Uttrycket handlar alltså om det som oftast låter som ”Jag kan tyvärr inte göra något åt det här. Hur gärna jag än skulle vilja. Det är de över mig som beslutar.” Och när du går vidare till nästa instans så får du höra samma sak. Och i nästa instans samma sak. Och när du kommit högst upp så bollas du åt sidan eller nedåt. ”Organiserad ansvarsflykt”. Tänk efter när du senast träffade på det – på jobbet, i dina barns skola, på dagis. Ha öronen öppna för det. Du kommer att träffa på det oftare än du anar. Tänk efter ett varv till – är du en del av det? Kan du bryta det genom att faktiskt ta ansvar?
Ibland blir jag helt berusad av att höra om bra idéer. En väldigt genial köp- och säljsajt heter ”Exboyfriendjewelry” med undertexten ”You don’t want it. He can’t have it back.”. Här säljer före detta flickvänner, fästmör och gifta kvinnor förlovningsringar, halsband, armband men också väskor och motorcyklar. Det senare under kategorin ”Stuff that should have been jewelry”.
Det intressanta är att den som lägger ut ett föremål för försäljning på sajten måste skriva en text som berättar en historia om föremålet. Bara det gör sajten värd en titt. Jag avslutar med att visa en motorcykel som ligger ute för försäljning just nu, med en text som ungefär berättar: Pojkvännen övertalade mig att köpa en motorcykel. Han lämnade mig. Nu har jag ingen att köra tillsammans med = ingen anledning att behålla den.
När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.
Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.
Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.
Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri
Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.
……………………..
Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.
Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.
Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.
Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.
Jag tyckte om att det var en så kollektiv upplevelse. Alla var förundrade över skönheten. Många fotograferade. De flesta stod eller gick mycket långsamt.
Insåg att det var första gången jag sett blomningen på nära håll. Fast träden har tydligen stått där de står sedan 1998.
De här kvinnliga rösterna som pratar välmodulerad amerikansk engelska och som säger saker som:
– Ta upp vapnet!
– Gå dit!
– Hitta mer ammunition!
Det är den mänskliga datorn Cortana i ”Halo 4” som leder Master Chief och flickan Elizabeth i ”Bioshock Infinite” som hjälper Booker. Jag känner att när jag själv säger ”dataspel” så tänker jag på Space Invaders eller Pacman. Möjligen på Lego Star Wars eller Lego Batman. Men de här spelen som egentligen är som interaktiva långfilmer, de får jag inte in i min begreppsvärld. Dessutom recenseras spelen på morgontidningens kulturavdelning. Det är hisnande.
Dags att sätta sig bredvid barnen och ge sig själv några timmar för att komma in i världarna. Det faktum att det är kvinnor som leder i båda spelen är intressant i sig. Brukar det vara så i spel?
Får avsluta med en tweet från idag:
Detta när barn ska komma med förklaringar i tv o så skrattar vuxna. Jag ska låta medelålders förklara Minecraft. Oj, va vi ska skratta! (Markus Granseth)
Att spela Wordfeud är jättekul, tycker jag. Jag spelar ofta med min kusin Tantspridd. Så chattar vi litet då och då. Det är trevligt. Ibland på tunnelbanan hem upptäcker jag att hon inte hunnit göra sitt drag under dagen. Då försöker jag hitta någon annan motspelare. Hösten 2011 hade jag väl bara behövt ställa mig i tunnelbanevagnen och ropa:
– Jag söker en motspelare i Wordfeud. Vem är på?
så hade jag fått ett gäng nya motspelare.
Men nu är det 2013. Så jag kör på ”Find random player”. För det mesta hittar den flitiga lilla gubben i molnet andra korsordslösande tanter i min ålder. Vi kan våra zenit, assegaj och aztek. Vi tackar varandra för god match och gratulerar till snygga drag.
Så dök det upp ett riktigt troll. Han lade bara ord som anal, fitta och knulla. Det var riktigt, riktigt obehagligt. Jag tryckte på ”pass” och slutade spela Wordfeud i några månader. Varför ge sig in i fredade zoner som Wordfeud? Hade inte match.com funkat? Hans äckliga fingrar krafsade nästan på ytterdörren. Fy tusan. Håll er på er planhalva, troll!
Numera trycker jag sällan på ”Find random player”. Bara om jag är riktigt uttråkad på väg hem.
Idag blir det kort men informativt. Det nya begreppet du ska lära dig är ”rotation curation”. Det betyder att en kanal, av typen Sveriges Twitter-konto lånas ut till en person i taget som får använda den och under den perioden äga den.
Och jag fortsätter en vecka till med Kulturhusets Instagram-konto (screen_kulturhuset). Jag har varit dålig på att hashtagga bilderna men nu vet jag att jag ska använda #rotationcuration.
Jag hade inte mer än andats frågan om varför bilar mest står stilla så tipsade min kollega mig om Flexidrive. En webbtjänst där bilägare som vill tjäna miljön och litet pengar möter folk som behöver hyra bil. Just nu fanns det bara två bilar att hyra i min lilla småstad, jag hoppas att jag kan vara med och påverka så att det blir fler.
Tänk att nätet har möjliggjort en återgång till den perfekta marknaden, där samspelet mellan många små aktörer skapar det ”sanna” priset på en vara eller tjänst. Där ingen stor aktör kan utnyttja sitt informationsövertag eller sin makt för att påverka priset. Där det ”sanna” priset är en återspegling av tillgång och efterfrågan. De mest inbitna mikroekonomerna borde vara saliga av hänförelse över denna nya värld. Jag är litet mer försiktigt glad, jag tillhörde aldrig de mest exalterade mikroekonomerna under min ”karriär” som nationalekonom. Vad jag mest gläder mig åt är att vi kan spara resurser och att vi kan DELA på det som finns.
