Jag vaknade med att nacken och axlarna satt ihop i ett stelt och värkande paket. Att jag inte lär mig! Jag ska inte sova på mage, hur mysigt det än känns just när jag kramar kudden och vänder världen ryggen. Så dagen har gått åt till att lösa upp eländet i rygg, nacke och axlar.
Imorgon kanske jag förstår varför det här onda kom just nu. Jag har en känsla av att det inte bara har att göra med magsovning och fönsterdrag. Imorgon kanske jag skriver om utmattningssyndrom och konstigheter i kroppen, sömnen som allt vilar på, det här med att vara frisk och att det tar på krafterna att vara mamma.
Varning för upphovsrättsbrott. Men vem säger det bättre än Nemi?
Det sägs väl att Gud straffar kvinnokönet kollektivt genom smärtan när barn föds. Allt för att Eva frestade Adam att äta av äpplet.
Nåja. Hur det är med Gud och Eva och Adam och äpplet vet jag inte, men jag skulle i alla fall säga att det finns ytterligare två straff för kvinnokönet. Två straff som är avsevärt längre i tid än barnafödandet. Klimakteriet och celluliterna. Eller, när det gäller celluliterna, inte celluliterna i sig utan medvetenheten om dem. Har man en gång sett dem kan man inte sluta se dem. Det finns inget sätt att o-göra medvetenheten om dem. Själv blev jag uppmärksammad på dem när min tvilling i 18-årsåldern började prenumerera på amerikanska Vogue och Harper’s Bazaar. I och med det föll våra och våra kompisars fjäll från ögonen. Ingen har någonsin varit tacksam för den ögonöppnaren.
Vi pratar vidare om inre värmetsunamis en annan dag.
Vedeldad finsk bastu efter att de badande kvinnorna lämnat den.
Trött efter drygt två intensiva dygn på Finlandsbåt och i Finland. Komplett med vedeldad bastu, premiärdopp utomhus, ledd meditation, en Rosenterapi-behandling, tre nya Mumin-muggar samt nya vänner.
Dagens post blir en påa, för mer än så här orkar jag inte skriva idag. Tankarna tumlar runt i takt med barnens kläder i tvättmaskinen.
Jojo. jag tränar på.
Cyklar fram och tillbaka till jobbet.
Svettas och känner pulsen gå upp.
Stretchar alldeles för litet.
Yogar. Inte.
Går på lunchpass på jobbet. Sist jag var där leddes passet av en fruktansvärt spänstig norrman som hoppade och gjorde knäböj hela tiden. Dagarna efter kunde ingen av oss deltagande försäkringstjänstemän gå i interntrapporna utan grimaser.
Och så tränar jag varannan vecka med en PT (Erling på Westnine Fitness). För att hitta tillbaka till kroppen som den borde vara. Själva träningen är jobbig men inte övermäktig. Men de kroppsliga reaktionerna efteråt är massiva – illamående, totalpaj på kroppstermostaten, sorg och leda. Som tur är går reaktionerna över efter en natts sömn och rikligt med vatten.
Men alltså. Träningsdagbok. Går. Inte. Lägga upp bilder på mig där jag lyfter tunga vikter eller gör en snygg brygga eller så? Begränsat underhållningsvärde.
Målen, då?
1. inte i närheten av förbättring när det gäller att komma ner i spagat. FAIL.
2. jag sprang 2.7 kilometer i helgen. Men gick 200 meter. Så, FAIL på den också.
3. jag har inte ont i kroppen. Och snart jobbar jag 100% igen. LOCKED ON TARGET!!
4. falukorven har blivit mindre medan gäddhänget är konstant. Dagsformen avgör om jag kan leva med dessa fakta. Halv-FAIL och halv-LOCKED ON TARGET!
Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.
Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.
Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.
Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.
Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luthervi försöker brösta upp oss inför?
Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.
Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.
Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.
Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.
Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.
Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.
I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.
Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.
Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.
Symboliken i den här bilden lämnar jag över till betraktaren att spekulera kring
Att få vara alldeles för mig själv, för att jag vill det, det är bland det bästa jag vet. Det känns outsägligt lyxigt, närapå förbjudet. ”När jag vill det”. Det var egentligen det viktiga.
Ensamheten är så orättvist fördelad. Bland människor och under en livstid. Det finns så många människor som känner sig ensamma, övergivna, utanför. Det finns så många människor som håller på att explodera för att de aldrig får vara ensamma. Jag har varit i båda lägren. Just nu simmar jag ut och in ur ensamheten. Varannan vecka lever jag i ett sammanhang med mina barn med matlagning och läxor och samtal och småbråk och litet tjat och många kramar och varannan vecka kan jag hämningslöst ägna mig åt det som faller mig in (de timmar när jag inte jobbar, förstås). Ibland betyder det att jag vill umgås med andra människor, ibland betyder det att jag vill sitta alldeles för mig själv och läsa eller titta på Netflix eller skriva eller bara dricka te och äta glass.
