sociala medier - Issadissas blogg

Dags för de tio böckerna. Del 1.

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet”

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita”

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

Klipp som förgyllde dagen som jag vill dela vidare

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått (?)

Och nästa:

Ojoj. Den kostade nog en del. Fast å andra sidan – vad bra det blev!

Men absolut bäst är ju det här. För det är på riktigt. (Tyvärr lyckas jag inte bädda in klippet.)

https://www.facebook.com/video.php?v=10152336966932136&set=vb.655872135&type=2&theater

Bilder – ideal eller sanning?

I de flesta artiklar, bloggar och föredrag som handlar om bildkommunikation pratas det väldigt mycket om att vara autentisk. Och mängden blogginlägg som hånfullt förklenar de mest typiska bildbyråbilderna visar också på samma längtan efter någonslags sanning (Nanna Johanssons inlägg om kvinnor som kastar löv är en höjdare i genren). Men hur ser det egentligen ut när man tittar på bildflödet som kommer upp när man skriver ”morgon” i sökrutan på en bildbyrå (i det här fallet Johnér)?

Jo. Såhär. Och då har jag valt det svenska materialet. Det som vi ser i bättre reklam och på webbplatser med viss medvetenhet.

morgonbb — Morning has broken, like the first moooooorning………….

De är så snygga på morgnarna, de där människorna på bildbyråbilderna. Rena, fräscha och utan grus i ögonvrårna. Inget kaffedreggel på muggkanten, inte. Barnen ler i sin rosighet. När de inte hoppar glatt i sängen. Ljuset fallet vackert in genom fönstret. Apelsinjuicen är solgul. Vi skrattar. Och älskar varandra.

Vad händer när jag skriver in hashtaggen #morgon på Instagram? Vad vill vi dela med oss av? Jag är väl medveten om att det fortfarande är en friserad bild av verkligheten vi oftast visar upp i sociala medier. Men jag blev glad. Lycklig. Jag kände känslor. Riktiga känslor. Blandade känslor.

Det är inte så att livet inte är mysigt på morgnarna runt om i Sverige. Men det är avsevärt mer diversifierat än det ser ut i bildbyråvärlden. I vissa delar är det mörkt, i andra delar har solen gått upp. Det som är morgon för mig är förmiddag för någon annan. Någon ligger i sängen och gosar med ett barn, en annan har redan varit på sin första fotbollsträning, kaffet kan njutas framför TV:n eller fönstret.

Vad kan vi lära oss av det här, vi som jobbar med kommunikation. Kanske att vi är förbiseglade av icke-proffsen. De har för längesedan sett igenom fluffigheten och ytan i reklamens bilder. Icke-proffsen (målgruppen?!?) avkodar reklamens bilder som konstgjorda (och därför icke trovärdiga?) och berörs inte så värst. Varken av bilderna eller av budskapet.

Icke-proffsen lajkar och delar det roliga, det gulliga, det riktiga, det som tar tag. De lajkar och delar bildbyråernas bilder först när de tömts på allt innehåll och blivit direkt parodiska. Då har de tillslut fått ett värde. Eller?

Issadissa, ”den andra” och hemmatrivseln #bloggswe

”Meh!” säger ”den andra” till Issadissa. ”Nu får du väl ändå ta och skärpa dig! Såhär kan det inte se ut.”

”Menvadårå” svarar Issadissa litet grötigt eftersom hon ligger på soffan och just ska titta på ännu ett avsnitt av ”The Fall”. ”De där tidningarna innehåller ju massor med intressant inspiration till blogginlägg!”

”Jamen, klipp ut, sortera och lägg i en mapp DÅ!!” säger ”den andra” och suckar väldigt demonstrativt. ”Eller skriv de där blogginläggen!!”

”Tagga ner! Du är ju bara sååååå analretinent!” Issadissa sörplar starkt engelskt te med mjölk och längtar efter godis. ”Men du, det här är verkligen intressant: vad tror du att de vill säga med Gillian Anderssons roll egentligen? Hon är ju makalöst vacker men helt oberörbar, känslomässigt. Hon har tunna skjortor som är ordentligt uppknäppta, vad betyder det?”

