Tillbaka

Dags att börja blogga igen. Med lagom höga ambitioner. Jag har tryckt litet väl hårt på gasen under våren, så pass att jag har fått koncentrationssvårigheter och glömmer bort saker. Kan ju också ha att göra med att jag säger ”javisst, det fixar jag” till allt som jag beds om och förringar alla insatser till att bara vara ”en liten grej”. Men när alla ”små grejer” äter upp all arbetstid och fritid och jag dessutom glömmer att det tar tid att ställa om från en uppgift till en annan, då är farten för hög och den stenhårda väggen nära.

Det susar vackert i träden utanför balkongen, ett flygplan och något elektriskt verktyg hör av sig på tillräckligt långt avstånd. Det är i efterdyningen av årets mest hajpade helg. Nu kan vi alla äntligen slappna av. Själv tänkte jag förgylla dagen med att gå till förpackningsinsamlingen och Emmaus-containern. Jag har sagt ”javisst, det hänger jag på” (såklart!) till utmaningen #crop100 som innebär att man under ett år ska göra sig av med 100 saker. Syftet är att rensa ut och (allramest) tänka över sin egen konsumtion. Hittills har jag bidragit med 5 böcker till vårt flerfamiljshus gemensamma bibliotek som står bredvid tvättstugan samt tre kassar med barnkläder och -skor till Emmaus.

Nu kommer jag till de svåra frågorna:

– ska jag räkna varje plagg i kassarna?

– räknas ett par skor som två (skor) eller som ett (som i par skor)?

– borde det inte räknas när man går till förpackningsinsamlingen också?

– fast då kanske det ligger snubblande nära att tänka att man gör en insats när man slänger soporna också?

crop100
Denna ensemble har slitits av två barn hittills, nu är det dags för ett tredje

Nu går jag iväg till Emmaus-containern och hoppas att den inte är full. Skulle inte tro det, folk har haft annat att tänka på den senaste veckan (köpa jordgubbar, lägga in sill, gå på Systemet, binda kransar, lägga upp bilder på Instagram och Facebook på jordgubbstårtor och midsommarstänger, stressa, längta och längta bort). Mitt bidrag idag är vinterkläder för barn, något slitna men av god kvalitet så det finns åtminstone ett par säsonger kvar i dem. Jacka och byxa – ska jag räkna det som två eller som en? Eller, ve och fasa, om jag lägger dem i en kasse med resten av kläderna, kan jag då bara tillgodoräkna mig EN ynkapynka poäng i crop100-räkningen?

Tankar om samtiden #blogg100

DSC_0039
Inte så urban, men ändå en maskin.

Dag 90 och inlägg 92

Ett inlägg som helt enkelt sammanfogar olika texter.

–Sammantaget är vi helt enkelt marinerade i en kultur som är inställd på ständig förbättring. Vi föräldrar tror att vi måste anstränga oss till max hela tiden för att ge våra barn den allra bästa stimulansen. Men barnuppfostran handlar inte om produktutveckling, säger Carl Honoré.

Det här citatet kommer från gårdagens artikel i Svenska Dagbladet i serien ”Ständig förbättring”. I samma serie intervjuades en man, litet drygt 30 som var förfärande i sin människosyn. Skrämmande nog är han både pappa och chef. Därför vill jag påminna om mitt inlägg om checklistan för livet och denna dikt som i stunder mal i mitt huvud. De där dagarna när man är reducerad till ett fungerande skal, men inte mycket mer.

Maskinsång av Elmer Diktonius

(Orlodoffa doschkoff
orlodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
(Rökning förbjudes!
Spotta ej på golvet!
Osnygghet förbjudes!
Drick ej ur karaffen!
Tillträde förbjudes!
W.C. Kontor.)
Såg du mannen som kom i går? –
han krälar i dag på kryckor,
och flickan som gnolar i dag
blir i morgon rännstensavfall,
och barnet som de avlat
är som de och blir som de –
orlodoffa doschkoff –
min mat.
(Orlodoffa doschkoff
orlo – orlo – orlo:)
Olja och olja
(ha – så jag skrattar!)
människosvett och olja
och blod
(he – så jag ryter!)
Musklerna tvinar.
(hi – så jag flinar!)
hyn färgas gul.
Nacken blir böjd
(hå – så jag suckar!)
sparken i ändan
(ho – så jag hastar!)
en åter färdig
(i väg).

