analys - Issadissas blogg

Frisk eller frisk

Krasch och aj. Samt en reservdel senare.

Det är klart att det gjorde ont att bryta handleden.
Det är klart att det gjorde ont efter operationen.

Men ändå var allt det här så futtigt jämfört med utmattningen.

Futtigt och otroligt intressant.

För oj, vad sjukvården tycker om den här typen av skador. Då går allt på räls.
Det finns broschyrer. Informationen om vart en ska gå och vad som kommer att hända om en timme och att det finns risk för att en får vänta i fem timmar fungerar utmärkt.
Brev dimper ned med morgontidningsutbärningen för att det absolut ska vara säkert att en får kallelserna. Till operation, till efterkontroll, till arbetsterapi och till avgipsning.

Bedöva, dra rätt, gipsa, skicka hem, förse med smärtstillande, bedöva, söva, operera in en reservdel, väcka, förse med fika och macka, klappa om och skicka hem. Funkar så utmärkt.

Jag var hos arbetsterapeuten för några dagar sedan. Hon berömde min rörlighet, som nu drygt två veckor efter operationen nästan är normal. Så frågade hon om jag ville ingå i en studie om just handledsbrutna människor. För det är tydligen så att den skillnad i läkningstid som finns mellan olika patienter inte kan förklaras med svårigheten på fraktur eller mängden arbetsterapisessioner. Eller annat som sjukvården vanligtvis mäter. Vad jag förstår så handlar studien om att försöka se om andra faktorer spelar in, som tilltro till vården och behandlingen. Väldigt intressant.

Jag tror att min upplevelse av vården som utmattningspatient har gjort att när vården av mitt handledsbrott nu verkligen gick på räls, så kopplade jag av fullständigt och jag känner mig helt förvissad om att jag kommer att bli bra. För er som inte följt mina turer i utmattningssfären så kan jag meddela att den vården varit nyckfull, utan struktur och ansvar samt varit helt upp till mig själv. Så nu, när ortopederna fick dra, bedöva, banka, skära och sätta in reservdelar, då kände jag att de var helt bekväma med behandlingen och jag kunde bara lämna över mig. Och den tilliten gör så att jag tillfrisknar i rekordfart.

Och bristen på tillit kanske är en viktig faktor i de låååååånga sjukskrivningarna på grund av utmattning. Det är inte många utmattningssjuka som fått bra, konsekvent, kontinuerlig, kommunikativ vård. Verkligen inte.

Tillit, var ordet. Sa Bull. Tillit.

Utmattningen och undersköterskorna #blogg24

Screenshot_2015-06-07-09-49-23 — Ska bli sjuksyster jag, tralala. (Barndomsminne – ”Sånger om kvinnor”)

Lucka 3.
Fråga 1.

”Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?” frågade jag mig och världen igår.

En helt retorisk fråga, eftersom jag redan vet svaret. Eller i alla fall delar av svaret. Vi har suttit där runt bordet på Stressmottagningen och lärt oss att förhålla oss till våra tankar, vi har lärt oss att sitta rätt på den inställbara kontorsstolen framför skärmen, vi i gruppen där inte en enda tillhör omsorgssfären. Inte en sjuksköterska. undersköterska, personlig assistent eller hemtjänstarbetare i sikte. Jag har tänkt att det verkligen är märkligt, eftersom det i de slutna Facebook-grupperna där utmattning diskuteras finns mängder av representanter från de här yrkena. Men på Stressmottagningen syns de inte.

Jag frågade en av arbetsterapeuterna på mottagningen hur det kan komma sig.

De finns på smärtrehab, sa hon.

På SMÄRTrehab. Så förutom att de har drabbats av utmattningssyndrom, så har de också kroppsliga smärtor som är så ihållande och starka att de först måste hanteras. Ofta finns det en del av de rehabprogrammen som rör stresshantering, men fokus är på kroppsliga smärtor.

Då förstår jag bättre alla inlägg i Facebookgrupperna som handlar om sjukskrivningsperioder på många, många år, som handlar om utförsäkring och sjukersättning (”förtidspension”). För om både kroppen och själen är trasiga och värker, hur mycket längre är då inte resan tillbaka till ett liv i hälsa?

Det är inte utan att jag ibland får bilden av dagens arbetsliv som en rovdrift på människor. (Obs! IBLAND Obs! BILD)

Här kommer presenten! #blogg100

bildhuset — Två tolkningar av vatten. Från Bildhusets tidning ”Bildhusets vatten”.

Efterrätten!

Grädde på moset!

Det utlovade.

