Sätter mig försiktigt för att själen inte ska spricka
En av de fina förmånerna på jobbet är att vi får gå på hälsokontroll. (På Sophiahemmet dessutom. Fast syrrorna där bär inte längre den fina lilla mössan…) Jag lämnade diverse kroppsvätskor i förra veckan och träffade i veckan en väldigt mänsklig doktor som utvärderade resultaten, frågade intresserade frågor och avslutade det avstressade mötet med uppmuntrande ord.
Till saken hör att jag har haft ett bakslag igen (jag gick in i väggen förra sommaren – många blogginlägg om det). Jag har ju jobbat heltid sedan i början av sommaren och det har ju funkat om jag de barnfria veckorna verkligen satsat hårt på vila och återhämtning. Sova mycket, inte träffa folk, inga måsten. försöka komma ihåg att meditera och djupavslappna. Det har funkat hyfsat tills för några veckor sedan. Sov i en vecka och nu jobbar jag halvtid och återhämtar mig på halvtid. Ett tag till.
MEN. Kroppen är ju i finfin kondition. Säger doktorn. Inte ett enda värde som är fel. Top notch. Kommer att kunna gå och ticka tills jag blir nitti-hundra allra minst.
Det är ju hur intressant som helst. Att kroppen säger ”sassa, brassa, mandelmassa” och ”jajamensan, fattas bara” i doktorns tester men till mig säger kroppen ”SOV!!!”, ”gå i ide”. Eller tolkar jag kroppen fel? Är det något annat den vill berätta för mig?
Vilken bild det är på omslaget av skidskytten Björn Ferrys självbiografiska och nu till julen nästan slutsålda bok! Bilden ser ut som en anatomiplansch. Något som Leonardo da Vinci kunde ha skissat på. Eller en målning från 1500-talet från en anatomisk teater. Är det bara en kropp vi ser eller är det en människa? Kropp och kropp förresten – muskler, hud och ben. Inget fett. Inte det minsta lilla fett. Han är ju naken men ser inte det minsta naken ut. Det finns inget avklätt i bilden. Heller ingen blygsel.
Otroligt intressant bild. Väldigt mycket 2014. Om jag fortfarande bloggar 2016 måste jag titta tillbaka på just den här bloggposten och betrakta bilden med mina framtida ögon. Jag har bloggat om muskler förut och kommer att göra det igen.
(Att han sedan har ett vapen på ryggen tar vi i en annan analys…….)
Och för er nytillkomna läsare kan jag rekommendera några andra lättsmälta inlägg:
Egentligen behöver jag bara skriva om ett enda varumärke för att visa hur slipstenen ska dras. Jag börjar med att berätta att de har mer än 55 000 följare på Instagram. Tillväxtkurvan för företaget verkar vara ett rent drömscenario. Så här beskriver de varumärket och/eller sig själva:
We make clothes. We drink beer. We have fucking fun. Scottish Retailer of the Year Winner. Visit our stores in Glasgow and London. We Ship Worldwide.
Det här annonserna dyker upp ibland när jag spelar wordfeud. Jag klickar bort de omgående eftersom jag ska vidare till nästa drag, nästa match. Men jag har ju en känsla av att de vill säga något som liknar en annan kampanj. Som var så bra. Och som jag tänkt blogga om eller bara visa igen. Så då gör jag det utan att orda mer om saken. Och så får jag orda mer om reklam och reklam en annan dag.
En bild från en resa i Finland när jag var åtta år gammal. Det var 1970.
Forntid? Nej, bara min barndom.
Jo, det är klart att det går att avfärda bilden ovan med att jag är gammal. Och det är jag väl på något vis. Men på samma gång är jag i högsta grad med i det samhälle vi är idag. Här stod jag och tittade på industrialismens ungdom. På timmer som är på väg nerför en älv till sågverk och massafabriker. Timmer som inte forslas med lastbil eller tåg utan på vattnet.
Jag som arbetar med och i det digitala samhälle vi har idag stod, för inte så längesedan, och tittade på arbete som utförts på samma sätt under en hundraårsperiod eller mer men som nu definitivt tillhör den ekonomiska historien.
För att veta var vi är idag måste vi kunna en del historia, vill jag härmed ha sagt. När jag nu ändå slår ett slag för teoretiska ämnen vill jag med bestämdhet också hävda att utan antropologi och etnologi är vi rökta. Vi måste FÖRSTÅ, inte bara registrera. Om vi bara iakttar och extrapolerar utan att reflektera, då kommer vi att besluta fel och ge usla råd.
Pojken kom hem från skolan och visade vad han lärt sig. Inte av någon lärare utan av en klasskompis.
I Chrome kan man ändra i programmeringskoden så att det som syns på skärmen ändras. På aftonbladet.se och dn.se i alla fall. Det är ju hur kul som helst och öppnar upp för de småsintaste och barnsligaste drag en vuxen människa besitter. Men framförallt visar det här hur den bästa undervisningen går till – genom lust, humor och delande.
