Kategori: sociala medier

Halleluja Facebook!

Karl Johan
Bilden på svampen jag lade ut på Facebook

Ens närvaro i sociala medier blir väl egentligen inte bättre än det nätverk man befinner sig i. Men då måste jag ju säga att jag har ett nätverk som i sin helhet både är mångfacetterat, generöst och definitivt kunnigt inom olika genrer.

I den sommarstuga som jag hyr finns det ingen toa inomhus. Det dass som finns ska man helst bara använda till nummer två annars svämmar det över. Därför bör man kissa i en buske eller liknande. (Nu är det slut på de jobbiga detaljerna!)

När jag då satt där för att lätta mig hade jag ju ett litet annat perspektiv än annars, det vill säga mer i markplan. Och då såg jag en svamp. En stilig, stor svamp. Brun, välvd hatt. Mitt bland de bruna fjolårslöven från eken. Jag plockade svampen. Pojken lät meddela att den där svampen skulle ut ur huset snarast möjligt, den var med största säkerhet livsfarligt giftig. Aktivisten förhöll sig en smula mer neutral. Här måste tilläggas att min svampkännedom dras med svåra, verkligen svåra brister.

Jag tog en bild på svampen med mobilen och la ut bilden på Facebook med frågan om det här möjligen kunde vara en ätlig svamp.

Det tog inte mer än några minuter så hade tre stycken svarat och gratulerat mig till att ha hittat en Karl Johan. Dessutom hade jag fått råd om hur jag skulle tillreda den. Samt en frivillig middagsgäst. Några timmar senare hade jag också fått två långa utförliga svar som handlade om hur jag skulle kunna skilja på Karl Johan och andra soppar och att soppar i gemen är ofarliga.

Klart jag fortsatte plocka Karl Johan. Den sista skörden fick jag ge bort, då hade förkylningen och tröttheten slagit till.

Några dagar senare satt jag på klipporna och tittade på vattnet och himlen och lät tankarna fara. Då fick jag syn på en liten fågel som systematiskt tog sig fram i vattenbrynet utefter klipporna. Med den långa näbben då och då nere i grönslicket. Fågeln gav ett trevligt intryck där den kvickt och metodiskt sökte av strandlinjen. Jag kände att jag ville veta vad det här var för en liten gynnare, så jag la ut en fråga på Facebook. Den här gången hade jag ingen bild, jag kunde bara beskriva beteendet och var jag sett fågeln. En god Facebook-vän skickade frågan vidare till en fågelkännare i sitt nätverk och efter ett halvt dygn blev jag ganska säker på att det var en drillsnäppa jag bekantat mig med där på klipporna.

Två nya kompisar – Karl Johan och Drillsnäppan. Tack vare nätverket på Facebook.

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #bloggswe

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

Ett år efter kraschen #bloggswe

bliss
Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett, bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

Virala tanter och småbrudar

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=O4QzHeUE-CM&w=560&h=315]

 

Och så förra veckans virala succé. Som Veckorevyn omtalade som tampongreklam. Vad var poängen med den rubriksättningen?
 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs&w=560&h=315]
  
De här två klippen är mer politik än summan av alla delar av PR-jippot i Almedalen.

Långsam varumärkesdöd och engagerade medarbetare

Det började så här:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=9RC-QKpb8ac]

 

Och nu ser det ut så här:

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=3dPf2Q5rLCk]

 

Carin Fredlund har bloggat om det hela och om hur en stor marknads- och mediabudget kan användas till att döda ett varumärke. Hon skriver bland annat:

För detta är ren varumärkesmisshandel.

Grov misshandel. Kanske till och med vållande till varumärkes död.

Jag ska inte lägga lök på laxen utan låta det här sjunka in hos alla som är intresserade av marknadsföring och varumärken. Samtidigt vill jag skicka in ett glädjepiller som spridits i sociala medier senaste veckan och som visar på värdet av engagerade medarbetare och ”living the brand”. (Ha tålamod i 30 sekunder så kommer utdelningen sedan.)

