livsstil - Issadissas blogg

Stressjuka och utmattningssyndrom – är det mitt bidrag till världshistorien? #blogg100 dag 18

När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.

Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.

Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.

När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.

Ensamhet, plåga eller gåva? #blogg100 dag 12

DSC_0536ros — Symboliken i den här bilden lämnar jag över till betraktaren att spekulera kring

Att få vara alldeles för mig själv, för att jag vill det, det är bland det bästa jag vet. Det känns outsägligt lyxigt, närapå förbjudet. ”När jag vill det”. Det var egentligen det viktiga.

Ensamheten är så orättvist fördelad. Bland människor och under en livstid. Det finns så många människor som känner sig ensamma, övergivna, utanför. Det finns så många människor som håller på att explodera för att de aldrig får vara ensamma. Jag har varit i båda lägren. Just nu simmar jag ut och in ur ensamheten. Varannan vecka lever jag i ett sammanhang med mina barn med matlagning och läxor och samtal och småbråk och litet tjat och många kramar och varannan vecka kan jag hämningslöst ägna mig åt det som faller mig in (de timmar när jag inte jobbar, förstås). Ibland betyder det att jag vill umgås med andra människor, ibland betyder det att jag vill sitta alldeles för mig själv och läsa eller titta på Netflix eller skriva eller bara dricka te och äta glass.

Jag skulle vela dela med mig litet av min njutbara ensamhet till mig själv som småbarnsmamma eller till någon annan som inte har en minut för sig själv. Och sätta in litet av barnveckornas intensitet på gemenskapskontot så jag kan ta ut litet av den känslan av sammanhang när barnen har blivit stora, när jag bara behövs som närvaro och förankring.

Utmattningssyndrom – en sjukdom? #blogg100 dag 6

Som gammal bildredaktör med stora ambitioner så ogillar jag i högsta grad bilder som säger väldigt samma sak som texten. Men. Ibland förlåter jag mig själv.

Jag är fortfarande sjukskriven till en viss del. Och jag fortsätter att fundera över ordet SJUK. Särskilt i förhållande till vad jag har varit med om och rent allmänt i förhållande till tillståndet ”utmattningssyndrom”. Som jag tidigare skrivit så är ju diagnosen inget som gör att det finns ett självklart piller att ta. Eller ens en självklar behandling.

Resultatet, uttrycken liknar varandra hos oss ”sjuka”: den totala tröttheten, stresskänsligheten, känsligheten för ljus, ljud, beröring, koncentrationssvårigheterna. Men hur vi kommit dit kan se väldigt olika ut. Vi kan ha haft roliga, tråkiga eller inte jobb, vi kan ha stora, små eller inga barn alls, vi kan leva i krisande, stabila, lyckliga eller inga förhållanden alls. Och så vidare.

Är det en sjukdom eller bör jag (vi) se utmattningssyndrom som en kris? Inte som en reaktion på en kris. Utan som en kris. En stark signal om ett behov av utvärdering och omorientering. Utvärdering av det levda livet hittills med alla ingående aspekter och omorientering eftersom det gamla sättet att leva livet på inte funkade i längden. Och då menar jag verkligen ALLA aspekter: jobbet, relationerna, kroppen, vardagen, maten, föreställningarna om livet, vilan, eftertanken eller brist på den.

Jag tror bestämt att det är dags för litet klassisk litteratur:

”På mitten av vår levnadsväg det hände
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.”

Dante ”Den gudomliga komedien”

Ps. Jag har skrivit mycket om utmattningssyndrom och stressjuka. Jag kommer att återkomma till ämnet. Ds

Mål för träningen? #blogg100 dag 5

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]

Jag började känna ett ökande behov av att sätta upp mål för min träning. Nu när jag äntligen är fysiskt på banan igen efter ett halvår med smack-in-i-väggen, sjukskrivning och infasning i arbete igen.

Mina mål tidigare (de senaste trettio åren) har varit enkla:

1. bli snyggare (hur pinsamt är det inte…..)

