Köp inte en Michael Kors-väska! #blogg100 dag 53

……om du vill vara i framkanten. Den tiden är förbi. Men tycker du om att simma i bakvattnet, flyta med strömmen och ha samma saker som ”alla andra” har, då är det fortfarande OK att köpa en väska med MK-märket.

Jag roade mig att titta på sökningarna på Google. Och för Michael Kors är de på väg ner. Tydligt tecken på att de som leder modet redan har hittat ett nytt väskmärke och att de snabba följarna redan lagt sina Michael Kors i Emmaus-lådan, på eBay eller Blocket. Medan ja-ni-vet-vilka stoltserar med sina väskor ett tag till för att sedan gömma dem längst in i garderoben.

väskor_trend
Upp som en sol och ner som en….?

Det var intressant att se vilka regioner i Sverige som trendat starkast under vissa perioder. Storstadslänen dominerar. Uppsala län kom smygande i höstas och tillslut kom Närke. Litet efter. Och då kom jag ihåg att det berättades  när jag var mindre att företag ofta provade sina produkter i Närke. För om närkingarna, gnällbältets gnälligaste gnällare gillade produkten, då kunde företagen räkna med att den gick hem överallt. Så vad säger det om Michael Kors-väskorna att närkingarna nu tillslut har fattat trenden?

Den röda kurvan visar det stabila intresset för Louis Vuitton. Med en viss tillväxt.

Ps. Eftersom jag till viss del kan räkna mig som örebroare får jag skriva spydigheter om närkingar. Ds.

Saker som händer på Youtube #blogg 100 dag 28

….om man skriver rätt saker i söket

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=36do7WJM1-g]

Om du inte orkar kolla på hela klippet: gå till Youtube och skriv ”beam me upp Scotty” eller ”use the force Luke” och se vad som händer. Och nu vet du också vad ett Easter egg är. Hoppas jag.

Med hjälp av mina barn får jag tillgång till en parallellvärld. Med egna legender, egen rangordning, egna interna skämt och egna hjältar. PewDiePie, TomSka, glitch, Easter egg, Smoosh, Annoying Orange, BatDad, Curtis Lepore. De här människorna, företeelserna, begreppen är en del av den värld nästa generation växer upp i.  Att Youtube förändras beroende på vad man skriver in i sökfältet är bara ett litet bevis på att vissa legender har blivit del av den ”verkliga” världen så att utvecklare får klartecken att göra underbara tokigheter även där storpengarna och affärsallvaret finns.

Veckans oj-vad-vi-delar-händelser #blogg100 dag 15

Oäkta (?) kyssar

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=IpbDHxCV29A&w=560&h=315]

 

När jag skriver det här har klippet visats nästan 50 miljoner gånger på Youtube. En formidabel viral succé som slår Volvos lastbilar och min egen favorit JCvD och hans episka split med en ponnylängd ungefär.

Det såg så bra ut. Men det var inte helt på riktigt. Dels stod det ett modeföretag bakom alltihop och dels var de som kysstes halvkändisar – modeller, barn-till-någon-megakändis, etablerade skådisar. Läs mer på Resumé .

Och som alltid kommer det spoofs. Hittills har jag sett en med hundar och en något mer ekivok som handlar om handtrallor.

Köpt sanningsägare

Mia Skäringer, den trevliga flickan med den folkliga dialekten och de trivsamma små bilringarna skrev att hon var trött på dieter och kroppsfixering. Det hon skrev var bra, det osade av ilska och trötthet över ideal vi blivit matade med men aldrig bett om. Men så var det kanske inte helt äkta det heller. Hon hade ju köpts av Proviva för att skriva om ett rimligt hälsomedvetande. Och då var det inte riktigt den där friska smaken av lingon som stannade i munnen längre utan den där lätt unkna eftersmaken av mango-Proviva som gick ut för några dagar sedan.

