samverkanskonsumtion - Issadissas blogg

Det går trögt #blogg100 dag 90

Inte med bloggandet. När det gäller det så kom jag faktiskt igång igen. Och nu är det bara (nåja) roligt. Men det går trögt med två saker:

1. min sammanfattning och mina reflektioner kring ”Creative Man”, den enormt spännande rapporten från Institutet från Framtidsstudier i Danmark som handlar om samtiden och hur vi kan tolka den så att den blir mer förståelig. Särskilt för oss som jobbar med marknadsföring, konsumentbeteende, framtidsfrågor och påverkan. Men det finns mycket som sätter igång tankarna på mig som privatperson och konsument också.

2. samverkanskonsumtion. Varför går det så långsamt med tillväxten av gemensam konsumtion? Ett par högtryckstvättar per villagata eller en borrmaskin per trappuppgång räcker mer än väl, så varför ska alla ha sin egen? Alla dessa bilar som står i carportar och garage (och nu pratar vi inte finfinbilarna utan den där andrabilen, du vet) och som luftas någon gång i månaden, alla dessa borrmaskiner som används sammanlagt en halvtimme innan de skrotas. Varför inte hyra grannens bil istället? Eller gå in i verktygspool?

För ett år sedan var jag på Kistamässan och lyssnade på en del föredrag. Ett hölls inför de besökare som var intresserade av butiksinredning och -exponering. Det var en kvinna från analysföretaget United Minds som pratade om framtiden och om trender. I hennes värld var detta med samverkanskonsumtion nästan överspelat – det hade det pratats om i framtidsbranschen så länge att hon nästan verkade känna sig skamsen över att behöva tjata om det en gång till.

Jag blir litet beklämd över att det går långsamt. Men så ser jag alla dessa gemensamma bokhyllor. Flera stycken på min arbetsplats och så, naturligtvis, den som finns i min trappuppgång. Det är början. Det är bara början.

Ska jag verkligen fortsätta? #blogg100 dag 62

Det blir en lista till idag eftersom jag är så trött, så trött.

Vad jag är jag glad för idag: samma saker som igår plus några till:

1. Doktorn som jag går till. Hon sa: ”Nej. Om man går och lägger sig och sover två timmar när man kommer hem från jobbet, då klarar man inte att jobba.” Vi hade en principdiskussion, så hennes uttalande gäller inte mig. Inte de flesta dagar i alla fall. Men hon uttryckte det väldigt väl, det som jag haft på känn. Det här med att vara frisk inte bara har med möjligheten att utföra ett förvärvsarbete. Som jag ju har resonerat om förut.

2. Kaffe.

3. Våren.

Vi slutar där, så får jag återkomma imorgon. (Som en mig närstående trodde var Internationella Bakfylledagen. Det är för att hon är uppvuxen i en mycket borgerlig villaförort där man inte pratar politik.)

Rädd att flyga #blogg100 dag 47

Jag flög hem från Paris i söndags. Under vissa perioder av mitt liv har jag verkligen hatat att flyga. Så jag har undvikit att göra det. Det är ju ingenting som handikappar en människa, att undvika flygresor, alltså. Även om det känns så i den ängsliga medelklassen. Man bör resa så långt bort att man måste flyga. Så enkelt är det. För att behålla sin position.

Nåja. Nu reste jag. Flög. Och kände av min gamla flygoro. Eftersom jag åkte reguljärt kunde jag inte bara beställa in ”Stora semestermenyn” som jag har förstått att Fritidsresor har på sina flygningar: en rejäl aperitif av den spritstinna sorten, öl-eller-vin och så en ordentlig avec på det. Litet mat är visst också inkluderat. Jag tog det litet försiktigare och begravde mig i ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist.

De dryga två timmarna i kabinen bekom mig inte. Jag var i Sverige, med Theres och Teresa. I utanförskap och gemenskap. John Ajvide Lindqvist är en makalös gestaltare av barn och tonåringar i känslomässigt utanförskap. Jag tycker att det är ett genidrag att lägga till den orealistiska, magiska dimensionen. För den som är fast i känslan av cementerat utanförskap finns bara ritualerna, magin, det rättmätiga våldet som tänkta utvägar. Eller den gudomliga interventionen.

Nu är det dymmelonsdag och jag känner en konstig förkylning vandra runt i utkanterna. Som ett rovdjur som väntar på en svaghetstecken. Bäst att lägga sig och vila, alltså. Jag har skrivit om känslan av utanförskap förut men inte något just om flygrädsla.

Det här med Finland – nära och långt borta

Jag har varit i Monika Fagerholm-land. Typ. I finska skärgården utanför Helsingfors. Nu tror jag att hennes böcker utspelar sig på västra sidan av Helsingfors-skärgården och jag var på östra. Men jag föreställer mig att omgivningarna påminner om varandra.

För. Hela upplägget var ju påtagligt likt Sverige. Björkar, granar, tallar, lingonris, blåbärsris och vattenspeglar. Blå himmel, färgstarka septemberlöv och vita moln. Grusvägar som vindlar in i skogen. Som ”hemma”, var nu det är.

Men. Så skulle vi handla mat. Och då insåg jag att vi lika gärna hade kunnat vara i Istanbul eller Ulan Bator. Jag fattade ingenting. Varumärkena var helt okända och språket gav inte en enda ledtråd. I de flesta europeiska länder har jag ledsyn, jag kan gissa mig till innehåll genom litet kunskaper i spanska, franska, tyska och engelska. Men finska – inga ledtrådar! Jag fick gå på utseende. Vilket också visade sig svårt eftersom varumärkena var helt nya. Och förpackningsdesignestetiken kändes annorlunda.

