välbefinnande - Issadissas blogg

Jag minns mina yogainstruktörer och hur de pratade med mig

orkide — Varför illustreras yoga ofta med orkidéer?

Vilken yoga är bäst?

Vilken yoga är riktigast?

Vilken yoga har svaret på alla frågor?

Vilken yoga är mest effektiv mot stress?

Vilken yoga blir man snyggast av?

Vilken yoga gör Madonna?

Vilken yoga är mest LCHF?

Jaja, ni fattar. Det blir konstigare och konstigare. Och lättare och lättare för dem som tycker att yoga är larvigt att verkligen sluta bry sig över huvudtaget. När yoga egentligen är något som de allra flesta skulle må så bra av. Utan att behöva lägga fötterna bakom nacken eller tarmskölja sig eller utföra yogan i bikiniliknande kläder i 37-gradig värme. Därför vill jag berätta om mina yogaupplevelser som har varit vardagliga, öldoftande och samtidigt livsomkastande.

Yoga med stor mage

Den första yogainstruktören jag träffade på när jag för sexton år sedan gick på gravidyoga var Elisabeth Serrander. Vi sågs på fredagarna i en källare på Humlegårdsgatan i Stockholm, femton gravida kvinnor och Elisabeth. Vi satt och låg länge i positionerna, vi andades. Rörelserna hade inte konstiga namn, nej, inga namn överhuvudtaget. Min kropp blev varm och jag kände att jag trots min stora mage var rörlig och smidig. Vi andades tillsammans, vi gravida, Elisabeth och barnen i oss. Jag kom ut på nedre Östermalm på fredagskvällarna omtumlad, avslappnad och på något sätt ny.

Yoga med djupavslappning

Barnet kom ut, det var en flicka (Aktivisten). Hon växte och började vilja röra på sig. Hon och jag hittade ner till en lekpark där vi upptäckte att villaförorten var full av andra nyblivna föräldrar med barn. En av de nyblivna mammorna var dans- och yogalärare. När min dotter tillslut kunde gå med på att släppa iväg mig om kvällarna var det dags för nästa yogainstruktör, Anne-Lie. En och halv timme en gång i veckan med eftertänksamma rörelser, sniff på Solhälsningen och 45 minuter djupavslappning. Och den där djupavslappningen!!!

Yoga med öldoft

Så gick det några år. Jag använde en del av rörelserna för att stretcha och sträcka ut kroppen, men tänkte inte på det som yoga. Jag började plugga på IHR på Stockholms Universitet med föreläsningar och gruppövningar hela dagarna men med en timmes lunchrast varje dag. Vid något tillfälle såg jag en lapp om lunchyoga. Jag testade. I Rotundan, i Allhuset där jag för tjugo år sedan sett Imperiet och Eldkvarn och dansat tryckare till ”Purple Rain” låg jag nu på billiga liggunderlag bland ölspillet (ibland hade de inte hunnit städa) och yogade. Johan, som yogainstruktören hette tror jag kom från Stockholms Yoga Centrum. Det var i alla fall yoga utan prestation, samma rörelser som jag lärt mig tidigare men Solhälsningen litet oftare. Avslappningen var kort och inte särskilt djup.

Yoga med plankor

Med två barn (Aktivisten och Pojken a.k.a. Möpen) fanns det inte mycket tid till träning. Men jag jobbade i ett hus där det fanns ett gym med korta lunchpass. Från mina arbetskamrater fick jag höra att det fanns ett Poweryoga-pass som hette duga. Klart att jag testade det. Jag har för mig att det passet bara var på en halvtimme och jovisst, det var mycket Solhälsningen med plankan som mellanled och javisst, det kändes verkligen som jag byggde styrka och rörlighet. Men yoga?!? Fast på grund av ledaren, jag tror hon hette Sara så blev det ändå pass att minnas. Men avslappning – när skulle man hunnit med det på ett 30-minterspass?