Jag är ambivalent. Hon har ju en publik som lyssnar, hon säger något vettigt, hon har fått en plattform att säga det ifrån. Men ändå. Litet mer transparens skulle inte vara fel.

Butikschef häller vatten på tiggare

En butikschef för Hemköp i Göteborg, närmare bestämt vid Stigbergstorget irriterade sig så pass på en tiggare som brukar sitta utanför butiken att han hällde vatten över tiggaren. Detta såg en man som skrev om det på Facebook. Och så drog en liten storm igång. Kommunikationschefen var nytillträdd och verkade bli tagen på sängen, så det tog ett bra tag innan den professionella mediehanteringen kickade in. Och då hade ju en del lapsusar redan gjorts. Men det verkar som om Hemköp har klarat sig ganska bra. På något sätt lyckades de med sin ”damage control” eller vad det nu heter.

Zlatan, svenska soldater dansar och mera fittstim – veckan i vinklat sammandrag

Är det jag eller sociala medievärlden som varit mindre energisk den här veckan? Zlatan och Volvo drog ju igång veckan på ett hyggligt intressant sätt. Men filmen var ju ett sådant hiskligt testosteronstint pekoral så den gick ju inte att ta på allvar. Vilken tur för Volvo och reklambyrån att de betalat Zlatan enorma pengar och att någon läckte om det så att energinivån kunde hållas uppe. Hyfsat. Men det var ju litet lamt att diskussionerna sedan kom att handla om var kronhjorten var filmad och om Zlatan badat isvak på riktigt. Rasism- och anti-rasism-pajkastandet blev det inte mycket med heller.

Då var ju de svenska pojkarna i Afghanistan mycket roligare.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=cbLwmUdee64&w=560&h=315]

Håhåjaja. Och Belinda Olsson fortsatte sin korkade rundvandring i samtiden. Jag behöver inte försöka uttrycka mig bättre än så, för som tur är finns det andra som tänkt och formulerat sig bättre. Läs krönikan ”Belinda Olsson, du har blivit en gubbe” från ETC.

För den som vill bli upplyft och känna sig stridbar kan jag rekommendera sajten feministapparel.com och särskilt deras kondomförpackning. En smart, snygg, självklar lösning.

gotconsent
Läs det finstilta

Veckan i hårt vinklat sammandrag

Om du inte hunnit vara aktiv i sociala medier den här veckan kan jag här ge ett sammandrag. Det är i högsta grad vinklat. Det utgår helt från vad jag fått i mitt flöde på Facebook och på LinkedIn. Och, ja, jag är feminist och extremt intresserad av sociala medier.

Belinda

Belinda Olssons framträdande i ”Fittstim – min kamp” har genererat en massa inlägg och en del krönikor (bland annat en väldigt bra av Maria Sveland). Jag satt och tittade /lyssnade på eländet (alltså första delen) på bussen, tunnelbanan och under promenaden till kontoret i onsdags. Jag bara undrar: vem är egentligen intresserad av Belindas egna funderingar kring feminismen? Det känns som om hon satte på sig en etikett i slutet av 90-talet och sedan har hon gått omkring som en annan syltburk med etiketten som börjat blekna och en dag vaknade hon och klistret hade nästan givit upp. DÅ började hon titta omkring sig och allt hon såg var mediafenomen. Och så satte hon snabbt likhetstecken mellan ”hen-dagis”, Femen-aktivism och nutida feminism.  DÄR började hon jobba.

Hennes utgångspunkt i första programmet var: ”om ”hen-dagis”, Femen-aktivism och vägran att avslöja ett barns kön är 2014 års feminism, då gillar jag inte längre feminism och då måste jag berätta om det”. För att backa upp sin egen inställning pratar hon med Ebba Witt-Brattström som också är trött i största allmänhet och med Martin Ingvar som gärna vill vara med i TV och berätta om hjärnan och så klipper hon in vad de säger som stöttar hennes besvikelse. Medan Gudrun Schyman som fortfarande är pigg, arg, retoriskt begåvad och tränad samt aktiv får begränsat med utrymme (hennes tal på Medborgarhusets trappa förra lördagen är retoriskt stiligt).