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jvBr-qPAGwI&w=560&h=315]

 

Apropå vad jag läste i Göran Adléns sammanfattning av sin senaste trendspaning:

Och vi måste få folk att gilla sina jobb. För tänk på att allt kan kopieras utom den äkta passionen och då är det inte bra som en undersökning från gallup visar, att 70 procent hatar eller är oengagerade i sitt jobb.

Mer om midjemåtten, medievanor och samarbetskonsumtion #blogg100 dag 97

Just det. WordPress och SvT går inte ihop. Så jag kan inte bädda in Isabella Lövins tal. Synd. Jag får länka. Det talet där hon bland annat lyfter Maria Abrahamssons plumpa påhopp och gör det till en språngbräda för att prata om något mycket, mycket större. Som delades och delades igen på Facebook i förrgår. (Och jag skrev om det en dag tidigare men publicerade det efter midnatt….)

Så var det debatten om samarbetskonsumtionen som jag undrade varför den avstannat. Men så damp senaste numret av ”Hemma i HSB” ner på hallgolvet och den fokuserade helt på samarbetskonsumtion. Läs den här. Oksana Mont som är professor i hållbar konsumtion berättar:

En undersökning visar att amerikanska hem har varor för i genomsnitt 3000 dollar som aldrig ens används.

kinde

Apropå delningsekonomi – den här boken (”Någon sorts extas” av Johan Kinde) lånade jag från det gemensamma biblioteket på gymmet. Just det – gymmet. Jag började läsa omedelbart på tunnelbanan. Eftersom jag i princip kan varenda textrad från Lustans Lakejers två första skivor så kände jag direkt igen tonen och åkte direkt med in i det tidiga 80-talet. Men det här var en parentes.

Och så var det ju det här med medievanor. Att vi inte går med på tablåerna. Att det vanliga TV-tittandet börjar dala och streamingtjänsterna tar mark. Mycket mark. OK. Jag håller på att tillfriskna från utmattning. Jag måste vara vaksam på vad jag tar in i min känsliga hjärna just nu. Och då går vanlig TV fetbort. Zappande är inte att tänka på. MTG-kanalernas skrikprogram är borträknade sedan länge. TV4:s höjning av ljudvolymen när reklamen kommer på gör att jag nobbar den kanalen helt. Reklamen, vad tror ni jag gör med den? Kollar på Youtube, såklart. När jag fått höra eller läst om någon reklam som är värd att titta på. För att den är rolig, bra eller alldeles särskild sexistiskt eller på annat sätt usel. Men även om jag måste vara restriktiv med intryck så tror jag inte att jag är en ovanlig nutida mediekonsument.

Jag ”hetstittar” på Netflix och Svtplay. ”Doctor Who”, ”Sherlock Holmes”, ”Suits”, ”Breaking Bad”, ”House of Cards”, ”Derek” och så (såklart) ”Orange is the New Black”. Även om säsong 2 börjar sändas på fredag får jag vänta till måndag då Aktivisten kommer. Jag har lovat att vi ska titta tillsammans.

 

 

Midjemåtten #blogg100 dag 95

– 51 år gammal, EU-parlamentariker med över 130 000 personkryss och med ansvar för att driva en politik som ska forma en halv miljard människors framtid. Jag har ambitioner om att bekämpa klimatförändringar och forma en global havsförvaltning, EU:s handelspolitik så att vi inte suger ut den fattiga världen. Trots det slösar jag bort flera timmar av min högt betalda arbetsdag med att fundera på min egen och andras midjor.

Det här sa Isabella Lövin på Miljöpartiets kongress som en kommentar till Maria Abrahamssons märkliga påhopp på Isabella Lövin och Åsa Romson. Som alltså handlade om deras midjemått. Inte om politiken eller något annat. Midjemåtten.