Jaja. Alltså mina tankar och analys kring att det finns så pass många hemska bildbyråbilder (”stockphotos”) som faktiskt används i allvarligt syfte. För att förstå bildvärlden och bildkommunikation som den ser ut idag måste jag titta tillbaka till 90-talet då jag var yrkesverksam på den bästa bildbyrån i Sverige – Bildhuset. Vi hade en klar mission: att få bildköpare i alla läger att använda riktigt bra fotografi i sina böcker, annonser, broschyrer, internkommunikation, tidningar (det fanns inte så många hemsidor på den tiden). Att inte slentrianmässigt illustrera texter med samma bild som kollegorna/konkurrenterna använder. Samma bild = samma innehåll men kanske stöpt i någon annan form.

Fniss och tillrättavisande

Jo. Vi bildredaktörer som jobbade där visste att vi hade en mission som höll oss stolta (om än underbetalda ibland) och ett varumärke att försvara, så vi kunde rasa under ljusborden i fnitterattacker om någon ovetande bildköpare bad om en ”EU-bild där stjärnor på en himmel bildar en cirkel, som på flaggan”. Vid en sån förfrågan höll vi god min i telefonen, skrev upp beställningen, strök den som åtgärdad och väntade några minuter innan vi ringde tillbaka och beklagade oss över att vi inte hittat en sådan bild. Vanligtvis beskrev vi några alternativa bildförslag för den potentiella kunden efter att ha frågat vad hen skulle ha bilden till och vad den skulle berätta.

Från född till död

Vi var den stoltaste bildbyrån, kanske den med högst svansföring, men vi var definitivt inte ensamma om att ha en mission. Det fanns många svenska bildbyråer som ville påverka bildanvändningen. Så att den blev mer mångfacetterad, intressantare, mer autentisk, mer inspirerande. Jag tror att på 90-talet så fanns det upp mot 100 svenska bildbyråer. Med oändlig mängd bilder som visade Sverige från norr till söder, från de utsatta till de besuttna, från spädbarn till dödsbädd, från fästing till älg, från glesbygd till tätbebyggda områden i storstäderna, från eufori till djupaste avgrundssorg. Och som dessutom hade bilder från hela världen.

Fattigt, fattigt

Nu är de svenska bildbyråernas skara decimerad. Men det är inte det värsta. Det värsta är att det numera nästan inte går att få tag på ”riktiga” bilder. Alla bilder är kommersiella. I princip. De är uppställda, stylade, modellade. De är bilder av tänkta bilder. Det finns inget autentiskt innehåll i dem alls. De är bara representationer. Dessutom är det så att går du in på en bildbyrås sajt kan du köpa från de andra svenska (och internationella) bildbyråerna på samma ställe. Så valfriheten och det enorma utbudet är bara en illusion – det är samma bilder som finns på alla ställen. Och mängden bilder som visar specifikt svenska förhållanden har krympt. Det bidde en tumme!

Men varför?

Det här är alltså en klar trend. Samtidigt som alla som pratar om de unga bestämt hävdar att AUTENCITET är det ord som gäller om kommunikationen ska fungera, nu och i framtiden. Jag får inte det här att gå ihop. Jo, förresten. För den tredje trenden är att bilder inte får kosta. Och den trenden är universell, över länder, över åldersgrupper, över professioner.

Men det värsta är att vi inte lyckades i vår mission och att bildanvändningen just nu är bedrövlig. Vi bildredaktörer skulle ha lagt oss i fosterställning under ljusborden och givit upp om vi såg vad som används idag. Och hur smalt och likriktat utbudet är.

Är det bara att ge upp eller finns det en anledning att dra en lans för riktig bildkommunikation?

Det är inte så jävla svårt! #blogg100

gotconsent — Det här är ett kondompaket. Såldes på feministapparel.com

Det här med samtycke. Att det skulle vara svårt och komplicerat. Jo, vill man göra det till ett komplext begrepp, så finns det (som alltid) outtömliga möjligheter till det. Men varför inte bara tänka enkelt och rätt? Som i bloggen rockstar*dinosaur*pirate*princess där samtycke till sex jämförs med att fråga om någon är sugen på en kopp te. Jag citerar:

You say “hey, would you like a cup of tea?” and they go “omg fuck yes, I would fucking LOVE a cup of tea! Thank you!*” then you know they want a cup of tea.

If you say “hey, would you like a cup of tea?” and they um and ahh and say, “I’m not really sure…” then you can make them a cup of tea or not, but be aware that they might not drink it, and if they don’t drink it then – this is the important bit – don’t make them drink it. You can’t blame them for you going to the effort of making the tea on the off-chance they wanted it; you just have to deal with them not drinking it. Just because you made it doesn’t mean you are entitled to watch them drink it.