Yoga på amerikanska

Jag kom till Danscenter på Åsögatan för att jag jobbade i närheten. Jag började gå på deras lunchpass och det var Maria Isefält som hade lunchyogan på fredagar då. ”Klassisk yoga” var det vi praktiserade. Och, inser jag nu, mindfulness. Efter varje övning lade vi oss i savasana, det vill säga avslappnat platt på rygg för att känna efter hur övningen påverkat kroppen – varmare här? mindre spänd där? skillnad på höger och vänster sida? Långsam och mycket medveten träning för både kropp och själ. När jag efter några år började stanna kvar på djupavslappningen också då blev förälskelsen till en passion. Fortfarande kan jag höra Jackie Kleefields (som tog över efter Maria) röst och bara minnet av den får mig att slappna av: ”In your mind’s eye, you see the room…..”

Yoga som mode

Livet förändrades och det fanns inte längre möjlighet att gå på lunchyogan på Åsögatan. Hittade lunchyoga hos My Yoga i Gamla Stan. Det bästa i de klasserna var när jag låg i savasana (avslappningsposition) på slutet och Malin (My?) tog sina händer om mitt huvud och la ett finger på pannan (tredje ögat?). Men vägen dit var för jobbig. Jag hade svårt att hitta närvaron i kroppen. Det är lika bra jag säger det – nej, jag är tveksam till Ashtangayoga. Det är för många olika Solhälsningar och Krigare, för mycket hjärna och koordination för mina behov. Samtidigt kan jag ju se vilken kroppskontroll, styrka och smidighet Ashtanga-fansen har. Skulle jag också vilja uppnå. Men jag orkar inte, hinner inte. Jag vill ha närvaro, smidighet, avslappning, kroppskännedom i min yoga.

Bikram-yoga då? Går fetbort. Särskilt efter att Maria Sveland skrev om den som fascist-yoga. Fast, för att vara ärlig, mest handlar det om att jag inte vill visa mig så avklädd.

Kroppen är inte min fiende

Kroppen sa till mig att jag måste vila.

Nej, vänta. Jag skriver om det:

Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.

För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.

Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.

Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.

DSC_0080_red — När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

Att komma ihåg:

jag gick in i väggen för ett år sedan
jag är kvinna, inte man
jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

meditera varannan dag (20 minuter)
köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

Jag är inte köpt

Knit4u — Strumporna som behövs för mina inte så kalla fötter

Det är lika bra att skriva det redan i rubriken. Och så kan jag fortsätta att skriva det här i själva bloggposten: jag är inte köpt. Inte sponsrad heller.

Likafullt vill jag dela med mig av tre företeelser och på samma gång pusha för företeelser som jag tycker förtjänar uppmärksamhet: enormt humörhöjande strumpor, träningen som gör så att jag får växtvärk och en rolig app.

Strumporna

En kompis till mig som jobbar med design och mönster har en mission. Hon vill få fler att sticka. Och att upptäcka kvaliteten i de handstickade plaggen. Hon väljer garner noggrant och gör egna modeller. Man kan köpa garner, färdiga stick-kit och färdigstickade plagg på hennes hemsida Knit4u. I veckan träffade jag henne och en av hennes stickerskor (i vanliga fall civilingenjör med projektering som specialitet) och jag fick se några strumpor som jag föll handlöst för. De är egentligen gjorda för att ha i gummistövlar av Hunter-typ. I mitt tycke är det väldigt synd på extremt rara ärtor, för det här är strumpor som bör synas. Så mycket som möjligt.
När jag dessutom fick höra att garnet har en 10-årig garanti så blev jag helkär. Utan mina raggsockor är jag (kanske inte längre dock – läs om min träning längre ner) en fotkall människa som ständigt längtar efter nästa kopp te, men med varma sockor fungerar jag utmärkt. MEN. Raggsockor slits. Hål på hälen är inte kul. Tänk. Kan jag nu få ha toppsnygga, glada strumpor hemma som dessutom håller!!?? Strumpor som jag dessutom kommer att bära utomhus och glädja resten av världen med eftersom jag kommer att bära dem till lågskor och möjligen kängor. Man aldrig, jag upprepar ALDRIG med Hunterstövlar.

Träningen

Ja. Jag har fått veta att det kommer att hända mycket med kroppen när jag nu börjat träna hos PT Erling på Westnine Fitness. Jag går dit och tränar en timme varannan vecka. Förutom att jag värmer upp på en vanlig träningscykel så utför jag få rörelser. Eller de är i alla fall mycket små. Koncentration och kroppsnärvaro. Typ sju övningar hinner jag med på en timme.

