Dag 3.
Tänk om jag kunde göra lika gott med mina blogginlägg som naprapat Fredrik Jensen har gjort genom att lägga ut en video om hur man kan träna bort sitt ryggonda. Hans rörelser och rekommendationer funkar. Inget hokus-pokus. Han vill inte samla pengar till något eller sälja en dyr träningsvideo.
Han har delat med sig av sig kunskap. Alldeles gratis. Och han hjälper. Mycket mer än Vårdguiden. Det är vackert.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=5iVZlpVc6G8]
Dag 2. Som sagt.
Planeten Pluto (som ju inte är en planet numera) har ett antal månar. De senast upptäckta har inte fått några riktiga namn, de heter bara P4 och P5. Och hur kul är det när alla andra månar har fina namn som Io, Amalthea, Europa och Ganymedes?
Så klicka här och gå sedan till historien som en som var med och påverkade namnen på Plutos månar.
Vad valde jag för namn? Eurydice och Hypnos.
Okej. Ibland är det bäst att hoppa på en utmaning direkt. Utan att tänka. Istället för att doppa tån litet försiktigt så hoppar jag rakt i vattnet.
Härmed lovar jag att blogga varje dag i 100 dagar.
Dag 1.
Ett intressant radioinslag om andning.
När jag lyssnar på det påminns jag om den gången jag var på ett seminarium som handlade om motivation. Föredragshållaren sa att de flesta vuxna svenskar är i så dålig form att de inte borde kunna hålla sig vakna en hel dag.
Jag kommer inte ihåg något mer hon sa.
”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.
Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är. Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?
När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?
Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö. Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.
Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.
Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.
”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.
Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?
Hade ”uppstartssamtal” i skolan med 13-åringen och hennes lärare. Som inte skrädde orden om eleverna idag. Generellt. De läser inte, de skriver inte. Inte alls i den utsträckning som eleverna för tio år sedan. Och inte alls som ”vi” gjorde. (Vi föräldrar åkte med i samma vuxenkategori som läraren fast hon är åtminstone tio år yngre än vi).
Det här samtalet satte en mängd tankefrön i huvudet. Förutom det gamla vanliga ”Å, fy tusan, hur ska jag bli en bra förälder?!” så tänkte jag också på det som Norman Mailer (eller möjligen Anthony Burgess) sa om hur många ord man måste skriva innan man kan kalla sig författare. Att det helt enkelt handlar om att skriva och skriva och skriva för att hitta sin röst. Jag brukade tänka på det och känna mig som att ”Jaja, jag har ju skrivit säkert en miljon ord i mina dagböcker, så att endera dagen skriver jag väl den där boken.” Boken har nu hittills inte blivit till, men jag tror fortfarande på skrivandet som sätt att utforska. Utforska sin verklighet, sina tankar och sitt sätt att beskriva och berätta.
Har dagboken fått ge sig till förmån för bloggen? Hade jag bloggat om jag var fjorton idag?
Min längtan efter att uttrycka mig borde ju vara konstant, det utgår jag ifrån.
Alla ord jag skrev i dagböckerna, skulle de kunna skrivas i en blogg?
Nej. Inte heller. Det som står i dagböckerna skrev jag ju med tanken att de orden bara var mina.
Men bloggat hade jag nog. Också. Jag skulle nog bloggat för att se om jag kunde hitta likadana som jag, därute någonstans. Och för att visa dem som fanns omkring mig vem jag var. Om jag genom bloggen kunnat hitta andra att hänga med, i alla fall på nätet, skulle jag nog känt mig mindre udda och mindre fel.
Fast ändå skulle jag ju sparat allt det innersta till dagboken. Det är ju det som dagboken är till för, att man där får söka sin egen sanning, utforska sina egna tankar genom att skriva om dem, vända och vrida på känslorna så att de blir förståeliga (nåja…), att man får använda de pretentiösaste uttrycken, vara hejdlöst melodramatisk och det finns ingen, INGEN där som dömer. Bara den inre censorn. Och hon är ganska lätt att koppla bort när känslorna stormar genom kroppen och pennan flyger över dagbokssidan.
Och nu tillbaka till utgångspunkten i bloggposten – hur förhåller sig bloggen till dagboken? Det man skriver i dagboken är inte publikt. Det man skriver i en blogg är synligt för hela världen. Påverkar det hur man skriver?
Inte för alla, märkligt nog. Intressant nog.
Bloggen ligger på nätet. Potentiell läsekrets: miljarder människor.
Dagboken ligger i lådan. Läsekrets: du själv. (Nu undantar vi snokande familjemedlemmar och falska vänner. Dessutom antar vi helt enkelt att lådan har ett säkert lås.)
Jag skulle vilja slå ett slag för dagboken.
Skriv dagbok för att lära känna dig själv.
Skriv dagbok för att hitta ditt språk.
Skriv dagbok för att komma ihåg.
Skriv dagbok för att papper finns kvar.
Skriv dagbok för att lära dig hitta uttryck för känslorna.
Jag vill också slå ett slag för bloggandet.
Blogga för att det är roligt att tänka sig en läsekrets.
Blogga för att det är roligt att uttrycka sig.
Blogga för att det är roligt att få synpunkter.