Och med hjälp av den här tekoppsmetaforen så blev diskussionen onödig, eller hur? Eftersom det då handlade om något annat än sex. Och sex kan verkligen få människor att börja resonera alldeles märkligt och tokigt. Tar vi frågan till att handla om att tvinga någon att dricka en kopp te, då löser vi upp det där svåra. (läs hela inlägget här)

När vi ändå är inne på metaforernas oerhörda kraft så är det nu dags att läsa om finanskrisen i form av en pubägare och hennes kunder.

Jag tackar Stefan Hyttfors som hade hittat denna fina text med utmärkt användning av metaforer.

Margaret Atwood har skrivit om ekonomer också. Det är skarpt, intelligent och inte särskilt snällt. Jag återkommer till hennes citat. Som f.d. nationalekonom tycker jag att jag får slänga massor av stenar mot glashuset.

Medelklassbarn, en dyr och kär hobby #blogg100

För dig, kära läsare som följt med ett tag, så är det ingen nyhet att jag bor i en hyfsat välbeställd villaförort som ligger på en ö alldeles nordöst om Stockholms innerstad. De flesta har bra med pengar. Många jobbar väldigt mycket. Barnen har förväntningar på sig. Materialismen är förhärskande. Men det är väldigt grönt och vackert, folk är verkligen artiga och snälla, det är tryggt och lugnt, det är en småstad utan slumkvarter.

Det är extradyrt att ha barn här. Eftersom deras idé om ”normal” standard är en ny spelkonsol minst varje år, egen dator från 9-årsåldern, iPhone 5 eller senare, minst en skidresa årligen, en solresa och en storstadsresa bör också komma med, märkeskläder i drivor, att eget rum är en absolut självklarhet, så blir det dyrt.

Även om nu Aktivisten är alternativ, strikt moralisk och ifrågasättande så är hennes idé om ”normal” standard ändå präglad av omgivningen. Pojkens idéer om ett rikt liv är helt hanterbara även om han verkligen tycker att välhängt nötkött tillhör livets nödtorft. Och snart behöver han en PS4.

Klart att jag är medskyldig. Och, det vill jag verkligen betona, jag är inte ute efter att leta syndabockar. Men jag skulle önska att vi föräldrar var bättre på att ta ett vuxet ansvar och ifrågasätta våra egna konsumistiska och materialistiska värderingar.

Jag älskar Aktivisten och Pojken över allt annat. Jag vill ge dem allt jag kan, mest av allt vill jag ge dem kärlek, trygghet, självkänsla. Och hjälpa dem att behålla sin inneboende osjälviskhet, sin medfödda godhet och sin moraliska kompass. Men jag måste ändå förse dem med materiella ting för att inte förmena dem en hygglig uppväxt och det är dyrt just i denna tid. Det är dyrt.

Utan telefon i tio dagar försmäktar jag på denna ö* #blogg100

Telefonen dog. Tvärdog.

Första dagen på påsklovet, första dagen på landet efter vintersäsong då ön inte varit nåbar. Nix. Ingen telefon. Ingen kan ringa. Ingen kan messa. Jag kan inte spela Sudoku. Inte Instagramma.

Påsklovet fortsatte sedan på nästa ö – Storbritannien. Jag tog med kameran istället för telefonen och såg till att hålla barnen under uppsikt så att jag inte hade anledning att ringa dem.

I måndags, efter tio dagars avhållsamhet fick jag en lånetelefon som jag kunde föra över det mesta till från iCloud.

Och nu till den viktiga frågan – vad det bra eller dåligt att vara utan telefon?

På plussidan:

jag slapp ducka för telefonsamtal jag inte vill ha. Samtal jag överhuvudtaget inte vill ha och samtal jag för tillfället inte vill ha. Ibland är mobiltelefonen ett tortyrredskap. Detta med att alltid vara nåbar och att folk förväntar sig svar inom kort tid. (Fast jag gör som de unga, sms svarar jag nästan omedelbart på, svarar i telefonen gör jag när det passar.)
jag insåg att det borde gå att göra en hacka på att göra något liknande e-cigaretten fast för mobilen. Det är ju så att mobilen nu har blivit en förlängning av oss själva, den är som en del av kroppen. Unga människor tar upp telefonen fler än 100 gånger dagligen. Mobilanvändandet har blivit en del av vårt ”naturliga” rörelseschema. Våra rörelser med mobilen är vad sugandet på cigaretten är för rökaren. Det är helt enkelt svårt att veta vad man ska göra av händerna.

