Utmattningssyndrom, vår tids farsot? #blogg100 dag 43/3

(Nu, 2016 blir jag stolt över mig själv från 2015. För här visste jag redan någonting som jag sedan skulle få bekräftat på Stressmottagningens program – det är mycket lättare att bli utmattad om en inte lever enligt sin inre kompass. Det krävs inte mindre än en rejäl internrevision för att börja leva i ”värderad riktning” som de benämner det på Stressmottagningen. Och en sådan känns. Ouch!)

Jag har varit på det förut, att utmattningssyndrom i många fall kan ses som en existentiell kris. Jag tänker på att det handlar om en tydlig signal om att det liv vi levt hittills inte går att fortsätta. Vi som råkar ut för utmattningen måste sätta hela vårt liv under lupp. Det är inget som görs på en kafferast.  Det är dessutom inte lätt. Det gör ont att sätta strålkastaren på allt. På ALLT.

Det finns ju de lätta ställena att titta på först. I vissa fall är det jobbet som är så solklart boven, i andra fall är det någon anhörig som tar all energi. ”Lätta” här betyder att de är uppenbara, men det betyder inte alls att de är lätta att åtgärda.

Men det räcker ju inte med att leta på de lätta ställena. För det handlar om hela livet. Tyvärr. Inte mindre än så. Även om det är en sjuk anhörig, en ohållbar arbetssituation, en kronisk sjukdom. en köksrenovering som fått oss på fall så är det summan av många saker som fått oss att trilla över gränsen, som fått vår kropp att skrika ”Stopp!!!!!!”.

Jag vet för egen del att det finns vissa entiteter i mitt liv som jag håller för okränkbara och definitivt inte möjliga att ifrågasätta som jag måste, måste sätta under lupp. Det handlar om föreställningar om mig själv och om livet. Föreställningar som utgör själva fundamenten för det som jag anser utgöra tillvaron och ett värdigt liv.

Flummade jag loss nu? Blev jag väldigt otydlig? Ja, jag vet. För det här är jobbigt. Det kan till exempel handla om att jag ser jobbet som centralt för mitt liv, mitt värde, min existens. Jag har försökt förhandla med mig själv några gånger i livet, tagit snedsteg och avsteg men ändå återkommit till att definiera mig mycket genom jobbet. Och nu när jag inte klarar av att prestera, vad är jag då?  Hur bygger jag mitt jag då?

När jag varit som tröttast har jag inte räckt till för någon. Inte för mina barn, inte för mina bästa vänner, inte för min mamma. Och har jag inte kunnat hjälpa eller serva eller stötta någon annan eller underlätta för någon, vem är jag då? Har jag då något existensberättigande?

Vad ska världen med denna människospillra till? Till slut kokas det ner till den frågan.

Jag antar att vi alla borde ställa oss den här frågan. Gärna långt innan vi dör så att vi gör något vettigt med den tid vi lever och med de insikter och kunskaper vi samlar på oss under åren. Men jag vet hur lätt det är att låta andra definiera vårt värde och hur lätt det är att vi själva bygger upp murar av prestationer och prylar och aktiviteter så att den där jobbiga, pockande frågan inte tar sig fram. Ett bullrande socialt liv, adrenalinkickar via träning och äventyr, mycket mat och alkohol är också bra sätt att hålla det existentiella tvivlet på avstånd.

Vad var det hon sa, Francoise Sagan? Jo:

Rikedom ger inget skydd mot olyckor, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.

Ja. Det gråts i Jaguarer och Audis och Ferrarris och i bussar och på tunnelbanor, i både slitna och nyrenoverade badrum. Bäst vore ju om det inte gräts så mycket.

Eftertankens inte alls kranka blekhet #blogg100 dag 43/2

(Oj, vad jag har ilsknat till igen, våren 2015. Jag är arg på vården och jag är besviken på mig själv som inte blir frisk. Jag känner mig maktlös över att det är så svårt att få bra hjälp.)

