Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen - Issadissas blogg

Berättande i bild – kris eller utveckling #blogg100

newyorktimesinsta — Det var inte tidningens egna fotografer som bidrog till förstasidan, utan läsarbilder från Instagram

Spridda iakttagelser om det här med bilder och kommunikation:

Många unga tjejer har två Instagram-konton – ett snyggkonto (offentligt) och ett fulkonto (för kompiskretsen)
Ett par fotografutbildningar i Sverige får inte längre statsbidrag eftersom ”de utbildar till arbetslöshet”
Mer regel än undantag – interna presentationer som görs inom företag och organisationer innehåller ”gratis” bilder, ”hittade” på nätet
När den stora (?) snöstormen drog in över New York i januari valde den anrika tidningen The New York Times att illustrera snöovädret med hjälp av Instagrambilder som vanliga människor lagt upp
Kvalificerad gissning: bildbyråverksamhet är ingen strålande affär och bildbudgetar är inget som ökar år från år
MEN, vi producerar själva bilder i en mängd som är hisnande, bara på Instagram läggs det upp över 70 miljoner bilder dagligen. Dagligen.

Kort sagt. Det är krisläge för den traditionella bildbranschen men vi kommunicerar med mer bilder än vi någonsin har gjort tidigare. Bildkommunikationen har blivit extremt viktig i våra vardagsliv, men det är få förunnat att kunna leva på att skapa bilder och utveckla bildkommunikationen. Om det är bra eller dåligt, det kan nog ingen säga ännu. Klart är i alla fall att vi översköljs med mer autentiska bilder, även om det är plutmuns-selfies och skinny-arms-gruppbilder. Klart är också att utbudet av kommersiella bilder sett till antal har ökat via globaliseringen men möjligheten att hitta svenska, bra bilder som beskriver specifikt svenska förhållanden på ett berättande sätt har krympt till ett nästan ingenting.

Nu när vi lever mitt i den här stora omdaningen kommer vi att fortsätta se:

mycket sämre bildmaterial i våra barns läroböcker på grund av krympande bildbudgetar och allt sämre utbud av bra bilder
hemsidor, broschyrer, annonser som är in till förväxling lika eftersom samma bilder används om och om igen av olika avsändare

Men det här går ju inte. Det kan vi ju inte leva med. Så hur kommer vi att agera? Och framförallt, hur kommer våra barn reagera? Med ännu mer reklamaversion?

Att kriga mot adrenalinet #blogg100

Vi som varit där i utmattningen vet, eller bör veta att vi tidigare fört ett liv som inte var hållbart i längden. Vi måste lägga till, dra ifrån och skärskåda. Allt. Även det som är heligast för oss.

När jag kom upp från den totala utmattningen, då när jag bara låg i sängen, möjligen förflyttade mig till soffan för att där sköljas över av avsnitt efter avsnitt av ”Breaking Bad” och ”House of Cards”, så välkomnade jag adrenalinet. Å, vad det var härligt att känna ruschen igen, hjärtat som gick på högvarv, värmen i huden, idéerna som rasade genom hjärnan, känslan av att kunna gå och cykla hur långt som helst.

Men, har jag förstått, det är inte dit jag ska. Adrenalinet i sig är inget mål. Det känns häftigt just då. Men sedan kommer ju dippen, tröttheten, utmattningen som återvänder. Det är helt enkelt inte ett stabilt tillstånd. Ingenting att lita på.

För att komma ner i spänningsnivå i kroppen så har jag ju praktiserat Yoga Nidra väldigt mycket. Det är ett bra sätt att stänga ute intryck, gå in i kroppen och genom ”order” landa och slappna av. När jag lyckas slappna av ordentligt belönas jag dessutom med en honungssmakande, leende känsla i kroppen.

Men nu, när jag är mycket närmare en hållbar livsstil känns Zen-meditationen som jag lärde mig för ett drygt år sedan, så mycket bättre. Jag sätter mig på en kudde, stirrar in i väggen, ställer in 21 minuter på mobilens timer och börjar räkna mina andetag till tio. Så börjar jag om igen. De första tio minuterna tumlar idéerna och tankarna runt i huvudet, listorna fylls på och jag gör mentala noteringar om saker jag ska göra och anteckna. Sedan börjar jag långsamt bli vit i huvudet. Som om jag suddar.

