Kategori: bloggswe (sida 2 av 6)

december 2, 2014 / 4 kommentarer

Vad spreds i veckan?

Kajsa Grytt har ställt in sin turné i vår. Luften gick ur henne när hon mötte den stora publiken genom ”Så mycket bättre” och delar av den stora publiken visade sitt rätta ansikte. Den del av den stora publiken som tidigare inte haft sökarlyktan inriktad på Kajsa Grytt eftersom de inte vetat att hon funnits. Nu visade de sig. Trollen, näthatarna. Den där trista delen av Internettet. Internettet som jag så ofta hyllar för nätkärlekens skull. Så igår spreds nyheten om avhoppet och många, många blev engagerade. (Här skriver Kajsa Grytt på sin officiella Facebook-sida och här skrivs litet mer i Göteborgsposten.)

Många i min lilla värld vill jag tillägga. Vad jag sysslar med när jag tror att VÄRLDEN är det som rör sig i mina Facebook-, Instagram-, Twitter- och LinkedIn-flöden kallas för ”tribalisering” fick jag lära mig på Internetdagarna. Farligt, farligt med tribalisering. Men bra med ett nytt, användbart begrepp. Tillbaka till höjdpunkterna bland det som delats:

Advent. Jul. Lussekatter i parti och minut. Adventsljusstakar med ett ljus tänt. Nystrukna julgardiner. Glögg och pepparkakor. Klart att jag blev påverkad. Så pass att jag för första gången i mitt liv gjort en julgrupp av två stycken ”blå hyacinter med fyllig doft” à 10.95 samt en IKEA-vas i glas inköpt på Kupan (Röda Korsets andrahandsaffär) i Färjestaden och mossa från huset-jag-hyr (hoppas inte mossa är fridlyst!). Annars är det som vanligt allt för många ”calls to action” i mitt hem. Å andra sidan syns de inte lika väl när jag rör mig i det skumma ljuset från adventsstjärnan och stearinljus.

Så får det vara dags att avsluta med en fantastiskt rolig video som spreds i förra veckan. Amerikanska unga män testar europeiska badbyxor.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=NbKCT0EdmQY&w=560&h=315]

december 1, 2014 / 6 kommentarer

Hela hemmet består av "calls to action" #blogg24

Hemmavid

Om någon inte har förstått det hittills så jobbar jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.

Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.

Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.

Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!

november 6, 2014 / 1 kommentar

Nu bråkar de igen!

Men knivar använder de inte!

Issadissa och ”den andra” har råkat i luven på varandra igen. De går och morrar och sticker varandra med trista repliker. Vad handlar det om?

Jo. Om bloggen.

Issadissa tycker att den allmänna röran är alldeles underbar, den speglar ju alldeles perfekt tillståndet i hennes huvud (och, måste hon erkänna, garderoberna och förrådet).

”Den andra” tror att vi skulle få mycket mer trafik om vi var smarta och delade upp bloggen i fem-sex stycken:

1. En bokblogg

2. En proffsblogg om sociala medier, marknadsföring, reklam och bildkommunikation

3. En självhjälpsblogg och ”jag-är-trött-lyssna-på-min-historia”-blogg om utmattning och stress

4. En väldigt anonym och elak samtidsspaningsblogg

5. En geekig, nördig, fangirlig populärkulturblogg

6. Och så en för resterna – de allra bästa recepten! En dosis träning för halvgamla tanter. En pyts med tvillinglös tvilling.

Vad säger du, kära läsare. Är det dags att förändra konceptet? Har Issadissa levt för länge? Ska hennes ostädade huvud och förråd splittras och ordnas?

november 5, 2014 / 3 kommentarer

Bygg varumärket på Instagram. Grunden. Instagramskolan, lektion 1.

Tänk vida, stora tankar – på vilken arena finns ditt varumärke? I vilken sfär befinner sig varumärket? Hur ser publiken ut? Vad gillar publiken för andra varumärken? Vilka ”kompisar” har ditt varumärke?
Här är det viktigt att inte bara se till det som du ser om ”din” bransch.
Är det ett klädmärke du ska marknadsföra finns det säkert ett bilmärke som passar bättre till dina kläder än andra.
Rita upp ”världen” omkring ditt varumärke.
Ta/lägg upp bilder. Intressanta, roliga, snygga, söta, lekfulla, spännande bilder. Autentiska bilder. Bygg upp ett intressant innehåll. Behöver inte vara strikt beskrivande eller helt solklart länkat till ditt varumärke och/eller produkter/tjänster.
Hashtagga bilderna ordentligt. Kolla ”varumärkeskompisarna” och dina konkurrenter – vad använder de för hashtaggar? Din målgrupp – vad använder de för hashtaggar?’
Börja trycka på gilla-knappen. Lägg ner många, många timmar på det. Gilla alla möjliga sorters bilder. Inte bara sådana som du tycker har med ditt varumärke att göra.
Tänk efter om du på något vis kan länka varumärket till hundar, katter eller bebisar. Om inte annat – skaffa en hund, katt (bebis?) till kontoret och börja ta bilder på den.
Vad har du för berättelse? Kan du låta dina kunder/fans följa med på en resa? (Öppna ny butik/kontor, skapa en ny produkt/produktlinje, bestiga ett berg, vara gravid, bygga om ett kök…..)