2. kunna äta så mycket jag vill utan att gå upp i vikt

3. bli stark så att jag inte tillhör våpkategorin

Ganska oprecisa mål, måste jag säga. Det där med ”snyggare” är ju dessutom en fråga om tycke och smak och vem som skulle vara domare där……

Så. Dags för mätbara mål. Sporrande mål. Realistiska mål.

1. kunna gå ner i spagat (igen). Inte split, det vore inte realistiskt. Tyvärr. Det är bara att inse, jag kommer aldrig att gå ner i split. Aldrig.

2. kunna springa 5 kilometer utan att stanna

3. inte få ont i kroppen (eller för den del själen) av kontorsjobbet

4. om jag inte får bort falukorven på magen och det lätta gäddhänget att jag då själsligen kan leva med dem – slippa kroppsnoja och kroppspanik, helt enkelt.

Hur ska jag uppnå det här? Är det dags att börja träna medvetet? Hittills under åren har jag ägnat mig åt den träning livet har givit mig möjlighet till och den som varit lättast åtkomlig. Så kommer det kanske att fortsätta vara till en del, men nu har jag i alla fall satt upp mål. Kan jag nå målen enbart med hjälp av träning? Nej, såklart inte.

Vissa dagar kommer det här att gå finfint. Andra dagar och veckor kommer jag att åka på bakslag. Jag ska försöka vara så ärlig jag bara orkar vara. Jag är 52 år, jag hatade gympan i skolan, jag är av uppfattningen att allt i livet blir både vackrare och lättare med en kopp kaffe (utomhus) eller te (inomhus) i handen och då är det gott med något till, jag tror att tankarna mår bra av det repetitiva dunsandet av skosulor i promenadtakt, jag är både väldigt bekväm och blir alldeles rastlös av att sitta stilla, jag dansade mycket som tonåring samtidigt som jag egentligen mest läste och drack te, upptäckte yoga för 15 år sedan, har styrketränat med maskiner i perioder med långa mellanrum sedan jag var drygt tjugo, cykelpendlar till jobbet (2.5 mil om dagen) när det inte är snö eller har något annat att skylla på. Jag ogillar blodsmak i munnen men tycker det är skönt att svettas. Ibland i livet har jag haft långa perioder utan träning alls, som i somras och höstas då jag låg för ankar på grund av utmattningssyndrom. Kort sagt, jag tror jag inte är helt ovanlig.

Ps. Jag vet att mål 1 är ganska fånigt. Men det är så påtagligt mätbart, så jag låter det vara kvar. Ds.

Mannen som körde på ett barn på ett övergångsställe och slapp straff

För två år sedan blev nioårige P påkörd på väg till skolan. På ett övergångsställe. Av en man som skulle skjutsa sin egen son till skolan. Mannen, vi kallar honom Patrik Orpon, körde sin nästan helt nya Audi med ganska dåligt skrapade eller igenimmade rutor. På ett övergångsställe som används flitigt av skolbarn just vid den tiden på morgonen (tjugo i åtta) gav han blanka fan i att stanna och körde på P. P åkte upp på motorhuven och när Patrik Orpon försent bromsade så gled P ner och rullade runt ganska många meter på vägen. Patrik Orpon klev ur bilen, påtagligt skakad.

Några månader senare blev det rättegång. Då var Patrik Orpon mindre skakad. Han satt lätt tillbakalutad och hävdade att

1. hans rutor var väl skrapade och sikten god

2. men att det var mörkt. Patrik Orpon hade läst på och minsann visste att solen inte går upp förrän kvart i åtta den tiden på året.

3. att han alltid åker vid samma tid varje morgon och att det aldrig är några barn som går över övergångsstället just då och just där.

Han satt helt enkelt och tvärljög. För rutorna gick inte att se ut igenom, det såg jag som var vittne till alltihop. Det var inte mörkt, det var gryning och skulle inom tio minuter bli fullt dagsljus. Alla som bor i närområdet (Högberga-Brevik på Lidingö) vet att just vid den här tiden går väldigt många skolbarn till skolan och då passerar många av dem just det här övergångsstället (Södra Kungsvägen vid Sabis).

