utmattningssyndrom - Issadissas blogg

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 73

sensommar_och_vässarö 364 — Bara frågor, inga svar

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.

Ska jag verkligen fortsätta? #blogg100 dag 62

Det blir en lista till idag eftersom jag är så trött, så trött.

Vad jag är jag glad för idag: samma saker som igår plus några till:

1. Doktorn som jag går till. Hon sa: ”Nej. Om man går och lägger sig och sover två timmar när man kommer hem från jobbet, då klarar man inte att jobba.” Vi hade en principdiskussion, så hennes uttalande gäller inte mig. Inte de flesta dagar i alla fall. Men hon uttryckte det väldigt väl, det som jag haft på känn. Det här med att vara frisk inte bara har med möjligheten att utföra ett förvärvsarbete. Som jag ju har resonerat om förut.

2. Kaffe.

3. Våren.

Vi slutar där, så får jag återkomma imorgon. (Som en mig närstående trodde var Internationella Bakfylledagen. Det är för att hon är uppvuxen i en mycket borgerlig villaförort där man inte pratar politik.)

Att vara en förebild #blogg100 dag 43

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.

Spinnet i huvudet har närmat sig #blogg100 dag 40

Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.

Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.

Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.

Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.

Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående. Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.

Hur mås det? #blogg100 dag 32

Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.

Och hur känner jag mig?

Klokare.

Starkare.

Tacksam.

Stöttad.

Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.

Vad är det viktigaste som har hänt?

Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.

Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.

Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.

Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.

Hur känns det inför framtiden?

Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.

Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.

Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.

Magsår, musarm och möjligheten att överleva arbetslivet #blogg100 dag 21

Måste kroppen fara illa av livet?

Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.

Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.

Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.

Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.

Stressjuka och utmattningssyndrom – är det mitt bidrag till världshistorien? #blogg100 dag 18

När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.

Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.

Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.

När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.

Träning och duktigheten #blogg100 dag 17

Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luther vi försöker brösta upp oss inför?

Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.

Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.

Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.

Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.

Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.

Kroppen och själen – de hänger visst ihop #blogg100 dag 14

PICT0926 — Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.

I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.

Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.

Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.

Mina samlade bloggposter om stressjuka #blogg100 dag 7

Det började i juli 2013. Jag kunde inte gå upp ur sängen. Jag sov och sov och när jag inte sov så satt jag i soffan och tittade på ”Breaking Bad” på Netflix. Så sov jag litet igen. Jag hade ingen kraft. Jag skämdes som en hund, jag trodde att jag borde kunna. Men ”borde kunna” hade jag testat länge nog när jag egentligen borde ha vilat och reflekterat. Jag körde över mig själv och ignorerade alla signaler. Så tillslut stängde kroppen ner.

Jag fick hjälp. Jag tog hjälp. Jag försökte och försöker fortfarande förstå. Något jag i alla fall insett är att stressjuka är en livsstilssjukdom. Och att det inte går att gå tillbaka till hur man levde sitt liv före sjukdomen tog en i sitt grepp. För om man går tillbaka kommer sjukdomen tillbaka. Antagligen. Så det handlar om att vända på alla stenar, ifrågasätta det mesta, granska gamla ”sanningar” och sluta agera automatiskt.

Här är bloggposterna: Ett Två Tre Fyra Fem Sex Sju Åtta Nio Tio Elva Tolv Tretton Fjorton Femton Sexton Sjutton Arton Nitton…. Äsch, nu orkar jag inte räkna upp dem. Välj ”Stress” som kategori så dyker de upp. ”Återhämtning” och ”Utmattningssyndrom” ger liknande resultat.