För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.
Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.
Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”. Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.
Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.
Jag fortsätter på metakommunikationspåret som jag inledde igår. Idag tänkte jag helt enkelt ge tips på några filmer och en podcast som kan öva upp metakommunikationsförmågan.
Filmerna:
The Truman Show. Filmen där Jim Carey spelar en man som lever sitt liv i tron att det är ett riktigt liv. Som vi ju alla gör. Skillnaden är att han är huvudpersonen i en reality-såpa som handlar om hans liv. Hans fru är en avlönad skådespelerska precis som alla andra i hans värld. Produktplaceringarna är en självklar del av berättelsen. Men han tycker inte att det är konstigt eftersom han alltid har levt det här livet. Tills något händer och han börjar klä av tillvaron.
Välkommentill Pleasantville. En baklänges Truman Show, skulle en kunna säga. Här är det de två tonåringarna från nutiden som åker in i en TV-serie från 50-talet komplett med oskulder, vita ankelsockor, vida kjolar, icecreamsodas, farliga pojkar i läderjackor och snälla pojkar i cardigans. Och allt är i svartvitt. Världen är i svartvitt. Alla känslor är inkapslade, allt är fint och välordnat, alla gör vad de förväntas, livet levs i rätt ordning enligt en solklar checklista. Den yngre brodern har drömt om att leva i det här enkla samhället och njuter till en början, den vildare storasystern protesterar hela tiden. På olika sätt för de in kaos och riktiga känslor och förändringen de bringar påverkar hela samhället på ett påtagligt kulört sätt.
The Joneses. Berättelsen om två PR-proffs som ikläder sig rollerna som Mr och Mrs Jones för att sälja in livsstil och tillhörande produkter. De bosätter sig i övre medelklass-områden där det finns ambitioner om att röra sig uppåt i de sociala skikten. De låtsas vara en framgångsrik familj, den perfekta familjen, helt enkelt. Eftersom de är så snygga, trevliga och framgångsrika blir de ledstjärnor för hela området och kan genom sitt sätt att konsumera påverka de andras konsumtion. För det är ju det som filmen handlar om – konsumtion som livsstilsmarkör.
MEN. Filmen skulle ju inte kvala in här i listan om den inte ”sprack”, det vill säga att skådespelarna tillslut inte orkar med sitt jobb. Riktiga känslor uppstår där de inte ska uppstå, mänskligheten bryter igenom och det säljande budskapet krackelerar fullkomligt.
Poddcasten ”Welcome to Night Vale”. Berättelsen om den lilla orten Night Vale som ligger någonstans i det rurala Amerika vävs genom de radioutsändningar som görs. I Night Vale bor det människor, vädret rår och polisen upprätthåller lagen. Det är nästan som förväntat. Tills du börjar lyssna ordentligt.
OK. Vad är kontentan av det här? Vad går det att träna upp genom att genomföra den här metakvällen?
Jo, att ytan och det underliggande är två skilda saker. (Visste ju redan Freud, men det är lätt att glömma.)
Och att det går att systematiskt dekonstruera tillvaron för att förstå den på ett djupare plan.
Och att faktiskt inse, att bara beakta ytan är ett aktivt val.
Det där var nog det viktigaste: att bara beakta ytan är ett aktivt val.
Har du läst Elsa Beskows bilderbok om det fallna trädet som blir en drake?
Om nu någon inte har förstått det, så förtjänar det att sägas igen:
Jag har lämnat tablå-TV bakom mig. Ordentligt. Och som de flesta förändringar så skedde det gradvis. Jag var inte ens medveten om att det hände. Jag noterade på Facebook för ett eller två år sedan att Metro hade slutat publicera TV-tablån. Och på ett antal seminarier hade jag hört om vårt förändrade TV-tittande. Och en dag var jag där själv. Där klockan och TV:n inte har något med varandra att göra. Där TV-apparaten och TV-programmen har tappat kopplingen med varandra.
Jag ser på TV när jag vill.
Jag väljer helt fritt vilka program jag vill se och vilka jag väljer bort.
Jag ser på TV på den skärm som passar just för stunden (stor-TV, dator, mobil eller platta).
