Facebookskryt och bloggpepp #blogg100

Dag 27

Jag är glad över att jag har en intressant samling bekanta och vänner på Facebook. Det gör att jag får inblick i många olika typer av liv. Där finns tonåringar, pensionärer, troende, extremt världsliga, träningsfanatiker, lojt tillbakalutade, folk som reagerar och folk som analyserar, människor som tar sitt överflödsliv alldeles för givet, människor som lever på marginalen.

En av alla dessa lägger ut sin statistik från Runkeeper ibland. Han gör litet drygt 2.5 km på 40 minuter de dagar han är snabb. Så finns det hon som bloggar om sin träning och sin kosthållning och lägger ut bilder på sin vältränade figur.

Idag är en dag när jag just inte har något att visa upp. Omeletten jag lagade smakade lätt av diskmedel eftersom jag uppenbarligen inte sköljt ur pannan ordentligt. Lägenheten och jag håller på att ställa om oss från barnvecka till för-oss-själva-vecka. Som började med att jag behövde sova middag. Då kom jag ihåg en berättelse jag hörde för mer än 20 år sedan. Den handlade om invandrarflickan som varje dag kom en halvtimme försent till skolan. Varje dag en halvtimme sen. Det hjälpte inte hur mycket tillsägelse hon fick av lärarna, hon fortsatte komma en halvtimme sent varje dag.  När någon tillslut ställde frågan på rätt sätt så visade det sig att flickan behövde ta en lång extrarunda varje morgon för att ställa om sig från det traditionella livet i familjen till den dagliga tillvaron i skolan i Sverige. ”Ställtid” som Bodil Jönsson benämner den tid som behövs för att vi ska kunna växla från en aktivitet till en annan, från en uppgift till en annan, från ett tillstånd till ett annat.

Min heroiska träningsaktivitet idag består i en promenad i solen och i tanken på att jag har tid nu på kvällen att göra några magövningar. Min matblogg skulle alltså kunna handla om ”une omelette parfumée” och några muggar stadigt engelskt te. Outfit-inslaget skulle omfatta morgonrock och raggsockor. Spotify-listan är inte ens litet tjusigt nostalgisk, jag lyssnar på de låtar av Bryan Ferry där han parodierar sig själv som gentlemannaromantiker. Men jag har minnen av en tid, ett skeende som väcks av LP:n ”The bride stripped bare”, så jag lyssnar på alla låtar i rätt ordning, som om jag satt där jag satt just då, lyssnande på hela sidan ett och sedan hela sidan två och sedan kanske på alltihop igen.

Mitt kvantifierade jag har inte mycket att komma med idag. Mer än en utlovad bloggpost. 73 kvar.

 

 

Mer om Felicia #blogg100

Dag 26.

Jag lade upp en bild på pocketböckerna jag köpt och någon mätt kommentar om vad mysigt det skulle bli att läsa allt det där. Och det är klart att det blev.

En del av böckerna har jag skrivit om, men en av dem har vållat mig en del huvudbry. ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Av två anledningar har jag haft problem att skriva om den.

1. Min högsta chef skrev att hon tyckte att det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Då fick jag helt plötsligt tanke- och skrivstopp. Prestationsdjävulen klev in med myndiga steg.

2. Vad är det för en bok egentligen? Biografi, skönlitteratur, debattbok?

Nåja. Lika bra att ta tjuren vid hornen.

Den var lättläst.
Det mesta kändes som om jag redan läst eftersom jag läst debatten.
På några timmar var den utläst, den var ju effektivt berättad – korta, kondenserade kapitel som frös viktiga ögonblick.

Jag undrar hur det hade varit att läsa den utan all uppståndelse? Och utan att veta något om Anna Wahlgren? Det kommer jag aldrig att kunna veta.

Min egen skepsis mot Anna Wahlgren gjorde väl att jag direkt ställde mig på Felicias sida. Jag läste ”Barnaboken”, eller delar av den när mitt första barn var litet och jag kände mig ifrågasatt av boken och dessutom som en dålig kvinna och mor. Jag ställde inte ut barnvagnen på tidningspapper på altanen och lugnt satte mig vid köksbordet och skrev texter. Jag hade inte tankar på att inskränka middagarna till att bara bestå av kyckling, tomatsås och ris i små portioner. Anna Wahlgrens sätt att prata om barn att de ska in i flocken var inte i linje med mina mindre dogmatiska idéer om en bra uppväxt.

