Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen - Issadissas blogg

I went slumming. Med BBC. #blogg100

Den briljante och lastbare amerikanen med miss Susan, den starkaste kvinnan av dem alla. ”Ripper Street”.

East End. Pittoreskt. Så länge en slipper lukten.

Vilket jag ju gör när jag tittar på TV. Nu är det dags för en lista på tre TV-serier som har East End gemensamt.

1. ”Whitechapel” BBC

2. ”Ripper Street” BBC

3. ”Call the midwife” BBC

1. och 2. är serier av deckartyp. 3. är serie av god-och-glad-och-snäll-typ. Alla tre är extremt välspelade, snyggt berättade och ambitiöst gjorda ner på knapp-och-mugg-nivå.

Kanske är jag partisk eftersom jag just nu tittar på ”Ripper Street” och bara badar i njutning när jag ser de fantastiska klänningarna, både de som ska vara vackra och de som ska vara skitiga och slitna, frisyrerna, herrkläderna, miljöerna, ljuset eller frånvaron av det i gränderna, prången, källarna, hålorna, cellerna. Den manliga trion balanserar varandra snyggt och känslomässigt – den plågade kommissarien, den galante, briljante och lastbara amerikanska läkaren, den buckliga pugilisten med känslig själ.

”Ripper Street” utspelar sig strax efter Jack the Ripper spred förskräckelse i Londons East End. ”Whitechapel” har samma gotiska bildvärld men utspelar sig i någonslags nutid. Det finns naturligtvis inte bara en intressant person utan två. Helt olika bakgrunder, så där som det bara kan bli i England med uttal och dialekt och internatskoleuppfostran mot gatans skola. De börjar som fiender men ser varandras svagheter, stöttar varandra och blir ett radarpar. Så klart.

Och om det finns mycket sår, lemlästning och blod i de här två serierna så måste jag faktiskt tillstå att det nog är ett antal liter låtsasblod som gått åt till ”Call the midwife” också. Om man är lagd åt det blodtörstiga hållet. Annars är det lätt att bara njuta. Vänskap, mänsklighet, godhet, lojalitet, se bortom yta och föreställning, att förlåta, bli mänsklig. Dessutom dricks det en massa te. Vilket helt klart fattas i de två första serierna. Konstigt!

Varför gillar vi företag på Facebook? #blogg100

När jag ställde mig den frågan själv så behövde jag gå till min profil och se vilka företag och organisationer jag har tryckt på gilla-knappen för. Och när jag då tittade på den 235 sidor långa listan insåg jag att det är en försvinnande liten del jag ser i mitt flöde. Försvinnande. Liten. Jag hör sällan av dem. De företag och organisationer jag ser är dem jag har interagerat med. Klickat på något, besökt sidan. Visat något intresse.

I januari var de varumärken som fick till högst engagemang i Sverige två godismärken, två ölsorter och ett företag som säljer växter. Det betyder att av sina fans så är det en relativt hög andel som reagerar på de inlägg som varumärkena gör. (”Relativt hög” är här mellan 5 och 13 procent.)

Godis. Öl. Växter.

Det är bara i växt-fallet som inläggen handlar om produkterna som finns i affären och de känslor som produkterna kan väcka. Godis- och öl-sidorna använder varumärket och varumärkets kännetecken för att väcka känslor, som gör att inläggen blir spridda. Skratt är säkrast. Fniss går också bra.

Förut sas det att ”vi ska finnas där kunderna finns och bland annat finns de på Facebook – alltså ska vi finnas där”. Och naturligtvis så tycker jag att det är praktiskt att banken eller klädkedjan jag handlat på finns på Facebook så att jag kan ställa frågor. Men för att ställa frågor behöver jag inte gilla företagets sida. Alltså får jag då inte heller några uppdateringar i mitt flöde.

Volvo hade med sin ”Vintersaga” en av de mest engagerande inläggen under januari. 32 000 personer har tryckt på gillaknappen, delat och/eller kommenterat. En video med en budget på många, många miljoner.

I februari var de tre mest engagerande inläggen samtliga från ICA. Stig hoppar av, Stig hoppar på, Kalla åker. Den långlivade, miljonslukande följetongen som vi andra marknadsförare bara tittar avundsjukt på och drömmer våta drömmar om. Går det för något varumärke att någonsin komma ikapp? Bara genom att göra helt annorlunda, tror jag.

