Den här veckan kan man utnämna till en riktig skitvecka när det jämställdhet i reklam. Eller kanske en höjdarvecka beroende på hur man ser det. Skitvecka för att man fått se så ohyggligt många exempel på att sexismen lever och verkar må väl. Höjdarvecka för att så många människor ändå reagerar.
Så här kan det se ut på American Apparels hemsida när de vill visa ”Unisex”-kläder. Läs den mycket roliga och likafullt sorgfulla krönikan på bloggen ”En blommig kopp te”. Det var den texten som satte igång det hela. Och igår läste jag Nanna Johanssons krönika i Nöjesguiden som ytterligare körde in kniven i American Apparels unkenhet.
Och idag fick jag länken till en intressant sida som bara visar reklambilder där kvinnor visas som döda. Oftast som snygga lik.
Kom till Örebro för första gången på tjugo år. Örebro där jag vuxit upp. Örebro där jag cyklat och gått. Örebro som jag är helt präglad på. Trots att det var ynka tio år jag bodde där.Tog Instagram-kort för minnet. Och för att se om andra kommer ihåg samma saker som jag.
Det är inga människor med på bilderna. Jag känner nästan inga från min barndom som bor kvar. Nu är det av andra skäl jag åker till Örebro och då befolkas staden av nya människor. Örebro blir en ny stad parallellt med den gamla som jag alltid bär inom mig.
När jag gick på Köpmangatan såg jag gågatan jag gick på med alla glada affärer. Samtidigt blev dagen vintergrå, på gatan körde bilar som luktade avgaser och jag gick tillsammans med min mamma och syster in genom en port, förbi en taxidermist (en sådan som stoppar upp djur) och till den vikarierande dagmamman som bodde där.
Betelkyrkan där jag hade min första scoutupplevelse. Inte positiv.Älskade biblan. Låg i Konserthuset.En klasskompis föräldrar hade bageri här. Det stängde 1981.Här bodde en klasskompis mormor i en lägenhet med hembiträde.Denna del av Krämaren (vilket namn på en galleria!) har inhyst EPA och NK Fri. (Fri från vadå?)Parkaffären låg här. Där högstadieeleverna köpte frallor, nötkräm, jordnötter, krämkakor och annat näringsriktigt.Här bodde en klasskompis där jag ofta var. Hon hade gästtoalett i hallen med små engångstvålpuffar.Här låg rökrutan.
Ibland är det väldigt roligt att läsa statistik. Särskilt när de som har samlat in och bearbetat den presenterar siffrorna insiktsfullt och i det här fallet lekfullt. Det är Statistiska Centralbyrån som givit ut en skrift som helt enkelt heter ”Medelsvensson och topplistor”. Träffande illustrerat med en silvergrå V70 på omslaget.
Detta berättas bland annat om familjen Medelsvensson:
Maria och Fredrik Johansson är gifta med varandra. Hon är 42 år gammal och han är 40. Deras barn heter Oscar (14 år) och Julia (11 år). Sedan kommer litet mer intima fakta som dessa:
Marias hushåll handlar underkläder för 258 kronor i månaden.
Marias hushåll som består av fyra personer spenderar 475 kronor på hygienartiklar.
Maria läser böcker oftare än hennes man.
Varje vecka äter Marias hushåll 1,2 kg godis, eller 3 hg per person. Utöver detta konsumerar de lika mycket kaffebröd/konditorivaror.
Marias man är något överviktig, men det är inte Maria.
Skriftens andra del är topplistorna. Namn, yrkesval, lönenivåer, valdeltagande. Återkommer till dem. Det är skillnad i Sverige.
Det finns väl ingen som jobbar med sociala medier eller digital kommunikation som har missat kampanjen Curators of Sweden, där de myndigheter som samarbetar om Sverige-bilden lånar ut sitt Twitter-konto till en vanlig, twittrande svensk varje vecka. Den twittrande svensken ska vara sig själv och samtidigt vara ambassadör för Sverige under en vecka. Det har blåst kring en del av de som twittrat, men mest är det en väldigt uppskattad kampanj. Eller pågående aktivitet. Sverige ses som ett ytterst modigt land som ger frispråkiga medborgare chansen att tala fritt.
