åldrande - Issadissas blogg

Mål för träningen? #blogg100 dag 29/3

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]

Jag började känna ett ökande behov av att sätta upp mål för min träning. Nu när jag äntligen är fysiskt på banan igen efter ett halvår med smack-in-i-väggen, sjukskrivning och infasning i arbete igen.

Mina mål tidigare (de senaste trettio åren) har varit enkla:

1. bli snyggare (hur pinsamt är det inte…..)

2. kunna äta så mycket jag vill utan att gå upp i vikt

3. bli stark så att jag inte tillhör våpkategorin

Ganska oprecisa mål, måste jag säga. Det där med ”snyggare” är ju dessutom en fråga om tycke och smak och vem som skulle vara domare där……

Så. Dags för mätbara mål. Sporrande mål. Realistiska mål.

1. kunna gå ner i spagat (igen). Inte split, det vore inte realistiskt. Tyvärr. Det är bara att inse, jag kommer aldrig att gå ner i split. Aldrig.

2. kunna springa 5 kilometer utan att stanna

3. inte få ont i kroppen (eller för den del själen) av kontorsjobbet

4. om jag inte får bort falukorven på magen och det lätta gäddhänget att jag då själsligen kan leva med dem – slippa kroppsnoja och kroppspanik, helt enkelt.

Hur ska jag uppnå det här? Är det dags att börja träna medvetet? Hittills under åren har jag ägnat mig åt den träning livet har givit mig möjlighet till och den som varit lättast åtkomlig. Så kommer det kanske att fortsätta vara till en del, men nu har jag i alla fall satt upp mål. Kan jag nå målen enbart med hjälp av träning? Nej, såklart inte.

Vissa dagar kommer det här att gå finfint. Andra dagar och veckor kommer jag att åka på bakslag. Jag ska försöka vara så ärlig jag bara orkar vara. Jag är 52 år, jag hatade gympan i skolan, jag är av uppfattningen att allt i livet blir både vackrare och lättare med en kopp kaffe (utomhus) eller te (inomhus) i handen och då är det gott med något till, jag tror att tankarna mår bra av det repetitiva dunsandet av skosulor i promenadtakt, jag är både väldigt bekväm och blir alldeles rastlös av att sitta stilla, jag dansade mycket som tonåring samtidigt som jag egentligen mest läste och drack te, upptäckte yoga för 15 år sedan, har styrketränat med maskiner i perioder med långa mellanrum sedan jag var drygt tjugo, cykelpendlar till jobbet (2.5 mil om dagen) när det inte är snö eller har något annat att skylla på. Jag ogillar blodsmak i munnen men tycker det är skönt att svettas. Ibland i livet har jag haft långa perioder utan träning alls, som i somras och höstas då jag låg för ankar på grund av utmattningssyndrom. Kort sagt, jag tror jag inte är helt ovanlig.

Ps. Jag vet att mål 1 är ganska fånigt. Men det är så påtagligt mätbart, så jag låter det vara kvar. Ds.

(2016 års kommentar:Jag vet – det här inlägget från 2014har i princip ingenting med insikter kring utmattningen att göra. MEN. Det är just därför jag återpublicerar det. För det visar hur fast jag var i att jag skulle tillbaka till det som varit förut och hur svårt jag hade att gå med på vissa saker. Som att kroppen inte funkade som tidigare, för att den fortfarande var utbränd, vidbränd, utmattad. Inte i balans för fem öre. …….och inte huvudet heller….)

Frisk eller frisk

Krasch och aj. Samt en reservdel senare.

Det är klart att det gjorde ont att bryta handleden.
Det är klart att det gjorde ont efter operationen.

Men ändå var allt det här så futtigt jämfört med utmattningen.

Futtigt och otroligt intressant.

För oj, vad sjukvården tycker om den här typen av skador. Då går allt på räls.
Det finns broschyrer. Informationen om vart en ska gå och vad som kommer att hända om en timme och att det finns risk för att en får vänta i fem timmar fungerar utmärkt.
Brev dimper ned med morgontidningsutbärningen för att det absolut ska vara säkert att en får kallelserna. Till operation, till efterkontroll, till arbetsterapi och till avgipsning.