Dags att komma till en eller ett par slutklämmor:

1. Roligt är bra (vilken revolutionerande insikt. NOT)

2. Det är praktiskt att ha ett känt varumärke (ytterligare en revolutionerande insikt. NOT)

3. Varumärket är överordnat produkten. NEJ. Produkten är helt underordnad. Varumärket är allt.

4. Det är dags att titta på de små men smarta aktörerna på Facebook. De som hittar sin målgrupp och som lyckas hålla dem engagerade. Där går det att lära sig något.

Vilket alltså betyder att jag återkommer i frågan. Och glöm för jösse namn inte vad jag skrev häromveckan – rörligt äger!

(Källa: Social Bakers rapport för Sverige, januari 2015 och deras rapport för februari.)

Resa i barndomens Norden #blogg100 #tbt

Tre bilder från sommaren 1968. Mamma bakom kameran, pappa, min tvillingsyster och jag framför kameran.

Vi var en familj i det framrusande välståndet där bönder och arbetare fick akademikerbarn som skulle njuta frukterna av hela seklets samlade ansträngningar.

Det fanns en sommarstuga som banken tyckt att mina unga föräldrar skulle köpa – de skulle tjäna på att låna pengar. Vilket ju var sant med de avdragsregler som gällde och inflationen som var att räkna med.

Så vi hade ju lyxen i en sommarstuga men när vi åkte på bilsemester levde vi självklart och protestantiskt enkelt, bodde i campingstugor och åt aldrig på restaurang. Det vi åkte runt och tittade på var stavkyrkor och andra kyrkor, kraftanläggningar och annat som det svenska välståndet var byggt av. På den nedersta bilden försöker vi förstå storheten i en bit järnmalm, tror jag mig minnas.

På den översta bilden är det den andra augusti 1968. Vi firar min tvillings namnsdag. Med en chokladtårta med ananas – den var god, jag kan fortfarande känna smaken. Men jag ser att någon varit litet wild and crazy och hällt på en burk fruktcocktail istället för den konserverade ananasen.

Dags för ett succékoncept #blogg100

Det började med en man som verkligen gillade hotellfrukostar. Särskilt älskade han äggröra. Samme man visste också att han borde minska ner på sitt kolhydratintag för att hålla sina mått i schack. Ytterligare samme man tyckte att sallad är bland det tråkigaste som finns när vi pratar lunch. Vart han än såg så var det bara pasta och mackor och annat kolhydratstinnt som fanns om han ville välja snabb mat. Det fanns en restaurang, EN enda, som varje dag hade omelett på menyn. Till en kostnad av 140 kronor. Och då gick det inte undan, heller.

Runtomkring började ”alla” prata om att minska kolhydraterna. I tidningarna stod det om GI, LCHF, stenålderskost. Alltfler sa till serveringspersonalen på lunchställena att plocka bort brödet/pastan/riset/potatisen till köttet, fisken, grytan.

Så ställde sig mannen frågan:

– går det att göra en snabbmatsrestaurang med bara ekologiska äggrätter?

Ja, sa en leverantör av ekologiska ägg.

Ja, sa en kock med lång och fin meritlista (Årets Kock 2002 finns med på den).

Ja, sa en leverantör av specialugnar.

Ja, sa en konsult inom restaurangbranschen.

Ja, sa en riskkapitalist, om jag får bestämma. (Nej, sa då mannen med idén.)

Ja, sa tillräckligt många människor som satsade pengar via crowdfunding (FundedByMe).

Och nu finns den första restaurangen. Den ligger på Regeringsgatan 26 i Stockholm, bredvid Gallerian. Emilie och Moa jobbar där. Omeletten är perfekt luftig och smakrik. Äggägget är inte mindre än en mellanmålsuppfinning från himlen – mumsig, godgod, mättande, proteinstinn och i princip kolhydratfri. Dessutom köper du den för småpengarna i fickan, så liten är prislappen.

Det går fort, det är väldigt gott, det är LCHF/GI/stenålders så det skriker om det, det är så rätt på alla sätt.

Det är många fler som bloggar i hundra dagar #blogg100

Det vore ju jobbigt att behöva tycka om ALLTING själv. Tur att det finns andra som skriver roligt, vettigt, upprörande, intressant, konstigt, tramsigt. Det blir roligare tillsammans. Roligare när vi är fler.