Hur funkar det här då?

Lägg tid och energi på att fundera kring och känna in ditt varumärke.
Du måste ha ett trovärdigt innehåll som känns äkta och intressant. Det måste du ha redan när du sätter igång och leta fans.
När du börjar ”gilla” kör du igång människors känsla av att de bör ge tillbaka (Cialdinis första princip – reciprocitet). De kommer att kolla in ditt konto. Hittar de tillräckligt intressant material kanske de börjar följa ditt varumärke.

Glöm inte – att kommunicera genom bilder kräver hjärta och tillgång till egna känslor. Att kommunicera med bilder är en konst. Det intressanta här är att de flesta klarar det alldeles galant när de är sina privata jag men tappar helt den kunskapen när de jobbar. Så tänk efter hur du skulle göra om du var dig själv!

I nästa avsnitt ska jag dela med mig av åtminstone ett strålande exempel!

november 3, 2014 / 5 kommentarer

Hur du lyckas på Instagram och litet annat #bloggswe

En av mina Insta-bilder som fick en del likes.

Samma dimmiga kaj någon dag senare.

Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:

1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden

2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.

3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!

4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.

5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.

oktober 29, 2014 / 2 kommentarer

Kan lyckan bo i ett hus?

Hur kan det komma sig att lukterna stannar kvar i ett hus? Femton år efter att jag lämnat huset kommer jag tillbaka och lukterna för med sig minnen som jag inte visste jag hade. I femton år har andra människor bott och levt i huset. De har byggt om en del, de har bytt fönster, de har målat en del, de har diskat, tvättat och rengjort, de har bränt rökelse och eldat brasor. De har sovit och lagat mat och hängt sina kläder i garderoberna.

Ändå. Under diskbänken luktar det som förut. I städskåpet är lukten densamma. När jag låser upp huset och öppnar dörren välkomnas jag av huset med samma doft som då. Jag går in i verkstaden där duschen finns och förs tillbaka till augustimorgnarna 1996. Jag brukade gå upp tidigt för att dricka en kopp te och ta en dusch innan vi åkte in till sta’n för att jobba. Det var vackra morgnar, med sol och P1 i bilradion.

Jag har ju länge misstänkt att det här huset har en själ, att huset ÄR. Vi som har bott, har hyrt, har ägt, har egentligen bara fått tillåtelse av henne, Huset. Det är hon som bestämmer. Och lukterna är hennes. De har ingenting med den tillfälliga ägaren, hyresgästen att göra.

Vi som har fått hennes tillåtelse att vara där glömmer henne inte. Första dagen som hyresgäst i somras kom Pojken och sa att vi hade besök. Det var en man med son. De var på besök på skärgårdsön för att där skulle ett stort bröllop gå av stapeln och mannen och sonen skulle närvara. Men innan det var dags för balunsen behövde mannen ta sig till norra delen av ön och Huset. Han hade vuxit upp där. Han behövde visa Huset för sin son. Han kände igen henne. Även om olika ägare har målat litet, bytt ut något här och något där, så ser hon ut som hon alltid gjort. Och mannen med sonen gick därifrån glad, han hade fått träffa henne igen och han hade känt igen henne.

“Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendencies which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.” Alain de Botton, The Architecture of Happiness

oktober 28, 2014 / Inga kommentarer

"Steglitsan" och "Twin Peaks" – guider till det undermedvetna

För 25 år sedan gick ”Twin Peaks” på TV. Jag såg varje avsnitt. På natten som sedan följde fortsatte historien i mina drömmar. Fast då var ju jag med och de människor som var betydelsefulla, oavsett jag om jag i vaket tillstånd tillskrev de den betydelsen eller inte. När jag la mig till rätta i sängen visste jag att nu var jag på väg. In i en förtrollad värld, in i en värld där jag skulle bli varse sådant jag i vaket tillstånd inte förstått och vetat. Eller bara in i en hisnande berättelse.

Nu, när jag intensivt läst ”Steglitsan” av Donna Tarrt så händer samma sak igen. Det undermedvetna triggas och drömmarna spinner loss. Att jag har varit på en mycket lugn plats och i ensamhet bidrar väl till att bilder och tankespår får helt fritt spelrum, verkligheten har inte varit så påtaglig. (Det är väl också därför man ska ut och resa ensam då och då, men det får jag skriva mer om en annan gång.)