OK.
Varannan vecka.
En timme.
Sju övningar.
Vad kan det möjligtvis göra?
Jag känner av stora effekter. Dels direkta i form av trötthet, törst som en kamel, illamående på grund av jättehunger och dels långsiktiga i form av varmare fötter och händer, en känsla av att kroppen hänger ihop, från fötterna (hela foten) genom benen, muskelkorsettens stöd, axlarnas position och upp till huvudet samt en grundad känsla av styrka.

Eftersom jag får växtvärk istället för träningsvärk när jag tränat hos Erling behövde jag fråga honom vad som pågår. Han svarade så här: ”Det är förmodligen växtvärk. Tillväxt nu handlar om densitet. Att du får fylligare ben med mera uttalade muskler. Därav trötthet och hunger, det behovs mer råmaterial.”

Jag läste litet mer på Westnine Fitness hemsida. Där de skriver om träning för chefs- och ledarpersoner står det: ”Fysisk träning innebär för de flesta en möjlighet att inse hur det känns när stressen bryts. En mer balanserad tillvaro karakteriseras av fokus på den egna förmågan att sätta gränser och för de flesta, ett större behov av vila.(…) vår uppgift som tränare är att se individen bakom chefen. Vår uppgift är att klämma på bilden av chefen och ta fram människan bakom denna bild. (….) Den vanligaste formen av träning till chefer och ledare är den traditionella presterande träningen. För de flesta så är det inte prestationsproblemet som är det svåra utan att finna en träning som hjälper till att reducera konsekvenserna av att producera prestationer hela tiden.”

Jag är varken chef eller ledare men jag har (haft?) klara problem med prestationsproduktionen. Och lever ju med sviterna av det, utmattningssyndrom som jag är på väg att tillfriskna från. ”…ett större behov av vila..” – jojo, det håller jag på att lära om mig kring. Den senaste månadens helger har helt gått åt till att öva på att vila. Det är inte lätt, men det går. Och vila och återhämtning har jag ju redan utlovat en bloggpost kring.

Appen

När jag inte bloggar går jag till mitt jobb som webbredaktör och kommunikatör på Dina Försäkringars kommunikations- och webbavdelning. I veckan som gick lanserade vi en app. Den kan man använda till att kolla om semestern verkligen gör sitt jobb – det vill säga om man verkligen slappnar av som man bör.

Numera går det att avläsa pulsen genom telefonens kamera, små färgskiftningar i ansiktet gör att pulsen mäts. Och, har jag nu förstått, vilopulsen är ett mått på avslappning och välmående. Så ju lägre vilopuls, desto bättre. Som alltid är ju utgångsvärdet individuellt. Men det är förändringen som är det intressanta. I vår app är pulsmätningen kombinerad med att man tar en selfie. Fotografierna samt mätningen sparas i en logg och i takt med att stressrynkorna slätas ut och solbrännan djupnar (blir rödare….) så sjunker vilopulsen. Om allt går som det ska. För att det ska bli extra roligt blir loggen en animerad gif som man kan dela med sig av. Du kan hämta appen här.

Livet i fel ordning #blogg100 dag 92

regntunga skyar — Regntunga skyar – perfekt dag för inomhushäng

Det som räddade min nacke, axlar, rygg och huvud igår var Yoga Nidra. Jag är litet förundrad. Jag hade masserat och lagt flera lager fleece och en smula cashmere över det värkande paketet, jag satt med ryggen mot solen för att få värme, jag knådade och tryckte. Men det som hjälpte var att slappna av. De där korta tjugo minutrarna med Yoga Nidra i öronen. Märkligt. Och idag när någonting hände som fick ontpaketet att aktiveras igen, in med Yoga Nidra i öronen, själen och kroppen så blev livet OK igen.

Idag regnar det i Stockholm. Tack och lov. Alldeles skönt att vara utmattad och få sitta och läsa och lyssna på när Pojken skjuter zombies. Jag ville läsa men det som fanns i hyllan kändes för tungt. Jag asade mig ner till trappuppgångsbiblioteket och insåg att jag läst det mesta. Tog Björn Hellbergs ”Sankte Per”. Förstod att den skulle vara av mysdeckarvarianten, men tänkte att det kanske är alldeles vad jag behöver. Trots att jag nu mest läser svartare typer av deckare är jag väl bevandrad i mysgenren också. Miss Marple, Krister Homan och hans katt har varit mina följeslagare tidigare. Alldeles för tidigt. För det kan jag väl lugnt säga, jag har gjort det mesta i fel ordning och vid fel tillfällen. Åtminstone om man tänker att livet ska gå enligt checklistan för livet.