Jag har märkt att om jag tänker på vissa bilder, vissa platser så är det mycket lättare att hitta ”vitheten” i huvudet. Jag fiskade fram en bild i minnesbanken från mitt bildbyråförflutna – en bild från Kyoto som Björn Keller fotograferat. En bild på en sten och runt stenen krattade vågor i det fina gruset. I tanken följer jag mönstret i gruset. Jag andas och räknar. Tanken spårar i gruset och följer stenen. Jag andas och räknar. Och vitheten, frånvaron av inspirerande, störande tankar, frånvaron av starka känslor närmar sig, infinner sig.

Och som sagt. Vissa dagar är det tråkigt som tusan att meditera. Vissa dagar landar jag inte alls. Men de dagarna blir färre och färre. För när det gäller meditation så ger övning färdighet.

* Det här är inte Björn Kellers bild. Den är hämtad från Pinterest och vem som har upphovsrätten till bilden är extremt oklart. Jag letade på Linkimages sajt, bildbyrån som säljer den tillfälliga användningsrätten till Kellers bilder, men hittade inte DEN bilden som jag har i huvudet.

Köttbullar, de bästa såklart #blogg100

Hemgjorda köttbullar är ju absolut bäst, eller hur? Man slipper den där gummiaktiga konsistensen och känslan av att de innehåller något lurt även om innehållsförteckningen ser OK ut. Och bäst av allt – man slipper fislukten som alltid kommer när man öppnar paketet. Jag antar att det är löken i bullarna som gör att det luktar pruttigt, men även om jag vet det så luktar det som om någon har mökat i köket. Och det är inte roligt. Punkt.

Bra kryddning och spritspåse. Det absolut viktigaste i det här receptet.

500 g köttfärs

1/2 – 1 hackad eller riven lök (om du hackar den kan du också fräsa den mjuk i smör – det blir gott!)

2 tsk salt

1/2 dl ströbröd

1 dl mjölk

1 ägg

1 msk nystött kryddpeppar (tar du malen kryddpeppar tror jag att du ska ta mindre) eller mindre mängd annan peppar, men då blir det inte den riktigt högtidliga smaken av helg som bara kryddpeppar ger.

Låt ströbrödet svälla i mjölken.

Blanda i ägget, salt och peppar.

Rör ner löken och köttfärsen. Blanda ordentligt. Det tar ett tag.

Lägg köttfärsen i ett tyll (spritspåse för oss vanliga människor). I och med att du trycker igenom köttfärsen genom påsens ganska lilla hål (du behöver inte använda något munstycke) så trycks smeten ihop på ett optimalt vis och du behöver bara forma bullarna litet lätt. Gör ganska små köttbullar och lägg ut på plåt med bakplåtspapper.

Stek ganska högt upp i ugn på 225 grader i tio minuter.

Om köttbullarna inte har den vackra färg som du tänkt dig, så går det att svischa runt dem i stekpannan precis före servering.

Obs! Gör gärna dubbel sats. När du ändå håller på.

Vi säger NEJ! #blogg100

Vi säger: ”OK, vi är trötta och det är skitjobbigt”.

Vi säger: ”OK, jag testar väl avslappning”.

Vi säger: ”NEJ! Jag vägrar ta tabletter”.

Vi säger: ”NEJ! Jag tror inte på psykologer”.

Vi säger: ”NEJ! Tafsa inte på mina bergfasta uppfattningar om tillvaron”.

Vi har många gemensamheter vi som är eller varit utmattade. Men vi är också väldigt olika. Vi säger NEJ till olika saker. Bestämda NEJ. Piller och terapi ses av många som farliga, obehagliga metoder. Hos en del av dem som är skeptiska finns en tanke om att hälsopreparat och kostomläggning är räddningen. Så det finns en marknad för hokuspokus-människor, helt klart.

