kvinnokroppen - Issadissas blogg

Dags för de tio böckerna. Del 1.

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet”

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita”

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

Vi måste tala mer om skor

Eller egentligen om att jag kanske kommer att börja titta på gammel-tv igen. Några fredagar framåt. Jag insåg (woooooo!!!!!) att tredje säsongen av ”Suits” dragit igång igen på svt. Hur kunde jag missat detta? Jag har bloggat om ”Suits” och säkert skrivit om ”Suits” på Facebook, så hur kom det sig att jag inte fick någon påa om att ”Suits” har börjat? När jag alltid får upp annonser om böckerna jag bloggar om eller får ”likes” på Instagram från herrskräddare och -stylister i New York när jag skriver om ”Suits” eller får mejl från Netflix när mina favoritserier fått nya avsnitt.

De två första avsnitten av säsong tre var ganska sega. Men tredje avsnittet – nu börjar både de och jag komma till mig. Kläderna. Relationerna. Dialogen. Manipulationerna. Maktförhållandena.

Tankar så här långt:

Alla kvinnor i serien är väldigt magra. De har små bröst som inte exponeras. De har väldefinierade armmuskler utan att på något sätt kännas starka. De har långt hår med fall, bara en har Jennifer Aniston-rakt (och hon är i Louis Litt-klass, det vill säga en trickster). Och kvinnornas ålder får synas, det är riktigt, riktigt intressant. Ett ansikte med fåror och vackert sminkat får synas i närgången närbild, lätt skrynkliga halsar döljs inte med scarves utan exponeras. Tål att analyseras vidare.

Karaktärerna är väldigt ofysiska. Det viktiga är hur de ter sig med kläder på. Att få se Harvey Specter med blottat bröst vore direkt oanständigt.

Kläderna och damskorna spelar lika stora roller som huvudkaraktärerna. Damskorna är alltid högklackade, smaltåade och spetsklackade. Gärna med röd sula. Det finns inte en damblus, en damkavaj eller en kjol som bara är. De är under av skärningar, detaljer och draperingar.
När det gäller herrkläderna sitter de som Batmans dräkt. Åtminstone på Harvey Specter. Och hur hans kläder lyfts fram! Kameran smeker över slipsknut, manschetter och skjortkrage.

Har ni tänkt på att brittisk engelska tar större och större plats i amerikanske filmer? Den spänst som skillnaden mellan det amerikanska och det brittiska för med sig har lagts in i ”Suits” genom att två advokatbyråer på varsin sida om Atlanten har gått ihop. Kulturkrocken kommer att vara en motor i serien, helt klart. Redan nu har en fixare med lika stort ego som Harvey Specter dykt upp från den brittiska sidan. Han älskar bilar, förstår symbolvärdet i en Porsche Speedster från 1956 lika bra som Harvey Specter och dessutom är hans brittiska engelska mer av fixarkaraktär (underklass) än av Eton-karaktär.

Och Uni-ball gjorde en finfin produktplacering när Louis Litt skriker:
– Where are my Uni-balls? I can’t live without my Uni-balls!
Och där insåg jag, såsom varande ständigt på jakt efter den perfekta pennan, att jag måste intressera mig litet för Uni-balls.

Sju sätt att undvika stressjuka

1. Börja lyssna mer på din kropp och din själ än på andra människor.

2. Yoga och/eller meditera och/eller lär dig mindfulness.

3. Andas med magen.

4. Börja säga ”nej” och fortsätt säga ”nej”.

5. Om du känner att du stressas av ljud, ljus och intryck, börja använd hörselkåpor, öronproppar, ta bort alla pling från mejl och sociala medier, stäng ute bruset med hjälp av bra musik. Skippa reklamradion. SKIPPA REKLAMRADION!

6. Inse att dina behov av att vara till lags, till nytta, till behov och till behag inte är framgångsfaktorer i den värld vi lever i nu. Särskilt inte om du vill undvika stressjuka.