Så – hallå, hur intressant är Belinda Olssons ytliga betraktelse?

Tommy

Nästa inlägg är djupt feministiskt och skrivet av en man. Ett blogginlägg på en blogg som har funnits i ganska många år där en reklamman pratar om vardagen och tankar om nutiden. Och här i veckan fick han till det! Så pass att han hamnade i Expressen.

tommy_tempelman
Tryck på bilden så kommer du till blogginlägget

Jag kan inte annat än applådera. Jag var en av dem som delade inlägget och förde det vidare. Det är välskrivet, smart och dramaturgiskt snyggt. En inspiration för oss andra som vill nå ut och nå fram.

Naturligtvis blir jag betänksam över att det ska vara en man till att skriva detta. Jag undrar, lätt självkritiskt om det är så att jag med lättare knapptryckningar delade hans inlägg just för att han är man. Och då verkar jag ju inte så mycket rabiat feminist som om jag delat ett inlägg av Maria Sveland eller så. Det blir helt enkelt litet mer rumsrent och jag kanske inte stöter mig med kollegor och andra bekanta som tycker att det är trevligast om livet helt enkelt är litet trevligt. Parentes.

Kraftwerk

Och så Kraftwerk såklart. Många selfies med 3-D-glasögon i flödet. Vuxna människor som stoltserar med att de lyckades få biljetter. Märkvärdigt få som berättar om upplevelsen.

Veckans favorit

Det var en tråd, väldigt privat som började med en uppmaning att dela med sig av doftminnen. Den blev inte så lång tråden, men den var full av längtan och hopp och gemensamma upplevelser. Och den fick mig att tänka med näsan. Blommande hägg, regn på solvarm asfalt, kokkaffe utomhus på morgonen, pepparkaksbak, vitsippsbacke, blöta löv i svampskog.

Att välja, en bloggpost för oss som är intresserad av köpbeteende

mogensen
Fåtöljen som jag ska ha tills jag dör. Köpt på nätet, såklart.

Nej. Jag gillar inte att shoppa. Jag ser inte shopping som terapi (ni har väl hört uttrycket ”retail therapy”?). Men ibland behöver jag saker. Till hemmet, till kroppen, till barnen, till att ha på mig så att jag antingen kan utföra det jag vill göra (träna eller så) eller se ut som jag bör i ett sammanhang (kontoret, möte, fest) eller bara var bekväm i. Men nej, jag orkar inte gå på sta’n och titta på allt jag INTE vill ha för att kanske, kanske hitta det jag vill ha. Jag vill minimera tiden det tar att välja.

Så, hur gör jag egentligen nu för tiden? För visst, mitt beteende har förändrats rejält. På grund av Internet.

Min bärbara dator, min mans-TV (så kallas den av en god vän eftersom den är stor), min mixer (blender), min stavmixer. De fyra sakerna är köpta på nätet. Efter att jag har gjort research på nätet. Jag påverkades av:

1. Testresultat som jag sett sammanfattade på Bäst-i-test och test.se.

2. Själva testerna som jag läst för att komma till källan.

3. Kommentarer till testerna av konsumenter.

4. Kundrecensioner.

Som jag skrev ner under ett intressant seminarium: ”Produktrecensioner ger mätbart värde. Även dåliga recensioner.” (Vem som sa det? Ingen aning. Jag har varit på så många bra och inspirerande seminarier och skrivit ner så kärnfulla citat som jag blir glad av att hitta. Men har jag skrivit datum och vem som pratade? Inte så ofta.)

Är jag nöjd då?

