Så kan man också läsa en deckare #blogg100

Dag 24.

deckare
Två arga deckarförfattare

Dag 24.

Det är tur att det finns så många tänkande människor som dessutom kan uttrycka sig.

En vän skrev på Facebook om att vantrivas i samtiden. Ja, det är något märkligt med tiden vi lever i, det är starka rörelser på gång. Både goda rörelser och sådana som går käpprätt åt fel håll. Digitaliseringen av livet exempelvis, kan föra så mycket gott med sig, men kan också få oss att bli alldeles maktlösa inför en ansiktslös teknik där ingen tar ansvar för att det ska fungera. Då är det lätt att vantrivas i samtiden.

Både Arne Dahl och Mons Kallentoft vantrivs med delar av samtiden och de uttrycker sin vantrivsel högljutt. Dessutom i deckarform. Jag läste ”Viskleken” av Arne Dahl och ”Den femte årstiden” av Mons Kallentoft. Det är spänningsprodukter av god hantverksmässig kvalitet. Personerna är intressanta, precis som miljöerna. Båda böckerna fyller sin funktion som bladvändare. Fast jag tror att både Arne och Mons vill säga något mer, de vill nog inte bara underhålla. Arne har fokuserat på den globala kriminaliteten, den som binder ihop maffian med politiken och finanssektorn. Den kriminalitet vars tentakler når både högt upp och långt in. Mons spanar också in vår tids elit, de som har allt, både makt och pengar. I ”Den femte årstiden” handlar det om maktens pakter som grindvakt för sanningen. Kollektivet ”maktens män” får Mons (undrar om jag ska kalla honom det eller Kallentoft?) att se rött och att spotta orden omkring sig. Vi pratar girighet, maktfullkomlighet, egocentricitet, den starkastes tyranni.

Världen är ond men i det lilla är människan god.

En nära vän berättade att hon fann stor tröst i Arne Dahls böcker om A-gruppen i en period i livet när hennes egen arbetsplats var en kökkenmödding av omorganisationer, politiska strider och personkonflikter: Det finns fungerande arbetsplatser! Det finns fungerande arbetsgrupper!
A-gruppen och gruppen OpCop i ”Viskleken” består av sinsemellan mycket olika individer. De drar inte jämnt hela tiden, men de är väl medvetna om varandras värde för gruppen och för de mål de är satta att arbeta mot.

Så kan man också läsa en deckare – som tröst och ingivare av hopp.

Dags för en lista #blogg100

Dag 17.

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

 

Sälja sin själ eller ett enkelt utbyte. #blogg100

5779c292747711e2b2dc22000a9f14bd_7
”Blodsmagi” av Tessa Gratton

Dag 9.

När den litterära PR-verksamheten Booked satte igång hängde jag på direkt. Att få en alldeles nyutkommen bok (en inbunden!) att ta i och lukta på och läsa och sedan bli tillfrågad om vad jag tycker.  Vilket utbyte! Jag tyckte att jag bara kom ut som en vinnare.

Efter några böcker började jag bli tveksam: känner jag mig köpt eller tycker jag på riktigt om böckerna? Då hade jag läst ”Tivoli” av Kim Kolliander (pseudonym för Erik Wijk ), lyssnat på ”Ön” av Lotta Lundberg, hetsläst ”Rör mig inte” av Tahereh Mafi och fnissat mig igenom ”Blått blod” av Lars Ragnar Forssberg. Som tur var anslöt sig fler och fler till Booked som hugade läsare, så jag blev utan böcker i några månader.

Men så fick jag turen att läsa ”Blodsmagi” eftersom jag för en gångs skull var snabb att kolla mejlen och därför kobrasnabb att trycka på ”jag vill ha”-knappen. Jag har nog inte lämnat tonåren när det gäller läsningen, jag hetsläser och blir gärna förförd av en bra historia. Vampyrer har jag just inget för, jag läste aldrig Ann Rices böcker, har inte sett Twilight-filmerna och gäspade mig igenom några avsnitt av ”True blood” men magi är jag svag för. Har jag förstått med åren. Den inre kraften och det goda mot det onda. Ja, ni vet.

