Idag vill jag bara en sak och det är att illustrera två känslor som stridit i mig. En har länge varit i underläge men har börjat vinna mark. Senast idag togs stora kliv framåt.
Någon som vill ge sig på att tolka?
Kategori: stress
Att kriga mot adrenalinet #blogg100
Vi som varit där i utmattningen vet, eller bör veta att vi tidigare fört ett liv som inte var hållbart i längden. Vi måste lägga till, dra ifrån och skärskåda. Allt. Även det som är heligast för oss.
När jag kom upp från den totala utmattningen, då när jag bara låg i sängen, möjligen förflyttade mig till soffan för att där sköljas över av avsnitt efter avsnitt av ”Breaking Bad” och ”House of Cards”, så välkomnade jag adrenalinet. Å, vad det var härligt att känna ruschen igen, hjärtat som gick på högvarv, värmen i huden, idéerna som rasade genom hjärnan, känslan av att kunna gå och cykla hur långt som helst.
Men, har jag förstått, det är inte dit jag ska. Adrenalinet i sig är inget mål. Det känns häftigt just då. Men sedan kommer ju dippen, tröttheten, utmattningen som återvänder. Det är helt enkelt inte ett stabilt tillstånd. Ingenting att lita på.
För att komma ner i spänningsnivå i kroppen så har jag ju praktiserat Yoga Nidra väldigt mycket. Det är ett bra sätt att stänga ute intryck, gå in i kroppen och genom ”order” landa och slappna av. När jag lyckas slappna av ordentligt belönas jag dessutom med en honungssmakande, leende känsla i kroppen.
Men nu, när jag är mycket närmare en hållbar livsstil känns Zen-meditationen som jag lärde mig för ett drygt år sedan, så mycket bättre. Jag sätter mig på en kudde, stirrar in i väggen, ställer in 21 minuter på mobilens timer och börjar räkna mina andetag till tio. Så börjar jag om igen. De första tio minuterna tumlar idéerna och tankarna runt i huvudet, listorna fylls på och jag gör mentala noteringar om saker jag ska göra och anteckna. Sedan börjar jag långsamt bli vit i huvudet. Som om jag suddar.
Jag har märkt att om jag tänker på vissa bilder, vissa platser så är det mycket lättare att hitta ”vitheten” i huvudet. Jag fiskade fram en bild i minnesbanken från mitt bildbyråförflutna – en bild från Kyoto som Björn Keller fotograferat. En bild på en sten och runt stenen krattade vågor i det fina gruset. I tanken följer jag mönstret i gruset. Jag andas och räknar. Tanken spårar i gruset och följer stenen. Jag andas och räknar. Och vitheten, frånvaron av inspirerande, störande tankar, frånvaron av starka känslor närmar sig, infinner sig.
Och som sagt. Vissa dagar är det tråkigt som tusan att meditera. Vissa dagar landar jag inte alls. Men de dagarna blir färre och färre. För när det gäller meditation så ger övning färdighet.
* Det här är inte Björn Kellers bild. Den är hämtad från Pinterest och vem som har upphovsrätten till bilden är extremt oklart. Jag letade på Linkimages sajt, bildbyrån som säljer den tillfälliga användningsrätten till Kellers bilder, men hittade inte DEN bilden som jag har i huvudet.
Vi säger NEJ! #blogg100
Vi säger: ”OK, vi är trötta och det är skitjobbigt”.
Vi säger: ”OK, jag testar väl avslappning”.
Vi säger: ”NEJ! Jag vägrar ta tabletter”.
Vi säger: ”NEJ! Jag tror inte på psykologer”.
Vi säger: ”NEJ! Tafsa inte på mina bergfasta uppfattningar om tillvaron”.
Vi har många gemensamheter vi som är eller varit utmattade. Men vi är också väldigt olika. Vi säger NEJ till olika saker. Bestämda NEJ. Piller och terapi ses av många som farliga, obehagliga metoder. Hos en del av dem som är skeptiska finns en tanke om att hälsopreparat och kostomläggning är räddningen. Så det finns en marknad för hokuspokus-människor, helt klart.