Ja och nej. Datorn är finemang förutom att det är Windows 8 i den. Urk! Men annars är den snabb och bra, trevligt tangentbord, ordentligt med minne. Den har en kamera som antagligen filmar allt jag gör och skickar det vidare till någon som övervakar alla, menmen hittills har jag inte sysslat med olaglig verksamhet. Mixern (blendern) är jag tillochmed imponerad av. Den gör helt fantastiska smoothies. Stavmixern var väldigt billig och har hittills inte visat sig vara bra. Jag kan nog lära mig att stå ut med dess tillkortakommanden och använda den till det den faktiskt funkar för. TV:n är makalös. Eftersom jag jämför med en B&O tjock-TV utan minsta uppkoppling så hade jag väl blivit glad för vad som än visade bild från trådlösa nätverket.

Helt klart. Jag kommer att fortsätta shoppa så här. Jag väljer hellre när jag sitter vid köksbordet än ute på sta’n och hämtar hellre på Sabis än köar till en kassa på varuhuset.

Hur handlar du jämfört med för fem år sedan?

Ps. Jag köpte mina köksstolar på Bukowskis Market. På nätet. Brödrosten och elvispen på nätet. Alla böcker senaste året på nätet – adlibris, Bokus och Barnens bokklubb. Soffbordet och min älskade fåtölj på Lauritz. På nätet. Ds.

Kärlek uppstod

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Jean Claude Van Damme och Volvo Trucks. En självklar tvåsamhet? Kom ”this match made in heaven” fram i fokusgrupperna? Eller var det bara att extrapolera några kurvor som managementkonsultfirman ritat ut, vid skärningspunkten föll Van Damme och hans gymnastiska färdigheter ut.

Nänä. Antagligen inte.

Litet av historien bakom den dundrande virala succén kan man få sig till livs i  den här artikeln i Göteborgsposten. Men det finns mer att lära sig. För visst är det så, vi i kräng- och påverkansbranschen vill ju göra det här varje dag. Varje dag kommer vi till jobbet och hoppas att IDAG kommer idéerna att flöda och budgeten att räcka och vi verkligen ska förstå oss på målgruppen och hitta vägen in till deras hjärtan och och och…….

Som tur är finns det människor som dagligen arbetar med att försöka förstå vad som gör att vissa budskap når fram och andra inte. Jag hade turen att på Valtech Day för några veckor sedan lyssna på Erik Modig. Se och lyssna på hans presentation här.

Förutom att han sa att skägg ökar trovärdigheten hos en presentatör med 10-20 % så poängterade han än en gång att den mesta marknadskommunikationen inte ens kommer in i hjärnan på våra önskade målgrupper och om den, mot all förmodan kommer in där så har den sällan effekt. Vi jobbar i evig uppförsbacke alltså. Inte konstigt att det läggs ut tiotals miljarder kronor på reklam varje år (drygt 66 miljarder förra året enligt IRM) här i Sverige. När så litet har avsedd effekt.

Dags att knyta ihop resonemanget. Det gör jag via några påståenden som jag hämtar från Erik Modig.

– Reklamen måste vara relevant för kunden. Antingen ska den vara underhållande eller innehålla information som är intressant.

– Varumärket måste vara relevant för kunden. På så sätt att det ä relevant antingen genom behov och/eller värderingar. (Intressant tycker jag, att ett varumärke kan vara frikopplat från mina behov men jag kan ändå gilla det för att jag delar värderingarna det står för. )

Här kommer det riktigt intressanta och tankeväckande påståendet som drabbade mig:

– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.

Jag repeterar:

– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.

Smack, bang. Klarhet! Fram för fler kärleksmöten som den mellan Van Damme och Volvo Trucks!

Energi i november – är det möjligt?

DSC_0332
Skeppsholmen i Stockholm. 9:e november förra året.

Dagarna är inte långa, det är ljust mellan 8 och 4 på eftermiddagen. Det börjar bli kallt. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid.