 

Kan yppa att jag är svag för både steampunk och Jan Jörnmarks ”Övergivna platser” och annan urban exploration.

Det behövs fler Nike, Jonas och Susanna #blogg100

Dag 83 och inlägg 85

Det hade varit en fattigare vår utan ”Bästa Beatrice Ask” och utan Nike Markelius berättelse inifrån utförsäkringen.

Att vara nio och bestämma sig för att bli klassens plugghäst, världens bästa ögontjänare. Allt går enligt planerna och det är bara när vi har vikarie som någon automatiskt utgår från att vi är klassens bråkstake.

Att vara tolv och åka in till Mega Skivakademin för att provlyssna cd:s och varje gång vi kommer dit så börjar väktarna cirkulera som hajar, de pratar i walkie-talkies, de förföljer på bara några meters avstånd. Och vi försöker spela normala, vi anstränger oss för att använda ett maximalt okriminellt kroppsspråk. Gå normalt, Beatrice.

Två citat från Jonas Hassen Khemiris text som gav rasismen gestalt.

Hon vred sin dator så jag kunde se skärmen, där de staplade meningarna visade sig. Nu blev hon med ens blaserad och oengagerad, pekade på det som stod och kommenterade det mekaniskt. Dina dagar är slut. Du är utförsäkrad. Du uppfyller inte ett nytt villkor. Du är i ett nytt program nu. Vi kräver yrkesbreddning. Hon skrollar och öppnar rutan med min handlingsplan. Fnyser genom näsan.

– Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.

Kraften, värdigheten, människo­varandet rann ur mig.

Och detta var ett utsnitt från Nike Markelius historia om att vara i stadiet innan Fas 3 och om att hamna i ”åtgärder”.

Hade inte Jonas och Nike arbetat med att hitta sitt språk hade de aldrig kunnat åstadkomma det de gjorde med sina texter. Nu gav de ny energi till debatter som borde föras vid fikaborden men som kidnappats till tv-debatter och politiska arenor. För både rasism och utförsäkring kom närmare i och med deras gestaltning.

Eftersom jag just nu lyssnar på Susanna Alakoskis ”Håpas du trifs bra i fengelset” måste jag bara få med henne också. Det hon skriver om gör hon angeläget. Jag kommer att skriva mer om boken, den är värd många ord. Kom på att jag också måste lyssna om igen på hennes sommarprat från 2007. Det är angeläget, argt, välformulerat, renons på publikfrieri och lättköpta poänger, uppfriskande och tillnyktrande som ett bad i en iskall insjö.

Att berätta är nödvändigt #blogg100

Dag 81 och inlägg 83

Så. Berätta. Skriv. Mejsla fram ditt eget språk så du kan berätta din historia.

Är du gammal som jag och bor hyfsat nära någon storstad finns Skrivarakademien. Där går jag en kurs just nu och det är därför jag har publicerat några skrivövningar jag gjort. En berättelse inspirerad av min barndomen, en arbetsplatsskildring och en hypotetisk ”Filippa Reinfeldt talar ut”.

Är du mellan 8 och 18 år och bor på Järvafältet eller i Södertälje finns Berättarministeriet.

Detta får räcka för idag. God natt!

 

Melitta – en berättelse om en arbetsplats #blogg100

Dag 75 och inlägg 77

Jag snörvlar och hostar innan det börjar droppa ordentligt. Det varma vattnet sipprar ner på det bruna, aromatiska pulvret som först bara suger åt sig men sedan börjar släppa ifrån sig den livgivande drycken. Det ploppar i glaskannan när elixiret samlas där.

