Aktivisten visste redan vid tio års ålder att Markus Krunegård var en artist att räkna med. Vilket har medfört att jag nu varit på tre konserter med honom under loppet av fem år. Som medföljande mamma. Nu senast i fredags, som alltså var en dag fylld till bristningsgränsen av intryck, insikter och berättelser.
När jag satt med Aktivisten i skymningen på Gröna Lund och såg hur de kulörta ljusen blev allt kulörtare ju mörkare den blå kvällen blev, då svepte magin in. Aktivisten ställde sig vid Stora Scenen med de andra i hennes ålder med svart, grönt, blått och rosa hår, med svarta kläder och tygväskor som det stod ”Broder Daniel Forever” på och jag gick bort till Classic Café vid Dansbanan. Satte mig vid ett bord på detta märkliga ställe som skulle kännas ödsligt även om det var fullt. Plastigt, bortglömt, som en billig restaurang i en avfolkningsbygd där det går en bleknad och tilltufsad blondin till servitris och torkar repiga bord med en lätt unket luktande trasa. Men jag var ju var insvept i en magisk dimma, så det jag såg var vackert. De dansande paren på dansbanan, intensivt koncentrerade i tangon. Musiken kom från en ganska dålig anläggning. Ansiktena var allvarliga, strama, absolut o-ironiska. De kunde dansa! Inget flams och tjafs. Inga ursäkter och sarkasmer. Blodigt allvar.
En halvtimme in på konserten gick jag till Stora Scenen. Och jag blev 15 och 24 år igen. Alla vi som någonsin haft tjocka glasögon och tunn hud har en av våra uttolkare i Markus Krunegård (Jarvis Cocker är naturligtvis den andra). Jag har inga illusioner om att skriva Recensionen eftersom jag, som sagt, blev 15 igen. Jag förhöll mig hyfsat vuxen på utsidan, litet skam i kroppen har jag ändå, men till slut sjöng jag med i ”Stjärnfallet” som jag tidigare inte kunde texten på och nästan grät några tårar.
Ps. Allt det andra som hände den här fredagen blir det en separat post om. Det var för mycket magi den kvällen. Särskilt för att blanda med mearbetarengagemang och internkommunikation. Ds
