Kategori: arbetslivet

Den manlige arbetaren är lika ovanlig som den kvinnliga vd:n #blogg100

Dag 52

Industrin leder lönerna. Typ så stod det här i veckan i tidningen. Facket och arbetsgivarna inom industrin har kommit fram till hur löneutvecklingen ska se ut de tre närmaste åren.

Hur var artikeln illustrerad? Jo. Med män i overall. Från verkstadsgolvet. Där Sveriges välstånd skapas. ”Sega strukturer” pratar man om inom historieforskningen, det är föreställningar som är så djupt rotade att de inte förändras förrän långt, långt efter att man först insett att de kan förändras.

Varför verkar idén om verkstadsgolvet som en del av en seg struktur? Även om tillverkningsindustrin är den sektor som sysselsätter flest män så verkar det som om de flesta män som jobbar där är någon typ av försäljare. Om man nu lusläser SCB:s ”Medelsvensson”. De jobbar på en ny typ av verkstadsgolv – framför en skärm, talandes i telefon. Men vänta, vad det inte det en sekreterare gjorde för tjugo-trettio år sedan, satt vid en skärm, talade i telefon?! Är det därför vi vill behålla tanken på ”verkstadsgolvet”? För att skärmen och telefonen fortfarande luktar kvinna?

Ja. Inte vet jag. En dag får jag nog ihop det här litet bättre.

Tillsvidare vill jag bara göra en teaser om vad som komma skall på denna blogg:

– Det är tillåtet enligt svenska domstolar att köra på barn på övergångsställen
– Kapitel två av deckaren med Erik och Anna i huvudrollerna
– Lotta Olsson är den mest läsvärda på DN:s kulturredaktion
– Om ”Doctor Who” och andra förlustelser
– Recept på en snitsig kycklingwok

Begrepp #blogg100

Dag 46

”Verkstadsgolvet”. Är det ett begrepp som fortfarande lever kvar? För att beskriva de ”riktiga” arbetarna, de som producerar. Inte de där kvinnliga arbetarna som tar hand om, vårdar och utbildar. Nejnej, de riktiga arbetarna som får fingrarna skitiga av smörjolja, inte av människobajs eller matkladd.

Begreppet levde kvar senast 2005 när jag samarbetade med en 70-talist. Vi skulle skriva en analys om hur man skulle locka ungdomar att bli personliga assistenter.  Samarbetet var intressant, analysen blev succé (på grund av den mycket begåvade 70-talisten) men det var en tagg som satt kvar. Han pratade om ”verkstadsgolvet”.

Redan på 80-talet när jag jobbade som utredande nationalekonom pratades det om att tillverkningsindustrin snart inte skulle vara den huvudsakliga arbetsgivaren. Tjänstesamhället var redan en faktum, K-samhället var på väg.

Men föreställningar är sega. I SCB:s sammanställning av intressanta siffror i populärversion ”Medelsvensson och topplistor” står det att Fredrik Johansson (Herr Medelsvensson) jobbar i tillverkningsindustrin. Visst låter det som om han får skit under naglarna, att han måste duscha efter skiftet och att han har sin lunch i en matlåda av plåt?

Tittar man närmare på statistiken ser man att Fredrik Johansson arbetar som säljare åt tillverkningsindustrin. Om han får skit under naglarna så är det för att tjänstebilen måste ha mer spolarvätska. Lunchen betalat han nog med plastkort och han duschar nog på morgonen för att rakvattnet ska få blomma ut.

Det vanligaste jobbet för en man i Sverige år 2012 är att vara säljare. Det trodde du inte, va?

Travel often #blogg100

the_holstee_manifesto
The Holstee manifesto

Dag 33

Var på några seminarier på en mässa om Online marketing och e-handel i Kista. Deeped Niclas Strand och Sarah Larsson Bernhardt sa åt oss att våga. Utan kreativitet kommer ingen att lyssna. Utan kreativitet kommer ingen att komma ihåg oss eller våra budskap.

Det som är på bilden är the Holstee Manifesto. Litet carpe diem-varning men ändå – jag blir upplivad och vill köpa deras halvrosa (ingen färg jag tror att jag passar i) t-shirt bara för att det står litet snyggt ”Always ask why” och för att det är Holstee som har gjort den. Och jag ska nog slå mig lös på den svarta lilla plånboken också. Den är gjord av återanvända plastpåsar. Tillverkad i Indien.

Travel often. Getting lost will help you find yourself.