Jag vet inte om den lämnar några djupare spår, men ”Blodsmagi” är ett fint hantverk. Just inga lösa trådar, kärlek, syskonskap, ren ondska och den oupptäckta kraften som kommer till liv. Att upptäcka sanningen om sin egen familj och sin egen historia. Det är spännande hela vägen.

Nu ska jag lämna boken vidare till trettonåringen. Ska bli spännande att höra om den griper tag i henne.

Har jag sålt min själ? Så tusan jag har. Det här går jämnt upp.

Varför litteratur behövs. #blogg100

Dag 5.

Aase Berg skrev om E L James storsäljande böcker en lördag i Dagens Nyheter (130209). Bland annat skrev hon:

”För det finns ingen oskyldig litteratur. Den som publicerar en text har alltid ett ansvar för hur denna text påverkar samhället. Masskultur och underhållning har ingen frisedel som neutral, även om den, och även konsumenterna av den, gärna vill saluföra den tanken. Verklighetsflykt är också ett sätt att forma vår gemensamma verklighet.
Den ogestaltade litteraturen banaliserar och avförtrollar subversiva drömmar. Den fråntar oss förmågan att läsa och reagera på undertexter, även samhällets. Till slut tror vi att det på riktigt är viktigt att köpa piskor på fnissiga homepartyn, spela golf, odla bin på balkongen och, som kronan på verket, iscensätta parmiddagstrivsel med fasader om spännande och lyckade – inte lyckliga – äktenskap.”

Javisst. Om vi bara läser E L James och tittar på Hollywood-fruar och låter våra parmiddagar blir excesser i renoveringsprat och lever som om vi inte har några inre behov, då blir vi kanske zombies tillslut. Levande i kroppen, men själsligt alldeles tomma.

Läs ”Korparna” av Tomas Bannerhed om du orkar. Eller ”Yarden” av Kristian Lundberg. Eller ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran som är så arg, så arg men så vansinnigt rolig. Eller om du vill ha en romantisk och nationalromantisk klassiker; ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf.

Bloggen vs. dagboken

DSC_0536ros
Bilden har inte så mycket med texten att göra. Men visst är den vacker?

Hade ”uppstartssamtal” i skolan med 13-åringen och hennes lärare. Som inte skrädde orden om eleverna idag. Generellt. De läser inte, de skriver inte. Inte alls i den utsträckning som eleverna för tio år sedan. Och inte alls som ”vi” gjorde. (Vi föräldrar åkte med i samma vuxenkategori som läraren fast hon är åtminstone tio år yngre än vi).

Det här samtalet satte en mängd tankefrön i huvudet. Förutom det gamla vanliga ”Å, fy tusan, hur ska jag bli en bra förälder?!” så tänkte jag också på det som Norman Mailer (eller möjligen Anthony Burgess) sa om hur många ord man måste skriva innan man kan kalla sig författare.  Att det helt enkelt handlar om att skriva och skriva och skriva för att hitta sin röst. Jag brukade tänka på det och känna mig som att ”Jaja, jag har ju skrivit säkert en miljon ord i mina dagböcker, så att endera dagen skriver jag väl den där boken.” Boken har nu hittills inte blivit till, men jag tror fortfarande på skrivandet som sätt att utforska. Utforska sin verklighet, sina tankar och sitt sätt att beskriva och berätta.

Har dagboken fått ge sig till förmån för bloggen? Hade jag bloggat om jag var fjorton idag?

Min längtan efter att uttrycka mig borde ju vara konstant, det utgår jag ifrån.
Alla ord jag skrev i dagböckerna, skulle de kunna skrivas i en blogg?
Nej. Inte heller. Det som står i dagböckerna skrev jag ju med tanken att de orden bara var mina.

Men bloggat hade jag nog. Också. Jag skulle nog bloggat för att se om jag kunde hitta likadana som jag, därute någonstans. Och för att visa dem som fanns omkring mig vem jag var. Om jag genom bloggen kunnat hitta andra att hänga med, i alla fall på nätet, skulle jag nog känt mig mindre udda och mindre fel.