Så. Kontentan?
En intressant replik. Ett behövligt inlägg.
Läs den. Läs ”Barnaboken”, litet här och där.
Tänk själv.

Så kan man också läsa en deckare #blogg100

Dag 24.

deckare
Två arga deckarförfattare

Dag 24.

Det är tur att det finns så många tänkande människor som dessutom kan uttrycka sig.

En vän skrev på Facebook om att vantrivas i samtiden. Ja, det är något märkligt med tiden vi lever i, det är starka rörelser på gång. Både goda rörelser och sådana som går käpprätt åt fel håll. Digitaliseringen av livet exempelvis, kan föra så mycket gott med sig, men kan också få oss att bli alldeles maktlösa inför en ansiktslös teknik där ingen tar ansvar för att det ska fungera. Då är det lätt att vantrivas i samtiden.

Både Arne Dahl och Mons Kallentoft vantrivs med delar av samtiden och de uttrycker sin vantrivsel högljutt. Dessutom i deckarform. Jag läste ”Viskleken” av Arne Dahl och ”Den femte årstiden” av Mons Kallentoft. Det är spänningsprodukter av god hantverksmässig kvalitet. Personerna är intressanta, precis som miljöerna. Båda böckerna fyller sin funktion som bladvändare. Fast jag tror att både Arne och Mons vill säga något mer, de vill nog inte bara underhålla. Arne har fokuserat på den globala kriminaliteten, den som binder ihop maffian med politiken och finanssektorn. Den kriminalitet vars tentakler når både högt upp och långt in. Mons spanar också in vår tids elit, de som har allt, både makt och pengar. I ”Den femte årstiden” handlar det om maktens pakter som grindvakt för sanningen. Kollektivet ”maktens män” får Mons (undrar om jag ska kalla honom det eller Kallentoft?) att se rött och att spotta orden omkring sig. Vi pratar girighet, maktfullkomlighet, egocentricitet, den starkastes tyranni.

Världen är ond men i det lilla är människan god.

En nära vän berättade att hon fann stor tröst i Arne Dahls böcker om A-gruppen i en period i livet när hennes egen arbetsplats var en kökkenmödding av omorganisationer, politiska strider och personkonflikter: Det finns fungerande arbetsplatser! Det finns fungerande arbetsgrupper!
A-gruppen och gruppen OpCop i ”Viskleken” består av sinsemellan mycket olika individer. De drar inte jämnt hela tiden, men de är väl medvetna om varandras värde för gruppen och för de mål de är satta att arbeta mot.

Så kan man också läsa en deckare – som tröst och ingivare av hopp.

Mer om tillgång framför ägande #blogg100

Dag 23.

Sveriges, ja, världens slit-och släng-företag par excellence IKEA har förstått att de inte kan stå utanför längre och erbjuder nu en annonsplats där begagnade IKEA-möbler får nya hem: Livethemma. Annonserna läggs upp på Blocket samtidigt som de läggs upp på Livethemma. Är du IKEA Family-medlem lägger du upp annonser gratis.

Varför blogga varje dag? Andra inlägget. #blogg100

Dag 22.

Naturligtvis handlar det dagliga bloggandet om DELANDE. Att jag får dela med mig av saker jag har hittat, om det så är roliga filmklipp, tänkvärda krönikor, ljud som har hela våren i sig, fenomen som är märkliga, avskyvärdheter, egna eller andras idéer.

Delande. Skriver jag gärna om.

Kraften i ett bra begrepp. Skriver jag också gärna om.

Här är delandet och ett bra begrepp sammanförda:

Collaborative consumption. Kan uttolkas som tillgång till istället för ägande.

Vad betyder  det då?

Tänk bilpooler. Air b’n’b. Lånegarderoben.

Men också Myrorna. Refurn. Emmaus.

Det är en ganska revolutionär tanke att vi inte måste äga för att ha tillgång till något. Från det allra enkla, vardagliga och kända som att låna ett sommarhus av en kompis, att låna böcker på närmaste bibliotek eller den självklara gemensamma tvättstugan i ett flerfamiljshus till det litet nyare i samma genre; att upplåta sin misskötta trädgård till en stadsbo med gröna fingrar eller att hyra ut en soffa till en backpacker som vill se just din stad.