På minussidan:

jag saknade kameran i mobilen. Den är alltid där. Den är opretentiös. Den är duktig. Den är lekfull.
jag saknade samtalen som förs.
jag saknade nyhetsflödet.
jag saknade poddarna, Netflix och SVTPlay.
jag ylade av saknad när jag insåg att jag inte kom in på en banks webb för att jag inte kom åt det Mobila BankID:et.

Kort sagt – jag saknade inte telefonen men saknade världen i den.

*parafraserat från Pippi Långstrump. Fast det är väl bara jag och några 60-talister till som förstod det. Jag får ursäkta.

Att mäta – hjälp eller stress? #blogg100

Här har jag mätt mig själv med hjälp av mobilen. Den första skärmdumpen visar en natts sömn som mätts av mobilen liggande på madrassen med ”ansiktet” nedåt. Den andra skärmdumpen visar vilopulsen när jag sitter i sängen på kvällen och skriver i bloggen. Pulsen mäts antingen genom att kameran läser av ansiktet eller genom att jag sätter fingret vid kameran och blixten lyser upp fingret. Magi i båda fallen, misstänker jag.

Den första appen heter Sleep Time (gratis på Appstore) och den andra heter Cardio (också gratis).

Vad är då meningen med det här förutom att det är allmänt skojigt?

Jo. Sleep Time försöker väcka mig vid en tidpunkt när jag störs som minst av att bli väckt. Inom ett tidsspann som jag angivit (i mitt fall 25 minuter) väcks jag av en stillsam musikslinga. Hittills har det varit behagligt. Ingen morgon har jag vaknat med den där svettiga paniken som en vanlig väckarklocka eller mobiltelefon kan åstadkomma när man rycks abrupt ur en dröm.

Själva analysen av sömnen – ja, jag vet inte vad det ger. Kanske ett kvitto på att jag verkligen sovit gott när jag redan känt att jag gjort det. Och en möjlighet att förstå mitt eget sömnbeteende. Som jag inte riktigt har jobbat med än.

Pulsmätaren har varit ett sätt för mig att förstå vilopulsen. Men det som var absolut mest häpnadsväckande var att meditation (sittande Zen-meditation i ynkapynka tjugo minuter) fick ner min vilopuls med 12-13 procent medan Yoga Nidra (yogisk sömn – djupavslappning) inte får ner den mer än några få procent.

Såklart har jag tidigare överanvänt RunKeeper. Men just nu struntar jag i att mäta promenader, cykelturer, obefintliga löprundor, skridskoturer och annat som kan kvantifieras med hjälp av allt det som ryms i en mobil. För fortfarande behöver jag fjärma mig från tanken att prestera märkbart. Mätbart.

Men tydligen kan jag inte avhålla mig från att tävla med mig själv i sömn och vilopuls. Eller?

Varför simmar kvinnor? #blogg100

När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.

Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.

I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.

Utmattningssyndrom, vår tids farsot? #blogg100

Jag har varit på det förut, att utmattningssyndrom i många fall kan ses som en existentiell kris. Jag tänker på att det handlar om en tydlig signal om att det liv vi levt hittills inte går att fortsätta. Vi som råkar ut för utmattningen måste sätta hela vårt liv under lupp. Det är inget som görs på en kafferast. Det är dessutom inte lätt. Det gör ont att sätta strålkastaren på allt. På ALLT.

Det finns ju de lätta ställena att titta på först. I vissa fall är det jobbet som är så solklart boven, i andra fall är det någon anhörig som tar all energi. ”Lätta” här betyder att de är uppenbara, men det betyder inte alls att de är lätta att åtgärda.

Men det räcker ju inte med att leta på de lätta ställena. För det handlar om hela livet. Tyvärr. Inte mindre än så. Även om det är en sjuk anhörig, en ohållbar arbetssituation, en kronisk sjukdom. en köksrenovering som fått oss på fall så är det summan av många saker som fått oss att trilla över gränsen, som fått vår kropp att skrika ”Stopp!!!!!!”.

Jag vet för egen del att det finns vissa entiteter i mitt liv som jag håller för okränkbara och definitivt inte möjliga att ifrågasätta som jag måste, måste sätta under lupp. Det handlar om föreställningar om mig själv och om livet. Föreställningar som utgör själva fundamenten för det som jag anser utgöra tillvaron och ett värdigt liv.