Vilken tur att jag tillslut hamnade framför godishyllan. Fazer, Haribo och Malaco. Tutti Frutti, Gott & Blandat, Piratos. Hemma!

Jag återkommer till Finland eftersom jag sedan läste en roman av Kjell Westö som heter ”Lang”. Den fanns i bostadsrättsföreningens gemensamma bibliotek och verkade som menad för mig när jag kom från Finlandsfärjan med en kasse full med godis, en Mumin-mugg och en Marimekko-mugg.

Varför läser jag det jag läser?

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”). Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

Tillbaka

Dags att börja blogga igen. Med lagom höga ambitioner. Jag har tryckt litet väl hårt på gasen under våren, så pass att jag har fått koncentrationssvårigheter och glömmer bort saker. Kan ju också ha att göra med att jag säger ”javisst, det fixar jag” till allt som jag beds om och förringar alla insatser till att bara vara ”en liten grej”. Men när alla ”små grejer” äter upp all arbetstid och fritid och jag dessutom glömmer att det tar tid att ställa om från en uppgift till en annan, då är farten för hög och den stenhårda väggen nära.

Det susar vackert i träden utanför balkongen, ett flygplan och något elektriskt verktyg hör av sig på tillräckligt långt avstånd. Det är i efterdyningen av årets mest hajpade helg. Nu kan vi alla äntligen slappna av. Själv tänkte jag förgylla dagen med att gå till förpackningsinsamlingen och Emmaus-containern. Jag har sagt ”javisst, det hänger jag på” (såklart!) till utmaningen #crop100 som innebär att man under ett år ska göra sig av med 100 saker. Syftet är att rensa ut och (allramest) tänka över sin egen konsumtion. Hittills har jag bidragit med 5 böcker till vårt flerfamiljshus gemensamma bibliotek som står bredvid tvättstugan samt tre kassar med barnkläder och -skor till Emmaus.

Nu kommer jag till de svåra frågorna:

– ska jag räkna varje plagg i kassarna?

– räknas ett par skor som två (skor) eller som ett (som i par skor)?

– borde det inte räknas när man går till förpackningsinsamlingen också?

– fast då kanske det ligger snubblande nära att tänka att man gör en insats när man slänger soporna också?

crop100 — Denna ensemble har slitits av två barn hittills, nu är det dags för ett tredje

Nu går jag iväg till Emmaus-containern och hoppas att den inte är full. Skulle inte tro det, folk har haft annat att tänka på den senaste veckan (köpa jordgubbar, lägga in sill, gå på Systemet, binda kransar, lägga upp bilder på Instagram och Facebook på jordgubbstårtor och midsommarstänger, stressa, längta och längta bort). Mitt bidrag idag är vinterkläder för barn, något slitna men av god kvalitet så det finns åtminstone ett par säsonger kvar i dem. Jacka och byxa – ska jag räkna det som två eller som en? Eller, ve och fasa, om jag lägger dem i en kasse med resten av kläderna, kan jag då bara tillgodoräkna mig EN ynkapynka poäng i crop100-räkningen?

Who wants yesterday's paper? #blogg100

Dag 66

”….nobody in the world”
Rolling Stones, 60-tal

Dagens tidning förvandlas till barlast när klockan passerar midnatt. Medan serietidningar har ett bestående underhållningsvärde. Absolut. Att komma hem med en tung kasse serietidningar som kostar en bråkdel av vad de kostade som nya men har helt intakt underhållningsvärde, det är lycka. För mig, för barnen.

Vi har tidningarna ett tag. Och så kan vi ge dem vidare.

Innehållet i kassen från Comics Heaven?

18 Knasen

6 Nemi

2 Marvel

8 Herman Hedning

Bilen behöver inte stå parkerad #blogg100

Dag 30

Jag hade inte mer än andats frågan om varför bilar mest står stilla så tipsade min kollega mig om Flexidrive. En webbtjänst där bilägare som vill tjäna miljön och litet pengar möter folk som behöver hyra bil. Just nu fanns det bara två bilar att hyra i min lilla småstad, jag hoppas att jag kan vara med och påverka så att det blir fler.

Tänk att nätet har möjliggjort en återgång till den perfekta marknaden, där samspelet mellan många små aktörer skapar det ”sanna” priset på en vara eller tjänst. Där ingen stor aktör kan utnyttja sitt informationsövertag eller sin makt för att påverka priset. Där det ”sanna” priset är en återspegling av tillgång och efterfrågan. De mest inbitna mikroekonomerna borde vara saliga av hänförelse över denna nya värld. Jag är litet mer försiktigt glad, jag tillhörde aldrig de mest exalterade mikroekonomerna under min ”karriär” som nationalekonom. Vad jag mest gläder mig åt är att vi kan spara resurser och att vi kan DELA på det som finns.

Borrmaskinens 13 minuter i strålkastarskenet #blogg100

Dag 29

I föredraget från TED som handlade om ”collaborative consumption” jag publicerade här på bloggen för några dagar sedan talade Rachel Botsman om borrmaskiner. Hon sa att medel-borrmaskinen körs 12-13 minuter under hela sin livslängd. Och ändå är det bara hålet i väggen vi är ute efter, som hon så klokt sa. Borrmaskinen i sig är ju inte intressant.

Varför ska varje hushåll ha en egen borrmaskin? Hur stor är risken att den behövs samtidigt när den ändå bara ska bevisa sitt värde 13 minuter i sitt liv? Varför har vi inte verktygsbibliotek? Eller bokningsbara verkstäder bredvid tvättstugorna i våra bostadsområden?

Varför står de flesta bilar parkerade större delen av sin livstid?