Bedöva, dra rätt, gipsa, skicka hem, förse med smärtstillande, bedöva, söva, operera in en reservdel, väcka, förse med fika och macka, klappa om och skicka hem. Funkar så utmärkt.

Jag var hos arbetsterapeuten för några dagar sedan. Hon berömde min rörlighet, som nu drygt två veckor efter operationen nästan är normal. Så frågade hon om jag ville ingå i en studie om just handledsbrutna människor. För det är tydligen så att den skillnad i läkningstid som finns mellan olika patienter inte kan förklaras med svårigheten på fraktur eller mängden arbetsterapisessioner. Eller annat som sjukvården vanligtvis mäter. Vad jag förstår så handlar studien om att försöka se om andra faktorer spelar in, som tilltro till vården och behandlingen. Väldigt intressant.

Jag tror att min upplevelse av vården som utmattningspatient har gjort att när vården av mitt handledsbrott nu verkligen gick på räls, så kopplade jag av fullständigt och jag känner mig helt förvissad om att jag kommer att bli bra. För er som inte följt mina turer i utmattningssfären så kan jag meddela att den vården varit nyckfull, utan struktur och ansvar samt varit helt upp till mig själv. Så nu, när ortopederna fick dra, bedöva, banka, skära och sätta in reservdelar, då kände jag att de var helt bekväma med behandlingen och jag kunde bara lämna över mig. Och den tilliten gör så att jag tillfrisknar i rekordfart.

Och bristen på tillit kanske är en viktig faktor i de låååååånga sjukskrivningarna på grund av utmattning. Det är inte många utmattningssjuka som fått bra, konsekvent, kontinuerlig, kommunikativ vård. Verkligen inte.

Tillit, var ordet. Sa Bull. Tillit.

Lära för livet på Stressmottagningen

Inte min bästa dag som bildredaktör. Symboliken är övertydlig, men jag tycker bilden är så vacker.

”Vi föds med en andning som bara fungerar alldeles underbart” säger fysioterapeuten Heli på sin Mumin-svenska.

Och i detta självklara så säger hon så mycket mer. För vi föddes inte med spända muskler och käkar som biter ihop. Vi föddes inte med stresstankar och sömnsvårigheter. Det här har vi dragit på oss under livets gång. Livet och nutiden har gjort oss sjuka. Vi har haft för höga krav på oss själva. Vi har varit dåliga på att säga nej. Vi har varit för benägna att bli engagerade, både i människor, processer och idéer. Vi har brytt oss för mycket och haft för tunt skinn. Vi har ständigt jämfört oss. Vi har velat ha allt.

Grovt generaliserat och förenklat.

Hur kommer vi tillrätta med det här när vi till sist hamnar på Stressmottagningen?

Sjukdomsinsikt. Om jag säger mig själv och andra att jag egentligen är frisk, hur ska jag då kunna bli frisk från det stadium jag befinner mig i just nu och som är långt ifrån optimalt. Om någon säger mig att jag är frisk och jag går med på det, då går jag med på att livet ska levas trött och energilöst.
”Släpp kampen”. ”Släpp skammen”. ”Kampen tar energi”.
Kroppsterapi med fokus på kroppskännedom, andning och avslappning.
Återhämtning och vila. Det är inget som bara svaga människor håller på med. Det är sådant som smarta människor håller på med. För att orka leva, orka känna glädje, orka lära sig, orka skapa, orka känna och visa kärlek. (mer om vila i det här inlägget)
Skärskåda livet och livsmålen. Varför gör jag som jag gör? Varför bor jag som jag bor? Varför städar jag? Varför tränar jag? Varför jobbar jag?
Träna dagligen på medveten närvaro. För att kunna hantera oro och ångest. För att inte fastna i rusande, improduktiva tankebombardemang. För att en dag kanske slippa eländet tillochmed.
Se till att få ordning på sömnen. Det går. Det är inte svårt. Det går. (läs tidigare inlägg som bara handlar om sömn, 1 och 2)
Träffa andra som ser lika friska ut som du själv, som är lika välutbildade som du själv, som har varit lika ambitiösa som du själv. Och som är lika sjuka som du själv.