Kulturhuset i Stockholm var kanske inspirerade av Curators of Sweden när de bjöd in vanliga Instagrammande människor att använda Screen_Kulturhusets Instagramkonto två veckor i taget. Från i måndags och ytterligare 10 dagar är det jag som äger kanalen. Självklart drabbades jag av prestationsångest när jag skulle skriva ihop en programförklaring. Vad ska jag berätta om? Vem är intresserad av vad jag har att visa upp? Men jag skrev något som tillåter mig att vara hyggligt fri i valet av de ögonblick jag förevigar.
Och det är så roligt, så jättejättekul. Jag vet att det finns mottagare. Vilka de är har jag ingen aning om, men en del reagerar. Hittills bara positivt. Jag fortsätter att beskriva vad jag ser för dem.
Var på några seminarier på en mässa om Online marketing och e-handel i Kista. Deeped Niclas Strand och Sarah Larsson Bernhardt sa åt oss att våga. Utan kreativitet kommer ingen att lyssna. Utan kreativitet kommer ingen att komma ihåg oss eller våra budskap.
Det som är på bilden är the Holstee Manifesto. Litet carpe diem-varning men ändå – jag blir upplivad och vill köpa deras halvrosa (ingen färg jag tror att jag passar i) t-shirt bara för att det står litet snyggt ”Always ask why” och för att det är Holstee som har gjort den. Och jag ska nog slå mig lös på den svarta lilla plånboken också. Den är gjord av återanvända plastpåsar. Tillverkad i Indien.
Travel often. Getting lost will help you find yourself.
Att dag ut och dag in se dålig reklam och bilder som är lika uppseendeväckande som ett sandkorn på en sandstrand gör oss trötta och blasé. Och vet ni – det går att reagera innan ledan fullständigt tagit över. Det går att säga ”Stopp och belägg!”, ”Vi vill inte ha det så här!”.
Invånarna i storstaden Sao Paolo i Brasilien gjorde precis det. Och när OS ska gå i Rio de Janeiro ska den staden vara lika ren. Läs om den reklamfria staden i United Minds blogg.
Nu är det definitivt dags att starta uppropet. Jag har legat och såsat alldeles för länge. Pratat om det men inte gjort något. Samlat några spridda själar till en liten trupp. Men nu gäller det!
Härmed startas uppropet ”Vi kräver bättre bilder omkring oss!”
Förr i tiden, på 90-talet typ, var reklam något som var roligt. Ganska ofta. Texterna kunde vara fnissframkallande eller tankeväckande och förhållandet bild och text kunde ge upphov till riktiga aha-känslor. Bilderna i sig kunde vara vackra, frånstötande, konstiga.
Men nu. Herregud. Hur slätstruket är det inte? Tittade i Dagens Nyheter några dagar bort. All reklam (utom för olika bolag som påstår sig kunna hjälpa oss med pensionen) var enligt standardformat 1A:
bild på produkten
pris eller annan basinformation
Oberoende om det gällde bilar, telefoner, datorer, resor, vin, friluftsattiraljer, jobb.
Vardagens gråa blekhet
Inga läsvärda texter och framförallt inte en enda spännande bild! Och absolut inga spänstiga relationer mellan text och bild.
Och hur upplivad blir man av detta?
OK. Så nu är jag igång. Jag tänker följa åtminstone två spår:
visa hur eländigt det ser ut i den kommersiella bildvärlden
försöka förstå hur det kan ha blivit så här
Det intressanta är ju att bildkommunikationen har blivit var mans egendom och rättighet. Många i tonåren har gått över från att umgås på Facebook till att umgås på Instagram, det vill säga helt umgås via bilder och kryptiska stödord. Att kommunicera om sitt liv och sina tankar i bild har blivit en självklarhet, samtidigt har bildkommunikationen i reklamvärlden gått tillbaka till 50-talet.
Möjliga förklaringsmodeller:
fegare reklamköpare?
Mad Men-trend?
prispress i alla led?
Och om någon säger: ”Jaja, men annonserna i print är ju så få nu för tiden, så vem bryr sig?” då säger jag ”Vänta bara tills jag tar mig an bilderna i den digitala världen. Där står klichéerna som spön i backen.”
