8 000 visningar sedan igår kväll. Snart 50 000 visningar sedan publicering i måndags.
Jag kan inte se det här klippet och spridningen det fått som annat än det yttersta beviset på att hjärtat måste vara med. Finns det ett sant engagemang, ett budskap som några verkligen tror på och dessutom humor, då får man ut sitt budskap. Prestigelöshet är nog också en framgångsfaktor.
OK. Hädanefter ska jag även använda handspriten till det den är tänkt för.
Dags för två listor. Den första handlar om saker att glädjas åt:
1. Den senaste veckan har jag blivit kallad ”fröken” samt ”flicka”. Jag blev upplivad för det satte igång en massa tankar. Och, fåfängt nog, jag gick nog på det. En minut eller så.
2. PG Tips. Tepåsar av rätta virket. Förr var det smuggelgods från Storbritannien. Finns i de flesta livsmedelsaffärer nu för tiden. Tankarna klarnar, tungan skrynklar sig, tänderna svartnar långsamt och sinnet blir vänligt – man får lust att kalla alla ”darling” och ”luv”.
3. Våren. Även om den kom av sig. Jag tror ändå på den.
Den andra listan handlar om saker jag ska blogga om:
1. Varumärken och storytelling kring personer. Med två exempel – Texas Longhorn och disktrasan Flower Scrub.
2. Äggsallad. LCHF och gott. Recept med variationer.
3. ”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist och ”Boven i mitt drama kallas kärlek” av Unni Drougge. Den ena är en höjdare och den andra…… ja, ni fattar. Inget att rekommendera. Vilken är vilken?
4. Litet intressanta spaningar och kommentarer med utgångspunkt från Google Insights. Michael Kors och Onepiece har jag ju redan varnat för, får se vad som kommer härnäst.
5. Mer om utmattningssyndromet. Vad har hänt med mig sedan sist?
Min tvillingsyster vid handfatet, jag i spegeln med kamera
Den här bilden är tagen på Ritz Hotel i London. Bilden är från den tiden då tre svenska sjuttonåringar kunde dricka Afternoon Tea där för en liten peng. Vi serverades av äldre gentlemän som med vänligt uttryckslösa ansikten accepterade våra second-hand-kläder och småfula väskor. Ritz Hotel var genuin lyx men inte bling, på den tiden.
(Jag säger absolut inte att det var bättre förr. Jag är glad att vi fick vara med om det här, men de underliggande ekonomiska och politiska anledningarna till att det här var möjligt går jag inte in på här. Storbritannien under sent 70-tal och tidigt 80-tal var väl inte Schlaraffenland precis.)
Varning för upphovsrättsbrott. Men vem säger det bättre än Nemi?
Det sägs väl att Gud straffar kvinnokönet kollektivt genom smärtan när barn föds. Allt för att Eva frestade Adam att äta av äpplet.
Nåja. Hur det är med Gud och Eva och Adam och äpplet vet jag inte, men jag skulle i alla fall säga att det finns ytterligare två straff för kvinnokönet. Två straff som är avsevärt längre i tid än barnafödandet. Klimakteriet och celluliterna. Eller, när det gäller celluliterna, inte celluliterna i sig utan medvetenheten om dem. Har man en gång sett dem kan man inte sluta se dem. Det finns inget sätt att o-göra medvetenheten om dem. Själv blev jag uppmärksammad på dem när min tvilling i 18-årsåldern började prenumerera på amerikanska Vogue och Harper’s Bazaar. I och med det föll våra och våra kompisars fjäll från ögonen. Ingen har någonsin varit tacksam för den ögonöppnaren.
Vi pratar vidare om inre värmetsunamis en annan dag.
Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix:
”V för Vendetta”
”Office Space” och
”We are legion”.
Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.
Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.
”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.