1. som tonåring satt jag gärna inne och läste mysdeckare
2. alkohol blev intressant först när jag var rejält över tjugo
3. jag började jobba deltid för att ta hand om min sjuka mamma när jag var 25
4. jag var gammal när jag blev mamma
5. sociala medier har genomgripande förändrat mitt medelålders liv
6. förlovad och gift har jag aldrig varit
7. jag hoppade av ”karriären” redan vid 27 och startade på nytt tjugo år senare
8. jag blev scout när jag var medelålders

Det här gör att jag är väldigt nyfiken på resten av livet. Bara jag orkar. En av mina bästa vänner som också är Stenbock tror jag skulle säga att vi Stenbockar blommar sent eller åldras vackert eller något annat trösterikt. Vi håller oss till den versionen. Nu tillbaka till mysfarbrorn Björn Hellberg.

Lära sig säga nej #blogg100 dag 88

Pang! Så går vi in i väggen och blir liggande. Några veckor, några månader, några år. Nu ska vi rehabiliteras i bästa fall. Då blir det ofta KBT. Eller litet självhjälpslitteratur där det står ”Lär dig att säga nej. Lär dig att sätta gränser”.

Som de duktiga flickor (och pojkar) vi är säger vi att nu har vi förstått och javisst, vi ska bli bättre på att sätta gränser. Det är ju oss det hänger på. Det är alltid oss det har hängt på. Så vi biter litet extra i bettskenan och intalar alla, oss själva med, att vi har lärt oss att sätta gränser.

MEN. Om hela världen därutanför har blivit vana vid att vi förebygger, föregriper, tar på oss arbete och skuld, sopar undan, sopar efter, fixar och står i, hur ska vi då på allvar kunna förändra något alldeles själva?

Jag menar inte att vi utmattade som borde veta våra gränser inte har ansvar. Men just vi behöver litet extra hjälp och stöd just med gränssättning, för det är det vi har stora problem med. Och det är ju inte så att vi fram till att vi krockade med väggen inte levererade på en massa nivåer som våra arbetsgivare, partners, barn, vänner, föreningar och anhöriga drog nytta av. Det är praktiskt att ha sådana som oss på en massa ställen. Men det kanske inte bara är vi som ska betala.

Dags att se oss utmattade som en samhällelig angelägenhet.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=4xmckWVPRaI&w=420&h=315]

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 85

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner. – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. – HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska. – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 73

sensommar_och_vässarö 364 — Bara frågor, inga svar

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.

Sju saker att vara glad för #blogg100 dag 61

Jag är både Muminpappan, Muminmamman och Stinky

Sju saker jag gläds åt just idag:

1. Mina tre nya Muminmuggar (jag räknar dem som en enhet idag). Jag ligger i lä i min bekantskapskrets där alla kvinnor som läser böcker har en samling av Muminmuggar. Och då pratar vi inte en lagom uppsättning till ett litterärt kafferep. Vi pratar kyrkkaffe på småländska höglandet i magnitud.

2. Att jag gick på lunchträningen med den spänstiga norrmannen trots viss tveksamhet. Han körde inte lika mycket knäböj och utfall idag, så det är möjligt att jag kan gå normalt imorgon.

3. Jag sov gott inatt. Med åldern har det inte blivit en självklarhet. Jag tillochmed drömde och var ute på äventyr.

4. Linas Matkasse. Igår var det en ugnsbakad kolja med chilensk mangosallad och idag var det kryddiga köttfärsjärpar med couscous och yoghurtsås. Jag kom hem förhållandevis sent, helt glömsk om att Aktivisten skulle till scouterna och masta på båtarna. Mycket Tidigare Än Vanligt. Men jag hann laga maten och vi hann äta. Och gott var det.

5. Haft en mötesstinn dag. Och alla mötena gav något.

6. Barnen (som kollektiv, alla två).

7. Att jag har ett nätverk av så många bra människor och att det ständigt utvidgas med nya intressanta och bra människor.

Att vara en förebild #blogg100 dag 43

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.