IKEA, H&M, Diane von Furstenberg, Salomon, Volvo eller Fjällräven behöver inte producera i denna makalösa takt för att vi ska kunna klä, transportera eller möblera oss. Det finns andra sätt att göra det på. Om tingen vi har omkring oss är av tillräckligt god kvalitet kan de skifta ägare många gånger under sin livstid. Eller, om vi vänder på tanken, många människor kan ha tillgång till detta ting under dess livstid.

Jag kommer att återkomma till tanken på tillgång framför ägande många gånger.  Läs under tiden bloggen Köpdigfri som handlar om kvalitet, hållbar och rättvis utveckling och om vår konsumtion, så som vi tar den för given idag. Susanne Helgeson och Ingrid Sommar är entusiastiska, arga, stringenta, handlingskraftiga, optimistiska och ger oss råd.

Varför blogga varje dag? #blogg100

Dag 20.

Börjar du tröttna? Synd. Jag har inte tröttnat. Jag fortsätter i 80 dagar till.

Mundiarré. Det var någon där långt, långt tillbaka i tiden som använde uttrycket och jag lade det på minnet. Det är inget vackert ord, det ger en bild i huvudet som är riktigt äcklig. Men nu undrar ju jag om det är orddiarré jag är drabbad av?

Varför skriva när man kan prata?

  • Sammanhanget kanske inte passar. Nu har vi ganska bra blandning på samtalsämnena kring fikabordet, men alla är inte lika intresserade som jag av fantasy, sopsortering, IKEAs märkliga storhet, sociala medier, böcker, reklam, bilder och fågelsång.
  • Någonting händer med tankarna när man skriver. Punkt. Så är det bara.
  • Jag vill ”prata” vid en tidpunkt när andra inte är vakna eller håller på med annat. Själva idén med det skrivna – det finns kvar, det binder ihop oss och ger oss en historia. Det skrivna är utanför tiden.
  • Jag kan skriva något som är viktigt för mig och som någon annan som jag inte känner hittar. Då kan oväntade saker hända.
  • Och så är det så enormt roligt.
  • Dessutom är det en utmaning jag antagit. Vem är jag att lägga ner vapnet då?

 

Nu är det dags….. #blogg100

Dag 18.

Nu är det definitivt dags att starta uppropet. Jag har legat och såsat alldeles för länge. Pratat om det men inte gjort något. Samlat några spridda själar till en liten trupp. Men nu gäller det!

Härmed startas uppropet ”Vi kräver bättre bilder omkring oss!”

Förr i tiden, på 90-talet typ, var reklam något som var roligt. Ganska ofta. Texterna kunde vara fnissframkallande eller tankeväckande och förhållandet bild och text kunde ge upphov till riktiga aha-känslor. Bilderna i sig kunde vara vackra, frånstötande, konstiga.

Men nu. Herregud. Hur slätstruket är det inte? Tittade i Dagens Nyheter några dagar bort. All reklam (utom för olika bolag som påstår sig kunna hjälpa oss med pensionen) var enligt standardformat 1A:

  • bild på produkten
  • pris eller annan basinformation

Oberoende om det gällde bilar, telefoner, datorer, resor, vin, friluftsattiraljer, jobb.

Vardagens gråa blekhet

Inga läsvärda texter och framförallt inte en enda spännande bild! Och absolut inga spänstiga relationer mellan text och bild.

DSC_0488
Och hur upplivad blir man av detta?

OK. Så nu är jag igång. Jag tänker följa åtminstone två spår:

  1. visa hur eländigt det ser ut i den kommersiella bildvärlden
  2. försöka förstå hur det kan ha blivit så här

Det intressanta är ju att bildkommunikationen har blivit var mans egendom och rättighet. Många i tonåren har gått över från att umgås på Facebook till att umgås på Instagram, det vill säga helt umgås via bilder och kryptiska stödord. Att kommunicera om sitt liv och sina tankar i bild har blivit en självklarhet, samtidigt har bildkommunikationen i reklamvärlden gått tillbaka till 50-talet.

Möjliga förklaringsmodeller:

  1. fegare reklamköpare?
  2. Mad Men-trend?
  3. prispress i alla led?

Och om någon säger: ”Jaja, men annonserna i print är ju så få nu för tiden, så vem bryr sig?” då säger jag ”Vänta bara tills jag tar mig an bilderna i den digitala världen. Där står klichéerna som spön i backen.”

Upp till kamp för en bättre visuell värld!

Verifierad av MonsterInsights