Jag är den de samlas runt på morgonen och på eftermiddagen. Samma tider varje dag utom några dagar då och då, när det är alldeles tomt. Korridorerna är alldeles tysta, det viskar bara i elementen och ventilationen andas svagt.
Jag ser allt, jag hör allt. De är tio stycken, sex män och fyra kvinnor. Jag antar att de utför någotslags arbete men det går inte att förstå vad som försiggår. Jag står i ett utrymme där det är litet dunkelt. Där är möblerat med en stor väggfast soffa, ett par runda små bord och några lösa stolar. De samlas här på morgonen efter att någon av dem, efter ett slags schema har satt igång mig.

Jag vet en sak de andra inte vet och det är att en av dem, hon är äldst av dem alla, hon smyger fram till mig varje dag och häller i vatten i det nybryggda. Och varje dag sitter de och försöker förstå varför det är så svårt att få till ett riktigt gott fika här på kontoret. De spekulerar om det är vattnet som är speciellt dåligt här i huset – det är ju byggt under miljonprogramsåren då det var litet si och så med kvaliteten på husen, säger de. Ibland är det någon som skäller på den som just för tillfället har ansvar för kaffekassan:
– Varför snålar du och köper blåvitt kaffe? Köp Zoegas istället, vi samlar ju ändå till det allihop.

De lägger klirrande mynt och en och annan prasslande sedel i en stor glasburk. Det plingar när mynten faller i men är alldeles tyst när han med skägget tar några tior ur den. Det finns en, hon den yngsta med röda håret som nog misstänker honom för att vittja kaffekassan. Men hon säger ingenting, vem skulle lyssna på henne?

De pratar alltid ganska högt när de först sätter sig kring borden. Många dricker sitt kaffe svart, han med skägget lägger i tre sockerbitar. Han vänder ryggen mot de andra och smusslar med bitarna. Han rör försiktigt så att det inte ska låta så mycket. Magen är ganska stor och lös, kanske han skäms för den.

Idag är det något som engagerar. Själv börjar jag bli sliten och trött, min förut så pigga orange färg har blivit matt och litet solkig, trots att städerskan med rastaflätor torkar av mig varje dag. Jag försöker lyssna på vad det är som får upp dem ur sin kontorslunk.
– Christer ska bli chef för avdelningen för långsiktighet på Konjunktursekretariatet, säger den högröstade kvinnan med kort, lättskött frisyr och litet mjölk i kaffet till honom med magen och sockerbitarna som precis har anslutit sig till gruppen.
– Men vem ska bli enhetschef här hos oss då?

Den högröstade kvinnan tar som vanligt kommandot i samtalet. Hon triumferar idag eftersom hon har någonting alldeles nytt att komma med. Jag hör på rösterna att de andra blir oroliga. ”Christer” vet jag inte vem det är, jag kan bara namnet på en av dem. Jag har listat ut att den långa kvinnan med mörkt hår som dricker te utan mjölk och socker heter Mariette. De brukar prata om henne när hon inte är med. De undrar över varför hon så ofta åker på sammanträden på ”departementet”, varför hon inte fikar med de andra varje dag utan ibland sitter kvar i sitt rum och arbetar. De frågar varandra i förtroende om någon har träffat hennes manliga vänner.

– Kommer det någon utifrån?
– Har du inte blivit tillfrågad?
– Undrar vad han kommer att tjäna på Konjunktursekretariatet?
– De tjänar väl bättre där än här. Det ser man på deras kostymer.
– Om man jobbar där vill ju bankfolk träffa en.