Nej. Eftertanke och hennes syster reflektion är inte det minsta bleka och sjuka, de är starka och nödvändiga. För eftertanke och reflektion är nästan det enda sättet vi lär oss på som vuxna. Hör om det i en av poddarna jag listade häromdagen: IFLs om reflektion. Men det var inte där jag skulle stanna. Idag handlar det om specifik eftertanke och det gäller det faktum att jag nu fungerar men att jag för ett år sedan var riktigt dåligt fungerande eftersom jag sprungit in i väggen. Blivit utbränd, vidbränd, fått utmattningssyndrom.

Och det jag tänkte ägna mig åt idag är frågorna kring den behandling jag fick. Eller inte fick. Om någon med cancer eller hjärtinfarkt eller benbrott skulle få behandling av samma slumpartade typ som jag och många med mig då skulle dödligheten skena och vi skulle omges av halta och lytta.

Först. Diagnosticeringen. Slumpartat hopkommen.

Sedan. Utskrivningen av mediciner. Stort fokus på att eventuella sömnsvårigheter skulle avhjälpas med piller. Litet slappa allmänna råd om att äta på regelbundna tider och att komma ut på promenad, helst dagligen.

Sedan. Informationsinhämtningen. Som jag fick göra själv. Alla konstiga symptom som någon doktor inte hade tid att prata med mig om, men som jag tillslut förstod var extremt vanliga vid utmattning. Feberkänslorna, pirret i huvudet. Influensasymptomen som kommer ett par dagar efter fysisk ansträngning.

Varför finns det inget samlat material om typiska symptom så att jag inte behövde ägna min högst begränsade energi till informationsletande och -insamling?

Varför utgår inte behandlingen från där jag var istället för från en typperson?

Varför kan doktorer inte se helheter? HELA kroppen och HELA själen, ja, hela systemet. Ursäkta, men det känns ju inte som om man har med Sveriges vassaste att göra när man träffar doktorer. Det är till stor del ett gäng extremt blåa personer (se mitt inlägg om personlighetstyper) som vill ha facit till allt och som förut i livet alltid har haft det. De gillar i gemen att ha fina titlar på sina dörrar och på sina namnskyltar.

Hur svårt kan det vara? Vi har en folksjukdom som går som en pest genom det svenska nutidssamhället och doktorerna agerar som om de ser en spetälsk för första gången. Fast med avsevärt mindre intresse än om de faktiskt fick träffa en riktig spetälsk person. Jag undrar om det är så att de allsmäktiga doktorerna känner sig impotenta (gäller både män och kvinnor) och det är en känsla de skyr som pesten eftersom det går emot allt de någonsin lärt sig om sig själva och sin profession. Och resultatet blir denna slumpartade, lättjefulla diagnosticering och behandling. Sjukskrivningstiderna blir onödigt långa till besvär och kostnad för både individ och samhälle.

Jag kommer att fortsätta skriva om min sjukdom och mitt tillfrisknande. Jag hoppas någon gång bli mer hoppfull när det gäller vården.

Att jobba ihjäl sig eller överleva klokt #blogg100 dag 43/1

(Nu har det blivit våren 2015. Jag jobbar deltid igen och är sjukskriven till viss del. Försöker förstå. Försöker bli frisk, men uppenbarligen har inte det jag hållit på med hittills varit tillräckligt verksamt. Jag börjar ställa in mig på ett lågenergiliv med återkommande bakslag.)

För någon vecka sedan var den absolut mest lästa artikeln på de-som-tycker-om-pengar-och-makts favoritsajt Veckans Affärer den artikel där Bodil Jönsson sa att nu är det dags att börja jobba två timmar om dagen.

Det är en väldigt rolig intervju där mycket ställs på huvudet av den klarsynta, klarspråkiga och orädda professorn. Hon hjälper oss att lyfta blicken och titta på vår samtid från ett nytt perspektiv. För det är ju så att produktiviteten har förändrats enormt – vi kan producera varor och vissa tjänster i en takt vi aldrig kunnat drömma om. Med allt mindre insats av mänsklig energi, fysisk eller mental. Samtidigt finns det ju vissa branscher som inte kan effektiviseras på samma sätt. Mänsklig vård och omsorg exempelvis.