Men jag följer några serier på de vanliga kanalerna just nu, men inte på de tider kanalerna sänder dem, såklart. ”Mr Robot”, ”Ängelby”, ”Bron” och ”Modus”. Trots sina ytliga olikheter så flyter de ihop och blandas tillsammans, även med andra serier jag nyligen sett; ”Jordskott” och ”Fortitude”.
Melinda Kinnaman är det nya svarta. Hon ska vara med. Hennes flickaktiga sprödhet som nu är parad med vuxenhet har blivit en intressant kombination, tycks det.
Skogen. Jojo, Sverige är skog. Skogen är trolsk. Skogen är mystisk och farlig. Sverige är skog och folktro.
Naturen hämnas. Naturen slår tillbaka med kraft.
Det är snyggt att blanda in litet skandinaviska – både som språk och som människor. (Gäller egentligen bara ”Mr Robot” i det här sammanhanget, men kolla in Joel Kinnamans (”läste jag inte det efternamnet alldeles nyss?”) karriär i USA.)
Göran Ragnerstam är den som visar på sanningen. Antingen som mystisk polis eller som ortens informationscentral med årets fulaste frisyr.
Psykiska funktionshinder spelar stor roll – ”Saga Norén, Länskrim, Malmö” i ”Bron” och dottern i ”Modus”. Och Elliot i ”Mr Robot” såklart, han har väl de flesta bokstavskombinationer man kan tänka sig.
Homosexualitet som dödsorsak.
Det ska vara en halvskäggig, snällögd polis som MAN i år. Det är de gulliga killarnas år. De snälla pojkarnas tid. Inte en magruta eller väldeffad biceps så långt ögat når. Inga kala skallar eller brutala käklinjer.
På något vis känns det som om spaning nummer 8 är den viktigaste. Som den mest intressanta. Eftersom den indikerar ett trendbrott.
Fast det ser ju alla att det här inte är i skogen. Men det var ju inte i skogen vi var. Inte i våra huvuden, i alla fall.
Jag fick ett sms från Pojken:
”Ska vi ut och springa ikväll?”
Jag höll på att få dåndimpen. Pojken. Springa. Tokig?
Men nej. Inte tokig eller personlighetsförändrad. Han hade laddat ner appen Zombies. Run (som jag skrivit om förut). Och nu ville han testa. Verkligen. Sagt och gjort. Efter middagen satte vi varsina lurar i varsina öronpar och tryckte igång ”Mission One” samtidigt.
Vi hade såååååå roligt. Skogen vi gick och sprang i var egentligen en sträcka från en plats där en helikopter kraschlandat och till the township där vi skulle vara säkra. På vägen dit fanns det horder med zombies (”zoms”) som vi naturligtvis borde undvika genom att springa fort som tusan. Under vår framfart plockade vi upp diverse föremål och förnödenheter.
När jag skrev om Zombies. Run förra gången var det med en entusiasm, som ”tekniskt sett” var virtuell eftersom jag inte testat appen, men nu kan jag säga med den erfarnas emfas att ”Gör det. Spring för livet undan ”the Zoms”. Och gör det med dina barn eller andra som har fantasi.”
Pojken ville att jag skulle mejla en av gympalärarna om appen. Läraren tände på tanken och nu får Pojken springa Skolstafetten (ett av Lidingöloppets spin-offs som Lidingö-skolornas elever tvingas genomföra varje år) med zombies rusande efter sig. Och jag tror att det kommer att gå avsevärt bättre än tidigare år. Men allra bäst är att nu kommer han att tycka att det är roligt.
Jag har ju studerat och noterat. Bedrivit fältarbete i den välbeställda villaförorten jag bor i. Närstuderat bloggar och glansiga magasin. För att kunna göra Checklistan för livet.
Men vad händer sedan? Efter punkterna 18 och 19 som var surdeg och ny rolig boytoy (alltså bil till mannen, inte något annat).
Jag tror att jag vet.
20. någon av de vuxna går all-in på träning, springer maraton, gör Klassikern, köper cyklar i 100 000-kronorsklassen, kör med LCHF, kvarg och pulsklocka. Ständigt.