MEN. Jag orkar igen. Det är en makalös känsla. Och jag skrattar ganska ofta. Och trivs när jag är på jobbet. Särskilt igår när kunde bjuda på kardemummakaka (å, vad enkelt det var att baka den!) och idag när fnissen inte kunde hejdas när de virala spin-off-filmerna efter Volvo Trucks Van Damme-reklamfilm började komma. Nota bene, det var inte bara mina fniss, det kom från alla på avdelningen, inklusive konsulten.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Det var originalet. Och här kommer en variant från TV-seriernas värld:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EMlpiey20b8&w=560&h=315]
En norrländsk variant:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hc6qakzCE4k&w=560&h=315]
Och från en webbyrå eller liknande som hade litet tid över och kände att DET HÄR, det var bara att hoppa på:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wltWAcuXV_I&w=560&h=315]
Upp och stretcha allihop, är detta den nya Harlem Shake?

Hur ofta sker förändring? Om att jobba i en digital verklighet.

Efter att ha diskuterat med flera som jobbar med digital kommunikation och som känner igen sig i känslan av utmattning så känns det angeläget att försöka förstå varför vi som jobbar i den digitala delen av världen kan vara litet extra utsatta för stressorer. Det jag skriver här är inte specifikt för någon jag samtalat med och det finns ingen anledning att söka företagen eller organisationerna bakom exemplen. Se det som ren fiktion, men också som intressanta tankeexempel.

Jag börjar med en enkel fråga: varför kan det vara stressande att jobba med digital kommunikation?

Kanske för att spelplanen ändrar sig ständigt.

Och/eller för att arenorna flyttar på sig hela tiden.

För att planeringshorisonten i de flesta organisationer och företag är fortfarande på minst ett års sikt.

För att förändring är jobbig för de allra flesta. Särskilt när det gäller arbetslivet.

Blev det tydligare? Nä, förstår det. Jag tror jag måste ta ett par exempel:

Exempel 1

Vi tänker oss företaget Pling-plong som gör kläder och accessoarer som riktar sig mot en målgrupp bestående av tjejer mellan 14 och 25 år. 2011 satsade man på allvar på företagets Facebook-sida som ett ställe både för kundkontakt och marknadsföring. Försäljningen sker sedan på hemsidan. När planeringen inför 2013 satte igång på allvar under våren 2012 la man i budgeten en stor peng på att vidareutveckla Facebook-sidan. Redan på senhösten 2012 började den digitala sektionen försiktigt antyda att målgruppen börjat ändra beteende. Instagram borde marknadsavdelningen på Pling-Plong titta närmare på. ”Jaja, det tar vi nästa budgetår”, fick den digitala sektionen höra.

Efter sommaren 2013 är det helt tyst på Pling-Plongs Facebooksida. Trots ett väl planerat och väl genomfört flöde av bilder och inspiration är det en allt tunnare ström likes som Facebookredaktionen rapporterar in till ledningen. Samtidigt har Pling-Plongs värsta konkurrent Pang-Pang ökat sin omsättning med 20% efter att ha hittat sin nisch på Instagram.

Borde digitala sektionen varit litet påstridigare? Eller kände de sig redan tillräckligt ”besvärliga” med sitt Facebookande på arbetstid och sitt tjat om att målgruppen består av ”digitala infödingar” och därför har ett annat beteende än vad 50-åringarna i ledningsgruppen hade när de var tonåringar?

Exempel 2

I riksförbundet ”Alla för allt” ville några på kommunikationsavdelningen dra igång en Facebooksida. Det här var 2011. ”Javisst, vad trevligt” sa styrelsen och den verkställande ledningen. Till en början hade man inte så många som gillade sidan, men allt eftersom så ökade fanskaran. Under hösten 2012 skakades förbundet av en ”affär” och medlemmar och andra hade många frågor och åsikter. Flertalet av frågorna och kommentarerna kom via Facebooksidan.