Du ser. Det är många aspekter. Det finns inte EN metod som funkar. Om livet och nutiden har fått oss sjuka så finns det inte ett piller som innehåller motgift mot allt som både är underbart, absurt och direkt ont i vår tid.

Idag är det en enda röra av bra saker #blogg100

I ett inlägg för några veckor sedan (en månad?) visade jag på det fantastiskt smarta inlägg som Rockstar Dinosaur Pirate Princess gjort på sin blogg och som handlar om samtycke. När det gäller sex. Och nu har den blivit än mer viral därför att några smarta personer som ligger bakom Blue Seat Studios har gjort en ”utbildningsfilm” på den ursprungliga texten. Lysande! Och här är den:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=fGoWLWS4-kU]

Och så måste jag bara hänvisa till Jenny Strömstedts krönika (några veckor gammal) om vad livserfarenheten gör med oss. Slutsatsen är väl att vi med viss livserfarenhet kanske är något mindre äventyrliga men att det kanske inte är så lyckat att låta världen styras av 28-åringar. Det här låter ju hur tråkigt som helst, men hennes krönika är verkligen det motsatta – jag läste med skrattet kluckande i halsen hela tiden. Jag bjuder på några citat så ni blir lässugna:

När jag var 28 år trodde jag att världen såg ut ungefär så här:

Om man arbetar hårt kommer man att få det jobb man vill ha och en bra lön, även om man är kvinna, har ett annorlunda efternamn, funktionshinder eller bara råkar ha föräldrar som aldrig brytt sig.

Det kan vara svårt att hålla ihop ett äktenskap men bara man kan PRATA med varandra löser sig allt.

Makt får den som förtjänar det.

Bara man älskar sina barn så kommer de att bli hyggliga individer.

Alla som rakar benen är förtryckta sexualobjekt.

Den som blir förälskad i någon annan under ett pågående äktenskap bör omedelbart halshuggas.

Alla kan sjunga.

Och mot slutet kommer detta:

Allt är en enda röra av å ena sidan och andra sidan och det enda som är säkert är att man måste vara hygglig och vill man hänga i länge är det bra att inte röka, dricka sprit och äta för mycket bacon.

Vilket naturligtvis får mig att börja fundera på vad jag själv vill dela med mig av för livsvisdomar. Jag återkommer i frågan. Trevlig helg! Må solen och kraften vara med er.

Ännu mera sex #blogg100 #mombod

Nänänänä. Sååå personlig kommer jag inte att bli idag. (Eller någonsin.)

Jag tänker låna in en annan kvinnas berättelse som handlar om en vanlig kropp och sex (eller frånvaron av det) med en man som fram till sovrummet var en hyvens typ.

I sammandrag:

Här har vi en 59-årig kvinna. Både intellektuellt och fysiskt i god form. Separerad. Med vuxen son. Ger sig ut på nätdejtingarenan. Hittar en man (55 år) och tycke uppstår. De har roligt ihop, de trivs, de pratar och gör saker ihop. Så åker de iväg på en weekendresa. De sover i samma rum, i samma säng. De gosar men det blir inget sex. Tre nätter efter varandra och samma sak händer, eller inte händer. De åker hem. Hon tänker. Hon ringer upp och frågar.

Han är ärlig och säger som det är att han har skämt bort sig med unga kvinnor med hala kroppar och han kan inte tända på henne eftersom hon är för rynkig. Men han är snäll och ger goda råd, han berättar att det finns särskilda strumpor och andra klädespersedlar som kan trolla bort åldern.

I felt lika a Barbie Doll on acid as I listened to this man. He was totally oblivious to the viciousness of his words. He had turned me into an object to be dressed and positioned to provide satisfaction for his idea of what female sexual perfection should be.

Vad tror ni, kära läsare, dumpar hon honom eller gör hon en Christian Grey?

Läs hela texten här.

Får bara Barbie ligga? och andra historier #blogg100 #mombod

Dag 70.

Kära dagbok.