”Jag orkar inte tänka. Jag måste laga mat och betala räkningar.”

OK. Issadissa och ”den andra” bara fortsätter och fortsätter. Jag tror att när de väl håller sams och tar sig ut i världen sida vid sida så kommer de att kunna uträtta storverk, men just nu är de småsinta och irriterade och låter den mesta energin gå åt till att smågräla om futiliteter.
Vad handlar då tidningsklippen om, som bara måste bli omskrivna av just mig?

1. Proteinhajpen eller varför alla äter kvarg.

2. Innehållslöshetens tyranni med nedslag i Filippa Reinfeldts lista över tips till det fagra sommar-Stockholm.

Så har jag annat jag bara måste skriva om och litet lösa trådar jag ännu inte knutit ihop.

3. Vägen till fulländning när det gäller köttbullar

4. ”Den högsta kasten” och flickvänsmaterial

5. Mer om Yoga Nidra och mindfulness

6. Hur Issadissa och ”den andra” på olika håll drev på mot stresskollapsen

"Den andra" och Issadissa drog till Göteborg #bloggswe

starstruck — Samtalsledaren (namnet flög bort, men han var bra!), Maria Sveland och Mats Strandberg

Jag skulle till Göteborg i ett familjeärende. Eftersom jag lever finansiellt ganska strikt just nu flög jag, för det var billigare än att åka tåg (helt horribelt att det kan vara så!) och så bodde jag hemma hos Malin i Majorna vars sovrum jag kunde hyra via Airb’n’b. Samma helg var det Bokmässan i Göteborg.

Issadissa hade räknat fel på timmarna på resdagen, så helt plötsligt insåg hon att hon hade ENORMT bråttom. Som tur var hade hon packat kvällen före så det var bara att springa till busshållplatsen och hoppas att det skulle komma en buss som skulle hinna med en tunnelbana som skulle ansluta till en flygbuss som skulle avgå hyfsat snart. ”Den andra” var helt oförmögen att lugna ner sig och satt som på nålar hela resan ut till Arlanda. Det var helt kört för henne, läsa var inte att tänka på, tankarna svischade förbi i turbofart och alla musklerna var i ”red alert”-läge. När kön till säkerhetskontrollen visade sig vara kort och snabb då kunde ”den andra” äntligen pusta ut.

Fredagen (resdagen) gick åt till familjeangelägenheten. Lördagen var tänkt att bli en bokmässedag. Issadissa var på väg till Bokmässan hela dagen, hon skulle haft väldigt roligt där, försökt hitta vinslattar och gratisgodis och sneglat efter idoler och pussat Grevinnan med syster och vänner på kinderna. Hon skulle ha pratat och pratat när hon träffade alla hon kände, halvkände och var bekant med. Men ”den andra” var riktigt motvalls, gjorde benen långsamma och tankarna inåtvända. Så det blev gatuloppis på Haga Nygata, besök på Kawaii Design på uppdrag av Aktivisten, stor förälskelse i butiken Karltex (inser att jag MÅSTE ha en Maria Westerlind-klänning), besök på Göteborgs Konstmuseum (Vivian Maier och skräckromantik – återkommer till båda) och smörrebröd på Helenes Smörrebröd. Det kan låta som Issadissa drog och slet och sprang runt men det var faktiskt ”den andra” som bestämde takten och den var långsam. Insvept i en pläd, lugnt andandes och på väg att äta upp det sista av smörrebrödet med pastej, inlagd gurka, bacon och stekta champinjoner fick Issadissa och ”den andra” syn på Maria Sveland som kom älgande i Dr Martens. Issadissa blev starstruck, ville ringa någon, twittra något, Facebooka eller bara störta fram. Men ”den andra” satt lugn och vuxen kvar i stolen.