Det finns flera som förespråkar glutenfri kost och andra som har blivit hjälpta av LCHF. På något vis undrar jag om det inte handlar om ångestlindring. Så som anorexia är ångestdämpande. Och träningsmani. Att själva kontrollen över matintaget dämpar ångesten och på det viset blir livet lättare för den utmattade.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo:

det är fortfarande stigmatiserande att må psykiskt dålig. Därför ses SSRI-preparat och liknande och terapi som farliga saker av många människor.
”jag är inte deprimerad” är en vanligt förekommande sentens i de forum jag deltar i, där vi som har erfarenhet av utmattning träffas på nätet. Det verkar väldigt viktigt att göra utmattningen rent kroppslig.
kontroll är det vi förlorat när kroppen lagt sig ner och sagt att ”Nu orkar vi (du och jag) inte mer!”. Förlusten av kontroll ger ångest. Alltså kan viss kontroll, genom kosthållning exempelvis, kännas lindrande.
för oss som fått värde genom prestation och som vant oss att köra över våra kroppsliga signaler har svårt att slappna av. Därför är det jobbigt att lära sig och att inrätta rutiner kring meditation, kroppsskanning och avslappning. Är det därför många av oss förlöjligar metoderna? Eller går det emot idén om att ”jag presterar, alltså finns jag”?
när vi hittar något som funkar, vill vi gärna missionera. Kostomläggning, kosttillskott, hormonteorier.
var vanliga vården kunnigare och bättre på att bemöta utmattade så skulle det se annorlunda ut. Nu är fältet fritt för mirakelkurer och quick-fixes. Eftersom doktorerna sällan har svaren kan andra tvärsäkra ta sig in och tjäna pengar/skaffa sig inflytande/bli experter.

Utmattningssyndrom, vår tids farsot? #blogg100

Jag har varit på det förut, att utmattningssyndrom i många fall kan ses som en existentiell kris. Jag tänker på att det handlar om en tydlig signal om att det liv vi levt hittills inte går att fortsätta. Vi som råkar ut för utmattningen måste sätta hela vårt liv under lupp. Det är inget som görs på en kafferast. Det är dessutom inte lätt. Det gör ont att sätta strålkastaren på allt. På ALLT.

Det finns ju de lätta ställena att titta på först. I vissa fall är det jobbet som är så solklart boven, i andra fall är det någon anhörig som tar all energi. ”Lätta” här betyder att de är uppenbara, men det betyder inte alls att de är lätta att åtgärda.

Men det räcker ju inte med att leta på de lätta ställena. För det handlar om hela livet. Tyvärr. Inte mindre än så. Även om det är en sjuk anhörig, en ohållbar arbetssituation, en kronisk sjukdom. en köksrenovering som fått oss på fall så är det summan av många saker som fått oss att trilla över gränsen, som fått vår kropp att skrika ”Stopp!!!!!!”.

Jag vet för egen del att det finns vissa entiteter i mitt liv som jag håller för okränkbara och definitivt inte möjliga att ifrågasätta som jag måste, måste sätta under lupp. Det handlar om föreställningar om mig själv och om livet. Föreställningar som utgör själva fundamenten för det som jag anser utgöra tillvaron och ett värdigt liv.

Flummade jag loss nu? Blev jag väldigt otydlig? Ja, jag vet. För det här är jobbigt. Det kan till exempel handla om att jag ser jobbet som centralt för mitt liv, mitt värde, min existens. Jag har försökt förhandla med mig själv några gånger i livet, tagit snedsteg och avsteg men ändå återkommit till att definiera mig mycket genom jobbet. Och nu när jag inte klarar av att prestera, vad är jag då? Hur bygger jag mitt jag då?

När jag varit som tröttast har jag inte räckt till för någon. Inte för mina barn, inte för mina bästa vänner, inte för min mamma. Och har jag inte kunnat hjälpa eller serva eller stötta någon annan eller underlätta för någon, vem är jag då? Har jag då något existensberättigande?

Vad ska världen med denna människospillra till? Till slut kokas det ner till den frågan.

Jag antar att vi alla borde ställa oss den här frågan. Gärna långt innan vi dör så att vi gör något vettigt med den tid vi lever och med de insikter och kunskaper vi samlar på oss under åren. Men jag vet hur lätt det är att låta andra definiera vårt värde och hur lätt det är att vi själva bygger upp murar av prestationer och prylar och aktiviteter så att den där jobbiga, pockande frågan inte tar sig fram. Ett bullrande socialt liv, adrenalinkickar via träning och äventyr, mycket mat och alkohol är också bra sätt att hålla det existentiella tvivlet på avstånd.

