Avsiktsförklaring del 2. #blogg100

Dag 7

Jag tänkte att jag skulle skriva en lista över ämnen jag vet att kommer att beröra under de här 93 dagarna som återstår av #blogg100-satsningen. Sagt och gjort:

  1. kärleken till Internet
  2. de magiska orden
  3. böckerna, utan vilka livet skulle vara så mycket fattigare
  4. genusfrågor
  5. scouting
  6. sociala medier
  7. barn och ungdomar och sociala medier
  8. bildkommunikation
  9. fotografi
  10. alla människors rätt att hitta sitt uttryckssätt (därmed inte sagt att man har rätt att säga vad som helst)
  11. önskan att göra världen litet bättre
  12. mitt ambivalenta förhållande till nationalekonomi
  13. mat, recept och matupplevelser
  14. resor
  15. smultronställen i närområdet och längre bort
  16. arbetsplatser som arena
  17. storytelling
  18. ….och så kommer jag nog att klaga en del på usel och tjatig reklam, det är så svårt att hålla sig ifrån det

Verkar något alldeles urtråkigt?
Är det något jag glömt bort?

Var finns din hembygd?

hembygd
Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är.  Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö.  Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

Söta bebisar, lagom stor sorg och felsydda påslakan

Idag tänkte jag inte vara så analytisk utan mer bara lägga upp exempel på inlägg i sociala medier som fått stor spridning. Tänk på att i alla fallen är det ”vanliga” människors inlägg som genom delning nått långt, långt, långt.

Men det är klart, det skulle vara okarakteristiskt att inte ens bidra med några iakttagelser (gränsande mot plattityder). Så de kommer här:

–  Vi gillar bilder.

–  Humor är alltid kul att dela med sig av.

–  Litet eftertänksamhet ”light” och sorg på avstånd gillar vi också.

–  Våra stora svenska varumärken är vi väldigt engagerade i, på både gott och ont. Vi handlar där, men inte alltid med lätt hjärta.

En ung mans betraktelse över sin döde far

Upproret mot IKEA:s påslakan

Nu har den här bilden delats 1210 gånger.

Instagram – vilken makalös leksak!

Numera har jag alltid kameran med mig. Precis som de flesta av västvärldens människor. Den ligger där i fickan eller i väskan. Ibland ringer den.

Nu tar jag ju ”riktiga” kort också. Med en ”riktig” kamera. Och så gör jag bilderna litet bättre i Photoshop, så att jag verkligen får fram det jag vill ha sagt med bilden. Fixar litet med färgtemperaturen (mer gult, mindre magenta), drar med reglaget så att bilderna får mer kontrast eller blir intensivare i färgerna.

Fast varför hålla på så när allt är så extremt tillgängligt med Instagram. Det gäller bara att rikta telefonen åt rätt håll och hålla den hyfsat stilla. Sedan kan jag berätta om livet. Ibland vill jag att det ska framstå som ytterligt estetiskt och smakfullt, som ett inredningsreportage. Då väljer jag den del av verkligheten som bäst överensstämmer och efter ”knäppning” så väljer jag filter som passar.

Kronärtskockorna i sällskap med balsamvinäger och olivolja gjorde sig bra i svartvitt och med litet överdriven kontrast, tyckte jag just då.

Det finns andra dagar när jag är på riktigt skithumör och jag vill visa livet som den kläggighet det känns som just då. Då hittar jag ett annat hörn av tillvaron och filtrerar bilden med Nashville.

Jag vill dela med mig av en plats

Den enkla men raffinerade buffén som besökarna på Insel Hombroich bjuds på. Gratis.
Utanför ingången till Insel Hombroich.
En sal på Raketenstation. Ett område med konstnärsateljéer och gallerier där, för inte så länge sedan, topphemliga och superfarliga raketer fanns. Riktade åt öster.

Jag återkommer med text, men nöjer mig med bilder och länkar idag. Delandet var det viktiga.

Och dessa tysta platser ligger i Ruhr-området, omgivet av Tysklands stora industristäder, ett spindelnät av autobahn-delar och, märkligt nog en hel del grönt.