Jag har skrivit mycket om att det är viktigt att läsa. Och, ja, läsandet i sig är viktigt. För att man ska kunna förstå andra människor, för att kunna se sig själv och inte bara säga ”det ÄR så här”, ”människor ÄR så här”, det handlar om att bygga tolerans och så vidare. MEN. Det finns vissa böcker, vissa bilder, vissa filmer, vissa konstverk, vissa TV-serier som gör mer än så. Som förser oss med symboler, myter och bilder, så att vi kommer neråt, bakom våra stela vardagstankar och förstår oss själva och andra på en nivå som är större och närmare sanningen.

Donna Tarrt får avsluta:

Fast var är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annan sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?

En stor sorg och något som jag bara börja förstå: vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att välja det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Och vad menade jag med att välja just det citatet? Ingen aning. Det var vackert. Det slog an en sträng just då, när jag satt i sängen efter att ha sovit 13 timmar med massor av äventyr. När jag satt där i tystnad, i ensamhet. Nära något.

oktober 27, 2014 / Inga kommentarer

Till minne, 24 år utan men 29 år med

oktober 26, 2014 / 2 kommentarer

Inte flickvänsmaterial #bloggswe

Under min ungdomstid hette flickvännerna Helene och hade blont hår. Vi som inte hette Helene och hade andra färger på håret var harmsna och ganska avundsjuka men ändå litet lättade. För ville vi egentligen vara flickvänsmaterial? Vad innebar det att vara flickvän – konformitet, icke-autonomi, kanske blommor, gåvor, smycken, frieri förstås på någonslags plussida men sedan anpassning. Eller?

Jag tänkte på det här när jag läste ”Alltings början” av Karolina Ramqvist, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och ”Den högsta kasten” av Carina Rydberg.

……och här började jag skriva en gång för tre månader sedan. Litet oärligt kanske, eftersom jag då inte hade läst klart ”Den högsta kasten”. Men nu när Roy Andersson har deklarerat i ”Skavlan” att han är Hugo Rask, Mannen i Lena Anderssons bok så känns det aktuellt igen att skriva om de här böckerna. Eller om temat.

Victor Schantz, Hugo Rask, Rolf Larsson. Alla verkliga män, men bara en som fått sitt riktiga namn i romanen. De ville ha dyrkan men de ville inte ha en ledsagare. I alla fall inte den ledsagaren som gav dem dyrkan. För de som dyrkade var inte flickvänsmaterial. I några av de här romanerna beskrivs de önskade flickvännerna: helst adliga, gärna förmögna, ”groomed”. Helgjutet flickvänsmaterial med guldkant, skulle jag vilja säga.

Jag har diskuterat böckerna. På någon kafferast, över en lunch, i en scoutstuga full med 12-åringar, på Facebook. En del säger:

– Jamen, det borde hon ju ha fattat. Att han inte ville ha henne. Hur tydlig måste han vara?

Och då förstår jag, om igen, att det finns många sorters människor. Och att idéerna om kärlek och familjebildning är spretiga fast vi försöker använda samma ord och begrepp och tänka att vi menar samma saker. Det finns ju vissa människor som verkar ha ritat upp livet innan de ens fyllt tonåring och sedan gäller det bara att hitta rätt person att utföra de olika stegen tillsammans med. (Se min checklista för att få koll på hur du ska gå tillväga om du undrar hur ett perfekt liv ska konstrueras.) I det sammanhanget verkar det alldeles ofattbart att Lena, Carina och Karolina fortsätter hoppas och går tillbaka trots att de aldrig får några blommor, någon middag eller förlovningsring. Men i sammanhanget där kärlek är en stark kraft mellan två personer oavsett kön, där nyfikenheten, viljan att komma nära och den svindlande känslan av alltings möjlighet i närheten av den älskade är något av det som definierar kärleken, då är Lenas, Carinas och Karolinas handlande helt förståeligt. Ja, tillochmed förnuftigt. För är det inte grabbhalvorna här, Roffe, Hugo och Victor som är ute och cyklar? Som tror att de ska ha flickvänner av flickvänstyp snarare än en kropps- och själsfrände.

Ibland på båten och tunnelbanan till och från den välmående villaförort där jag bor hör jag (företrädesvis) män berätta om sina liv som om de bockat av checklistan duktigt. Jag lyssnar och antecknar.

Ps. Nanna Johansson har krönikerat alldeles underbart om Roy Anderssons utspel. Läs och njut. Ds.

oktober 25, 2014 / Inga kommentarer

De tio böckerna. Del 2.

Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.

Övärlden–hexalogin av Ursula K. Leguin

Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:

The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”

För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.

Barbro Lindgrens Hemligt–trilogi

Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.

Några bubblare

Bläck–trilogin av Cornelia Funke

De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.

Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)

I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.

Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien

Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.