Vad var det hon sa, Francoise Sagan? Jo:

Rikedom ger inget skydd mot olyckor, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.

Ja. Det gråts i Jaguarer och Audis och Ferrarris och i bussar och på tunnelbanor, i både slitna och nyrenoverade badrum. Bäst vore ju om det inte gräts så mycket.

I charterresornas början #blogg100 #tbt

PICT0314 — Jag hade varit magsjuk hela dagen, medan Karin och mamma var på bussutflykt.

PICT0315 — Att sitta ute på café var något väldigt exotiskt. Jag kommer ihåg att jag drack persikojuice och att det smakade som något som kom från paradiset.

PICT0316 — Den italienska landsbygden och dess invånare. Lika oss.

PICT0348 — Ibland tog vi på oss likadana kläder. De mintgröna byxorna hade fransar som förlängning. Och nunnorna gick omkring.

PICT0359 — Vi åkte gondol i Venedig. Ingick i utflyktspriset.

Min första charterresa bekostades med kvittopengar från Konsum. Det var Karin, jag och mamma som åkte två veckor till Rimini. Förutom magsjuka så hann vi med Florens, Venedig, San Marino och helpension. Jag åt zucchini för första gången och minns fortfarande doften av panad och timjan i matsalen.

Vi hade med oss alldeles för få böcker. Jag läste en och samma Lotta-bok tre gånger under dessa fjorton dagar.

TV på rummet? Ha!

Det var viktigt att täcka armar och axlar när man skulle besöka kyrkor.

Hitta Issadissa! #blogg100

Ja, ni som har följt Issadissa och den andra ett tag vet ju att jag inte direkt skriver dagbok när jag bloggar. Utan bloggen är mer som en tänkebok. Det är recept, nedslag i samtidens märkligheter, populärkulturella hissningar, litet allmänt tjafs och förnumstigheter. Och litet bilder på det. Så mycket av det jag skriver har väl inte något bäst-före-datum utan åldras med visst behag. Hoppas jag.

Jag vet att jag trogna läsare och det är jag oändligt glad och tacksam för. Att jag kan roa någon, vara till nytta och glädje. Det är stort och fint. Ibland kommer också nya läsare och det är väldigt intressant hur Issadissa blir hittad. Det kan jag avläsa i statistiken (å, vad jag älskar statistik, särskilt webbstatistik!) som ju bland annat rapporterar om sökorden och sökfraserna som gör att nya besökare hittar hit.

Vad säger ni om följande:

texas longhorn no bean chili

gå i 12 cm klackar

lotta sjöberg blogg

recept hamburgersås

mjölklobbyn

utmattningssyndrom blogg

Filippa Reinfeldt blogg

dissningar

personlighetstest ipu

ipu myers-brigg

Roligast tycker jag naturligtvis att ”gå i 12 cm klackar” är. Den var så otippad. Jag undrar om den som tittade in i Issadissas utbredande om skor fick något vettigt med sig. Om inte annat fick den se en massa män som klarar att dansa i högklackat i alla fall. Både Tim Curry och en massa fransmän. (Blev du nyfiken? Här är inlägget.)

Fem saker jag är glad att jag aldrig lärde mig #blogg100

1. Att skriva maskin

2. Sluta fråga ”varför”

3. Tro att det enda livsmålet är att vara duktig

4. Hoppa över en plint

5. Skriva uppsats enligt reglerna

De ovan listade färdigheterna är helt obsoleta. Jojo, det är klart, jag kanske skulle få ur mig fler ord om jag var en sådan där som skriver snabbt som tusan, men å andra sidan skulle jag väl behöva redigera mer. Vad jag egentligen menar med alla fem färdigheterna är att det är kunskaper som premierades en gång i tiden, men som jag klarar mig avsevärt bättre utan nuförtiden. Dessutom skulle den kostnad i form av energi, både mental och fysisk för att kunna de här fem sakerna vara vida större än den nytta jag någonsin skulle kunna haft.