7. Lär dig leva med det hem du har, de barn du har eller inte har, den familj du har eller inte har, den kropp du har.

Det svåra här, förutom att stava till mindfulness, är att de här sju sätten inte är quick-fixes. Inte det minsta. Det handlar om ganska livsomstörtande förändringar. Förutom det där med reklamradion. Just bara det.

Virala tanter och småbrudar

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=O4QzHeUE-CM&w=560&h=315]

Och så förra veckans virala succé. Som Veckorevyn omtalade som tampongreklam. Vad var poängen med den rubriksättningen?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs&w=560&h=315]

De här två klippen är mer politik än summan av alla delar av PR-jippot i Almedalen.

Kroppen är inte min fiende

Kroppen sa till mig att jag måste vila.

Nej, vänta. Jag skriver om det:

Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.

För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.

Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.

Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.

DSC_0080_red — När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

Att komma ihåg:

jag gick in i väggen för ett år sedan
jag är kvinna, inte man
jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

meditera varannan dag (20 minuter)
köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

Jag är inte köpt

Knit4u — Strumporna som behövs för mina inte så kalla fötter

Det är lika bra att skriva det redan i rubriken. Och så kan jag fortsätta att skriva det här i själva bloggposten: jag är inte köpt. Inte sponsrad heller.

Likafullt vill jag dela med mig av tre företeelser och på samma gång pusha för företeelser som jag tycker förtjänar uppmärksamhet: enormt humörhöjande strumpor, träningen som gör så att jag får växtvärk och en rolig app.

Strumporna

En kompis till mig som jobbar med design och mönster har en mission. Hon vill få fler att sticka. Och att upptäcka kvaliteten i de handstickade plaggen. Hon väljer garner noggrant och gör egna modeller. Man kan köpa garner, färdiga stick-kit och färdigstickade plagg på hennes hemsida Knit4u. I veckan träffade jag henne och en av hennes stickerskor (i vanliga fall civilingenjör med projektering som specialitet) och jag fick se några strumpor som jag föll handlöst för. De är egentligen gjorda för att ha i gummistövlar av Hunter-typ. I mitt tycke är det väldigt synd på extremt rara ärtor, för det här är strumpor som bör synas. Så mycket som möjligt.
När jag dessutom fick höra att garnet har en 10-årig garanti så blev jag helkär. Utan mina raggsockor är jag (kanske inte längre dock – läs om min träning längre ner) en fotkall människa som ständigt längtar efter nästa kopp te, men med varma sockor fungerar jag utmärkt. MEN. Raggsockor slits. Hål på hälen är inte kul. Tänk. Kan jag nu få ha toppsnygga, glada strumpor hemma som dessutom håller!!?? Strumpor som jag dessutom kommer att bära utomhus och glädja resten av världen med eftersom jag kommer att bära dem till lågskor och möjligen kängor. Man aldrig, jag upprepar ALDRIG med Hunterstövlar.

Träningen

Ja. Jag har fått veta att det kommer att hända mycket med kroppen när jag nu börjat träna hos PT Erling på Westnine Fitness. Jag går dit och tränar en timme varannan vecka. Förutom att jag värmer upp på en vanlig träningscykel så utför jag få rörelser. Eller de är i alla fall mycket små. Koncentration och kroppsnärvaro. Typ sju övningar hinner jag med på en timme.

OK.
Varannan vecka.
En timme.
Sju övningar.
Vad kan det möjligtvis göra?
Jag känner av stora effekter. Dels direkta i form av trötthet, törst som en kamel, illamående på grund av jättehunger och dels långsiktiga i form av varmare fötter och händer, en känsla av att kroppen hänger ihop, från fötterna (hela foten) genom benen, muskelkorsettens stöd, axlarnas position och upp till huvudet samt en grundad känsla av styrka.

Eftersom jag får växtvärk istället för träningsvärk när jag tränat hos Erling behövde jag fråga honom vad som pågår. Han svarade så här: ”Det är förmodligen växtvärk. Tillväxt nu handlar om densitet. Att du får fylligare ben med mera uttalade muskler. Därav trötthet och hunger, det behovs mer råmaterial.”