Det finns flera som förespråkar glutenfri kost och andra som har blivit hjälpta av LCHF. På något vis undrar jag om det inte handlar om ångestlindring. Så som anorexia är ångestdämpande. Och träningsmani. Att själva kontrollen över matintaget dämpar ångesten och på det viset blir livet lättare för den utmattade.
Vad vill jag ha sagt med det här? Jo:
- det är fortfarande stigmatiserande att må psykiskt dålig. Därför ses SSRI-preparat och liknande och terapi som farliga saker av många människor.
- ”jag är inte deprimerad” är en vanligt förekommande sentens i de forum jag deltar i, där vi som har erfarenhet av utmattning träffas på nätet. Det verkar väldigt viktigt att göra utmattningen rent kroppslig.
- kontroll är det vi förlorat när kroppen lagt sig ner och sagt att ”Nu orkar vi (du och jag) inte mer!”. Förlusten av kontroll ger ångest. Alltså kan viss kontroll, genom kosthållning exempelvis, kännas lindrande.
- för oss som fått värde genom prestation och som vant oss att köra över våra kroppsliga signaler har svårt att slappna av. Därför är det jobbigt att lära sig och att inrätta rutiner kring meditation, kroppsskanning och avslappning. Är det därför många av oss förlöjligar metoderna? Eller går det emot idén om att ”jag presterar, alltså finns jag”?
- när vi hittar något som funkar, vill vi gärna missionera. Kostomläggning, kosttillskott, hormonteorier.
- var vanliga vården kunnigare och bättre på att bemöta utmattade så skulle det se annorlunda ut. Nu är fältet fritt för mirakelkurer och quick-fixes. Eftersom doktorerna sällan har svaren kan andra tvärsäkra ta sig in och tjäna pengar/skaffa sig inflytande/bli experter.
Frisk som en nötkärna men tillfälligtvis slut som artist
En av de fina förmånerna på jobbet är att vi får gå på hälsokontroll. (På Sophiahemmet dessutom. Fast syrrorna där bär inte längre den fina lilla mössan…) Jag lämnade diverse kroppsvätskor i förra veckan och träffade i veckan en väldigt mänsklig doktor som utvärderade resultaten, frågade intresserade frågor och avslutade det avstressade mötet med uppmuntrande ord.
Till saken hör att jag har haft ett bakslag igen (jag gick in i väggen förra sommaren – många blogginlägg om det). Jag har ju jobbat heltid sedan i början av sommaren och det har ju funkat om jag de barnfria veckorna verkligen satsat hårt på vila och återhämtning. Sova mycket, inte träffa folk, inga måsten. försöka komma ihåg att meditera och djupavslappna. Det har funkat hyfsat tills för några veckor sedan. Sov i en vecka och nu jobbar jag halvtid och återhämtar mig på halvtid. Ett tag till.
MEN. Kroppen är ju i finfin kondition. Säger doktorn. Inte ett enda värde som är fel. Top notch. Kommer att kunna gå och ticka tills jag blir nitti-hundra allra minst.
Det är ju hur intressant som helst. Att kroppen säger ”sassa, brassa, mandelmassa” och ”jajamensan, fattas bara” i doktorns tester men till mig säger kroppen ”SOV!!!”, ”gå i ide”. Eller tolkar jag kroppen fel? Är det något annat den vill berätta för mig?
Hela hemmet består av "calls to action" #blogg24
Om någon inte har förstått det hittills så jobbar jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.
Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.
Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.
Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!
Jag slänger in handduken. Imorgon.
Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.
Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:
– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.
Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.
Kriget om livsstilen
Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.
”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!
– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.
Så där fortsätter de. Dag efter dag.
Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.
Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.
Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).
Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”
Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.
Livlinor och toalettsitsar
”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.
Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.
I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.