21. familjen skaffar hund
22. kvinnan blir antingen utbränd eller yogalärare
23. de vuxna separerar
Det här är vad som händer om man köpt in sig för mycket på Checklistan för livet.
Men det finns hopp. Om man ibland ägnar sig åt litet självständigt tänkande.
att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.
Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.
Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.
Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]
Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds
Brunch med riktigt bra te (Yorkshire)Exterminate. Exterminate. Exterminate.
Fast det är klart. Det var visst en lördag med ambitioner. Som dessutom var ganska stora. Aktivisten skulle bestämma programmet eftersom hon fyllde 16 för några veckor sedan och nu var det dags att fira.
Så vi inledde med att vanka runt på Söder i en halvtimme eftersom det var kö till bord på Greasy Spoon. Båda barnen är mycket förtjusta i engelsk frukost och på Greasy Spoon serveras snygg och autentisk sådan av engelsktalande personer (med både amerikansk och brittisk accent). Kanske litet för snygg för att kännas riktigt engelskt-engelsk (om du fattar: rödhårigt, ”luv”, vitblek hud, syntetgardiner i pastellfärger) och teet fick jag i tantkopp istället för i stadig mugg. Men snyggt, gott, hipsterstämplat.
(När vi gick runt fick vi se att det var 40% på alla spel och en massa annat på Game i Skrapan. Min motståndskraft var allmänt nedsatt så Pojken fick nya ”Call of Duty”. Han blev alldeles själaglad och jag kände mig som en moraliskt undermålig men glad-för-glädjen förälder.)
Och tur nog var ju vädret alldeles pissigt och hemskt, så när vi väl kom hem fanns det inget överjag som sa flasklock för att vi placerade oss framför Netflix och började titta på säsong 8 av ”Doctor Who”. Med den tolfte doktorn, Peter Capaldi. Intressant nog blev det alltså en lätt rynkig 50-åring efter Matt Smiths elfte doktor som nästan doftade barntvål. Just åldrandet ägnas en del av de första avsnitten åt. Eller rättare sagt, doktorns side-kick Claras reaktion på förändringen. Hon kan i början inte se förbi rynkorna. Hon kan inte känna hans själ och person. Hon vill inte gå med på att han är doktorn. Hon är besviken, arg, kanske tillochmed litet äcklad. (Som den nätdejtandemedelålders mannen jag skrev om häromveckan som inte ville ha sex med en jämnårig kvinna.)
Clara borde ha blundat. Hon skulle ha använt alla sina andra sinnen. För synen kan ju ta över. Så enkelt är det. Hon borde ha blundat.
When I was young, I had to choose between the life of being and the life of doing. And I lept at the latter like at trout to a fly. But each deed you do, each act binds you to itself and its consequences, and makes you act again and yet again. Then very seldom you come upon a space, a time like this, between act and act, when you may stop and simply be. Or wonder who, after all, you are.
Från ”The Farthest Shore”, den tredje boken i Ursula K LeGuins bokserie om Earthsea. Fantasy, säger en del att det här är. Jag vet inte om genretillhörigheten är så viktig. Det är sagor som handlar om de stora frågorna, helt enkelt. På ett sätt så att jag berördes som tjugoåring, som djupt sörjande tio år senare, som småbarnsmamma ytterligare tid efter det och nu i eftertankens djupa skog? hav? hed? rymd? Och det är därför jag citerar just det här stycket nu, för det är ju där jag är, mellan handling och handling. I ett skede av reflektion och omförhandling.
För jag vet ju på ett förnuftsplan att mycket av det jag hittills trott och gjort inte utgör grunden för ett långsiktigt hållbart liv, men det är lättare sagt än gjort att förändra och förändras. Särskilt det sista – förändras. Gå med på paradigmskifte och perspektivförskjutning.
Men jag är på väg. Små steg framåt och ibland ett stort kliv. Så får jag backa ett tag och satsa på ett nytt hopp framåt. Vila där en stund, för att ladda på nytt. Framåt och framåt, förresten, vad jag menar är att jag närmar mig något. Ett stadium, ett sätt att förhålla mig till tillvaron som är långsiktigt hållbart.