Men låt inte bloggandet bli det enda uttrycksmedlet. Då finns det en stor risk att du fastnar i på ytan och aldrig kan ta dig ner igen.
Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.
Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.
Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om. De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.
Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.
Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.
Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.
Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.
Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.
Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.
Jag minns Länsmuseet i Örebro. Det enda museet i Örebro. Efter stenyxorna som låg i låga glasmontrar till vänster kom man till ett utrymme med något roligare föremål. Jag kan komma ihåg att den gråa ledan som dels kom sig av det eviga mulengrå vädret som härskade i Örebro, dels kom sig av att vara barn och därmed tvungen till saker och dels kom sig av hopplösheten i de gråmatta stenyxorna utan historia, ersattes av litet hjärtklappning och förväntan. Jag gräver i minnet och ser några bilder flyta fram och glimtar någon allmogepryl och kanske en leksak. Men nej, minnet är flyktigt och jag kan inte berätta om det som gjorde besöket på Länsmuseet uthärdligt, för jag minns inte. Stenyxorna kan jag däremot frammana när som helst.
Under jullovet har jag gjort några museibesök. Och känt hur märkligt lugnande det kan vara att återse museer. Man kan minnas tidigare besök och prata om det. Vid föremål som betytt något kan man stanna till och försöka återskapa känslan.
Egentligen är jag ganska arg på museer. Det har antagligen att göra med mina barndomsupplevelser från Länsmuseet i Örebro. Museer som pedagogiska katastrofer där man högdraget lägger ut några föremål, möjligen med några torra fakta. Besökaren står där och ska själv utifrån årtal, material och (i bästa fall) användning dechiffrera sammanhanget. Och basta! om man inte kan sin historia, då får man minsann skylla sig själv.
Jag var på Nordiska Museet med min 13-åriga dotter. Där var det tyst och rymligt som det brukar. Plats för tankarna och för samtal. Byggnaden gör att alla utställningar känns gammaldags utan att de för den skull är det. För deras utställning om Hår var allt annat än omodern. Bara det att de väcker frågan om när hår övergår från att vara det finaste till att bli det äckligaste! Hår på knoppen kan ju vara det vackraste på en människa medan hår på kroppen kan stimulera kräkreflex och ge de värsta nättrollen enormt mycket vatten på kvarnen. Och så finns ju håret i soppan och håret i avloppsbrunnen.
Pedagogiskt och fint går utställningen igenom hårmodet (all slags hårväxt; på knopp, på kropp och i ansikte) från medeltiden och fram till idag. Med intressanta reflektioner ut mot varje samtid. För varför började kvinnorna klippa av sig sina långa hår på tjugotalet? Hur hängde det ihop med första världskriget och andra stora skeenden? Och hur bemöttes de klippta kvinnorna av sin omvärld? Varför kunde de vara modiga just under den perioden?
Hur ofta förstår man något mer om samtiden eller dåtiden när man varit på museum? Hur ofta går man inte bara därifrån och har prickat av sitt besök på den långa ”att-göra-i-livet”-listan? Fast det har blivit bättre, mycket bättre sedan 70-talets Örebro.
Jag är nära nog besatt av föremålens förmåga att prata till och om oss. Jag kommer att återkomma om föremålen. Och om museer.
I’ve been played.
Så känns det.
Efter att ha läst ”Hypnotisören”.
Vilket cyniskt hopkok av två skickliga hantverkare. Inte ett uns av hjärta och passion eller en tro på något. Flera lösa trådar än i en väl använd ryamatta. Men, som sagt, mycket skickligt, mycket manipulerande, mycket föraktfullt mot oss slöläsare av spänningsromaner. Känns som en hämnd för att vi inte läser deras ”riktiga” romaner.
Intressant på min ära!
En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.
”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.
”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor, tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.
”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.
”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.
”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.
”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.
Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.
Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.
Läser ”Den motvillige monarken” långt efter att alla har läst den. Men vilken påfallande dålig bok!
När kungens uppväxt och uppfostran beskrivs är det ett ganska bra jobb de gjort. Men sedan kommer mittendelen där man bli alldeles bortkollrad av alla flickor A, B, C, D, E, F, G och alla gangstrar vars namn slutar på -vic och alla källare under krogar med bubbelbadkar och annat. Huga, vad illa skrivet och dåligt redigerat. Det är som om några personer lekt den där leken när någon skriver några rader på ett papper och sedan viker undan det skrivna och så är det dags för nästa person att skriva. Och så vidare. Och så blir det en tokrolig historia i slutändan som sällskapet kan skratta åt.
Och så helt plötsligt dyker ”kurtisanen” Henemark upp och språket ändrar helt tonalitet. Det blir Amelia-ton över det hela. ”Henemark säger….” och ”Henemark säger…”. Att hon sedan har kommit ut med SIN bok och sedan sitter hos Skavlan och i mars ska vara med i Melodifestivalen med Army of Lovers känns ju medialogiskt. Är det någon som kommer ihåg att hon för bara ett par år sedan dök upp i medierna efter år av frånvaro, enbart för att berätta sin lidandes historia om depression, utslussningsboende och hemlöshet. Var inte den historien tillräckligt bra?
Men hela historien i boken är ju fasansfull och intressant, trots alla stilistiska brister och all skandalönskan. En riktigt ordentlig analys av makt vore på sin plats. Ett nästa steg för någon.
