tillvaro där hon gärna slår diamantringen mot kristallglaset när hon ska utbringa skålar och nu upptäcker världen utanför i rasande takt och dessutom blir lesbisk taleskvinna. Nina Lekander vaknar upp i sitt liv som 50+ och är utan beundrare för första gången på över trettio år. Och kommer till slutsatsen att hon ingen behöver.

Vad menar jag med att jag får samma känsla inför de här två böckerna? Ja, det är något som är litet unket och obekvämt med dem. Det privata blir helt plötsligt en del av ett större sammanhang och ska sedan pådyvlas resten av mänskligheten. Det de båda vaknat till ska användas för att frälsa resten av världen. Nu drar jag stora växlar på en liten skavande känsla. Kanske är det egentligen min tandvärk allt handlar om.

Verifierad av MonsterInsights