Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix:
”V för Vendetta”
”Office Space” och
”We are legion”.
Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.
Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.
”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.
Det blir en lista till idag eftersom jag är så trött, så trött.
Vad jag är jag glad för idag: samma saker som igår plus några till:
1. Doktorn som jag går till. Hon sa: ”Nej. Om man går och lägger sig och sover två timmar när man kommer hem från jobbet, då klarar man inte att jobba.” Vi hade en principdiskussion, så hennes uttalande gäller inte mig. Inte de flesta dagar i alla fall. Men hon uttryckte det väldigt väl, det som jag haft på känn. Det här med att vara frisk inte bara har med möjligheten att utföra ett förvärvsarbete. Som jag ju har resonerat om förut.
2. Kaffe.
3. Våren.
Vi slutar där, så får jag återkomma imorgon. (Som en mig närstående trodde var Internationella Bakfylledagen. Det är för att hon är uppvuxen i en mycket borgerlig villaförort där man inte pratar politik.)
Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.
Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.
Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.
Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.
Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående. Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.
Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.
Och hur känner jag mig?
Klokare.
Starkare.
Tacksam.
Stöttad.
Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.
Vad är det viktigaste som har hänt?
Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.
Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.
Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.
Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.
Hur känns det inför framtiden?
Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.
Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.
Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.
Jag tycker om att skriva. Men jag har inte vetat om jag lyckas kommunicera. Dessutom får jag gärna skrivkramp och idétorka när jag tänker att jag ska skriva något mer berättande. Så jag gick en skrivarkurs. Det var förlösande att få uppgifter. Då blev det alldeles lätt att skriva och berätta.
En av mina bästa texter handlade om Filippa Reinfeldt. Inifrån Filippa Reinfeldt. Den har jag publicerat tidigare.
En annan favorit är hämtad från arbetslivet. Postade jag också förra året.
Jag tappade hakan av förvåning. Det var ett oväntat slut på en vacker komplimang.
Men det är klart. Särskilt jurister bör ju kunna skriva så att människor, de vanliga alltså, förstår hela innebörden. Inte bara enstaka ord och vissa meningar utan hela innebörden. Av ett brev, en skrivelse, en inlaga, ett beslut.
Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.
Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.
Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.
Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.
När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.
Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.
Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.
När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.
Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.
I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.
Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.
Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.
Igår gick några från konstföreningen på jobbet och tittade på utställningen Hans Gedda och Mörkrets Mästare på Nationalmuseum@Konstakademien. En kvinna vid namn Marie visade och berättade. Hennes språk var otidsenligt och vackert. Alldeles exakt. Hon stakade sig inte en enda gång, hummade inte. Använde nästan ålderdomliga ordvändningar. Hon pratade vördnadsfullt om byggnaden, verksamheten och historien innan hon kom till själva utställningen. Då hade hon satt scenen – bilderna var ingenting att skratta åt, det fanns inte utrymme för slarv eller löje. Ironin var förpassad till livet utanför Konstakademiens väggar.
Jag blev helt tagen. Av bilder jag sett förut, många gånger. Och det berodde på Marie. Är berättelsen allt? Är sammanhanget, kontexten allt?
Efter visningen gick jag och handlade åksjukepiller, liktornsplåster och en kamera. Ganska nöjd med det.