Den pressansvarige ville kommunicera via pressmeddelanden och via pressjoursnumret. Frågorna och åsikterna som kom via Facebook ville hen helst inte befatta sig med. Efter några dagar, då kommunikationsavdelningens Facebookansvarige slitit sitt hår och försökt skriva ”rätt” sorts svar på alla ilskna frågor, började den pressansvarige att samarbeta. Under viss protest dock, synpunkterna och frågorna kom ju när som helst på dygnet. Vissa inlägg skapade rejäla stormar av kommentarer och tonläget blev högre och högre ju längre kvällarna led och ju mer helg de flesta kostade på sig och ju mindre ”Alla för allt” svarade.

Kommunikationsavdelningen fick en del intern kritik för att de dragit in ”Alla för allt” i det sociala media-träsket. Samtidigt försökte var och en i gruppen som jobbade med Facebook stämma i bäcken under kvällarna och helgerna för att stävja de längsta trådarna och de jobbigaste stormarna.

Borde kommunikationsavdelningen helt enkelt struntat i att skapa en Facebooksida? Det visade sig ju att organisationen inte var mogen för att ha den typen av närkontakt med medlemmarna. Eller är det organisationen som vid det här laget borde ha förändrat sitt sätt att se på kommunikation?

Nej. Det är inte enkelt för någon organisation att tänka om. Tidigare har man kunnat planera med viss träffsäkerhet och man har kunnat tänka inifrån-och-ut, men i vårt nya digitala och mer omedelbara kommunikationssamhälle så kan man inte längre göra som vanligt. Och då kan de digitala kommunikatörerna bli dem som får rollen av fridstörare. Bara för att de får agera budbärare.  Det är inte alltid bra för sinnesfriden.

When you work……. Om gemensamma absurditeter. Reviderad upplaga.

new-girl-jess-zooey-quotes-7
En väl använd giff.

För en dryg månad sedan dök de första länkarna upp på Facebook. De kom från ”When you work as a statlig tjänsteman”. Orsakade många fniss och ett och annat opassande gapskratt i kontorslandskapen runt om i landet. Både på statliga myndigheter, konsultföretag, i organisationer och i det privata näringslivet. Många, många kände igen sig.

Och så kom en tumblr för webbredaktörer, en för gymnasielärare, en för folk som jobbar som tjänstemän i den ideella sektorn, en för språkkonsulter, en för småföretagare, en för folk i regeringskansliet. en för kommunikatörer och en för frilansjournalister.

Började allt med den amerikanska sidan för ”oss som jobbar i den icke-vinstdrivande sektorn”?

Men vad handlar då alla dessa fniss och gapskratt om? Varför sprids de som maskrosfrön för vinden?

De handlar helt enkelt om kontorspolitik, om missförstånd och konflikter mellan avdelningar och discipliner och den ständigt pågående konflikten mellan makten/pengarna/Powerpoint-världen och ”vi som gör jobbet”.
De sprids väl för att de innehåller rejäla doser igenkänning parad med mycket underdoghumor. Det skapar vi-känsla i att inte vara ensam om de där mindre upplyftande delarna av arbetslivet.

För vi lever ju i en märklig tid av stora förändringar, där vi fortfarande lever med en massa föreställningar om ”hur livet är” som är hämtade från industrialismen. Vi går till jobb och utför dem men är osäkra på vem vi egentligen jobbar för. Och om det verkligen är nyttor vi producerar. Vi är med på seminarier och kurser för att ta fram gemensamma mål och värderingar för det våra företag och organisationer producerar är ibland så abstrakt att det skapar osäkerhet om vad vi gör och varför. Inte konstigt att det uppstår missförstånd och ibland tillochmed konflikter mellan avdelningar och maktnivåer. Som kan belysas och illustreras så att vi i alla fall kan skratta.

Och när kejsaren väl är naken kanske det går litet bättre att prata klarspråk? Vi kan väl hoppas.

Har du några fler tumblrs att bidra med?

Verifierad av MonsterInsights