Här är några inlägg och hela bloggar som jag just nu vill rekommendera fler att läsa:

Erika Åberg skriver om tiggeriet på ett väldigt engagerande, lugnt och tänkvärt sätt.

Om jag någon gång åker till Wien (vilket jag nu blir sugen på) ska jag läsa igenom hela familjen Scharffenbergs blogg där de recenserar matställen i Wien. Med kärlek, intresse och bra bilder.

Fem fotoappar i mobilen. Hittade jag tips på flera stycken som jag måste ladda ner. Eftersom bilder är så roligt. Precis som ord. Måste jag välja, förresten?

Det här med HSP är intressant. Läs mer på Marie-Louise blogg.

Ett tryckeri med gamla fina typer som också jobbar med sociala medier och webb. De åker på WebCoast i helgen. I mitt huvud spinner tankarna loss.

Plejmo – världens fulaste sajt? #blogg100

Nej, förresten. Det finns värre. Hemmasnickrade med texter skrivna i Comic Sans i rött på lila bakgrund. Men annars är den anskrämlig. Och jag tycker den är toppen!

Den funkar klockrent.
Den fula designen får mig att gilla både sajten och tjänsten. De har helt klart lagt pengarna på att göra en fungerande tjänst och låter designen kliva in i baksätet.
Samtidigt inser jag att fulheten kanske är väldigt uträknad. Eftersom alla call-to-action-knappar sitter på rätt ställen och det är lätt att hitta en film att se. Det är väldigt lätt att betala.

Så kan en slipsten dras år 2015.

Tjejkast och annat flickigt #blogg100

Jag är ändå mest glad för att mina barn växer upp just nu. Särskilt med allt som händer för att manifestera tjejer och kvinnor som starka, modiga, fria, svettiga, riktiga. Trots nutidens makalösa intresse för yta. Ni har sett de här filmerna förut. Men jag lägger upp dem igen, just idag den åttonde mars, Kvinnodagen.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=aN7lt0CYwHg&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs&w=560&h=315]

Och så tänker jag att jag själv kanske lär mig något. För vissa föreställningar sitter så hårt, så hårt.

Förtroende är den nya tidens kapital #blogg100

De senaste månaderna har jag fått besök. Människor från Ukraina, Bretagne i Frankrike och Alicante i Spanien. Människor jag inte alls känner som sover i min lägenhet, äter frukost i mitt kök och som använder mitt wifi. Jag vågar släppa in dem för de har profiler på Airb´n´b som länkar till profiler på Facebook. Jag vet att de finns, att de heter det de heter, jag vet ungefär var de bor och jag kan läsa mig till i recensionerna att de är snälla människor som uppför sig som folk ska.

Jag är ju varannan-veckas-förälder och varannan vecka är det bara jag som huserar på de 80 kvadrat där vi bor. Istället för att operera in ett chip som vissa i social media-svängen gjort för att visa att de inte bara snackar utan att de faktiskt också agerar, så visar jag att jag menar allvar med att tro på den kollaborativa konsumtionen genom att finnas på Airb’n’b. Både som värd och som gäst.

MEN. Jag vågar alltså släppa in dem för jag fått förtroende för dem. De vågar bo hos mig för att de har fått förtroende för mig. Via det som finns i sociala nätverk om dem och mig och via recensioner/rekommendationer av dem och mig.

Väldigt få av oss bor längre i mindre orter där ”alla känner alla”. Men vi längtar ändå efter att känna förtroende för människor, fast ofta vågar vi inte det. Därför försöker vi hitta sammanhang i städerna där de flesta av oss bor. Sammanhang där vi känner oss hemma; i klubbar, föreningar, arbetsplatser, stamställen. Men nu har möjligheten att hitta sin by blivit verklighet igen utan att du behöver flytta ut på landet. För byn finns på nätet. Där går det att hitta sin gemenskap där ”alla känner alla”. Och vi kan låta vår önskan att lita på människor blomma upp igen, för nu är det möjligt att ha förtroende, för det har kommit en ny sorts social kontroll. Låt mig i den här bloggposten få fortsätta ropa halleluja så får jag återkomma till baksidan litet senare.