Fast ändå skulle jag ju sparat allt det innersta till dagboken. Det är ju det som dagboken är till för, att man där får söka sin egen sanning, utforska sina egna tankar genom att skriva om dem, vända och vrida på känslorna så att de blir förståeliga (nåja…), att man får använda de pretentiösaste uttrycken, vara hejdlöst melodramatisk och det finns ingen, INGEN där som dömer. Bara den inre censorn. Och hon är ganska lätt att koppla bort när känslorna stormar genom kroppen och pennan flyger över dagbokssidan.

Och nu tillbaka till utgångspunkten i bloggposten – hur förhåller sig bloggen till dagboken? Det man skriver i dagboken är inte publikt. Det man skriver i en blogg är synligt för hela världen. Påverkar det hur man skriver?
Inte för alla, märkligt nog. Intressant nog.

Bloggen ligger på nätet. Potentiell läsekrets: miljarder människor.

Dagboken ligger i lådan. Läsekrets: du själv. (Nu undantar vi snokande familjemedlemmar och falska vänner. Dessutom antar vi helt enkelt att lådan har ett säkert lås.)

Jag skulle vilja slå ett slag för dagboken.
Skriv dagbok för att lära känna dig själv.
Skriv dagbok för att hitta ditt språk.
Skriv dagbok för att komma ihåg.
Skriv dagbok för att papper finns kvar.
Skriv dagbok för att lära dig hitta uttryck för känslorna.

Jag vill också slå ett slag för bloggandet.
Blogga för att det är roligt att tänka sig en läsekrets.
Blogga för att det är roligt att uttrycka sig.
Blogga för att det är roligt att få synpunkter.

Men låt inte bloggandet bli det enda uttrycksmedlet. Då finns det en stor risk att du fastnar i på ytan och aldrig kan ta dig ner igen.

Förpubertalt eller uppbyggande?

DSC_0174
Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?

Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.

Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.

Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om.  De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.

Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.

Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.

Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.

Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.

Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.

Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.

En lista över böcker som nödvändigtvis måste läsas, särskilt om du är kvinna eller håller på att växa upp till en

En boklista för de flesta kvinnor, skulle jag vilja säga. För jag skriver helt under på det som Caitlin Moran och Simone de Beauvoir säger: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Kvinnligheten är en märklig konstruktion av olika föreställningar. Det finns knappast något sådant som en absolut kvinnlighet. Vi, både män och kvinnor förhåller oss till det som för tillfället och i den miljö vi rör oss i är det rådande idealet. Vi strävar efter idealet eller förkastar det eller gör uppror mot det. Få går igenom livet och är oberörda av det.

I värsta fall går vi under av det. Ätstörningar, förstörda kroppar av plastikoperationer, depression och andra psykiska besvär, träningsmani och andra beroendetillstånd, nedbrytande relationer till det motsatta könet.

I bästa fall har vi öppna ögon och ser vad som pågår. Sådär som man kan se på världssvälten, klimathoten och oroligheterna i Mellanöstern. På så sätt att man inte lägger skuld och skam på sig för att man inte är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, tillräckligt sminkad, tillräckligt ljuvlig, tillräckligt följsam, tillräckligt väldoftande, tillräckligt omhändertagande.

Boklistan

För att komma ihåg att hålla ögonen öppna behövs följande böcker:

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran (förutom helikoptersynen på saken som kallas kvinnlighet så får du skratta en massa. Verkligen en hel massa!)

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Bitterfittan av Maria Sveland

Under det rosa täcket av Nina Björk

Pippi Långstrump av Astrid Lindgren

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Tehanu och The Other Wind av Ursula K LeGuin

 

Att vara kvinna är bara intressant för blivande transsexuella. För kvinnor är det en ursäkt för att slippa spela fotboll. Fran Lebovitz

 

Vilka skor kommer att göra flest avtryck i snön?

