Kategori: analys (sida 4 av 13)

april 1, 2016 / Inga kommentarer

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 32/3

Bara frågor, inga svar

(Det har blivit försommar 2014, jag närmar mig ett år av utmattning och återhämtning. Men eftersom jag inte känner mig stabil så fortsätter jag att försöka förstå, försöka hitta vägar.)

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.

mars 30, 2016 / Inga kommentarer

Kroppen och själen – de hänger visst ihop #blogg100 dag 30/2

Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.

I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.

Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.

Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.

(Hade jag då, 2014 fått veta att nu, två år senare så hänger kroppen fortfarande inte ihop med själen, då skulle jag lagt mig ner och givit upp. Så ibland är det ju bra att inte veta något om framtiden utan att leva på hoppet.)

mars 29, 2016 / Inga kommentarer

Utmattningssyndrom – en sjukdom? #blogg100 dag 29/4

Som gammal bildredaktör med stora ambitioner så ogillar jag i högsta grad bilder som säger väldigt samma sak som texten. Men. Ibland förlåter jag mig själv.

Jag är fortfarande sjukskriven till en viss del. Och jag fortsätter att fundera över ordet SJUK. Särskilt i förhållande till vad jag har varit med om och rent allmänt i förhållande till tillståndet ”utmattningssyndrom”. Som jag tidigare skrivit så är ju diagnosen inget som gör att det finns ett självklart piller att ta. Eller ens en självklar behandling.

Resultatet, uttrycken liknar varandra hos oss ”sjuka”: den totala tröttheten, stresskänsligheten, känsligheten för ljus, ljud, beröring, koncentrationssvårigheterna. Men hur vi kommit dit kan se väldigt olika ut. Vi kan ha haft roliga, tråkiga eller inte jobb, vi kan ha stora, små eller inga barn alls, vi kan leva i krisande, stabila, lyckliga eller inga förhållanden alls. Och så vidare.

Är det en sjukdom eller bör jag (vi) se utmattningssyndrom som en kris? Inte som en reaktion på en kris. Utan som en kris. En stark signal om ett behov av utvärdering och omorientering. Utvärdering av det levda livet hittills med alla ingående aspekter och omorientering eftersom det gamla sättet att leva livet på inte funkade i längden. Och då menar jag verkligen ALLA aspekter: jobbet, relationerna, kroppen, vardagen, maten, föreställningarna om livet, vilan, eftertanken eller brist på den.

Jag tror bestämt att det är dags för litet klassisk litteratur:

”På mitten av vår levnadsväg det hände
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.”

Dante ”Den gudomliga komedien”

(2014 på våren börjar jag närma mig vissa insikter.)

mars 28, 2016 / Inga kommentarer

Att våga lita på #blogg100 dag 28/3

Målet: lunch!*

(Usch, den där skammen. Det är egentligen det viktiga innehållet i den här posten. Skammen. Men också insikten om hur mycket enklare livet blir med tydliga, gemensamma och engagerande mål. 2016 års kommentar på 2013 års inlägg.)

Punkt fyra på listan över viktiga ingredienser i mitt återtåg till livet.

Utan den rutin som finns på HR-avdelningen på min arbetsplats undrar jag hur mitt tillfrisknande skulle ha sett ut. Eftersom jag skämdes så över mina tillkortakommanden och överhuvudtaget över att vara till besvär så var det nödvändigt att någon annan sa till mig vad jag skulle göra. Det handlade om rak ordergivning:

1. Stanna hemma! Först.

2. Börja närvara på arbetsplatsen! Efter ett tag.

3. Kom långsamt in i ”vanliga” arbetsuppgifter.

4. Inga dead-lines. På ett bra tag.

Att släppa taget och våga lita på, det var stort för mig. Det är inte för inte som utmattningssyndrom och många andra psykiska besvär kallas för ”tillitsbristsjukdomar”.

*Tänk om arbetslivet alltid var som på bilden: ett tydligt mål och en självklar arbetsgrupp som tillsammans tar sig dit. Det är enklare i Scouterna än i resten av verkligheten. Att åka på scoutläger var det första stora steget mot tillfrisknande, som jag skrev om i en tidigare post.

mars 26, 2016 / Inga kommentarer

Hur ofta sker förändring? Om att jobba i en digital verklighet. #blogg100 dag 26/4

Efter att ha diskuterat med flera som jobbar med digital kommunikation och som känner igen sig i känslan av utmattning så känns det angeläget att försöka förstå varför vi som jobbar i den digitala delen av världen kan vara litet extra utsatta för stressorer. Det jag skriver här är inte specifikt för någon jag samtalat med och det finns ingen anledning att söka företagen eller organisationerna bakom exemplen. Se det som ren fiktion, men också som intressanta tankeexempel.

Jag börjar med en enkel fråga: varför kan det vara stressande att jobba med digital kommunikation?

Kanske för att spelplanen ändrar sig ständigt.

Och/eller för att arenorna flyttar på sig hela tiden.

För att planeringshorisonten i de flesta organisationer och företag är fortfarande på minst ett års sikt.

För att förändring är jobbig för de allra flesta. Särskilt när det gäller arbetslivet.

Blev det tydligare? Nä, förstår det. Jag tror jag måste ta ett par exempel:

Exempel 1

Vi tänker oss företaget Pling-plong som gör kläder och accessoarer som riktar sig mot en målgrupp bestående av tjejer mellan 14 och 25 år. 2011 satsade man på allvar på företagets Facebook-sida som ett ställe både för kundkontakt och marknadsföring. Försäljningen sker sedan på hemsidan. När planeringen inför 2013 satte igång på allvar under våren 2012 la man i budgeten en stor peng på att vidareutveckla Facebook-sidan. Redan på senhösten 2012 började den digitala sektionen försiktigt antyda att målgruppen börjat ändra beteende. Instagram borde marknadsavdelningen på Pling-Plong titta närmare på. ”Jaja, det tar vi nästa budgetår”, fick den digitala sektionen höra.