Den räddar liv
Yoga nidran. Nu har jag jobbat upp ett beroende av den. Jag vet att när Issadissa spinner iväg och tar in ALLT NYTT och ROLIGT och hjärtat börjar klappa och Issadissa bara vill ha mer kaffe och mer socker, då är det bara att lägga sig någonstans med hörlurarna i öronen och klicka igång ”Yoga Nidra, den korta versionen”. Tjugo minuter senare är jag en ny och hel människa. Ett par timmar framåt, i alla fall.
För det måste upprepas. Helst dagligen. Nu har jag kommit in i vanan att köra en session varje dag. Ibland blir det efter lunchätandet, ibland blir det istället för eftermiddagsfika, ibland blir det när jag kommer hem och har jag inte hunnit med det alls så somnar jag väldigt gott om jag lyssnar. Trots att Swami xxyyppww säger att jag kommer att komma ur yoga nidran ”med en kropp full av energi”. På dagen funkar det ganska bra, jag vill i alla fall inte genast gå och lägga mig, men på kvällen är det numera ett säkert sätt att somna på.
Numera? frågar vän av ordning.
Jo. För det tog ett tag innan jag lärde mig. Innan min kropp gick med på att slappna av. Och fortfarande är det så att det ibland känns som om jag svävar några centimeter ovanför yogamattan, sängen eller heltäckningsmattan som jag har under mig, så spänd kan jag vara. Det tar olika lång tid att slappna av men numera funkar det tillslut alltid, utan undantag.
Vad är då yoga nidra?
Jag klipper från Wikipedia:
Yoga Nidra, av yoga (sanskrit: förening, enhet) och nidra (sanskrit: sömn), betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc.
Hur gör man yoga nidra?
Lånar litet till från Wikipedia, med vissa justeringar:
Yoga Nidra skiljer sig från andra avspänningstekniker i att man aldrig blir ombedd att medvetet slappna av. I stället låter man sig utan förståelse- eller tankeansträngning ledas genom följande upplevelser:
- Förberedelse: Yoga Nidra utövas liggande på rygg på golvet med en tunn matta under sig. Man ligger med slutna ögon i yogaställningen shavasana (dödsstilla). I detta första skede blir man medveten om platsen man befinner sig på, kroppens fysiska tillstånd och det faktum att man är på väg att träna Yoga Nidra.
- Resan genom kroppen: Här vandrar medvetandet från en kroppsdel till en annan i en given ordning. För att ovidkommande tankar inte ska ta hjärnans uppmärksamhet sker förflyttningen mellan kroppsdelarna i ett snabbt tempo.
- Andningsmedvetande: Vid denna övning betraktar man sin naturliga andning utan att påverka den. Detta är den andningsrytm som kroppen har när man själv inte tänker på det. Genom att vända sin uppmärksamhet till exempel till hur bröstkorgen/magen höjs och sänks eller hur luften strömmar in och ut genom näsan får man kontakt med sin naturliga andning.
- Visualisering: Utvalda symboler och bilder visualiseras framför de slutna ögonen.
- Avslutningen: Genom att bli medveten om ljud i omgivningen, sedan slå upp ögonen och ses sig omkring och till sist röra på kroppen återgår medvetandet successivt till platsen där Yoga Nidra utövas på.
Vad händer i kroppen?
Det avslappnade tillstånd som upplevs under Yoga Nidra förekommer mellan vårt dagliga/aktiva tillstånd och det sovande tillståndet och har fått den vetenskapliga beteckningen alfa-tillstånd. Beteckningen syftar till att hjärnvågornas frekvens i detta tillstånd befinner sig inom intervallet för alfavågor, 8 – 12 Hz. Studier har visat att utövande av Yoga Nidra höjer dopaminhalten i kroppen. (Wikipedia igen)
Jag lägger in ett Youtubeklipp som jag tycker verkar bra. På svenska. På engelska finns det väldigt många, det är bara att söka och hitta sin favorit.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=eKmNQRXsCPs&w=560&h=315]
Mina mörkaste hemligheter #bloggswe
Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.
Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.
MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.
Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.
Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.
Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.
(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)