Ändå använder vi oss ofta av gamla begrepp och tankemönster när vi pratar om vår samtid, om vårt arbetsliv och om framtiden. Arbete ska utföras åtta timmar per dag, till exempel. Helst sittande. Det är en föreställning som vi har svårt mentalt att frigöra oss ifrån.

Varför blir det nästan revolutionärt när någon ifrågasätter 8-timmarsnormen?

Jag tar några citat från artikeln:

Vi har ett samhälle som vilar på en uppställd norm om att arbeta, men samtidigt ser vi många arbetslösa. Vi människor är tänkande varelser som tycker om att göra saker. De som håller på 18 timmar per dygn med musik kallar vi arbetslösa.

… jag tror att kruxet ligger i att vi inte vet hur vi ska fördela våra resurser om vi inte längre gör det utifrån arbetet.

… sade till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är. Det var inget problem förr i tiden för människor som inte kunde sätta gränser, utan det gjorde omvärlden för dem. (Apropå stressrelaterad ohälsa).

Mina bästa idéer har aldrig kommit när jag har suttit vid skrivbordet, utan det har jag fått när jag har sprungit i naturen.

Möten har en positiv klang i det att människor samlas, men sanningen är att många sitter och tänker på annat under ett möte. Jag undrar varför man ens ska gå på möten om man inte andligen är där.

Sanna Lundell som skriver i Aftonbladet var en av dem som läste intervjun med Bodil Jönsson och som tänkte vidare. Det blev ett mycket intressant inlägg med titeln ”Vi håller på att jobba ihjäl oss.” Jag tar ett citat därifrån också:

I relation till hur produktiva vi har blivit sedan 1970-talet så är det ologiskt att vi fortsätter att arbeta våra åtta timmar om dagen, standard sedan 1901. Det är hög tid att vi gör en ordentlig etisk och moralisk inventering av varför vi värderar arbete högre än något annat. Det är arbetet som identi­fierar oss, som ger oss makt, som ger oss möjlighet till att uppleva egenvärde tror vi. Varför då? Varför är vi fortfarande så pumpade med lutherska ideal? Vem vinner egent­ligen på den här inställningen?

Med min egen utmattning i färskt minne så funderar jag mycket på de här frågorna. Och uppenbarligen är jag inte ensam.

Förresten – jag kommer att återkomma till det här med möten. Det kan ju vara det roligaste som finns. Eller så kan det vara något som stjäl både tid och energi. Jag kommer att fråga er, kära läsare om era bästa och sämsta möten och om era bästa tips för att alla möten ska bli de bästa!

 

Mårran eller Snusmumriken? Mer om ensamhet. #blogg100 dag 42/4

(Kan utmattningen ha mer personligheten att göra, frågar jag mig kring jul 2014. Jag börjar bli desperat eftersom jag inte blir frisk nog att leva och arbeta. Jag undersöker olika teorier för att försöka förstå mig själv och komma fram till KUREN.)

Det här med ensamhet skrivs och pratas det ju extra mycket om kring jul. Och som jag tyckt synd om människor som varit ensamma på jul. Både sådana som jag läst och hört om och så förstås människor som jag borde ha umgåtts med.

Men ensamhet är ju tudelat i högsta grad – det kan var det hemskaste man kan vara med om och det kan vara en absolut välsignelse. I mina tröttaste och svartaste stunder känner jag mig ekande ensam, vilka som än är i närheten. Och nu, när jag skriver det här har jag haft ett drygt dygn i välsignad ensamhet och ser fram emot ett dygn till i samma välsignade tillstånd.  Jag njuter av att få bestämma själv över tiden och maten, jag låter tankarna fara iväg, tumla runt och kanske landa med något vettigt, uppiggande eller ingenting alls. Just nu är jag i Snusmumriken-ensamheten. Den självvalda, underbara. (Jag har skrivit om det här förut.)

Medan Mårran-ensamheten är hemsk. Den handlar bara om att vara utanför. Utanför allt – gemenskap, kärlek, sammanhang. Den ensamheten är grå, kall, avståndsgörande.

Det var en väldigt intressant artikel förra veckan i DN om hur kreativa människor fungerar. Rubriken var ”Kreativitet kräver mycket vila”. Jag vill inleda avslutningen med ett citat som i högsta grad anknyter till vad jag skrivit om idag:

Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna. Efter tät kontakt med kolleger och vänner kommer längre eller kortare stunder med totalt fokus på arbetsuppgiften.