Flummade jag loss nu? Blev jag väldigt otydlig? Ja, jag vet. För det här är jobbigt. Det kan till exempel handla om att jag ser jobbet som centralt för mitt liv, mitt värde, min existens. Jag har försökt förhandla med mig själv några gånger i livet, tagit snedsteg och avsteg men ändå återkommit till att definiera mig mycket genom jobbet. Och nu när jag inte klarar av att prestera, vad är jag då? Hur bygger jag mitt jag då?

När jag varit som tröttast har jag inte räckt till för någon. Inte för mina barn, inte för mina bästa vänner, inte för min mamma. Och har jag inte kunnat hjälpa eller serva eller stötta någon annan eller underlätta för någon, vem är jag då? Har jag då något existensberättigande?

Vad ska världen med denna människospillra till? Till slut kokas det ner till den frågan.

Jag antar att vi alla borde ställa oss den här frågan. Gärna långt innan vi dör så att vi gör något vettigt med den tid vi lever och med de insikter och kunskaper vi samlar på oss under åren. Men jag vet hur lätt det är att låta andra definiera vårt värde och hur lätt det är att vi själva bygger upp murar av prestationer och prylar och aktiviteter så att den där jobbiga, pockande frågan inte tar sig fram. Ett bullrande socialt liv, adrenalinkickar via träning och äventyr, mycket mat och alkohol är också bra sätt att hålla det existentiella tvivlet på avstånd.

Vad var det hon sa, Francoise Sagan? Jo:

Rikedom ger inget skydd mot olyckor, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.

Ja. Det gråts i Jaguarer och Audis och Ferrarris och i bussar och på tunnelbanor, i både slitna och nyrenoverade badrum. Bäst vore ju om det inte gräts så mycket.

Varför gillar vi företag på Facebook? #blogg100

När jag ställde mig den frågan själv så behövde jag gå till min profil och se vilka företag och organisationer jag har tryckt på gilla-knappen för. Och när jag då tittade på den 235 sidor långa listan insåg jag att det är en försvinnande liten del jag ser i mitt flöde. Försvinnande. Liten. Jag hör sällan av dem. De företag och organisationer jag ser är dem jag har interagerat med. Klickat på något, besökt sidan. Visat något intresse.

I januari var de varumärken som fick till högst engagemang i Sverige två godismärken, två ölsorter och ett företag som säljer växter. Det betyder att av sina fans så är det en relativt hög andel som reagerar på de inlägg som varumärkena gör. (”Relativt hög” är här mellan 5 och 13 procent.)

Godis. Öl. Växter.

Det är bara i växt-fallet som inläggen handlar om produkterna som finns i affären och de känslor som produkterna kan väcka. Godis- och öl-sidorna använder varumärket och varumärkets kännetecken för att väcka känslor, som gör att inläggen blir spridda. Skratt är säkrast. Fniss går också bra.

Förut sas det att ”vi ska finnas där kunderna finns och bland annat finns de på Facebook – alltså ska vi finnas där”. Och naturligtvis så tycker jag att det är praktiskt att banken eller klädkedjan jag handlat på finns på Facebook så att jag kan ställa frågor. Men för att ställa frågor behöver jag inte gilla företagets sida. Alltså får jag då inte heller några uppdateringar i mitt flöde.

Volvo hade med sin ”Vintersaga” en av de mest engagerande inläggen under januari. 32 000 personer har tryckt på gillaknappen, delat och/eller kommenterat. En video med en budget på många, många miljoner.

I februari var de tre mest engagerande inläggen samtliga från ICA. Stig hoppar av, Stig hoppar på, Kalla åker. Den långlivade, miljonslukande följetongen som vi andra marknadsförare bara tittar avundsjukt på och drömmer våta drömmar om. Går det för något varumärke att någonsin komma ikapp? Bara genom att göra helt annorlunda, tror jag.

Dags att komma till en eller ett par slutklämmor:

1. Roligt är bra (vilken revolutionerande insikt. NOT)

2. Det är praktiskt att ha ett känt varumärke (ytterligare en revolutionerande insikt. NOT)

3. Varumärket är överordnat produkten. NEJ. Produkten är helt underordnad. Varumärket är allt.

4. Det är dags att titta på de små men smarta aktörerna på Facebook. De som hittar sin målgrupp och som lyckas hålla dem engagerade. Där går det att lära sig något.

Vilket alltså betyder att jag återkommer i frågan. Och glöm för jösse namn inte vad jag skrev häromveckan – rörligt äger!

(Källa: Social Bakers rapport för Sverige, januari 2015 och deras rapport för februari.)