En bekant, några år yngre än jag berättade att hon suttit i väntrummet hos en läkare. Runt omkring henne satt det andra som också väntade på att få komma in till sina doktorer. Alla var kvinnor. Alla var i 40-50-årsåldern.
Hon kom in till sin doktor. Hon frågade:
– Varför är det bara kvinnor som går till doktorn?
Jag skulle vilja utbreda mig om värdet av att tänka in Star Wars i vardagen. Jag skulle kunna brodera kring det faktum att Leia och Luke är tvillingar. Dessutom är Anakins inre strid mellan det goda i honom och det onda väldigt intressant. Och vem behöver inte en tänkt Darth Vader vid sin sida i nödsituationer?
Men dagen blev full av tvätt, läxtjat och matlagning. Så de populärkulturella spiritualiteterna får anstå.
Och varför ens nämna Star Wars? Jo, för det är internationella Star Wars-dagen idag. Fjärde maj. May the fourth. May the Fourth be with you.
Den enda som vet hur det är att förlora en tvilling är en annan tvillinglös tvilling. Så är det bara. Men det har tagit mig mer än tjugotvå år för att fatta det. Jag har försökt hitta liknelser för att förklara, men det har inte gått. Självklart för att jag inte har någon erfarenhet av att vara en ”singleton”, en människa som föds ensam. Så jag kommer aldrig att kunna dela mina barns eller andras närstående erfarenhet av ett själv, ett jag som existerar alldeles för sig själv.
För vi som är tvillingar (eller trillingar eller fyrlingar eller….) startar ju våra liv som tillsammans-varelser redan i livmodern. ”Vi” är ett viktigare ord än ”jag”, det beskriver bättre den viktiga enheten.
Som tur är har jag hittat fram till en världsomspännande Facebook-gruppen för tvillinglösa tvillingar och där äntligen finns människor som i grunden förstår förlusten och tillsammans kan vi försöka sätta ord på den. Förlusten av tvilling är en förlust av självet lika mycket som förlust av en älskad människa. Så mycket har jag nu förstått.
I Yoruba-stammen i Nigeria finns fyra gånger så många tvillingar som i övriga världen. Man tror att tvillingar har en särskild position i tillvaron, mellan den vanliga världen och gudavärlden. Man tror också att tvillingar delar på en själ. Därför måste tvillingar som förlorar sina tvillingar behandlas speciellt. Det finns ceremonier som hjälper dem. Det här fick jag veta i en dokumentär som jag av en slump trillade på när jag slog på TV:n. Dokumentären ligger på URPlay och heter ”Inte utan min tvilling”.
Ja, det var ju faktiskt både och. Vi är ju tanter, om nu sådana är medelålders kvinnor. Och vi nätverkade ju. Två marknadsförare, två entreprenörer, en projektledare i infrastrukturprojekt, en konsult inom mjukvarutestning, en antropolog/storyteller.
Tantkollo eller nätverkande?
Vilket tyckte du läst bäst?
Vilket imponerade mest?
Allting går att beskriva på många olika sätt. Kom ihåg det.
Och jag får komma ihåg att ironi inte funkar överallt.
…..”but it is not this day” som Aragorn säger i sitt berömda tal framför porten till Mordor. Så jag fortsätter blogga, om än långsamt, om än haltande. Och idag är det torsdag, vilket gör att det blir ett kort. ThrowBackThursday, tbt.
Florens. Antar att det är sig likt.
Mitt livs första charterresa. Två veckor till Rimini 1971 med min mamma och tvillingsyster. Helpension. Kommer fortfarande ihåg lukten av panerad zucchini och timjan. Dagsutflykter till Florens, Venedig och San Marino. Mamma hittade en gymnasiekompis på strandpromenaden i Rimini. Vi umgicks med henne och hennes 3-åriga dotter en del. Vi var på grisfest. Vi badade i havet. Jag var magsjuk en hel dag. Jag och Karin hade med oss alldeles för få böcker, så jag läste en och samma Lotta-bok tre gånger.