Facebookskryt och bloggpepp #blogg100

Dag 27

Jag är glad över att jag har en intressant samling bekanta och vänner på Facebook. Det gör att jag får inblick i många olika typer av liv. Där finns tonåringar, pensionärer, troende, extremt världsliga, träningsfanatiker, lojt tillbakalutade, folk som reagerar och folk som analyserar, människor som tar sitt överflödsliv alldeles för givet, människor som lever på marginalen.

En av alla dessa lägger ut sin statistik från Runkeeper ibland. Han gör litet drygt 2.5 km på 40 minuter de dagar han är snabb. Så finns det hon som bloggar om sin träning och sin kosthållning och lägger ut bilder på sin vältränade figur.

Idag är en dag när jag just inte har något att visa upp. Omeletten jag lagade smakade lätt av diskmedel eftersom jag uppenbarligen inte sköljt ur pannan ordentligt. Lägenheten och jag håller på att ställa om oss från barnvecka till för-oss-själva-vecka. Som började med att jag behövde sova middag. Då kom jag ihåg en berättelse jag hörde för mer än 20 år sedan. Den handlade om invandrarflickan som varje dag kom en halvtimme försent till skolan. Varje dag en halvtimme sen. Det hjälpte inte hur mycket tillsägelse hon fick av lärarna, hon fortsatte komma en halvtimme sent varje dag.  När någon tillslut ställde frågan på rätt sätt så visade det sig att flickan behövde ta en lång extrarunda varje morgon för att ställa om sig från det traditionella livet i familjen till den dagliga tillvaron i skolan i Sverige. ”Ställtid” som Bodil Jönsson benämner den tid som behövs för att vi ska kunna växla från en aktivitet till en annan, från en uppgift till en annan, från ett tillstånd till ett annat.

Min heroiska träningsaktivitet idag består i en promenad i solen och i tanken på att jag har tid nu på kvällen att göra några magövningar. Min matblogg skulle alltså kunna handla om ”une omelette parfumée” och några muggar stadigt engelskt te. Outfit-inslaget skulle omfatta morgonrock och raggsockor. Spotify-listan är inte ens litet tjusigt nostalgisk, jag lyssnar på de låtar av Bryan Ferry där han parodierar sig själv som gentlemannaromantiker. Men jag har minnen av en tid, ett skeende som väcks av LP:n ”The bride stripped bare”, så jag lyssnar på alla låtar i rätt ordning, som om jag satt där jag satt just då, lyssnande på hela sidan ett och sedan hela sidan två och sedan kanske på alltihop igen.

Mitt kvantifierade jag har inte mycket att komma med idag. Mer än en utlovad bloggpost. 73 kvar.

 

 

Så kan man också läsa en deckare #blogg100

Dag 24.

deckare
Två arga deckarförfattare

Dag 24.

Det är tur att det finns så många tänkande människor som dessutom kan uttrycka sig.

En vän skrev på Facebook om att vantrivas i samtiden. Ja, det är något märkligt med tiden vi lever i, det är starka rörelser på gång. Både goda rörelser och sådana som går käpprätt åt fel håll. Digitaliseringen av livet exempelvis, kan föra så mycket gott med sig, men kan också få oss att bli alldeles maktlösa inför en ansiktslös teknik där ingen tar ansvar för att det ska fungera. Då är det lätt att vantrivas i samtiden.

Både Arne Dahl och Mons Kallentoft vantrivs med delar av samtiden och de uttrycker sin vantrivsel högljutt. Dessutom i deckarform. Jag läste ”Viskleken” av Arne Dahl och ”Den femte årstiden” av Mons Kallentoft. Det är spänningsprodukter av god hantverksmässig kvalitet. Personerna är intressanta, precis som miljöerna. Båda böckerna fyller sin funktion som bladvändare. Fast jag tror att både Arne och Mons vill säga något mer, de vill nog inte bara underhålla. Arne har fokuserat på den globala kriminaliteten, den som binder ihop maffian med politiken och finanssektorn. Den kriminalitet vars tentakler når både högt upp och långt in. Mons spanar också in vår tids elit, de som har allt, både makt och pengar. I ”Den femte årstiden” handlar det om maktens pakter som grindvakt för sanningen. Kollektivet ”maktens män” får Mons (undrar om jag ska kalla honom det eller Kallentoft?) att se rött och att spotta orden omkring sig. Vi pratar girighet, maktfullkomlighet, egocentricitet, den starkastes tyranni.

Världen är ond men i det lilla är människan god.