Insel Hombroich

Raketenstation

Du når 150 % av Sveriges alla kattägare

En av Susannes underbara katter. De är svåra att fånga på bild, de där rackarna. De rör sig så gärna.

Sådär kan de uttrycka sig på mediebyråerna. De har så lustiga tal och termer de använder sig av.  Och det är så mycket de inte säger, så mycket de inte beaktar. Hur räknar de? Jag har försökt förstå.

Först är det ju naturligtvis den faktiska tidningens tryckta upplaga. Sedan verkar det finnas någonslags faktor om hur många människor som läser varje exemplar av tidningen. Och det verkar ju vettigt, ofta ligger ju en tidning på ett centralt ställe i ett hem där det passerar minst en person dagligen. Typ köksbordet eller bredvid toastolen.

Då blir det tillslut ganska många människor man når. Eller skulle kunna nå. Om:

1. alla som sätter sig med tidningen läser tidningen från pärm till pärm

2. de som väl läser tidningen från pärm till pärm också tittar på varje annons

3. annonsen ifråga är så iögonenfallande att alla som bläddrar förbi sidan den är på faktiskt ser annonsen

4. att annonsens budskap är så relevant att tidningsläsaren tar till sig det som står

Så. Det vet ju varenda människa med minsta lilla självkännedom att så här går det inte till. Okej, att 13-åringen läser KP från pärm till pärm och om och om igen och att 9-åren fnissar sig igenom samma Herman Hedning gång efter gång efter gång. Men själv läser jag Metro som fan läser Bibeln, det vill säga jag bläddrar fram till Sudokut på en gång. Och de tidningar jag öppnar, vare sig privat eller i tjänst läser jag mycket selektivt, det vill säga jag snabbspolar reklamen om jag alls ser den.

Varför pratar man inte med mediebyråerna om det här? Varför får de hållas? Vi som kan litet mer vet ju att det är glädjekalkyler de förser oss med, men det är i alla fall glädjekalkyler som är konsekventa. Men en ovan medieköpare kanske faktiskt tror på de siffror medie-”rådgivare” levererar.

Moral eller ”business as usual”?

Smak av höst – dags för nya pennor och nya listor

Vilken annons skriker högst? Vilken annons lyssnar du på?

Som jag skrev nyss är jag en strategisk katastrof som bloggare. Jag kan ju inte ens hålla mig till mina egna utlovade bloggposter. Här var listan jag skrev i våras som gäller vad jag skulle skriva om.
Före sommaren.
Hahahaha……
Så gick det med de föresatserna.

1. om mediebyråernas mumbojumbo-begrepp som räckvidd och tittare och “du når…..”. Hur länge till kommer de att kunna föra oss mediaköpare bakom ljuset? Eller vill vi tro på dem?

2. att sälja sina saker på Blocket är en social verksamhet.

3. om det oavlönade men mycket tillfredsställande frivilligarbetet.

4. att ha en checklista för livet – är det möjligt?

5. fortsättning på följetongen om Kony2012.

6. om vardagen i största allmänhet.

Men, man är väl inte sämre än att man kan bättra sig och såsom varande vän av ordning (ibland när det passar) så är det väl bara att sätta igång. Dagens bild anspelar en smula på vilken punkt jag kommer att ge mig på först.

Om några månader är det sommar men innan dess kommer orden

Röda Converse och Wanås. Bokskog. Jenny Holzers truismer. Gungorna. Marianne Lindberg-De Geers ljudinstallation.
En vanlig tysk hotellfrukost för fyra personer (varav en veteallergiker).

 

Jag börjar längta till sommaren. Men innan dess har jag mycket att skriva om. Vad är mest angeläget:

1. om mediebyråernas mumbojumbo-begrepp som räckvidd och tittare och ”du når…..”. Hur länge till kommer de att kunna föra oss mediaköpare bakom ljuset? Eller vill vi tro på dem?

2. att sälja sina saker på Blocket är en social verksamhet.

3. om det oavlönade men mycket tillfredsställande frivilligarbetet.

4. att ha en checklista för livet – är det möjligt?

5. fortsättning på följetongen om Kony2012.

6. om vardagen i största allmänhet.

