När till och med världens mäktigaste man (se mitt inlägg för några dagar sedan) refererar till populärkultur för att få oss att förstå och känna vad han menar, då är det inte så konstigt att vi måste fira den internationella Star Wars-dagen. Eller hur?
May the Fourth be with You.
Kategori: populärkultur
Världens mäktigaste man blir arg. Och ni kan inte gissa vad som hände sen…….. #blogg100
Det här klippet visar tydligt att vi är inne i en helt ny tid. Barack Obama, världens mäktigaste man talar inför politiska korrespondenter i Vita Huset. Det är en middag, så det ska inte vara för tungt och allvarligt, men hallå! det är ändå världens mäktigaste man som talar till världspressen.
Och vad gör han?
Jo, han leker, dramatiserar och använder sig av populärkulturella referenser. Inte för att skoja till det, utan för att nå fram. För att göra budskapet angeläget, förståeligt och akut. Först använder han sig av en ”anger translator” och skapar en dynamik genom att låta ilsketolken säga sådant som han, som balanserad världspolitiker inte får säga. Han låter ilsketolken vara sanningssägaren när han själv håller sig till den vanliga kända politikerretoriken som han vet att vi alla är rejält trötta på. Och gärna stänger öronen till när den kvarnen drar igång.
MEN. Och det är här det händer. Det är här det verkligen händer – så tar Barack Obama över ilskan och glöden. Han tar över från den ilsketolken som blir helt förstummad och jävlar! vilket intryck resten av Obamas ord och känslor gör. JA! Jag fattar att vi inte bara kan stå bredvid och gäspa när jorden vrider sig i klimatplågor. Jag fattar det nu. Igen.
De populärkulturella referenserna då? Dels är det Hillary Clinton som får vara ”the Khaleesi of Westeros” och dels är det ödestorra Kalifornien som ser ut som ”trailern för den nya Mad Max-filmen”. Och ingen av oss vill leva i Mad Max-land och -tid, eller hur? Så då lyssnar vi, förstår och känner. Känner, framförallt.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=HkAK9QRe4ds&w=560&h=315]
Ortorexi, körsbärsblom och "Star wars" #blogg100
Såklart.
Alla rätt.
Det som delades förra veckan.
Blogginlägget om träningshetsen.
Det rosa, förgängliga taket av blommor i Kungsträdgården i Stockholm. Många selfies med rosa bakgrund.
Och så, naturligtvis, trailer nummer två för Star Wars sjunde episod. Med ett episkt slut.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=wCc2v7izk8w&w=560&h=315]
Naturens hämnd och basnäringarna #blogg100
Jag är uppvuxen i Örebro. Även om det var en stad som var känd för kex- och skofabrikerna, så påstods vi bo i Bergslagen. För oss som kände Sverige innan strukturomvandlingarna på 70-talet och globaliseringen som ständigt pågår och informationssamhället som vi nu lever i så byggdes Sverige på skog och järn. Skog finns det i Bergslagen, järn bearbetades i Bergslagen. Att bo där kändes som att bo i hjärtat. Att bo i det område som driver landet framåt.
Nu har nästan all bruksverksamhet lagts ner. Stånghamrarna har tystnat. Masugnarna släckts. Och nu beskrivs Bergslagen som något helt annat. Jag har följt serien ”Jordskott” och sett filmen ”Cirkeln”. Jag tittar gärna på Jan Jörnmarks bilder från övergivna platser – tillexempel från Kvarntorp i Närke. Att bo i Bergslagen är att bo i en dåtid, ett föredetta, i något som förlorat sin mening, men där SKOGEN spelar en huvudroll. Jag är djupt fascinerad. Skogen håller på att återta herraväldet. Den mörka mystiska skogen med krafter vi inte förstår, krafter som kanske är onda men i alla fall skrämmande eftersom vi inte förstår.
Skogen, naturen slår tillbaka. Vi har skövlat och grävt, sprängt och sprutat gift. Och nu har skogen, marken samlat sina krafter och ska återställa balansen. Som när enterna fått nog i ”Sagan om de två tornen”. Ett tema som också går igen i ”Fortitude”. Ett tema i tiden helt enkelt?
Ps. Jag kommer att återkomma till ”Cirkeln” som jag tyckte var en fantastisk bok och en väldigt bra film. Ds.
Zombies, fetma och rörelseglädje #blogg100
Jag tycker fortfarande att det är omåttligt intressant att det Tredje Världskriget som jag växte upp att tro på som trolig dystopi har ersatts av zombie-apokalysen. På samma allvarsamma sätt. Det handlar om NÄR den kommer, inte OM. Hur kom det sig? Hur blev det helt plötsligt troligt att mänsklighetens största fiende är våra döda?
MEN. Det var absolut inte det jag skulle skriva om idag. Utan jag vill fråga om ni kommer ihåg när jag i somras skrev om en finfin träningsapp där zombie-apokalypsen används som historia för att göra löpningen roligare. Gör ni inte det, klicka på länken och titta på klippet om appen.
Så läste jag för några månader sedan en krönika av utvecklaren som har gjort appen. Hon är fet, hon hatade skolgympan, hon älskar att träna. I krönikan ställer hon frågor som:
– får en fet människa göra en träningsapp?
– måste alla träningsappar handla om tävling?