Patrik Orpon blev frikänd. Också i hovrätten. Han erkände att han kört på och alla vittnen var helt eniga – det var Patrik Orpons medelstora gråaktiga Audi som hade kört på P. Ändå befanns han inte skyldig till vårdslöshet i trafik. Någon sekunds ouppmärksamhet vid ett övergångsställe är tydligen OK.

Hade det stått en polis vid övergångsstället hade Patrik Orpon självklart dömts till böter och antagligen fått körkortet indraget ett tag. Det sa åklagaren.

För er som vill veta om det var just er granne som körde på 9-årige P, så kan jag ju säga att Patrik Orpon vid den här tiden bodde strax ovanför Käppalahamnen på Lidingö, hade då tre barn i två olika förhållanden, tjänade 52 000 kronor i månaden och körde ett av sina barn till en skola närmare bron eller i sta’n. Han kommer från Väst-Sverige ursprungligen. Om du känner honom närmare kan du be honom skämmas. Dels för att han uppenbarligen skiter i andras barn och dels för att han är en lögnare.

När allting snurrar är det tur att det finns gravitation

sensommar_och_vässarö 185 — I sommar kommer jag tillbaka

Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)

Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.

Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.

Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.

För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:

– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.

Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.

Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.

Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.

Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.

Linas matkasse borde skrivas ut på recept

När jag för några dagar sedan skrev om vad som hjälper mig tillbaka till ett liv i hyfsad balans så skrev jag ”Linas matkasse” högst upp. Nu är det ju inte så att listan är en slags topplista utan de olika punkterna är lika viktiga.

När jag sprang in i väggen i full fart och blev liggande i några månader var allting omöjligt. Hade jag två saker att göra en dag var det en sak för mycket. Att prioritera och strukturera dagen var nästan en omöjlighet till en början. Ändå måste man ju, när man har barn se till att det finns mat.

I många barnfamiljers liv innebär maten en stressfaktor. Eller rättare tre stressorer:

Komma på goda, uppskattade och nyttiga maträtter
Handla till dessa goda, uppskattade och nyttiga maträtter
Övertyga alla familjemedlemmar om att maträtterna är goda och nyttiga

Visst går det att köpa Billy’s pizzor och Gorby’s piroger och frysta hamburgare men då spökar det dåliga samvetet som gäller att ge sina barn hälsosam mat som bygger kropp och karaktär.

När jag började med Linas matkasse (jag har inte testat några andra liknande leverantörer) för några månader sedan blev jag förundrad över hur denna hemlevererade kasse med råvaror samt broschyr kunde underlätta tillvaron på ett genomgripande sätt.

Om barnen inte gillar maten är det inte jag som är den skyldiga, det är Lina. Fast det har hittills (tre leveranser senare) inte hänt
Jag slipper planera (sparar mental energi och tid)
Jag slipper handla (sparar tid)
Jag slipper kånka (sparar fysisk energi)
Det blir mat över till lunchlådor
Det blir roligare kring maten – vi betygsätter och diskuterar förbättringar och skriver in i receptbroschyren
En massa bra idéer för att få in mer grönsaker i maten

Jag tycker att jag härmed har levererat ett stort antal argument för att hemlevererade matkassar ska kunna skrivas ut på recept precis som man nu för tiden kan få fysisk aktivitet på recept.

Utvärdering – daglig djupavslappning

Någonting har skett. Jag har ett annat lugn och ser ljusare på framtiden. Jag är inte kroppsligen ständigt beredd på angrepp. Ibland, i alla fall, pratar jag långsammare.

Det är möjligt att jag inte kan tacka Yoga Nidra-rutinen för alla framsteg, bland annat har jag träffat en ny doktor som var intresserad, ansvarstagande, kunnig, lyssnande och konstruktiv (ganska ovanlig, alltså) men ändå så tror jag att dessa futtiga 20 minuter dagligen av djupavslappning gör mig bättre beredd på vardagens stress och överraskningar.

Yoga Nidra – stressjuka 1 -0

När jag började med yoga för 15 år sedan och berättade om det för min morbror, den egensinniga, drastiska sjöbusen, då frågade han:
– Har du börjat levitera?