För många decennier sedan då jag läste på nationalekonomi och litet annat ute på universitet i Frescati var det åtminstone en gång en snöig vinter. Den lååånga gångvägen från tunnelbanan till de blå husen blev till en enda lång reklaminstallation. Där stod ECCO, ECCO, ECCO, ECCO, ECCO ad infinitum.

På den tiden stod det stort under sulorna på de modeller som helt enkelt kallades för Ecco-skorna (det fanns bara en modell om än i några olika sorters bruna färger) ECCO. Och varje steg som någon samhällsvetare eller humanist tog framkallade varumärkesnamnet i snön.

Vad kommer vi att se i år på gångbanorna och trottoarerna? Jag roade mig än en gång med att titta in i Google Trends.


Skodonsvarumärkena jag kikade litet extra på:

Uggs

Dr Martens

Hunter

Konklusioner:

  • Uggs (den blå kurvan) verkar ha kommit för att stanna. Dessa barnsligt rundtåiga, gosedjursliknande stövlar som inte tål en svensk slaskvinter har vi tagit till våra svenska hjärtan. Och vi tänker inte gå in i vinter 2012 utan våra Uggs. Så det så.
  • Dr Martens (den röda kurvan) är på väg uppåt. En klart uppåtgående trend som ska bli spännande att titta på nästa år. Intressant nog verkar det vara väst-Sverige som är definierat som Dr Martens-land i Sverige. Och om man tittar på sökningarna som görs domineras inte sökningarna av ord som ”billiga”, ”rea” och ”outlet” ihop med varumärkesnamnet.
  • Och Hunterstövlarna (den gula kurvan) visar också en klart stigande trend med klara säsongsvariationer. Men de som är intresserade av Hunterstövlar vill gärna ha dem till litet lägre pris: ”billiga hunter stövlar” är sökningen som ökar mest.


Och Ecco då?

Kurvan för sökningar på Ecco har stadigt legat över de andra tre varumärkena. En stigande kurva men i mer saktmodig takt. Priskänsligheten verkar vara låg, däremot vill Eccos kunder köpa skorna på nätet.

Det märkligaste är orten som dominerar sökningarna. GRUMS. Varför det?

Fjällräven versus Canada Goose samt framtiden för gummistövlar av märket Hunter

Fjällräven har gått om Canada Goose, men det visste ni väl redan?

Dags för en kort utblick i varumärkesvärlden. Fokus på mainstream vinter- och höstmode.

Vad säger då den första bilden från Google Trends? Jo,

1. Canada Goose var hetast i mitten av 00-talet men har lyckats elda på och tagit sig upp ur svackan

2. Fjällräven har gått om och lyckats gå från skogsmullemärke till medelklassigt gatumode

3. Behovet av varma jackor är lika stort i det kalla Norrland som i det slaskiga Stockholm och det blåsiga Skåne

Hunterstövlarnas framtid

Var kommer denna kurva att sluta?

Jovisst, om du eller dina barn önskar sig Hunterstövlar för att alla andra har dem – köp dem.
Vill du köpa dem för att tillhöra en exklusiv skara – hoppa över Hunter och leta vidare.

Behöver du veta något om framtiden för OnePiece och Hollister – läs mitt inlägg.

Dags att tänka på julklappar!

Trend över sökningar på ordet ”hollister” på Google i Sverige

Som ni ser ovan så är trenden för Hollister fortfarande på uppåtgående. Så om era barn (eller ni själva !?) tänker sig att köpa kläder, parfym eller accessoarer av märket Hollister med önskan att då vara moderna – kör på den intentionen.

MEN. Om ni eller barnen har tänkt sig att vara trendiga med hjälp av en OnePiece – glöm det. Snart är sparkdräkternas tid definitivt förbi. I alla fall i modesvängen. Och hade du tänkt att höja mysfaktorn med en OnePiece – köp en billigare kopia. Värmer lika fint och är lika besvärlig när man är kissnödig.

Trend över sökningar på ordet ”onepiece” på Google i Sverige
Verifierad av MonsterInsights