Isabella Lövin fortsatte:

– All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen. Alla dessa bröstförstoringar, silikonläppar och bortopererade revben. Alla dessa bantningstips, botox-sprutor och marathonlopp. Vilken energi tar den inte fort ifrån oss kvinnor.

Jag blir först glad över att en påtagligt framgångsrik kvinna i samma ålder som jag sitter med samma destruktiva tankegångar som jag. Men sekunden efter är det stor sorg och fasa jag känner istället. Det är så idiotiskt och ledsamt och fasansfullt och alldeles horribelt att vi som kollektiv ska hålla på så här. Betrakta oss själva utifrån. Med en dömande blick. Betrakta andra med en dömande blick.

Som sagt – vad skulle inte all denna energi kunna användas till? Istället.

 

Återhämtning är en svår historia #blogg100 dag 94

kottlasjön

Nu har jag, två helger i rad VILAT. I veckorna har jag också VILAT. Jag har inte haft några evenemang på kvällarna, inga sociala åtaganden eller roligheter, jag har lagat mat (i bästa fall), ätit, bara tjatat litet på barnen när de varit hos mig, tvättat några tvättmaskiner, struntat högaktningsfullt i de oputsade fönstren, inte zappat bara koncentrerat tittat på filmer, bloggat, inte pratat i telefon, vilat, vilat. Jag har sovit 10 timmar per natt de dygn jag har kunnat. Jag har inte tränat mer än cykelpendlingen till jobbet några dagar per vecka. Jag har vilat, vilat. Och känt mig både som en bra människa (som äntligen fattar!) och som en dålig människa (för att jag inte hinner med människor omkring mig, mina åtaganden och att putsa fönster och hålla dammfritt).

Ändå vill jag ha och behöver mer återhämtning. Jag trodde nog någonstans att jag skulle komma tillbaka till ett liv som förut, fast jag så förnumstigt skrivit om omprövning och omvärdering. Jag trodde att jag skulle orka som förut. Men det är väl faktiskt så att har man under så många år struntat i att återhämta sig, så tar det nog många år att vila upp sig.

Så jag är tillbaka till samma frågor igen: vad betyder lagom? vad betyder frisk?

 

Per Gessle och de tappade trosorna #blogg100 dag 93

Det har väl varit de senaste veckornas mest omtalade klipp: SD-kvinnors reklamfilm och Heikki L:s musikvideo där Per Gessle sjunger. Vilka unkenheter!

Heikki L:s video har tagits bort från Youtube efter påtryckningar från Per Gessle och Sony. Så jag kan inte visa den. Men här är den i kort sammandrag och utan musik: ung kvinna ligger i sängen, ung kvinna får sms på väldigt synlig mobiltelefon, ung kvinna badar med synlig mobiltelefon, ung kvinna börjar välja underkläder, ung kvinna provar hela garderoben (fortfarande bara underkläder), ung kvinna åker bil, ung kvinna kommer till en strand där en äldre man jazzar runt, ung kvinna skrattar. Det intressanta är att produktionen är hyfsat påkostad men historien är riktigt, riktigt billig.

Anledningen till att videon inte finns tillgänglig på Youtube är att både Sony (mobilen som spelade en viktig roll var en Sony) och Per Gessle har tagit avstånd från videon och Per Gessle (tror jag det var) har begärt att videon inte ska vara tillgänglig.

Så var det ju SD-Kvinnors film inför EU-valet. I en artikel där de själva pratar om filmen tycker de att budskapet är klockrent, men jag lyckades inte fatta någonting. Jag såg bara bröst och solbränna och magrutor och arisk renhet och blont hår och gubbsjuka. Jag kan bara inte lägga upp filmen här, det kan jag ju inte. Läs artikeln i Dagens Media, där finns filmen.

Gubbsjuk unkenhet. Hur kan det finnas så mycket plats för den? Som tur är kommer jag att skriva om något mycket, mycket trevligare i övermorgon.

 

Verifierad av MonsterInsights