En nära vän berättade att hon fann stor tröst i Arne Dahls böcker om A-gruppen i en period i livet när hennes egen arbetsplats var en kökkenmödding av omorganisationer, politiska strider och personkonflikter: Det finns fungerande arbetsplatser! Det finns fungerande arbetsgrupper!
A-gruppen och gruppen OpCop i ”Viskleken” består av sinsemellan mycket olika individer. De drar inte jämnt hela tiden, men de är väl medvetna om varandras värde för gruppen och för de mål de är satta att arbeta mot.

Så kan man också läsa en deckare – som tröst och ingivare av hopp.

Om dumma kvinnor. #blogg100

Dag 12.

Sanningen är att den kvinnoroll som pådyvlas oss från vår första stund på jorden är en kapitalisternas dröm. Vi jobbar billigt, vi köper deras skit och det var jävligt länge sedan vi höjde våra röster.

Citatet är hämtat från en krönika i Proletären. STOPP! Låt inte orden ”kapitalisternas” och ”Proletären” avskräcka dig från att läsa vidare. För det är en väldigt rolig och tänkvärd text. Den heter ”Dumma kvinnor?” och är skriven av Jenny Tedjeza.

Känner du igen dig? Du är inte ensam. Nu har jag skrivit om det. Det är första steget.

Så blir jag osäker – tänk om mina kollegor läser det här? Och de jag kanske någon gång i framtiden ska söka jobb hos? Får jag vara feminist utan att bli straffad? Kan jag länka till Proletären utan att människor ska börja se mig som paria i den borgerliga förorten där jag och mina barn bor? Måste jag balansera det här inlägget med att skriva om värdet av en ofärgad vaxpenna när man lägger rött läppstift på 50-åriga läppar?

En hyllning till öppna landskap. #blogg100

Dag 10.

Å, vad jag gillar att sitta i kontorslandskap!

Eftersom jag är så nyfiken och har selektivt god hörsel är jag mycket välinformerad. Av småsnuttar av samtal kan man uttyda en hel del. Särskilt om man lägger ihop vad man kan snappa upp i ett fikarum med vad man hör utanför ett mötesrum och så pusslar man ihop det med ett papper någon har glömt i skrivaren. Toppar man det med ett brottstycke ur ett telefonsamtal, då är det ganska lätt att ha full koll på vart ens organisation är på väg och vilka frågor som är mest brännande.

Om jag kan jobba effektivt i kontorslandskap?! Mja. Men vem kan det. Läs mer här, en sammanfattning av vissa rön kring det moderna arbetslivet med titeln ”Vi arbetar oss dumma”.

Avsiktsförklaring del 2. #blogg100

Dag 7

Jag tänkte att jag skulle skriva en lista över ämnen jag vet att kommer att beröra under de här 93 dagarna som återstår av #blogg100-satsningen. Sagt och gjort:

  1. kärleken till Internet
  2. de magiska orden
  3. böckerna, utan vilka livet skulle vara så mycket fattigare
  4. genusfrågor
  5. scouting
  6. sociala medier
  7. barn och ungdomar och sociala medier
  8. bildkommunikation
  9. fotografi
  10. alla människors rätt att hitta sitt uttryckssätt (därmed inte sagt att man har rätt att säga vad som helst)
  11. önskan att göra världen litet bättre
  12. mitt ambivalenta förhållande till nationalekonomi
  13. mat, recept och matupplevelser
  14. resor
  15. smultronställen i närområdet och längre bort
  16. arbetsplatser som arena
  17. storytelling
  18. ….och så kommer jag nog att klaga en del på usel och tjatig reklam, det är så svårt att hålla sig ifrån det

Verkar något alldeles urtråkigt?
Är det något jag glömt bort?

Flickor är och pojkar gör. Är det så? #blogg100

Dag 4.

Man behöver inte läsa artikeln – titta på inslaget istället. (Jag försökte bädda in klippet men jag kunde inte ge mig själv beröm (ännu) för att fixa det med SVTs klipp).

Min kommentar:
Uppfostrad och uppmuntrad i att vara, inte göra har jag inte trott att jag kunde förändra någonting, varken hos mig själv eller ute i världen. Jag var duktig, å, så duktig. Klarade allt i skolan (utom gympa och teckning, förstås) galant. Kände att jag inte kunde någonting alls som var användbart utanför skolans väggar. Det har tagit många år att förstå min egen kraft.

Gör inte samma sak med dina och andras barn.

Verifierad av MonsterInsights