Jag tror att jag stannar här för idag och återkommer om några veckor. Jag avslutar med en kedja av ord som jag tror innehåller kärnan när det gäller att förstå samtiden och hur den starkaste påverkan sker:

Förtroende – trovärdighet – autenticitet – rekommendationer – nätverk

Behöver ni någon med extrem trovärdighet, om jag inte lyckats med mitt uppsåt att övertyga, så lyssna på Rachel Botsman som är en TED-talare.

[ted id=1572]

Eftertankens inte alls kranka blekhet #blogg100

Nej. Eftertanke och hennes syster reflektion är inte det minsta bleka och sjuka, de är starka och nödvändiga. För eftertanke och reflektion är nästan det enda sättet vi lär oss på som vuxna. Hör om det i en av poddarna jag listade häromdagen: IFLs om reflektion. Men det var inte där jag skulle stanna. Idag handlar det om specifik eftertanke och det gäller det faktum att jag nu fungerar men att jag för ett år sedan var riktigt dåligt fungerande eftersom jag sprungit in i väggen. Blivit utbränd, vidbränd, fått utmattningssyndrom.

Och det jag tänkte ägna mig åt idag är frågorna kring den behandling jag fick. Eller inte fick. Om någon med cancer eller hjärtinfarkt eller benbrott skulle få behandling av samma slumpartade typ som jag och många med mig då skulle dödligheten skena och vi skulle omges av halta och lytta.

Först. Diagnosticeringen. Slumpartat hopkommen.

Sedan. Utskrivningen av mediciner. Stort fokus på att eventuella sömnsvårigheter skulle avhjälpas med piller. Litet slappa allmänna råd om att äta på regelbundna tider och att komma ut på promenad, helst dagligen.

Sedan. Informationsinhämtningen. Som jag fick göra själv. Alla konstiga symptom som någon doktor inte hade tid att prata med mig om, men som jag tillslut förstod var extremt vanliga vid utmattning. Feberkänslorna, pirret i huvudet. Influensasymptomen som kommer ett par dagar efter fysisk ansträngning.

Varför finns det inget samlat material om typiska symptom så att jag inte behövde ägna min högst begränsade energi till informationsletande och -insamling?

Varför utgår inte behandlingen från där jag var istället för från en typperson?

Varför kan doktorer inte se helheter? HELA kroppen och HELA själen, ja, hela systemet. Ursäkta, men det känns ju inte som om man har med Sveriges vassaste att göra när man träffar doktorer. Det är till stor del ett gäng extremt blåa personer (se mitt inlägg om personlighetstyper) som vill ha facit till allt och som förut i livet alltid har haft det. De gillar i gemen att ha fina titlar på sina dörrar och på sina namnskyltar.

Hur svårt kan det vara? Vi har en folksjukdom som går som en pest genom det svenska nutidssamhället och doktorerna agerar som om de ser en spetälsk för första gången. Fast med avsevärt mindre intresse än om de faktiskt fick träffa en riktig spetälsk person. Jag undrar om det är så att de allsmäktiga doktorerna känner sig impotenta (gäller både män och kvinnor) och det är en känsla de skyr som pesten eftersom det går emot allt de någonsin lärt sig om sig själva och sin profession. Och resultatet blir denna slumpartade, lättjefulla diagnosticering och behandling. Sjukskrivningstiderna blir onödigt långa till besvär och kostnad för både individ och samhälle.

Jag kommer att fortsätta skriva om min sjukdom och mitt tillfrisknande. Jag hoppas någon gång bli mer hoppfull när det gäller vården.

Throwback Thursday #blogg100

När jag pluggade nationalekonomi och sedan jobbade som nationalekonom på 80-talet var STRUKTUROMVANDLING och VARVSKRISEN två stora, tunga ord. Det handlar om att branscher som man trott varit osänkbara (haha…..) gick under för att omvärlden förändrades och man var för blind, för självgod, för navelskådande för att se vad som hände.

Nu förändras omvärlden hela tiden. Och våra kunskaper med den. Annars blir vi som Götaverken och Kockumskranen. Skrotade, nedlagda eller sålda till något asiatiskt land för småpengar.

Ps. Jag har skrivit om det här med arbetare och verkstadsgolvet som fortfarande pratas om men inte så ofta syns i verkligheten. Apropå att vi inte uppfattar förändring. Förrän litet sent. DS.