Här är några utsnitt ifall du inte orkar läsa hela hennes text:
People who were always hardbodies love that competitive style of team-sports activity, they come up with timers and fitness contests and personal bests. But for the vast majority of people, competition in exercise is not fun. It’s no fun to compete if you know you can never win. It’s no fun to be on a team if you know you’re bound to let everyone else down with your performance. The rhetoric of ‘more, better, harder, feel the burn’ doesn’t work for those of us who just want to use our bodies and enjoy being in them. And, to be clear, there’s no moral component to exercise, no matter what the magazines might try to tell you. You’re not a better person for doing it or a worse person for not.
I like to think that after the inevitable zombie apocalypse, perhaps people will think more about what it is that makes life worth living and less about the rat race. Anyway, then there won’t be the luxury anymore of saying “Oh, I’m not a sporty kind of person”; every human being who’s survived will be needed, the intrinsic value of each and every person will be obvious. And whatever you can do, even if it’s only moving a bit faster than a slow shamble, the human race can use you.
Summan av kardemumman är alltså: träna för att det är roligt. När du tränar blir du och kroppen glada, ni blir kompisar och ni blir till en stark enhet som kommer att behövas den dag världen hotas. Av zombies, av Skynet, av klimathotet eller av Tredje Världskriget (blir nog på tapeten igen – litet retro sådär).
Varför simmar kvinnor? #blogg100
När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.
Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.
I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.
I went slumming. Med BBC. #blogg100
East End. Pittoreskt. Så länge en slipper lukten.
Vilket jag ju gör när jag tittar på TV. Nu är det dags för en lista på tre TV-serier som har East End gemensamt.
1. ”Whitechapel” BBC
2. ”Ripper Street” BBC
3. ”Call the midwife” BBC
1. och 2. är serier av deckartyp. 3. är serie av god-och-glad-och-snäll-typ. Alla tre är extremt välspelade, snyggt berättade och ambitiöst gjorda ner på knapp-och-mugg-nivå.
Kanske är jag partisk eftersom jag just nu tittar på ”Ripper Street” och bara badar i njutning när jag ser de fantastiska klänningarna, både de som ska vara vackra och de som ska vara skitiga och slitna, frisyrerna, herrkläderna, miljöerna, ljuset eller frånvaron av det i gränderna, prången, källarna, hålorna, cellerna. Den manliga trion balanserar varandra snyggt och känslomässigt – den plågade kommissarien, den galante, briljante och lastbara amerikanska läkaren, den buckliga pugilisten med känslig själ.
”Ripper Street” utspelar sig strax efter Jack the Ripper spred förskräckelse i Londons East End. ”Whitechapel” har samma gotiska bildvärld men utspelar sig i någonslags nutid. Det finns naturligtvis inte bara en intressant person utan två. Helt olika bakgrunder, så där som det bara kan bli i England med uttal och dialekt och internatskoleuppfostran mot gatans skola. De börjar som fiender men ser varandras svagheter, stöttar varandra och blir ett radarpar. Så klart.
Och om det finns mycket sår, lemlästning och blod i de här två serierna så måste jag faktiskt tillstå att det nog är ett antal liter låtsasblod som gått åt till ”Call the midwife” också. Om man är lagd åt det blodtörstiga hållet. Annars är det lätt att bara njuta. Vänskap, mänsklighet, godhet, lojalitet, se bortom yta och föreställning, att förlåta, bli mänsklig. Dessutom dricks det en massa te. Vilket helt klart fattas i de två första serierna. Konstigt!
Plejmo – världens fulaste sajt? #blogg100
Nej, förresten. Det finns värre. Hemmasnickrade med texter skrivna i Comic Sans i rött på lila bakgrund. Men annars är den anskrämlig. Och jag tycker den är toppen!
Den funkar klockrent.
Den fula designen får mig att gilla både sajten och tjänsten. De har helt klart lagt pengarna på att göra en fungerande tjänst och låter designen kliva in i baksätet.
Samtidigt inser jag att fulheten kanske är väldigt uträknad. Eftersom alla call-to-action-knappar sitter på rätt ställen och det är lätt att hitta en film att se. Det är väldigt lätt att betala.
Så kan en slipsten dras år 2015.
Jag har det i alla fall bättre än Madicken
1. Jag har inte hjärnskakning.
2. Jag har Netflix.
Men jag ligger i sängen eller soffan och har så gjort i tre dagar. Tråkigt? Nejnej. Tråkigt har jag inte haft sedan barn- och ungdomen. När jag väl slapp skolan och påtvingade teaterföreställningar och karaktärsbyggande biobesök så har jag inte haft tråkigt en sekund. Jag har haft det hemskt ibland, ledsamt ibland, men aldrig tråkigt.
Och nu för tiden har jag inte ens möjlighet att ha det tråkigt. Ett par klick på fjärrkontrollen och så glider jag in i de mest spännande. mest raffinerade, mest teatraliska, mest fantastiska historier. Som ger, om inte annat, näring åt tankar och skriverier. Jag skippar tablå-TV helt, orkar inte med tramset och utfyllnaden som Skavlan, Luuk och de andra levererar. För att inte prata om eländet på de andra kanalerna. Och reklamen, den ser jag på Youtube om jag vill se den, vem som blev nya Ica-Stig till exempel. Som Generation G gör, helt enkelt.
Varför jag tillfälligtvis härbärgerar soffa och säng? En mansförkylning. En sådan där som tar rejält, som lämnar en som en ynkande trasa, ropande efter Värme, Vätska, Vila och Vänlighet.
Lördagsvälsignelse
Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.
Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.
Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.
Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.
En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now” och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.
Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!