Och då behöver jag stora, vackra, berusande, starka bilder inombords som lockar mig närmare, som får mig att orka att ifrågasätta, söka, gräva, öva. Här är en av dem. Orden är vackra. Bilden är stark.
And though I came to forget or regret all I have ever done, yet would I remember that once I saw the dragons aloft on the wind at sunset above the western isles and I would be content.
Det här citatet från samma bok har jag återkommit till under trettio år eller mer. Jag har funderat vad jag själv har för bild som jag kan ta fram och hämta kraft från. När jag såg Rolling Stones på Knebworth när jag var 15 år? Eller fick Bryan Ferrys autograf? Eller när Ian Hunter sa ”Nice glasses” om mina enorma, gröna brillor en eftermiddag i Brunnsparken i Örebro när han spelat en märklig konsert utomhus och John Cale var förband i läkarrock? Eller någon av alla gånger jag hållt mina barn nära och jag stannat i känslan just där och då? Jo, där närmar jag mig något. Rätt sorts horisonter är bra också. Även utan magnifika drakar som majestätiskt tumlar i luftrummet medan solen blänker i fjäll, klor och smala ögon.
Ja. Idag ska det alltså handla om Sherlock och andra knasbollar. Mest om de andra, faktiskt. Sherlock är Sherlock och han är ju trots allt en snäll typ. Utom mot de som är fullständigt imbecilla och utan fantasi. OK. Sherlock får stå för citatet men sedan handlar resten av dagens inlägg om de riktigt onda som vi ändå faller handlöst för. De där som är helt utan vanlig moral men som regissörer och andra berättare får oss att svälja med hull, hår, horn och svans.
Alice Morgan.
Luthers side-kick i ”Luther”. Hon mördade sina föräldrar i första avsnittet, fortsätter att döda litet här och där, dyker upp på oväntade ställen och hjälper Luther att lösa de mest komplexa fallen. Alice Morgan är definitivt den av de här tre som är roligast. Någon gång ska jag titta igenom alla avsnitt av ”Luther” igen och med anteckningsblocket i högsta hugg få ner alla underbara citat på papper.
Red Reddington.
Raymond Reddington, mästerskurk utan några som helst lojaliteter i ”Blacklist”. Säljer sig till högstbjudande till vilka stater, företag och organisationer som helst. Smak för det goda i livet. Briljant, såklart. Underbart briljant. Elizabeth Keens side-kick. Eller om hon är hans ganska bleka side-kick. För det är ju han som lyser, som sätter färg och must och spänning. Intressant att han spelas av James Spader som under tidigt 90-tal var den unga, söta pojkmannen.
Hannibal.
Var Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar” den första i raden av dessa förförande skurkar? Som alltid är briljanta. Alltid livsnjutare. Alltid amoraliska. Men som i slutänden alltid är på den prövade hjältens/hjältinnans sida. Vilket också visar sig vara deras enda svaghet, deras enda tecken på mänsklighet.
Ja, hur kommer det sig att vi älskar de här amoraliska figurerna? Vi sväljer att de mördar människor och äter deras inre organ, vi går med på att de säljer ut sitt fosterland till höger och vänster, vi förlåter dem våldsamheter, grymheter och förräderi bara för att de…. Ja, vadå? Är det friheten de har tagit sig som vi också traktar efter? Att inte titta till vänster och höger innan man vågar lägga ett förslag i idélådan på jobbet, att inte behöva fråga på Facebook om man får dricka en GT en lördagseftermiddag före klockan 18, att applicera rött läppstift en måndagsmorgon utan att fråga Magdalena Ribbing om lov. De bara gör. De vet att de har rätten för de har givit sig själva den. (Och några ”casualties” får man alltid räkna med, eller hur?!)
Makalöst vad som kan visualiseras nuförtiden. Så att det ser absolut riktigt ut. Postapokalypsens Stockholm. Jag såg min arbetsplats i ruiner bredvid ett övervuxet Kungligt Slott. Jag vill se mer!!!