Lätt kylslagen, rejält kaffetörstig och på det hela taget svårt kissnödig började ”den andra” gå tillbaka in mot sta’n. Issadissa hade givit upp – det skulle inte bli någon bokmässa den här gången heller. Stadsbiblan dök upp till höger, väldigt inbjudande. Både Issadissa och ”den andra” glömde allt vad trängande behov och koffeinbrist hette när det uppenbarade sig att det var två minuter kvar till att Maria Sveland (!) och Mats Strandberg (!) skulle vara med i ett samtal om Stephen King. !!! Både Issadissa och ”den andra” sjönk ner, helt förförda. Vilket samtal! Vilken illuster publik! Å, det var VI. Issadissa, ”den andra”, Maria Sveland, Mats Strandberg, Isobel Hadley-Kamptz, moderatorn, presentatören, några grön- och blåhåriga, tatuerade och piercade – alla vi som förstår att populärkulturen är vägen till att förstå vår samtid. Sådant som de flesta andra inte förstår. Issadissas hjärta dundrade. Hon var bländad, starstruck, tillintetgjord.

Sedan var energin slut och dagen fullbordad. Toalettbesök och koffeinintag på biblan. I och för sig var Camilla Läckberg i kafeterian med sin kampsportande muskelpojke samt PR-entourage. Hon blev fotograferad av en asiatisk fotograf. Issadissa och ”den andra” tittade bara, drack upp och tog sig hem till sovrummet hos Malin.

Det var den bokmässan det! Alla nöjda. Inget stresspåslag. Inspirationen total. God mat, gott fika. Stark känsla av inkludering, både för Issadissa och ”den andra”.

Ps. Visste ni att Maria Sveland är uppvuxen i Örebro? Precis som Issadissa och ”den andra”. Ds

Heminredning, "vitt och fräscht" och "Orka torka"

Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.

Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:

alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
tidningarna till tidningsinsamlingen
pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)

Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.

Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:

Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.

Veckans vinnare i kriget om mest länkat och lajkat!

Jag gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig. Heller inte på att det jag skriver om är statistiskt säkerställt. Jag utgår helt oförblommerat från det som händer i mitt Facebook-flöde. Och drar stora växlar på det. Utan att skämmas.

Så (trumvirvel) – veckans vinnare i Issadissas kringskurna sociala medier-värld är (trumvirvel samt trumpetstötar) – EMMA WATSON!!! Allas vår Hermione som talar om feminism och jämställdhet i Förenta Nationerna. Inte ett öga torrt, inte ett hjärta oberört.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Q0Dg226G2Z8&w=420&h=315]

Hatarna kunde ju inte bara låta henne vara, så de satte igång. Varför? Vad går de igång på? Varför kan vi inte bara enas om att vissa saker är bra, vissa människor är goda?

Vilket för mig ganska sömlöst över till andra plats där en som utsatts för mobbning och kommit vidare ger en korkad, inbilsk och glömsk mobbare svar på tal – Karin Adelsköld. Läs mer om det.

Skärmdump från Karin Adelskölds Facebook-sida.

Så till de mera stillsamma länkningarna. De där som folk gör men inte ordar så mycket om. Men som ändå dyker upp, plopp här, plopp där, så att det inte går att bortse ifrån att här, här, här är det något som berör många. Den ena handlar om ballongsamhället och den andra om de rädda organisationerna. Väldigt tänkvärda inlägg kring samhället, oviljan att ta ansvar och den allmänna titelsjukan i medelklassen. Bland annat. Som uppenbart har skapat igenkänning hos många. Det intressanta är att de båda debattartiklarna är skrivna av en och samma person, Mats Alvesson. Han forskar kring området ”funktionell dumhet” och kom förra året ut med en bok med titeln ”The Triumph of Emptiness”. Och tomhet, kära läsare, har jag tänkt mycket på. Så det återkommer jag till.

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #bloggswe

blandat20102011 105 — Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

Vägrar att gå upp ur sängen #bloggswe

huset — Kommentarer överflödiga. Skämmer bara. Ja, ni ser!

Det är så perfekt under täcket. Lagom varmt för både fötter och mage. Huvudet har behagligt svalt omkring sig. Klockan är nästan ett på dagen och det är lördag. Solen skiner.

