På 80-talet gjorde de inte bara axelvaddar #blogg100 dag 54

No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world.

Så är det. Glöm aldrig det. Lär dina barn det.

Citatet är hämtat från ”Döda poeters sällskap”, en film som kanske mest är ihågkommen för att den satte uttrycket ”carpe diem” i vårt kollektiva medvetande. Och som det uttrycket har blivit bespottat. Bland annat av mig själv. Men filmen är bra, väldigt bra. En sådan film som alla i unga, sårbara och påverkbara åldrar bör se.

Det finns ett blogginlägg som jag snubblade över för några veckor sedan där en snart 40-årig amerikansk mamma listat 10 filmer från 80-talet som hon vill dela med sig av till sina barn. Hon har tagit ut scener (giffar) för att illustrera och sedan motiverat sina val. Jag lånar en av giffarna ( från ”Pretty in Pink”) och lägger sedan till en egen film som du och dina barn måste se.

 

prettyinpinkgif570

 

Se ”War games”. Den har precis kommit ut på Netflix. Den är spännande. Fortfarande. Den handlar om den tid då vi faktiskt levde med tanken att hela världen kunde smälla därför att någon ”tryckte på knappen” och satte igång en kedjereaktion som inte gick att stoppa. Den tid då världen var full med kärnvapenspetsar som var extremt redo att skickas iväg till mycket väl definierade mål. Kommer ni ihåg ord och begrepp som Fulda-gapet, terrorbalans, SALT-avtalen?

Och nu har de gjort ett snyggt konstcentrum vid en av raketstationerna i Ruhr-området. Jag har litet snygga bilder därifrån. Får återkomma till det.

Köp inte en Michael Kors-väska! #blogg100 dag 53

……om du vill vara i framkanten. Den tiden är förbi. Men tycker du om att simma i bakvattnet, flyta med strömmen och ha samma saker som ”alla andra” har, då är det fortfarande OK att köpa en väska med MK-märket.

Jag roade mig att titta på sökningarna på Google. Och för Michael Kors är de på väg ner. Tydligt tecken på att de som leder modet redan har hittat ett nytt väskmärke och att de snabba följarna redan lagt sina Michael Kors i Emmaus-lådan, på eBay eller Blocket. Medan ja-ni-vet-vilka stoltserar med sina väskor ett tag till för att sedan gömma dem längst in i garderoben.

väskor_trend
Upp som en sol och ner som en….?

Det var intressant att se vilka regioner i Sverige som trendat starkast under vissa perioder. Storstadslänen dominerar. Uppsala län kom smygande i höstas och tillslut kom Närke. Litet efter. Och då kom jag ihåg att det berättades  när jag var mindre att företag ofta provade sina produkter i Närke. För om närkingarna, gnällbältets gnälligaste gnällare gillade produkten, då kunde företagen räkna med att den gick hem överallt. Så vad säger det om Michael Kors-väskorna att närkingarna nu tillslut har fattat trenden?

Den röda kurvan visar det stabila intresset för Louis Vuitton. Med en viss tillväxt.

Ps. Eftersom jag till viss del kan räkna mig som örebroare får jag skriva spydigheter om närkingar. Ds.

Potatisgratängen från himlen #blogg100 dag 52

potatisgratäng

Det enda potatisgratängsrecept du någonsin kommer att behöva komma ihåg

För 4-5 personer

1 kg potatis (jag gillar bäst fast potatis)

1 halvstor till stor purjolök

4-5 vitlöksklyftor

1 msk smör + 1 msk olivolja

2,5 dl vispgrädde

2 – 2,5 dl mjölk

2 tsk salt

Svartpeppar

Ugnsvärme 175 grader

Gör så här:

1. Skala och skiva potatisen i 3-4 mm tjocka skivor

2. Ansa purjolöken och skär den i strimlor, 1 – 2 cm

3. Krossa vitlöksklyftorna med knivbladet (ett knep jag lärde mig av Jamie Oliver i ett av hans första program) så går det lättare att hacka och använda vitlöken. Jag tycker att de där små vitlökshacken kan bli litet hårda annars.

4. Lägg smör och olivolja i en kastrull och låt det bli varmt men inte brunt. Lägg i purjolöksstrimlor och vitlökshack. Dra ner på värmen så att löken puttrar i fettet. Sötman från purjolöken ska komma fram, ingenting ska brännas och bli beskt. Det ska lukta örtigt, smörigt och sött. Sätt på ett lock och låt puttra några minuter. Ganska svag värme på plattan, alltså!

5. Häll ner potatisskivorna och rör runt. Låt bli varmt. Någon minut bara.

6. Häll på vispgrädden och så mycket av mjölken att det knappt täcker löken och potatisen.

7. Låt koka upp försiktigt. Rör om ordentligt då och då.  Var varsam med värmen – bränns mjölken vid är det bara att slänga alltihop. Den vidbrända smaken av mjölk slår igenom allt.

8. Själva tanken med att koka potatisen i gräddmjölk är att få ur stärkelsen ur potatisen som då reder hela anrättningen. Just därför blir den så krämig. Så låt alltihop koka 5 – 7 minuter eller så länge det behövs för att gräddmjölken ska tjockna en smula.

9. Krydda med salt (ordentligt) och svartpeppar.

10. Häll i en ugnsform.

11. Låt grädda 30-45 minuter beroende på ugn och form. Potatisen ska vara mjuk och gratängen snyggt gyllenbrun.

31 minuter kvar till misslyckande #blogg100 dag 51

OK. Det här var jobbigt. Så här illa har jag aldrig legat till. Så i sista minuten. Och med en massa idéer men utan kraft att gestalta dem. Tittade på mina inlägg förra året under blogg100-utmaning. Hittade en massa bra. Såpass att jag blev alldeles stum. Dags för en lista samt en Ellen till.