Och så blir den definitiva avslutningen en bild på en tröja från Lookhuman. För ibland är det precis så det är. Och andra gånger vill mingel- och samtalslusten aldrig ta slut.

lookhuman_introvert

Frisk som en nötkärna men tillfälligtvis slut som artist #blogg100 dag 42/3

IMG_0300
Sätter mig försiktigt för att själen inte ska spricka

(Nu vågade jag medge att det var dags för ett bakslag. Inte alls ovanligt har jag förstått, men jag kände mig då, i december 2014, ytterligt misslyckad.)

En av de fina förmånerna på jobbet är att vi får gå på hälsokontroll. (På Sophiahemmet dessutom. Fast syrrorna där bär inte längre den fina lilla mössan…) Jag lämnade diverse kroppsvätskor i förra veckan och träffade i veckan en väldigt mänsklig doktor som utvärderade resultaten, frågade intresserade frågor och avslutade det avstressade mötet med uppmuntrande ord.

Till saken hör att jag har haft ett bakslag igen (jag gick in i väggen förra sommaren – många blogginlägg om det). Jag har ju jobbat heltid sedan i början av sommaren och det har ju funkat om jag de barnfria veckorna verkligen satsat hårt på vila och återhämtning. Sova mycket, inte träffa folk, inga måsten. försöka komma ihåg att meditera och djupavslappna. Det har funkat hyfsat tills för några veckor sedan. Sov i en vecka och nu jobbar jag halvtid och återhämtar mig på halvtid. Ett tag till.

MEN. Kroppen är ju i finfin kondition. Säger doktorn. Inte ett enda värde som är fel. Top notch. Kommer att kunna gå och ticka tills jag blir nitti-hundra allra minst.

Det är ju hur intressant som helst. Att kroppen säger ”sassa, brassa, mandelmassa” och ”jajamensan, fattas bara” i doktorns tester men till mig säger kroppen ”SOV!!!”, ”gå i ide”. Eller tolkar jag kroppen fel? Är det något annat den vill berätta för mig?

Hela hemmet består av ”calls to action” #blogg100 dag 42/2

hemmavid
Hemmavid

(Trots allt behöll jag en viss humor när jag ändå var på väg in i ett bakslag, strax före jul 2014.)

Om någon inte har förstått det hittills så jobbar  jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.

Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.

Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.

Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!

Jag slänger in handduken. Imorgon. #blogg100 dag 42/1

generationG
Vad generation G kännetecknas av.

(Ganska typiskt inlägg för den här tiden senhösten 2014, då jag jobbade heltid men inte kände mig i balans. Jag hade roligt men tärde på mina resurser.)

Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.

Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:

– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.

Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.

(Är du intresserad av att läsa om Katarina Graffmans otroligt intressanta insikter om Generation G, läs här)

Kriget om livsstilen #blogg100 dag 41/4

DSC_0576

(Det är fortfarande hösten 2014. Uppenbarligen har jag fått mer energi, men jag dras med känslan av att inte vara i balans, av att livet jag lever inte är hållbart ännu. Jag famlar och letar metoder och svar.)

Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.

”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!

– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.

Så där fortsätter de. Dag efter dag.

Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.

Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.

Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).

Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”

Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.

Livlinor och toalettsitsar #blogg100 dag 41/3

lurar

(Jag fortsätter att försöka förstå mig själv. Och världen. För jag inser under månaderna av utmattningen och tillfrisknandet att det inte bara finns en sorts ”vanlig” människa. Nej, vi är väldigt olika. Vi tar in olika mycket. Vi har olika stora behov av människor, av ensamhet och stillhet, av eftertanke och bekräftelse.)

”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.

Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.

I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.

Den räddar liv #blogg100 dag 41/2

DSC_0804
Var är solen idag?

(Med en viss känsla av att jag kanske tjatat tillräcklig om Yoga Nidra. Men samtidigt vill jag fortsätta att berätta om effekterna. Och när jag om några dagar kommer till insikterna jag fick när jag gick Stressmottagningens program så inser jag att det här inlägget från ett år tillbaka är alldeles rätt i tiden.)


