Hjälp! #blogg100 dag 44
Författare: Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen
Att vara en förebild #blogg100 dag 43
Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.
Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.
Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.
Duktiga flickor och passionen #blogg100 dag 42
Vilken tur att jag läste förra lördagens kulturdel lite närmare. Att jag inte bara löste korsordet och slöbläddrade, menar jag. Denna pärla till citat fick jag som present när jag nästan läst klart hela Sanna Björlings intervju med Claire Messud (håll i er, för nu kommer något bra):
Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.
Det här satte igång tankarna och det har fortsatt hela veckan. Men jag är ännu inte framme vid några skarpsinniga slutsatser. Eller intressanta, självutlämnande reflektioner. Jag lovar att de kommer. Kodorden är duktig, passion, utbränd.
Vem var jag? #blogg100 dag 41
Inspirerad av Sara Bergmark Elfgrens sommarprogram gjorde jag en intervju med mitt unga jag.
Spinnet i huvudet har närmat sig #blogg100 dag 40
Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.
Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.
Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.
Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående. Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.
En driva av böcker #blogg100 dag 39
Jag har hyllat och skrivit ner en hel del böcker. Någonslags lista kommer här:
Viktiga böcker för unga kvinnor (och män)
Några deckare som utspelar sig på Gotland
Doktor Proktor och andra högläsningsböcker
En bok om att åldras och välja hästar framför män
Sågningen av ”Hypnotisören” – en bloggpost som står sig
Jonathan Strouds nya magi-trilogi, första delen
Om ungdomsböcker nu för tiden. Varför så mycket om död och sjukdom?
Bara de bästa recepten #blogg100 dag 38
Idag bjuder jag på mina bästa recept. Alla på en gång.
Långkokt salsicciasås till pasta
Makalöst god vegetarisk pastasås
Varför du alltid ska ha tjock yogurt i kylskåpet
Tunghäfta, skrivkramp och prestationsångest #blogg100 dag 37
Jaha. Nu har jag haft mina 15 minuter i rampljuset. Min ”main claim to fame” var att jag spred Ellen Degeneres rolighet vidare med hjälp av placering, rubrik och reflektion. Å, tusan, var mitt inlägg blev viralt. Fortsätter därute utan min inblandning.
Och nu då?
Eftersom det ekar tomt i huvudet bidrar jag härmed bara med ett mycket användbart husmorstips. För alla er vars rostfria vaskar ser tråkiga ut eftersom ni häller ut te- och kaffeslattar däri. Istället för Svinto, strö ut litet vittvättmedel (måste vara litet blekmedel i, tror inte det funkar med färgtvättmedel, alltså), borsta runt med en fuktig diskborste så att tvättmedlet blir som en gegga. Låt verka 10 minuter. Skölj.
Jag lovar: sedan blixtrar det!
Jag ska försöka fatta mod och börja skriva om väsentligheter imorgon. Eller dagen efter. Eller litet senare i veckan. Eller framåt påsk. Och vad är vettigheter? Jo, i mitt fall och just nu känns det angeläget att skriva om:
- viralitetens gåta och gåva
- mer om utmattningssyndrom, om återhämtning och återfall
- om att vara tvillinglös tvilling och att hitta en gemenskap
- väldigt utvalda recept
- väldigt utvalda böcker
- mycket mer om populärkultur, särskilt om Doctor Who, Alien-filmerna och zombies
- får väl ta tag i det där med klimakteriet igen.
Halleluja #blogg100 dag 36
Jag är så glad för att sociala medier finns. Helt jublande glad faktiskt. Nu kan jag prata och dela livet med Susan. Som jag träffade i Barcelona för snart 30 år sedan (alldeles i början av juni 1984). Jag hade åkt tåg i ett drygt dygn och lagt mig att sova i tvåbäddsrummet på Casa de Huespedes Mari Luz i Barrio Gotico då Susan kom in i rummet. Jag satte mig rakt upp i sängen, iförd blårandig flanellpyjamas och med det väldigt, väldigt röda håret stående som en kvast runt huvudet. Vi började prata och har inte slutat prata sedan dess.
Susan bodde i Chicago och var i Europa på sin Grand Tour med ”Let’s go Europe” i högsta hugg. Det var i den guideboken det billiga pensionatet fanns rekommenderat. Senare samma sommar kom Susan upp till Stockholm. För första gången hade hon fått en anledning att åka till Sverige. Och anledningen var jag.
Sedan gick åren. Vi skrev långa, långa brev till varandra. Skickade fotografier. Susan kom till Stockholm en gång till, vi träffades i Madrid, jag åkte till USA och hälsade på henne. Så bildade vi familj på varsin sida oceanen. Susan blev djupt troende och började leva sin tro med många barn och ”home-schooling”. Jag blev nationalekonom som blev bildredaktör och marknadsförare och som blev digital. Med tiden fick jag två barn som fick gå i vanliga, svenska skolan.
De skrivna breven blev färre men mejlen desto fler. Men de senaste åren har de sinat. Det har känts som avståndet är stort igen. Ända tills för några dagar sedan då jag fick veta att Susanfischer15 följer mig på Instagram. Och så hittade jag en liten kontaktruta när jag skulle skriva mejl i Outlook. Tryckte på den och hamnade på Susans Facebooksida! Som är alldeles nyuppsatt, hon vill kunna följa sina barn i sociala medier. Och nu har hon fått mig som kommer att posta gamla bilder och fråga henne saker och inte kommer att lämna henne i fred på sociala medier.
Jag har varit väldigt avogt inställd till att lägga upp bilder på mina barn på Facebook. Men nu vill jag dela med mig av mitt liv till Susan så då får jag väl äntligen ta och lära mig hur man lägger upp bilder som bara en liten krets ska få se.
Å, PANG! där blev min lilla blogg viral #blogg100 dag 35
Alltså med mina mått mätt. Jag har en liten och hyfsat trogen läsarskara. Som har växt i och med att jag gått med i Blogg100-utmaningen och börjat posta mina inlägg i Facebook-gruppen #blogg100 inläggen. Men så sa det pang, bom, krasch och mitt onsdagsinlägg delades och delades igen. Det var fantastiskt att gå in och titta på statistiken.
Men det var ju inte riktigt min förtjänst. Det var ju Ellen Degeneres som var så himla rolig och elak och tog upp en makalöst hemsk ”produktutveckling” på pennsidan.
Eller var det min förtjänst. I alla fall. Jag hade letat och hittat och sållat och varit uttråkad och tillslut skrattat mig fördärvad och i magen kände jag: Ja, det här är bra! Det här måste fler få se.
I och med min lilla och hyfsat trogna läsarskara så nådde Ellen Degeneres längre. Eller i alla fall fortare ut. Så någonting gjorde jag. Jag hittade, placerade och rubriksatte.
