Dag 82 och inlägg 84
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=K4y04zQaUFQ&w=560&h=315]
Är det bara jag som tycker att det här är helt makalöst roligt?
Får kvinnor vara småfulla och fnissiga?
Och prata i TV?
Men det är klart – kan man dricka rödvin med is i och fortfarande vara respekterad?
Dag 77 och inlägg 79
Jag köper en hel del serietidningar secondhand. Då kan jag köpa påsvis med dem istället för enstaka med plastleksaker som går sönder på en gång. ”Knasen” är mycket uppskattad av barnen. Schassens upptagenhet av och kockis lagande av mat är viktiga ingredienser. Lyckan var stor den gången Knasens Kockisbilaga fanns på Comics Heaven. Ett litet omgjort cookiesrecept därifrån blev sega, koladoftande glutenfria (vetefria) cookies.
Schassens cookies
100 g smör (rumsvarmt)
1,25 dl brun farin
0,75 dl strösocker
1 ägg
2,5 -3 dl glutenfri mjölmix
1/2 tsk vaniljsocker
1/2 tsk salt
1/2 tsk bikarbonat
100 g grovhackad choklad, vi blandade vit och mörk
1. Rör smör, socker och farin poröst.
2. Tillsätt ägg och blanda väl.
3. Blanda mjölmix, bikarbonat, vaniljsocker och salt och rör ner det i smeten.
4. Tillsätt chokladen.
5. Klicka ut smeten på bakplåtspapper på plåt. Lämna ordentligt med utrymme runt degklickarna – de flyter ut ordentligt.
6. Grädda i ugn på cirka 200 grader i 8-12 minuter. Kortare om du vill ha dem litet mjukare och segare. Längre om du vill ha dem mer åt det knapriga hållet.
Jag kan tänka mig att det är gott med russin och annan torkad frukt i små bitar också. Och nötter av olika slag, såklart. Så kan man ju dekorera dem om man är lagd åt det hållet.
Och så doppa i ett glas mjölk, som de gör i Amerika. ”Dunk”.
Ps. I originalreceptet var det vetemjöl. Byt ut mjölmixen mot vetemjöl och håll dig till den lägre ”dosen”. Ds
Dag 76 och inlägg 78
Nu lekte jag kvällstidningsrubriksättare – ville få till en klatschig ögonfångare.
Läste förnuftiga Råd och Rön, nr 4/2013, som innehöll en bilaga om konsumenträtt. Ett avsnitt handlade om reklam och påverkan. I en faktaruta stod det:
66 miljarder spenderas årligen i Sverige på marknadsföring, reklam, mässor, sponsring med mera. Det är mer än statens kostnader för hälsa, sjukvård och social omsorg: 62 miljarder.
Jag kackar i eget bo och slänger stora stenar i glashuset när jag blir upprörd eftersom mitt arbete handlar om att kränga och påverka. Men låt mig hållas ett tag till.
Jag försökte sätta igång ett upprop om bättre bilder i reklam för ett tag sedan. Jag ville sätta igång det för jag tyckte inte jag såg några bra bilder i reklamen omkring mig, bara slentrianmässigt valda, ointressanta utfyllnader. Uppropet har inte blivit till någon stormvåg, precis. Men tanken på uppropet fick mig också att börja titta på själva reklamen litet närmare. Det blev en riktigt tråkig historia. Det känns som om vi är tillbaka i 60- och 70-talens masskommunikationsyra. ”Köp, köp, köp”. Produktbilder och priser. Hemelektronik, sportkläder, bilar, resmål och vin. Det är det jag ser i tryckt media. TV-reklamen är inte så mycket bättre.
Det märkliga är att detta sker samtidigt som ”alla” pratar om att bygga varumärken och arbeta med storytelling. Jag får inte ihop det hela.
Om reklamen är ful, trist och störande – är det OK att den kostar mer än vård och omsorg?
Dag 62
De här kvinnliga rösterna som pratar välmodulerad amerikansk engelska och som säger saker som:
– Ta upp vapnet!
– Gå dit!
– Hitta mer ammunition!
Det är den mänskliga datorn Cortana i ”Halo 4” som leder Master Chief och flickan Elizabeth i ”Bioshock Infinite” som hjälper Booker. Jag känner att när jag själv säger ”dataspel” så tänker jag på Space Invaders eller Pacman. Möjligen på Lego Star Wars eller Lego Batman. Men de här spelen som egentligen är som interaktiva långfilmer, de får jag inte in i min begreppsvärld. Dessutom recenseras spelen på morgontidningens kulturavdelning. Det är hisnande.