Den högröstade kvinnan tar över samtalet igen.
– Imorgon kommer Anna in med sin bebis. Vem är det som har kaffevecka?
– Det är jag, säger den tyste mannen med kofta och slips.
– Köp en längd så att vi kan fira litet! Men inte på bageriet här på Liljeholmen, de har så dåligt kaffebröd.
– Har du förslag på något annat bageri?
– Jag vet väl inte vad som finns där du bor. Nä, hörni, nu är det dags att gå tillbaka till Scribonan, avslutar hon och drar bak stolen hon sitter på så att det gnisslar i hela kafferummet.
Hon sköljer av sin kopp så att det plaskar och skvätter. Det plingar och klirrar om porslinet och vattnet skvalar. Alla samtal har avstannat. En efter en diskar de sina muggar.

För bara ett år sedan hade de plastmuggar med röda och blå hållare. Plastmuggarna trycktes ner i hållarna för att sedan slängas när de var urdruckna. Den yngsta kvinnan, hon med det röda håret, brukade sitta med sin urdruckna kopp och göra ljud med den. Hon slutade med sitt ploppande och sönderdelande efter att den högröstade kvinnan gjort alla uppmärksamma på vad hon gjorde:
– Gud, kan du inte sluta med det där! Det är jättejobbigt att lyssna på.
Den rödhåriga rodnade och lät håret falla fram som en gardin framför ansiktet. Dagen efter hade hon med sig en egen keramikmugg, vit med blå ränder som hon omsorgsfullt diskade av och sedan tog med sig. In i sitt rum, antar jag.

Ibland faller gruppen in i samma klagan. De säger att de känner sig kontrollerade. Det finns en maskin som piper när de går in och ut genom dörren till hissen. Dörren är alldeles bredvid kafferummet, så jag ser och hör dem när de kommer och när de går. De klagar över att de inte hinner äta på lunchen och de funderar över om de ska sluta ”flexa ut” på lunchrasten för att slippa stressa. De pratar om ”flexsaldot” och vissa skryter om hur mycket på plus de ligger. Kvinnan som precis fått gråa hår och som ofta kommer inspringande sist av alla på morgonen ser beklämd ut när ”flexsaldot” kommer på tal.

Precis som jag vet om det där med utspädningen av kaffet och nallandet av kaffekasssan, så vet jag också om att han som kommer först varje morgon inte alls sitter i sitt rum och jobbar. Han gör sig en kopp te fast han alltid annars dricker kaffe, han går fram till fönstret där han står och tittar ut och dricker sitt te. Sedan sätter han sig i kaffehörnan, lägger upp fötterna på en stol och läser i tjocka böcker. Många av dem har färggranna omslag med drakar och trollkarlar. Så fort han hör att hissdörren öppnas tassar han iväg. Än så länge har ingen mer än jag sett vad han gör. Alla är avundsjuka på hans flexsaldo och verkar litet rädda för hans arbetskapacitet.

Ytterligare ett feministiskt inlägg #blogg100

Dag 73 och inlägg 75

 [youtube http://www.youtube.com/watch?v=d6xZRaITLgk&w=560&h=315]

Hon är rolig att lyssna på, Sheryl. Hon kan många retoriska knep. Se till att titta/lyssna när tredje minuten går över till fjärde, då levererar hon något riktigt roligt. Och extremt tänkvärt.

Varumärke, stolthet och arkitektur #blogg100

Inlägg 73

Imorgon är sista chansen att se avsnitt nummer två av tv-serien ”Rummen formar dig” på SVTPlay. Det programmet handlar om arkitekturen och arbetslivet. Ägna 45 minuter åt tankar på din arbetsplats imorgon, även om det är lördag.

Programledaren, underbart entusiastisk på ett sådant där typiskt brittiskt David Attenborough-sätt, utsatte sig själv för en typisk kvart i ett öppet kontorslandskap samtidigt som hans hjärnaktivitet mättes. Det var inte mycket koncentration där inte.

Ett inslag var från BMWs anläggning i Leipzig, ritat av en brittisk arkitekt som heter Zaha Hadid. Det var bland det absolut häftigaste i tankeväg jag sett. Produktionslinjen gick igenom kontorsdelen! Varje controller, varje löneadministratör och varje HR-specialist kan varje dag se bil efter bil rulla fram på linjen. Varumärkesfrågorna borde inte vara så svåra att diskutera där, eller hur? Det borde inte vara svårt att känna stolthet över produkten heller.