Jag vet inte om han vet mer om yoga nu för tiden, men nej, bästa morbror, ännu har jag inte lärt mig att levitera (=lyfta från marken) men yoga nidra-rutinen har i alla fall givit mig andliga stödstrumpor.

Inredning och tiden

Jag håller på att skanna in diabilderna från mitt liv som barn och tonåring. Inser att jag föddes i en tid som var väldigt annorlunda än den tid vi lever i nu. På en massa sätt. Särskilt idémässigt – hur man såg på sitt eget liv, vad man förväntade sig, hur man såg sin plats i samhället. Jag föddes när Sverige började gå som tåget. Välfärdslandet där möjligheterna var stora om man bara var duktig. Mamma och pappa bar hatt och kappa respektive rock- trots att de var så unga, så unga så var de vuxna där på 60-talet. För att i nästa decennium köpa gula utsvängda byxor och maxiklänning med psykedeliskt mönster och bli yngre på alla sätt.

Något av det som verkligen skiljer tiderna åt är synen på möbler och inredning. Titta på bilderna. En barnkammare med kommunalgrå tapeter och IKEA-sängar. Samt det obligatoriska SPARKSKYDDET på väggen. I bast eller något annat material ingen människa hört talas om nu. (Sparkskydd, förresten. ??? Lärdes det ut på Barnavårdscentralen att blöjor samt sparkskydd var det första som skulle inhandlas?! Varför har ingen sparkskydd längre? Sparkar inte barn på väggarna längre? Eller har de egentligen aldrig gjort det i någon större utsträckning?) Ren funktion.

Och vardagsrummet. Soffa och soffbord från IKEA. Soffan var grön och stickig, ganska hård. Soffbordet var av teak med en flätad tidningshylla hängande under. Tavlor ska hänga över soffan, så där hänger två van Gogh-bilder i enkla ramar. Och så en märklig tavla med ett flamencodansande par. Kommunalgrå tapeter även här.

NU. Möblerna och köken är som våra kläder och accessoarer. Något att visa upp, något som ger oss värde, något som berättar om oss. Så väldigt, väldigt annorlunda.

294_poul_kjaerholm_privat_hjem — Poul Kjaerholms hem utanför Köpenhamn.

Nej. Jag vill inte tillbaka till kommunalgrå tapeter och sparkskydd och stickiga soffor. Men jag är trött på uppvisningen som har blivit viktigare än den egna trivseln. Samtidigt är jag helt övertygad om att viss arkitektur och inredning hjälper lyckan en bit på vägen. Läs ”Lyckans arkitektur” av Alain de Botton (låna på biblioteket eller köp på antikvariat, den verkar helt slutsåld i vanliga bokhandeln) och begrunda denna bild

Tredje och fjärde dagen – yoga nidra gör sitt jobb

röd_ros — Någonting vackert att meditera över och vara tacksam för.

Jag var ute och promenerade för att få luft och rörelse. Hade läst i morgontidningen om hur vårt stillasittande liv dagligen för oss närmare döden. Så med liemannen i hasorna kasade jag runt i närmaste skogen. Och mötte under vägen två olika människor som efter att jag ”outat” mig som vidbränd/utbränd/stressjuk berättat för mig om sina perioder som stressjuka. Nu måste jag använda mig av stora bokstäver:

HALLÅ! HUR MÅNGA ÄR VI INTE? ÄR DET INTE DAGS ATT TA DET HÄR PÅ ALLVAR, KÄRA SAMHÄLLE?!

De flesta blir ju friska och återvänder till det vanliga litet tilltufsade, litet skamsna och väl medvetna om sin egen sårbarhet. Men vore det inte bättre om litet färre människor skulle behöva vara med om att springa in i väggen. Jag strävar på i mitt forskningsarbete och just nu är jag mest fokuserad på att undersöka effekten av daglig djupavslappning/yoga nidra.

Jo. Den positiva känslan av större fokus, större lugn. bättre koncentration och större kroppsligt välbefinnande håller i sig. Imorgon är det halvtidsjobb och cykelpendling i regn (?) som gäller. Ska jag köra avslappning innan jag går till jobbet eller när jag kommit hem?