Jag läste litet mer på Westnine Fitness hemsida. Där de skriver om träning för chefs- och ledarpersoner står det: ”Fysisk träning innebär för de flesta en möjlighet att inse hur det känns när stressen bryts. En mer balanserad tillvaro karakteriseras av fokus på den egna förmågan att sätta gränser och för de flesta, ett större behov av vila.(…) vår uppgift som tränare är att se individen bakom chefen. Vår uppgift är att klämma på bilden av chefen och ta fram människan bakom denna bild. (….) Den vanligaste formen av träning till chefer och ledare är den traditionella presterande träningen. För de flesta så är det inte prestationsproblemet som är det svåra utan att finna en träning som hjälper till att reducera konsekvenserna av att producera prestationer hela tiden.”

Jag är varken chef eller ledare men jag har (haft?) klara problem med prestationsproduktionen. Och lever ju med sviterna av det, utmattningssyndrom som jag är på väg att tillfriskna från. ”…ett större behov av vila..” – jojo, det håller jag på att lära om mig kring. Den senaste månadens helger har helt gått åt till att öva på att vila. Det är inte lätt, men det går. Och vila och återhämtning har jag ju redan utlovat en bloggpost kring.

Appen

När jag inte bloggar går jag till mitt jobb som webbredaktör och kommunikatör på Dina Försäkringars kommunikations- och webbavdelning. I veckan som gick lanserade vi en app. Den kan man använda till att kolla om semestern verkligen gör sitt jobb – det vill säga om man verkligen slappnar av som man bör.

Numera går det att avläsa pulsen genom telefonens kamera, små färgskiftningar i ansiktet gör att pulsen mäts. Och, har jag nu förstått, vilopulsen är ett mått på avslappning och välmående. Så ju lägre vilopuls, desto bättre. Som alltid är ju utgångsvärdet individuellt. Men det är förändringen som är det intressanta. I vår app är pulsmätningen kombinerad med att man tar en selfie. Fotografierna samt mätningen sparas i en logg och i takt med att stressrynkorna slätas ut och solbrännan djupnar (blir rödare….) så sjunker vilopulsen. Om allt går som det ska. För att det ska bli extra roligt blir loggen en animerad gif som man kan dela med sig av. Du kan hämta appen här.

Mer om midjemåtten, medievanor och samarbetskonsumtion #blogg100 dag 97

Just det. WordPress och SvT går inte ihop. Så jag kan inte bädda in Isabella Lövins tal. Synd. Jag får länka. Det talet där hon bland annat lyfter Maria Abrahamssons plumpa påhopp och gör det till en språngbräda för att prata om något mycket, mycket större. Som delades och delades igen på Facebook i förrgår. (Och jag skrev om det en dag tidigare men publicerade det efter midnatt….)

Så var det debatten om samarbetskonsumtionen som jag undrade varför den avstannat. Men så damp senaste numret av ”Hemma i HSB” ner på hallgolvet och den fokuserade helt på samarbetskonsumtion. Läs den här. Oksana Mont som är professor i hållbar konsumtion berättar:

En undersökning visar att amerikanska hem har varor för i genomsnitt 3000 dollar som aldrig ens används.

Apropå delningsekonomi – den här boken (”Någon sorts extas” av Johan Kinde) lånade jag från det gemensamma biblioteket på gymmet. Just det – gymmet. Jag började läsa omedelbart på tunnelbanan. Eftersom jag i princip kan varenda textrad från Lustans Lakejers två första skivor så kände jag direkt igen tonen och åkte direkt med in i det tidiga 80-talet. Men det här var en parentes.

Och så var det ju det här med medievanor. Att vi inte går med på tablåerna. Att det vanliga TV-tittandet börjar dala och streamingtjänsterna tar mark. Mycket mark. OK. Jag håller på att tillfriskna från utmattning. Jag måste vara vaksam på vad jag tar in i min känsliga hjärna just nu. Och då går vanlig TV fetbort. Zappande är inte att tänka på. MTG-kanalernas skrikprogram är borträknade sedan länge. TV4:s höjning av ljudvolymen när reklamen kommer på gör att jag nobbar den kanalen helt. Reklamen, vad tror ni jag gör med den? Kollar på Youtube, såklart. När jag fått höra eller läst om någon reklam som är värd att titta på. För att den är rolig, bra eller alldeles särskild sexistiskt eller på annat sätt usel. Men även om jag måste vara restriktiv med intryck så tror jag inte att jag är en ovanlig nutida mediekonsument.