Vad jag ska skriva om veckorna som kommer:

1. träningsdagboken som kom av sig

2. recept på potatisgratängen från himlen

3. recept på de perfekta köttbullarna

4. mer om känslan av att hitta hem. Till de andra tvillinglösa tvillingarna. Och om varför det inte går för andra att förstå.

5. ytterligare ett recept – på äggröra/sallad/gucka. Ibland med tonfisk. Oftast med curry.

6. uppföljning kring utmattningssyndromet

Och så var det dags för en Ellen till. Riktar sig mer till en mogen publik kanske. Som har hyfsad koll på vad tantriskt sex är. För det får man inte, jag upprepar INTE, reda på här. Men håll till godo:

 
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=K4y04zQaUFQ?rel=0&w=560&h=315]

Halvlek. Lätt utmattad. #blogg100 dag 50

Jag är inte oinspirerad. Inte alls. Jag har massor att skriva om. Men det ska göras. Och så är jag litet i bakvattnet av den virala tsunamin (relativt sett) jag upplevde. Svårt att toppa. Tur att det finns bra giffar som uttrycker mer än orden.

are-you-not-entertained

Inga tungsintheter på långfredagen #blogg100 dag 49

Gårdagens bloggpost om mitt liv som tvillinglös tvilling blev beskådat. Inte som när jag postade klippet med Ellen Degeneres avrättning av Bics pennor för en kvinnlig målgrupp, men ändå. Idag postar jag med hjärtat, en Youtubefilm där Sherlock möter Doctor Who. En ”match made in heaven” för oss Cumberbitches och för oss som älskar populärkultur. Särskilt om där förekommer tedrickande.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=q3bGYljQ5Uw&w=560&h=315]

Jag är en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 48

PICT0162
Från vänster till höger: jag, docka 1, docka 2, min tvilling

Egentligen är det här inlägget bara en påa. Vissa saker måste man närma sig med försiktighet. Som det faktum att jag förlorade min tvilling för 8208 dagar sedan. Att den jag var innan den 27 oktober 1991 blev en helt annan sedan. För min identitet var bland annat byggd på det faktum att jag var född och uppvuxen som en tvilling, jag var en del av en helhet. Efter den 27 oktober 1991 var jag en tvilling utan min tvilling.

Och som med mycket annat så kommer det kära Internetet in här också. För några månader sedan fick jag veta att det finns en sluten Facebook-grupp för tvillinglösa tvillingar. Jag berättade min historia i korthet och fick komma med. Nu kommer det berättelser varje dag i mitt Facebook-flöde som bekräftar mina upplevelser och som får mig att känna mig normal i mina reaktioner och känslor. I gruppen är vi närmare 1000 personer, spridda över hela världen.

Om bilden? Vi hade bett våra föräldrar om att ta en bild på oss när vi sov. Vi ville verkligen veta hur vi såg ut som sovande. Jag har för mig att vi blev litet besvikna. Vi såg alltför mycket ut som vanligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi hade väntat oss.

Rädd att flyga #blogg100 dag 47

lilla stjärna

Jag flög hem från Paris i söndags. Under vissa perioder av mitt liv har jag verkligen hatat att flyga. Så jag har undvikit att göra det. Det är ju ingenting som handikappar en människa, att undvika flygresor, alltså. Även om det känns så i den ängsliga medelklassen. Man bör resa så långt bort att man måste flyga. Så enkelt är det. För att behålla sin position.

Nåja. Nu reste jag. Flög. Och kände av min gamla flygoro. Eftersom jag åkte reguljärt kunde jag inte bara beställa in ”Stora semestermenyn” som jag har förstått att Fritidsresor har på sina flygningar: en rejäl aperitif av den spritstinna sorten, öl-eller-vin och så en ordentlig avec på det. Litet mat är visst också inkluderat. Jag tog det litet försiktigare och begravde mig i ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist.

De dryga två timmarna i kabinen bekom mig inte. Jag var i Sverige, med Theres och Teresa. I utanförskap och gemenskap. John Ajvide Lindqvist är en makalös gestaltare av barn och tonåringar i känslomässigt utanförskap. Jag tycker att det är ett genidrag att lägga till den orealistiska, magiska dimensionen. För den som är fast i känslan av cementerat utanförskap finns bara ritualerna, magin, det rättmätiga våldet som tänkta utvägar. Eller den gudomliga interventionen.

Nu är det dymmelonsdag och jag känner en konstig förkylning vandra runt i utkanterna. Som ett rovdjur som väntar på en svaghetstecken. Bäst att lägga sig och vila, alltså. Jag har skrivit om känslan av utanförskap förut men inte något just om flygrädsla.

 

 

Måste jag verkligen blogga idag också? #blogg100 dag 46

IMG_0176
Vår på Skansen

Påsklov. Grus i ögonen. Kall och varm om vartannat. Efter en dag på Skansen med barnen och inlånat barn. Strålande sol om men kallare än Paris. Spanade efter vargarna men såg inga. Lodjuren fick stora stycken kött medan vi tittade. Vildsvinsbarnen var förtjusande. En stund satt jag och lyssnade på en berätterska inne i Back-Mats stuga. Hon berättade om Bjäran och om smörlycka. Elden sprakade.

Vi avslutade med sockervadd och tunnelbanestopp. Kom hem trötta och ännu värre är det nu. Sjukdom på väg? Alltså, VANLIG sjuka.

Verifierad av MonsterInsights