Idag känns det litet tungt och motigt. Hur ska jag orka få ur mig något intressant i TRETTIO dagar till? Jag tar mig en kopp engelskt te (PG Tips – hallå, kan ni inte sponsra mig snart?!) och en finsk pinne (där är jag inte märkestrogen, idag är det Coops) och hoppas på litet inspiration.

Jo, jag har ju länge tänkt på det här med kroppen, alltså kvinnokroppen och hur den visas. Och hur påverkad jag är efter att ha sett dessa modeller, mannekänger, skyltdockor, filmstjärnor och skådespelerskor i alla år. Så om jag inte är påpasslig och medveten så ser jag bara fel-kroppar överallt. Särskilt min egen. För ingen ser ju ut som de där på film, bild och i skyltfönstren.

Kära dagbok, jag tror att jag ska slänga ut frågan till läsarna om de någonsin sett en kvinna med mer realistisk kropp som fått ligga på film. Då kan jag skriva att jag nästan såg en sådan en gång. Det var i den där filmen där Anette Benning och Julianne Moore är ett gift par och när Julianne Moore är otrogen med en man får man se hennes hud och den var nästan rynkig och en liten, liten valk syntes. Men att jag annars bara sett släta, smala, liksom hala kroppar som trycks upp mot väggar (alltid dessa väggar!) och kastas i sängar. Och då kan jag fråga läsarna om de sett ”House of Lies” som ju är en extremt cynisk TV-serie om manipulation av stora skaror, faktiskt värre än ”House of Cards” och som innehåller väldigt mycket sex. I den verkar kvinnorollerna satta efter om skådespelerskornas kroppar funkar att visa upp nakna. Den enda kvinna som kanske har storlek 38-40 (HJÄLP!) i den serien och ändå får spela en sexuellt attraktiv roll syns i sängkammaren bara under täcket. Inget roligt mot en vägg eller på en publik toalett eller så. Under täcket, minsann.

Så kära dagbok. Det ska jag kanske skriva mera om, det här med hur kvinnokroppar får se ut när de befinner sig i det publika rummet. Annars har jag ju en del punkter att återkomma till. Den listan orkar jag med imorgon.

Kram från Eva

Utmattningssyndrom, vår tids farsot? #blogg100

Jag har varit på det förut, att utmattningssyndrom i många fall kan ses som en existentiell kris. Jag tänker på att det handlar om en tydlig signal om att det liv vi levt hittills inte går att fortsätta. Vi som råkar ut för utmattningen måste sätta hela vårt liv under lupp. Det är inget som görs på en kafferast. Det är dessutom inte lätt. Det gör ont att sätta strålkastaren på allt. På ALLT.

Det finns ju de lätta ställena att titta på först. I vissa fall är det jobbet som är så solklart boven, i andra fall är det någon anhörig som tar all energi. ”Lätta” här betyder att de är uppenbara, men det betyder inte alls att de är lätta att åtgärda.

Men det räcker ju inte med att leta på de lätta ställena. För det handlar om hela livet. Tyvärr. Inte mindre än så. Även om det är en sjuk anhörig, en ohållbar arbetssituation, en kronisk sjukdom. en köksrenovering som fått oss på fall så är det summan av många saker som fått oss att trilla över gränsen, som fått vår kropp att skrika ”Stopp!!!!!!”.

Jag vet för egen del att det finns vissa entiteter i mitt liv som jag håller för okränkbara och definitivt inte möjliga att ifrågasätta som jag måste, måste sätta under lupp. Det handlar om föreställningar om mig själv och om livet. Föreställningar som utgör själva fundamenten för det som jag anser utgöra tillvaron och ett värdigt liv.

Flummade jag loss nu? Blev jag väldigt otydlig? Ja, jag vet. För det här är jobbigt. Det kan till exempel handla om att jag ser jobbet som centralt för mitt liv, mitt värde, min existens. Jag har försökt förhandla med mig själv några gånger i livet, tagit snedsteg och avsteg men ändå återkommit till att definiera mig mycket genom jobbet. Och nu när jag inte klarar av att prestera, vad är jag då? Hur bygger jag mitt jag då?