Yoga nidran
. Nu har jag jobbat upp ett beroende av den. Jag vet att när Issadissa spinner iväg och tar in ALLT NYTT och ROLIGT och hjärtat börjar klappa och Issadissa bara vill ha mer kaffe och mer socker, då är det bara att lägga sig någonstans med hörlurarna i öronen och klicka igång ”Yoga Nidra, den korta versionen”. Tjugo minuter senare är jag en ny och hel människa. Ett par timmar framåt, i alla fall.

För det måste upprepas. Helst dagligen. Nu har jag kommit in i vanan att köra en session varje dag. Ibland blir det efter lunchätandet, ibland blir det istället för eftermiddagsfika, ibland blir det när jag kommer hem och har jag inte hunnit med det alls så somnar jag väldigt gott om jag lyssnar. Trots att Swami xxyyppww säger att jag kommer att komma ur yoga nidran ”med en kropp full av energi”. På dagen funkar det ganska bra, jag vill i alla fall inte genast gå och lägga mig, men på kvällen är det numera ett säkert sätt att somna på.

Numera? frågar vän av ordning.

Jo. För det tog ett tag innan jag lärde mig. Innan min kropp gick med på att slappna av. Och fortfarande är det så att det ibland känns som om jag svävar några centimeter ovanför yogamattan, sängen eller heltäckningsmattan som jag har under mig, så spänd kan jag vara. Det tar olika lång tid att slappna av men numera funkar det tillslut alltid, utan undantag.

Vad är då yoga nidra?

Jag klipper från Wikipedia:

Yoga Nidra, av yoga (sanskrit: förening, enhet) och nidra (sanskrit: sömn), betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc.

 

Hur gör man yoga nidra?

Lånar litet till från Wikipedia, med vissa justeringar:

Yoga Nidra skiljer sig från andra avspänningstekniker i att man aldrig blir ombedd att medvetet slappna av. I stället låter man sig utan förståelse- eller tankeansträngning ledas genom följande upplevelser:

  1. Förberedelse: Yoga Nidra utövas liggande på rygg på golvet med en tunn matta under sig. Man ligger med slutna ögon i yogaställningen shavasana (dödsstilla). I detta första skede blir man medveten om platsen man befinner sig på, kroppens fysiska tillstånd och det faktum att man är på väg att träna Yoga Nidra.
  2. Resan genom kroppen: Här vandrar medvetandet från en kroppsdel till en annan i en given ordning. För att ovidkommande tankar inte ska ta hjärnans uppmärksamhet sker förflyttningen mellan kroppsdelarna i ett snabbt tempo.
  3. Andningsmedvetande: Vid denna övning betraktar man sin naturliga andning utan att påverka den. Detta är den andningsrytm som kroppen har när man själv inte tänker på det. Genom att vända sin uppmärksamhet till exempel till hur bröstkorgen/magen höjs och sänks eller hur luften strömmar in och ut genom näsan får man kontakt med sin naturliga andning.
  4. Visualisering: Utvalda symboler och bilder visualiseras framför de slutna ögonen.
  5. Avslutningen: Genom att bli medveten om ljud i omgivningen, sedan slå upp ögonen och ses sig omkring och till sist röra på kroppen återgår medvetandet successivt till platsen där Yoga Nidra utövas på.

 

Vad händer i kroppen?

Det avslappnade tillstånd som upplevs under Yoga Nidra förekommer mellan vårt dagliga/aktiva tillstånd och det sovande tillståndet och har fått den vetenskapliga beteckningen alfa-tillstånd. Beteckningen syftar till att hjärnvågornas frekvens i detta tillstånd befinner sig inom intervallet för alfavågor, 8 – 12 Hz. Studier har visat att utövande av Yoga Nidra höjer dopaminhalten i kroppen. (Wikipedia igen)

 

Jag lägger in ett Youtubeklipp som jag tycker verkar bra. På svenska. På engelska finns det väldigt många, det är bara att söka och hitta sin favorit.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=eKmNQRXsCPs&w=560&h=315]

Verifierad av MonsterInsights