BMW_36
Anläggningens mening och stolthet, bilarna intar en central position

Nästa arbetsplats som fick programledaren att bli alldeles förtjust var det holländska försäkringsbolaget Interpolis kontor. Varje morgon får den anställde tänka efter: ”Vad ska jag göra idag? Ha möten, behöva koncentrera mig, bli inspirerad, komma framåt i projektgruppen? Och hur mår jag idag? Behöver jag mjukt ljus och tystnad, behöver jag bli stimulerad?” Så placerar man sig i den miljö som bäst passar dagens uppgifter och dagens form. De som kom till tals var mycket stolta över sin arbetsplats.

Jag hälsade på en kompis som jobbar på Vasakronan. Hon sitter i deras nya kontor på Mäster Samuelsgatan. Det var inrett med samma tankar som Interpolis kontor. Dessutom med miljötänk. Kaffekopparna var köpta på Myrorna och Stadsmissionen, stolarna på den stora gemensamma ”piazzan” var begagnade trästolar från skiftande bakgrunder som målats i några  få olika nyanser. Jag blev alldeles upprymd av mitt besök där. Här kommer en film som berättar om kontoret. Tyvärr inte med samma entusiasm som i ”Rummet formar dig”.

[vimeo http://www.vimeo.com/62335521 w=400&h=300]

Gör något åt din Klout #blogg100

Dag 65

klout
Mina ”moments” med det som engagerade mest i mitten

Ett av mina mindre problem i tillvaron är min Kloutscore. Fast ibland tänker jag på Klout och undrar vad Klout ska vara bra för. Så dyker det upp någon artikel eller tweet som handlar om att Kloutscoren kommer att bli värdefull i rekryteringssammanhang i framtiden. Fast de artiklarna och tweetsen brukar få rejält mothugg. (läs vidare här och här och här och här)

Fast så skrev jag något på Facebook här i veckan som fick så många fler gilla än vad mina vanliga postningar brukar få och det påverkade min Kloutscore. Vad var annorlunda med den då?.Och nu vet jag:

den innehöll kärlek och positiva känslor!

Sådant ska hädanefter bli min melodi. Vad tror ni, kära läsare om att slänga in några smileys och animerade hjärtan också? Nej, förlåt, nu var jag ironisk. Min kärlek till världen var äkta och det var härligt att få en massa gilla tillbaka.

Men då väcks frågan – varför kallas knappen för ”gilla”? Kan vi inte döpa om den till ”sympati” så att den kan användas när man behöver den som mest, när man postar om sin olycka?

Hur gör du för att vara effektiv på arbetet? #blogg100

Dag 61

Satt idag på jobbet och stirrade på ”att-göra-listan” som hade alldeles för många punkter. Några av dem var små irriterande saker som jag borde göra bäst i att snabbt åtgärda. Samtidigt visste jag att den mentala energin jag har på morgonen bäst används till de tyngre problemlösande punkterna. För det har jag ju läst mig till.

När dagen sedan närmade sig sitt slut hade jag kapat listan med några punkter, men naturligtvis hade det ju också tillkommit lika många punkter.

Och den där stora insatsen – ska jag egentligen inte hugga upp den i flera, mer hanterbara bitar? Enligt Scrum. Enligt uttrycket som har blivit modernt om att elefanten bara kan ätas en bit i taget (typ så).

På cykeln hem fortsatte jag fundera över hur jag bli mer effektiv. Jag hade avslutat dagen med att skriva och då lyssnade jag på Beethovens samlade symfonier i mitt halvdåliga headset som tillhör telefonen. Hörde om lurar med aktiv brusreducering – det är nog svaret på alla mysterier! Om jag bara hade ett par sådana lurar skulle min koncentrationsförmåga och därmed min effektivitet skjuta i höjden. Jag lutar mig mot denna undersökning.

Verifierad av MonsterInsights