Tjejen som alla gillar

Tänk att se ut på ett sätt som tilltalar alla. Så att de flesta tänker ”å, vilken trevlig tjej”. Nu vet vi ju alla att det inte bara är utsidan som räknas och att skönheten kommer inifrån, men i alla fall är det en intressant tanke att tilltala alla. Betyder det att jag skulle vara alldeles utslätad, att jag inte skulle ha ett enda särskiljande drag? Så att alla kunde göra sin egen föreställning av vem jag är? Eller skulle det betyda att jag var alldeles bländande slät och vacker med glänsande hår och ögon, med frisk färg på kinderna och ett ständigt leende på läpparna?

The Everywhere Girl
Nu finns det ju faktiskt en del sådana människor. Som har utseenden som tilltalar alla. Nåja, i alla fall de flesta. Och det intressanta är att de människorna inte alltid är utslätade. Det finns en tjej som till och med har fått smeknamnet ”The Everywhere Girl”. Hon är mörkhårig, har markerad näsa, ser pigg ut snarare än söt eller vacker. Och hon bär en lila mössa. Varför kallas hon då för ”The Everywhere Girl”? Helt enkelt för att hon finns avbildad på en rad bilder som ligger på den världsledande bildbyråns sajt. Och bilderna på henne har använts överallt i världen, i Finland, i Storbritannien, i USA, i Italien för att bara nämna några länder. Det intressanta är att hennes ansikte har använts för att marknadsföra både Microsoft, Dell, Hewlett Packard och Gateway. Bilderna har använts till en mängd omslag till böcker som handlar om alltifrån att äta rätt som student till hur man förhindrar självmord, till att pigga upp marknadsföringen av många, många olika skolor (förstås) samt muséer, transportföretag och energipiller. Med mera, med mera.

Så här började det
Överallt-flickan har en blogg. Där läste jag om hur de enormt säljande bilderna kom till. Tjejen, som då för 10-12 år sedan gick på teaterskola skulle göra ett fotojobb tillsammans med en fotograf. De räknade med en heldagsplåtning som skulle resultera i bilder som handlade om universitetsstudier och ungdomlig glädje. Som tur var för den stora bildbyrån och fotografen hade stylisten på sig en lila mössa. Den lånade hon ut till överallt-flickan och bilderna blev historia.

Vad är det då som gör så att den här tjejen tilltalar så många? Eller rättare, bilderna på henne. Är det den lila mössan? Är det hennes pigga uppsyn? Är det hennes markerade näsa?

Det intressanta begreppet trovärdighet
Efter att ha jobbat med bildkommunikation i nästan hela mitt yrkesverksamma liv måste jag erkänna att jag fortfarande inte kan tala om hur en fotograf ska åstadkomma riktigt storsäljande bilder. Men jag börjar få ett hum om det. Och när jag läser om Överallt-flickan och tittar på bilderna faller några pusselbitar på plats. Jag tror att en av bitarna kan få etiketten ”trovärdighet”. Trots att Överallt-flickan inte gick på skolan där hon fotograferades (inte på något universitet överhuvudtaget, enligt henne själv) lyckas hon och fotografen få mig att tro att bilderna är ”på riktigt”. Trovärdighet, alltså. Jag återkommer om det.

Vad lär man sig av detta?
Och nu är det dags att knyta ihop den här säcken och få till litet sensmoral i berättelsen. Så tänk på detta, kära läsare:
Är bilden viktig i din eller din kunds kommunikation – använd licensskyddade (RM) bilder eller låt en fotograf ta helt nya bilder. Annars kanske det visar sig att din värsta konkurrent har fallit för samma tjej.

Ps. Men det finns också alternativa sensmoraler. Till exempel:
• Alla människor kan inte agera framför kameran
• Vissa fotografer bör avstå från att fotografera människor
• Läs Överallt-flickans blogg men använd inte bilderna på henne
• Fortsätt läsa min blogg – det kommer mer intressant

Pps. Slutligen en uppmaning – har du själv använt Överallt-flickan, berätta det för oss andra genom att kommentera.

Ppps. Överallt-flickans egen berättelse

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=jAyepggKyZs&w=560&h=315]

Verifierad av MonsterInsights