När jag varit som tröttast har jag inte räckt till för någon. Inte för mina barn, inte för mina bästa vänner, inte för min mamma. Och har jag inte kunnat hjälpa eller serva eller stötta någon annan eller underlätta för någon, vem är jag då? Har jag då något existensberättigande?

Vad ska världen med denna människospillra till? Till slut kokas det ner till den frågan.

Jag antar att vi alla borde ställa oss den här frågan. Gärna långt innan vi dör så att vi gör något vettigt med den tid vi lever och med de insikter och kunskaper vi samlar på oss under åren. Men jag vet hur lätt det är att låta andra definiera vårt värde och hur lätt det är att vi själva bygger upp murar av prestationer och prylar och aktiviteter så att den där jobbiga, pockande frågan inte tar sig fram. Ett bullrande socialt liv, adrenalinkickar via träning och äventyr, mycket mat och alkohol är också bra sätt att hålla det existentiella tvivlet på avstånd.

Vad var det hon sa, Francoise Sagan? Jo:

Rikedom ger inget skydd mot olyckor, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.

Ja. Det gråts i Jaguarer och Audis och Ferrarris och i bussar och på tunnelbanor, i både slitna och nyrenoverade badrum. Bäst vore ju om det inte gräts så mycket.

Vissa dagar börjar med ett leende

Den här lilla fina texten stod i min chattruta imorse. Axlarna sjönk och ansiktet mjukades upp. Trots blod på kinden som min uppmärksamma och ärliga kollega såg och hjälpte mig att torka bort (sviterna efter ögonoperationen och att jag inte tittar mig i spegeln ordentligt på morgonen mer än som en bekräftelse – ”jaha, jag syns idag också”) och en förkylning som ställer till det i kroppen.

Jag får återkomma till att Issadissa och den andra har tagit varandra i hand och gått ut i tillvaron med gemensamma krafter och mål. Allt på grund av en puff framåt från oväntat håll.

Hur du lyckas på Instagram och litet annat #bloggswe

roy andersson — En av mina Insta-bilder som fick en del likes.

morgonmän — Samma dimmiga kaj någon dag senare.

Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:

1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden

2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.

3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!

4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.

5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.

Listor, bara listor. Och ingen verkstad. #bloggswe

Ja. Se så de håller på, Issadissa och den andra. Tröttsamt.

– Få ur dej nåt nurå, väser Issadissa.

Hon är sur och otålig, hon vill ha litet fler läsare och några uppmuntrande kommentarer.

– Jamen, nu har jag ju gått igenom den där tidningshögen som du lämnat på köksstolen i flera veckor. Dessutom har jag gått till förpackningsinsamlingen. Och hämtat ut pengar till Aktivisten. Nu är jag trött och vill vila. Vi ska ju vila, vi är tillsagda att göra det. Kommer du inte ihåg? Vi har varit utbrända, vidbrända, utmattade, svarar ”den andra”.

– Äh. Fidelidi. Sova kan vi göra när vi blir gamla.

– Vi ÄR gamla.

– Löjligt. Skriv något nu!

Jag har mikrat Linas matkasse-mat från förra veckan, ätit glass för att fira att det är onsdag, rivit ut några intressanta artiklar och krönikor och lagt resten av tidningarna i den prickiga Dramaten för vidare färd ut till landet där de ska få tjänstgöra som braständare. Dessutom har jag för avsikt att stretcha litet för att få ordning på kroppen och i synnerhet foten som inte har blivit riktig OK efter stukningen i somras. Därför blir det bara en lista till:

7. ”Dumb ways to die” förtjänar ett inlägg. Är det någon som inte kan sjunga den? Men hur många av er kan namnge avsändaren? Jag kan det inte.

8. Historien om ett starkt varumärke och hur det byggdes och underhölls

9. Alla listor som publicerats över ”10 böcker som gjort stort intryck”

10. Barn- och ungdomsidrotten – förslitning, förverkligande av föräldrars drömmar och den långsiktiga nyttan

Men imorrn kanske det är dags att börja skriva något av vikt. Issadissa och ”den andra” kan ju inte bara fortsätta käbbla. Litet verkstad måste det bli.