Efter sommaren 2013 är det helt tyst på Pling-Plongs Facebooksida. Trots ett väl planerat och väl genomfört flöde av bilder och inspiration är det en allt tunnare ström likes som Facebookredaktionen rapporterar in till ledningen. Samtidigt har Pling-Plongs värsta konkurrent Pang-Pang ökat sin omsättning med 20% efter att ha hittat sin nisch på Instagram.

Borde digitala sektionen varit litet påstridigare? Eller kände de sig redan tillräckligt ”besvärliga” med sitt Facebookande på arbetstid och sitt tjat om att målgruppen består av ”digitala infödingar” och därför har ett annat beteende än vad 50-åringarna i ledningsgruppen hade när de var tonåringar?

Exempel 2

I riksförbundet ”Alla för allt” ville några på kommunikationsavdelningen dra igång en Facebooksida. Det här var 2011. ”Javisst, vad trevligt” sa styrelsen och den verkställande ledningen. Till en början hade man inte så många som gillade sidan, men allt eftersom så ökade fanskaran. Under hösten 2012 skakades förbundet av en ”affär” och medlemmar och andra hade många frågor och åsikter. Flertalet av frågorna och kommentarerna kom via Facebooksidan.

Den pressansvarige ville kommunicera via pressmeddelanden och via pressjoursnumret. Frågorna och åsikterna som kom via Facebook ville hen helst inte befatta sig med. Efter några dagar, då kommunikationsavdelningens Facebookansvarige slitit sitt hår och försökt skriva ”rätt” sorts svar på alla ilskna frågor, började den pressansvarige att samarbeta. Under viss protest dock, synpunkterna och frågorna kom ju när som helst på dygnet. Vissa inlägg skapade rejäla stormar av kommentarer och tonläget blev högre och högre ju längre kvällarna led och ju mer helg de flesta kostade på sig och ju mindre ”Alla för allt” svarade.

Kommunikationsavdelningen fick en del intern kritik för att de dragit in ”Alla för allt” i det sociala media-träsket. Samtidigt försökte var och en i gruppen som jobbade med Facebook stämma i bäcken under kvällarna och helgerna för att stävja de längsta trådarna och de jobbigaste stormarna.

Borde kommunikationsavdelningen helt enkelt struntat i att skapa en Facebooksida? Det visade sig ju att organisationen inte var mogen för att ha den typen av närkontakt med medlemmarna. Eller är det organisationen som vid det här laget borde ha förändrat sitt sätt att se på kommunikation?

Nej. Det är inte enkelt för någon organisation att tänka om. Tidigare har man kunnat planera med viss träffsäkerhet och man har kunnat tänka inifrån-och-ut, men i vårt nya digitala och mer omedelbara kommunikationssamhälle så kan man inte längre göra som vanligt. Och då kan de digitala kommunikatörerna bli dem som får rollen av fridstörare. Bara för att de får agera budbärare. Det är inte alltid bra för sinnesfriden.

(Det här inlägget handlade inte så mycket om just min utmattning, men den handlade om vad jag plockade upp i diskussioner med andra och vad jag såg i omvärlden. Nu, 2016 känns innehållet lika aktuellt.)

mars 24, 2016 / Inga kommentarer

Dag 2 med korta yoga nidra som daglig rutin #blogg100 dag 24/2

Mer fokuserad

Inget stresspåslag

Fysiskt pigg

Bara positiva effekter alltså.

Kan ha att göra med att både jag och barnen haft höstlov och att vi har sovit och slappat ikapp. Men ändå. Avsevärt mer fokuserad, jag orkade både tjata iväg 10-årige P till frissan och promenera med honom dit och hem, cykla och handla smink och annat nödvändigt i lokala centrumet med 14-åriga S, ta mig igenom fjärde lektionen i Black Ops med sagda P (dessa Xbox-kontroller!!! Simultankapaciteten, var tg du vägen?), fixa lunch och middag (inte bara halvfabrikat) och traggla mig och sagda P igenom matteläxa om decimaltal (hur förklarar man något som bara är självklart!?).

Jo. Jag tror att 20 minuter om dagen av yoga nidra är som en vaccinering. Men det är fem dagar kvar tills slutlig utvärdering.

(2016 säger jag bara: ”Heja! Heja!)

mars 22, 2016 / Inga kommentarer

Det är inte mig det är synd om, det är världen #blogg100 dag 22/2

Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket

”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.

Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.

Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.

Ett tänkvärt citat från rapporten:

Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.

Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.

(Kommentar från 2016: ilskan börjar tillta på senhösten 2013. )

mars 21, 2016 / Inga kommentarer

Det finns inga piller att ta #blogg100 dag 21/2

(Kommentar i nutid om mitt inlägg från 2013: jag jobbar hårt där jag ligger på soffan och försöker vila mig ur utmattningen. Jag jobbar hårt med att försöka förstå.)

Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.

Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:

”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”

Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.

Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:

1. Jag ska röra på mig. Lagom.

2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.

3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)

4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)

Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.

Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”

februari 23, 2016 / 5 kommentarer

Hur blev jag frisk?

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar). Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

februari 22, 2016 / Inga kommentarer

Jag är nog frisk

Från mina scoutår

Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.

Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.

Lite städning för att få ordning.

En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.

Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.

Äta frukost i all evighet.

Ringa mamma.

Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.

Sova.

Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.

Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.

Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.