Dags att sätta sig bredvid barnen och ge sig själv några timmar för att komma in i världarna. Det faktum att det är kvinnor som leder i båda spelen är intressant i sig. Brukar det vara så i spel?
Får avsluta med en tweet från idag:
Detta när barn ska komma med förklaringar i tv o så skrattar vuxna. Jag ska låta medelålders förklara Minecraft. Oj, va vi ska skratta! (Markus Granseth)
Dag 56
Nej. Det kan man väl omedelbart konstatera. Diana Vreeland, Grace Kelly och Audrey Hepburn skulle hellre dött än tagit på sig ett plagg där en enorm logotyp var det enda som syntes.
Skulle man visa ett kort på vilken högstadieklass som helst från 2013 för en person från 60-talet skulle den nog fråga sig vilken sport denna grupp ungdomar ägnar sig åt. För uppenbarligen tillhör de ju ett lag som heter ”Hollister”.
Att stora, blaffiga logotyper har gått från att vara ytterligt vulgärt till att vara var mans statussymbol är intressant.
Det får räcka för idag. Jag avslutar med ett kort på ett kusinbarn som hade rätt sorts kropp för att förkroppsliga Hollister.
Dag 55
Idag blir det kort men kärnfullt: jag behöver hjälp. Till nästa torsdag ska jag ha räddat en kändis. Mot vem ska jag rikta mina hjälpinsatser?
På den skrivarkurs som jag går handlar hemuppgift nummer 6 om just detta. ”Som mediakonsument kan det kännas tryggt att karaktärerna är så schablonartat tecknade. Det ger oss en bild av en värld som är stabil trots att den innehåller så mycket konflikter och dramatik. En romanförfattare däremot borde bli oroad över medias trolösa förhållande till sina huvudkaraktärer. Rädda därför en kändis, ta ner karaktären på jorden så att vi får veta något nytt som media aldrig kan förmedla.”
OK. Sagt och gjort. Men vem ska jag rädda? Hjälp mig.
Dag 54
Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.
Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.
Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.
Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.
Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.
Dag 53
Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?
Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.
En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.
Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]
Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.
Dag 44
Jag har använt mig av ordet ”kanske” i rubriken här på bloggen några gånger. Det är inte så lyckat. En rubrik ska väl vara full av självförtroende och klatschigt basunera ut det man sedan skriver om. Men jag tycker jag kan kosta mig på ett och annat felsteg. Kanske (!) de där misstagen som leder mig framåt.
Jag har tidigare i bloggen uppmärksammat att IKEA har gått med på att konsumenterna som kollektiv inte tror att att jorden kommer att överleva om vi fortsätter med slit-och-släng-attityden och -beteendet. IKEA har lierat sig med Blocket och skapat en andrahandsmarknad för IKEA-möbler.
Och nu har vår andra stora exportör H&M börjat agera. Än så länge har de bara skickat ut pressmeddelanden, låtit butikspersonalen sätta på sig gröna t-shirts med tryck och ställt upp återvinningslådor i en del butiker. Jag har inte sett några annonser. Läs mer här. I all korthet handlar det om att du som konsument kan lägga påsar med använda kläder i kartonger som finns utplacerade i en del butiker. Kläderna återbrukas, återvinns eller används som bränsle. Du får lägga vilka kläder som helst i påsarna (funkar bra med Lindex och mormors skräddarsydda dräktkavajer om några sådana finns i släkten). Du får begränsa dig till två påsar dagligen och i gengäld, förutom litet lättare samvete, får du rabattcheckar att använda på H&M.
Jag vågar inte riktigt applådera, jag väntar på att få veta att återvinningsföretaget de anlitar använder barn som sorteringsarbetare eller att de stoppar alla kläder de får in i värmeverkens ugnar. Men, so far, so good.
Dag 43
Michael Rennie was ill the day the earth stood still
But he told us where we stand
And Flash Gordon was there in silver underwear
Claude Raines was the invisible man
Then something went wrong for Fay Wray and King Kong
They got caught in a celluloid jam
Then at a deadly pace it came from outer space
”Mamma, varför kan du texten till den här sången?”