Att skriva maskin snabbt var ju en kvinnofälla på 70- och 80-talen. Varje universitetsutbildad med ambitioner lärde sig snabbt att tiga om den färdigheten tills man kunde stänga dörren till sitt eget arbetsrum och eventuellt knattra loss på sitt eget material. Annars fanns ju alltid risken: ”Men du som skriver så snabbt, kan väl skriva det här åt mig?”.

Och kommer ni ihåg sekreterarna? Det fanns ett kvinnligt yrke där mesta tiden gick åt till att skriva maskin åt andra människor. Vad hände med alla de kvinnorna och den färdigheten?

Och. Jag kan stå på händer. Jag kan lyfta tunga saker och barn. Jag kan cykla långt och länge. En dag ska jag ner i spagat igen. Men plintar vägrar jag hoppa över. Punkt slut. I vilket universum kan det vara eftersträvansvärt att kunna?

Din egen coffee-table-bok #blogg100

fotobok2 — Två av förra årets böcker – en från Gotland, en från barndomen

De senaste fem åren har jag förvanskat sanningen genom att göra fotoböcker. Eller vad det nu är jag sysslar med. Fint, blir det i alla fall. Jag tar mina bästa bilder (jag knäpper ju många så det finns att välja från) och de bästa av de bästa får breda ut sig över en hel sida (utfallande) och resten av bilderna lägger jag så att de pratar med varandra. Jag fogar ihop berättelser om lycka och värme och glädje och avslappning och njutning.

Det är nästan så jag tror på det själv. Jag tar fram bilderböckerna då och då och förstärker bilden för mig själv om DEN resan och DEN veckan då barnen var så glada och DÅ när vädret var så makalöst och DÄR utsikten var himmelsk.

Fast ibland så är det ju faktiskt så att det finns stunder jag aldrig, aldrig vill glömma smaken, känslan och lukten av och då är det tur att en del av det fastnade på bild och att jag kunde väva berättelsen om minnet i en bok.

Jag använder Fujidirekt för att

1. de har 50%-kampanjer regelbundet och då beställer jag böckerna

2. jag har lärt mig deras ganska dåliga hemsida och halvtaskiga verktyg och orkar inte lära mig ett nytt

3. deras böcker är snygga. Enkla och snygga. Går att få till riktigt, riktigt bra.

Fortsatt förtroende #blogg100

skagenwannabe — Bara vacker, tycker jag. Och absolut autentisk. En riktig människa, en riktig strand, inga filter, ingen retusch.

Förtroende. Autenticitet. Tillit. Trovärdighet.

Å ena sidan.

Reklamundvikande.

Å andra sidan.

Vi har det svårt i påverkansbranschen, nu för tiden. Vi vet att alltfler människor undviker reklam. Vi vet att de flesta har lappar på brevlådorna där det står att de inte vill ha reklam. Vi vet att folk går ut när det blir reklampauser, de som tittar på tablå-TV, vill säga och det är ju i sig en minskande skara. Trots att vi som jobbar i påverkansbranschen gör allt för att hitta sätt att nå våra målgrupper, så är människor i de målgrupperna lika fiffiga som vi när det gäller att hitta sätt att undvika den kommunikation de inte vill nås av.

Men ibland kommer något varumärke, någon organisation, någon produkt förbi reklamfiltret och lyckas nå fram ett tag. Tills andra har följt John och det sättet som funkade numera ingår i den kladdiga reklamkakan som undviks.

Så fort vi hör om Generation G, så får vi höra att de har känsliga öron och ögon. De vill tro på det de ser och hör. De vill TRO. De söker det som är autentiskt, riktigt, trovärdigt. Eller bara riktigt underhållande. Som Icas reklamfilmföljetong eller Norrlands Gulds Facebook-inlägg.

Det intressanta vore att läsa och höra om de varumärken/tjänster/produkter/organisationer som lyckats göra sig (vara) så trovärdiga att de sprids genom rykten och rekommendationer. Och hur kommer man dit? Det är en sak med nyetablerade företag och nyuppfunna produkter som kan bygga från ett nolläge, men hur gör alla vi andra?

Jag ville spela upp frågan igen. Jag har varit på den förut när jag skrivit om bildbyråbilder kontra Instagram och när jag skrivit om den nya förtroendeekonomin. Jag kommer att återkomma till den, var så säker. Jag känner mig övertygad om att här finns en av nycklarna till framtidens påverkan.