Jag ”hetstittar” på Netflix och Svtplay. ”Doctor Who”, ”Sherlock Holmes”, ”Suits”, ”Breaking Bad”, ”House of Cards”, ”Derek” och så (såklart) ”Orange is the New Black”. Även om säsong 2 börjar sändas på fredag får jag vänta till måndag då Aktivisten kommer. Jag har lovat att vi ska titta tillsammans.

Midjemåtten #blogg100 dag 95

– 51 år gammal, EU-parlamentariker med över 130 000 personkryss och med ansvar för att driva en politik som ska forma en halv miljard människors framtid. Jag har ambitioner om att bekämpa klimatförändringar och forma en global havsförvaltning, EU:s handelspolitik så att vi inte suger ut den fattiga världen. Trots det slösar jag bort flera timmar av min högt betalda arbetsdag med att fundera på min egen och andras midjor.

Det här sa Isabella Lövin på Miljöpartiets kongress som en kommentar till Maria Abrahamssons märkliga påhopp på Isabella Lövin och Åsa Romson. Som alltså handlade om deras midjemått. Inte om politiken eller något annat. Midjemåtten.

Isabella Lövin fortsatte:

– All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen. Alla dessa bröstförstoringar, silikonläppar och bortopererade revben. Alla dessa bantningstips, botox-sprutor och marathonlopp. Vilken energi tar den inte fort ifrån oss kvinnor.

Jag blir först glad över att en påtagligt framgångsrik kvinna i samma ålder som jag sitter med samma destruktiva tankegångar som jag. Men sekunden efter är det stor sorg och fasa jag känner istället. Det är så idiotiskt och ledsamt och fasansfullt och alldeles horribelt att vi som kollektiv ska hålla på så här. Betrakta oss själva utifrån. Med en dömande blick. Betrakta andra med en dömande blick.

Som sagt – vad skulle inte all denna energi kunna användas till? Istället.

Per Gessle och de tappade trosorna #blogg100 dag 93

Det har väl varit de senaste veckornas mest omtalade klipp: SD-kvinnors reklamfilm och Heikki L:s musikvideo där Per Gessle sjunger. Vilka unkenheter!

Heikki L:s video har tagits bort från Youtube efter påtryckningar från Per Gessle och Sony. Så jag kan inte visa den. Men här är den i kort sammandrag och utan musik: ung kvinna ligger i sängen, ung kvinna får sms på väldigt synlig mobiltelefon, ung kvinna badar med synlig mobiltelefon, ung kvinna börjar välja underkläder, ung kvinna provar hela garderoben (fortfarande bara underkläder), ung kvinna åker bil, ung kvinna kommer till en strand där en äldre man jazzar runt, ung kvinna skrattar. Det intressanta är att produktionen är hyfsat påkostad men historien är riktigt, riktigt billig.

Anledningen till att videon inte finns tillgänglig på Youtube är att både Sony (mobilen som spelade en viktig roll var en Sony) och Per Gessle har tagit avstånd från videon och Per Gessle (tror jag det var) har begärt att videon inte ska vara tillgänglig.

Så var det ju SD-Kvinnors film inför EU-valet. I en artikel där de själva pratar om filmen tycker de att budskapet är klockrent, men jag lyckades inte fatta någonting. Jag såg bara bröst och solbränna och magrutor och arisk renhet och blont hår och gubbsjuka. Jag kan bara inte lägga upp filmen här, det kan jag ju inte. Läs artikeln i Dagens Media, där finns filmen.

Gubbsjuk unkenhet. Hur kan det finnas så mycket plats för den? Som tur är kommer jag att skriva om något mycket, mycket trevligare i övermorgon.