Det är en dag som gjord för svampplockning, sista-doppet-för-året, dammsugning, vedhuggning, litet yoga i solskenet.

Men – nej, tack. Det går inte. Eller – jo, det skulle nog gå men jag vet att på lång sikt så mår jag allra bäst av att fortsätta ligga eller sitta i sängen. Läsa en krönika till i Caitlin Morans ”morantologi” och skratta, ha kontakt med omvärlden via Facebook och Instagram, låta tankarna flyta runt – jag har en massa spännande input som vill vridas och vändas på samt titta ut på den vidunderliga naturen jag har utanför sovrumsfönstren.

Så, även om jag ofta tänker på Ingmar Bergmans ord; ”Demonerna tycker inte om frisk luft. De vill hellre att man ligger kvar i sängen med kalla fötter.”, så vet jag med bestämdhet att demonerna just idag bor långt, långt härifrån och att mina fötter inte är det minsta kalla. Och svischandet i huvudet och brännkänslan innanför pannhuden är tydliga tecken på att jag inte är frisk ännu och att jag kanske måste justera en del saker. DET kan jag också tänka på. Medan jag ligger här, perfekt tempererad med den vidunderliga utsikten ett ögonkast bort.

Jag länkar till en debattartikel i Aftonbladet som handlar om den Kafka-artade tillvaro en svårt sjuk men samtidigt arbetande människa kan hamna i på grund av socialförsäkringssystemet som det ser ut just nu. Skäms politiker och tjänstemän som skapat detta märkliga system, som fortsätter reproducera det och som dessutom försvarar det, både i tal och handling. Vem köpte upp allt civilkurage?

(Jag vet att jag är sanslöst priviligierad som har den här utsikten till mitt förfogande just nu. Jag är djupt tacksam för att jag fått möjligheten att få komma tillbaka till detta hus, till denna plats. Även här spelade Internet och sociala medier sin roll. Halleluja Internet!)

Är doktorn den utmattades värsta fiende?

Det känns som om var och en av oss som hamnat i utmattningen gör sitt eget forskningsarbete. Och det är nog så att var och en av oss har vår egen historia, vårt eget bagage, våra egna omständigheter, våra egna kroppar, våra egna själar, våra egna personligheter.

MEN. Det finns mycket som överlappar och sammanfaller. Så pass mycket att vi borde kunna få mycket bättre hjälp. Jag pratar i egen sak, i alla mina systrars och bröders sak men framförallt pratar jag faktiskt i samhällsekonomiska termer. Det är alldeles tokigt att vi behandlas så nyckfullt och osystematiskt. Piller skrivs ut. O, vad det skrivs ut piller. SSRI-preparat åt höger och vänster, insomningstabletter och sömntabletter och avslappningstabletter och ångestdämpande tabletter. Av ofta jäktade och ointresserade doktorer. Men ett vanligt, enkelt blad med de bästa råden det har ingen lyckats få fram ännu. Kring det som de flesta av oss försöker förstå. Som:

Vila och återhämtning.
Fysisk träning.
Mat.
Kosttillskott och annat – hur har vår livsstil och vårt sätt att köra över oss själva påverkat balansen i kroppen; hormoner, vitaminer, mineraler?
Hur bearbetar vi det faktum att vi inte kan gå tillbaka till det som var eftersom det var det som gjorde oss sjuka?
Avslappning och kroppskännedom.
Hitta andra i samma situation för att hitta strategier ur utmattningen.

Jag är hemskt ofärdig i de här tankarna, men jag får intrycket av att många som är satta att hjälpa oss inte kan, inte vågar och tyvärr, ibland inte vill. Kanske för att utmattning är en livsstilssjukdom som inte kan avhjälpas med en cocktail av mediciner eller av en operation eller av 10 gånger hos en KBT-terapeut. Många, särskilt läkare känner sig nog maktlösa och som deras kunskap inte räcker till. Och, det ingår ju inte riktigt i den allsmäktiga doktorsrollen att inte veta, att inte ha svar.