Jag skulle vela dela med mig litet av min njutbara ensamhet till mig själv som småbarnsmamma eller till någon annan som inte har en minut för sig själv. Och sätta in litet av barnveckornas intensitet på gemenskapskontot så jag kan ta ut litet av den känslan av sammanhang när barnen har blivit stora, när jag bara behövs som närvaro och förankring.
Som barn var jag stark. Tydligen. Så kom skolgympan och tonåren och kroppsfixering och resten av livet har jag kämpat mot känslan av kroppslig svaghet.
När jag skriver träningsdagbok så tänker jag på två sätt:
1. Det blir visst en hel del rörelse. Vad bra. Skönt att snön är borta så att jag kan cykla, då funkar det med träningen i vardagen.
2. Jojo. Det verkar ju bra. MEN, du sitter ju annars HELA dagarna. Förutom utflykter till kaffemaskinen och toaletten. Eftersom den mänskliga kroppen är gjord för att röra på sig så går det inte att kompensera en stillasittande tillvaro med några ynka kilometer på en cykel.
Så. Hyfsat bra eller det blir aldrig tillräckligt? Vet inte. Just nu mår jag bra, så jag är i alla fall på rätt spår. Måluppfyllnad? Kommer längst ner i inlägget. Här är redovisningen:
Söndag: två skogspromenader á 4 km. Den ena fick jag med mig Aktivisten och Pojken på – då kände jag mig som en duktig förälder. Jag slet dem från skärmarna!
Måndag: cyklade till och från jobbet. Fy tusan vad tungt det var! Dubbdäcken är hemska. Med dem och min vinterform så tar det en kvart längre att cykla till jobbet än när jag är i sommarformen. Det blir 26 km på en dag när jag cyklar både fram och tillbaka.
Tisdag: träning med PT Erling på Westnine Fitness i Solna. Tidig morgon. Jag går där varannan vecka för det är bara så ofta som det funkar. Kroppen och själen håller på att lära om. Det är en intressant och inte alltid behaglig process. Övningar med små rörelser som syftar till balans. Och styrka. Jag kommer att återkomma mycket till den här träningen. Än så länge har jag inte mycket ord att använda, det här är definitivt inte en intellektuell satsning. Och då är jag utan ledtrådar – huvudet och orden är ju mina verktyg!
Onsdag: cyklade till och från jobbet. Helt underbart trots att det tog lång tid. Tankarna flög ut från huvudet och tog stora cirklar medan jag svischade fram. Som vanligt luktade det hästbajs litet här och där på Östermalm (uppe vid Livgardet (?) och så nere vid Hovstallet, såklart).
Torsdag: gruppträning på jobbet på lunchen. Styrkepass med egna kroppen. Enminutersövningar i block om fyra. 30 sekunders pulsträning. Var det någon vila sedan? Och var det i två omgångar vi körde allt? Kan inte riktigt berätta – det var sjukt jobbigt. Ansiktsfärgen la sig inte på flera timmar och jag kunde inte äta förrän framåt kvällningen.
Fredag: Träningsvärk i rumpan och låren. Jag försöker komma ihåg att jag ska stå upp vid skrivbordet ibland. Det är ju inte bristen på träning som tillslut kommer att ta kål på västerlänningarna, det är att vi sitter och sitter och sitter. Jag är en av dem. Jag har förstått att det är svårt att kompensera ett stillasittande kontorsarbete på heltid med litet pliktskyldig träning ett par gånger i veckan. Vi sitter ihjäl oss. Så enkelt är det. Men jag promenerade litet på lunchen och sedan bort mot Söder efter jobbet.
Lördag: Promenerade i skogen 9.5 km. Vid 8.2 började det bli jobbigt, jag kände hur ryggen och magen inte höll upp mig längre, att jag dunsade allt hårdare på fötterna, axlarna krummade sig. Gråväder men ändå en upplevelse av annalkande vår. Det var stilla, allt var gråbrunt, beige och grått.
Söndag: Tänkte att jag skulle satsa på vila och meditation. Gick sådär. Mediterade 20 minuter men bloggade och Facebookade alldeles för mycket. Tog en lugn promenad i skogen, vanliga rundan på 4.2 km. Stilla, alldeles innan det började skymma. Försökte känna in kroppen, försökte se till så att axlarna inte åkte upp mot öronen.
Måndag: Cykelpendling igen.