OK. Hur gör man då? (Detta gäller pc, vill jag tillägga. Det enda verktyg, hur yxigt det än är som jag har tillgång till. Sa hon bittert.)
Kajsa Grytt har ställt in sin turné i vår. Luften gick ur henne när hon mötte den stora publiken genom ”Så mycket bättre” och delar av den stora publiken visade sitt rätta ansikte. Den del av den stora publiken som tidigare inte haft sökarlyktan inriktad på Kajsa Grytt eftersom de inte vetat att hon funnits. Nu visade de sig. Trollen, näthatarna. Den där trista delen av Internettet. Internettet som jag så ofta hyllar för nätkärlekens skull. Så igår spreds nyheten om avhoppet och många, många blev engagerade. (Här skriver Kajsa Grytt på sin officiella Facebook-sida och här skrivs litet mer i Göteborgsposten.)
Många i min lilla värld vill jag tillägga. Vad jag sysslar med när jag tror att VÄRLDEN är det som rör sig i mina Facebook-, Instagram-, Twitter- och LinkedIn-flöden kallas för ”tribalisering” fick jag lära mig på Internetdagarna. Farligt, farligt med tribalisering. Men bra med ett nytt, användbart begrepp. Tillbaka till höjdpunkterna bland det som delats:
Advent. Jul. Lussekatter i parti och minut. Adventsljusstakar med ett ljus tänt. Nystrukna julgardiner. Glögg och pepparkakor. Klart att jag blev påverkad. Så pass att jag för första gången i mitt liv gjort en julgrupp av två stycken ”blå hyacinter med fyllig doft” à 10.95 samt en IKEA-vas i glas inköpt på Kupan (Röda Korsets andrahandsaffär) i Färjestaden och mossa från huset-jag-hyr (hoppas inte mossa är fridlyst!). Annars är det som vanligt allt för många ”calls to action” i mitt hem. Å andra sidan syns de inte lika väl när jag rör mig i det skumma ljuset från adventsstjärnan och stearinljus.
Så får det vara dags att avsluta med en fantastiskt rolig video som spreds i förra veckan. Amerikanska unga män testar europeiska badbyxor.
Om någon inte har förstått det hittills så jobbar jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.
Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.
Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.
Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!
Strunt samma om de är curlade och omöjliga att ha på en arbetsplats – vi vill åt dem! De simmar runt i konsumtionssamhället med digitalismen i blodet, de navigerar mellan varumärkena och pratar redan i tonåren om sig själva i termer av ”branding”. De har inflytande över (styr?) sina föräldrars konsumtion, de har egna pengar, de uttalar sig med tvärsäkerhet både på bussar, caféer och i sociala medier. Generation G. (Födda på 90- och 00-talen).
Vad måste vi veta för att kunna påverka dem eller sälja till dem?
– de tänker och läser inte, de tittar och känner
– våra invanda mediebegrepp är obsoleta – de saknar helt relevans. Vi måste hitta nya, bättre, relevanta begrepp
– allt handlar om trovärdighet
Vad betyder det här då?
Begreppet ”sociala medier” (så som vi hittills använt det) är inte användbart. Alla medier är sociala i Generation G:s värld. Eller så är inga medier sociala. Alla medier är lika. Att titta på vanlig tablå-TV med familjen kan vara avsevärt mer socialt än att leta spelklipp på Youtube, kan en från Generation G tycka. Så varför prata om ”sociala och osociala medier”, ”nya och gamla medier”, ”digitala och analoga medier” – begreppen saknar innehåll, saknar användbarhet. Vi som jobbar i kräng- och påverkanssfärerna måste ta oss loss från de gamla begreppen eftersom de är obsoleta och kommer att få oss att tänka fel. Och därför ta felaktiga beslut och ge dåliga råd. (Jag har skrivit om min skepsis när det gäller mediebyråernas begrepp och analyser för några år sedan.)
Generation G är en generation som tycker att det mesta ska vara underhållande. Det betyder inte alls att allting måste vara roligt eller skrattretande, utan snarare att det Generation G intresserar sig för, stannar vid och tar in måste ha emotionell relevans. Vi tar det en gång till, nu med versaler: EMOTIONELL RELEVANS. Det som tas in, konsumeras måste alltså vara angeläget och det på ett känslomässigt plan.
Bilder och film vinner över text. (Ajaj, det gör ont att skriva det.) ”Varför ska jag läsa när det går att titta?”
Vem som säger vad spelar en enorm roll. Att bygga trovärdighet är att skaffa sig ett kassavalv fyllt med social valuta. Ju längre bort ett företag/organisation befinner sig desto svårare är det att få Generation G:s förtroende. Högst trovärdighet har vi mammor. Trots allt. För vi är närmast.
(Det här var min mycket personliga sammanfattning av Katarina Graffmans extremt spännande dragning på Internetdagarna. Se henne prata kort om Generation G i det här klippet.)
* Bilden är drygt tre år gammal. Jag har tittat litet extra på Onepiece-märkets uppgång och fall (mest fall) tidigare.