Tisdag: Cykelpendling samt cirkelträning på lunchen med kollegorna. Alltid lika roligt med lunchträningen – träffar människor från andra avdelningar, hinner lära känna på ett annat sätt än vid mötesbordet och så är det ju det faktum att vi faktiskt svettas ihop och är nakna ihop (i omklädningsrummet, alltså, vi är ett präktigt litet försäkringsbolag utan skandaler. Nota bene!), då blir vi människor för varandra och inte bara funktioner.
Onsdag: Cykelpendling. Dessa eländiga dubbdäck. Får jag inte ta av dem snart? Och den tjutande frambromsen – jag måste göra något åt den. Men på vägen hem (det tar ju en timme nästan med de eländiga däcken) sjöng koltrasten tre gånger. På olika ställen. Och det var ljust när jag cyklade hem. Dagsljust. Inte skymning.
Torsdag: Helt träningsfri dag. Buss och tunnelbana. Finlunch på Gondolen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Tårta till fikat för att fira nya hemsidan www.dina.se. Fest på kvällen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Rörelseabstinens? Tja inte så mycket, jag njöt av allt det goda, av att fira med kollegorna och av solen.
Fredag: Cykelpendling och nu börjar jag njuta. Tankarna löper lätt, jag cyklar genom så vackra delar av förorten och staden (så mycket vatten, så många öppna vyer), det är inte trångt på cykelbanorna ännu. Jag löser världsproblemen och får ibland idéer på middagsmat (det är det riktigt svåra). Jag tränade en kort stund på lunchen – stillsamma övningar för att hitta kroppen och så försöker jag lära mig att andas rätt. Det är SVÅRT!
Lördag: cyklade fram och tillbaka till vårt lilla förstadscentrum. Det var allt i rörelseväg förutom promenad till förpackningsåtervinningen och närmaste affären.
Och hur förhåller sig jag och träningsresultaten till målen?
Nix. Inte nere i spagat än. Höger baklår är stelt och vänstra lårets insida som varit kort och stumt i många år blir inte bättre.
Har inte testat att springa ännu.
Själen och kroppen är hyfsat glada.
Falukorven och gäddhänget är konstanta, men ångesten över dem håller sig på mattan.
Ja, hon är snygg. Men det är skorna du ska titta på! Röda sulor – Christian Louboutin. Vi pratar många, många tusenlappar. Men det är inte väsentligt just nu – jag har två trådar att nysta i: att damskorna spelar en väldigt viktig roll i ”Suits” och att det är väldigt svårt att gå i 12-cm-klackar.
Jag slukade de två första säsongerna av ”Suits”. Vi pratar datorn innan sängdags, mobilen på bussen och stor-TV:n till frukost. Och jag blev mer och mer besatt av skor. Och klackar. Egentligen borde jag väl undra vad Harvey Specter har i håret och var han köper sina tredelade kostymer, men det är rumporna, midjorna, de ganska långa kjolarna och skorna med dessa magnifika klackar som helt fångade mig och tankarna. Medan jag nu väntar på tredje säsongen så får jag hålla tillgodo med säsong två av ”House of Cards” (å, fy, vad alla är beräknande och elaka! Eller är det – verkligheten?!?). Men nej. Damskor spelar alls inte samma roll där. De syns inte ens! Så nu lider jag av sko-abstinens. Och hamnar i skotankar.
Jag går hyfsat bra i högklackat. Men 12 centimeter-klackar skulle jag aldrig klara. När jag var ungdom var 12 cm-klackar bara något som fanns på skor som såldes på Soho Sexshop på Birger Jarlsgatan (inte långt från där Georg Jensen, Gucci och Nathalie Shuterman ligger nu) och liknande affärer. Så jag frågar mig om skorna nuförtiden är bättre slöjdade eller om det egentligen, fast jag har missat det, ingår i varje kvinnas utbildning att lära sig gå i skyhöga skor?
Jacques Tati gjorde ett fint inpass om kvinnokläder i ”Mon Oncle”:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=YdCSijdyI6E&w=420&h=315]
Och, de som är bäst på att röra sig i väldigt höga klackar är inte kvinnorna i ”Suits”, det är franska män:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=yk3iAyrQqUI&w=560&h=315]
Jag undrar om Tina Turner borde ta lektioner av Yannis Marshall. För hon knäar ganska rejält i sina 8-, högst 9-cm-klackar. Fast hon har ju knäat sig ända in i popkulturhistorien, så hon kanske inte måste ta lektioner.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Bytupog9cBQ&w=420&h=315]
Till sist den man som för 35 år sedan dansade in i mitt hjärta på skyhöga klackar:
