Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: om ordens magi (sida 2 av 6)

En lista över böcker som nödvändigtvis måste läsas, särskilt om du är kvinna eller håller på att växa upp till en #blogg100 dag 57/1

(Det är dags att återanvända andra inlägg. Nu kommer Issadissa-bloggen att helt domineras av böcker i litet drygt två veckor. =

En boklista för de flesta kvinnor, skulle jag vilja säga. För jag skriver helt under på det som Caitlin Moran och Simone de Beauvoir säger: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Kvinnligheten är en märklig konstruktion av olika föreställningar. Det finns knappast något sådant som en absolut kvinnlighet. Vi, både män och kvinnor förhåller oss till det som för tillfället och i den miljö vi rör oss i är det rådande idealet. Vi strävar efter idealet eller förkastar det eller gör uppror mot det. Få går igenom livet och är oberörda av det.

I värsta fall går vi under av det. Ätstörningar, förstörda kroppar av plastikoperationer, depression och andra psykiska besvär, träningsmani och andra beroendetillstånd, nedbrytande relationer till det motsatta könet.

I bästa fall har vi öppna ögon och ser vad som pågår. Sådär som man kan se på världssvälten, klimathoten och oroligheterna i Mellanöstern. På så sätt att man inte lägger skuld och skam på sig för att man inte är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, tillräckligt sminkad, tillräckligt ljuvlig, tillräckligt följsam, tillräckligt väldoftande, tillräckligt omhändertagande.

Boklistan

För att komma ihåg att hålla ögonen öppna behövs följande böcker:

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran (förutom helikoptersynen på saken som kallas kvinnlighet så får du skratta en massa. Verkligen en hel massa!)

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Bitterfittan av Maria Sveland

Under det rosa täcket av Nina Björk

Pippi Långstrump av Astrid Lindgren

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Tehanu och The Other Wind av Ursula K LeGuin

 

Att vara kvinna är bara intressant för blivande transsexuella. För kvinnor är det en ursäkt för att slippa spela fotboll. Fran Lebovitz

 

Och citaten avslöjar mig #blogg100 dag 47/1

When I was young, I had to choose between the life of being and the life of doing. And I lept at the latter like at trout to a fly. But each deed you do, each act binds you to itself and its consequences, and makes you act again and yet again. Then very seldom you come upon a space, a time like this, between act and act, when you may stop and simply be. Or wonder who, after all, you are.

Från ”The Farthest Shore”, den tredje boken i Ursula K LeGuins bokserie om Earthsea. Fantasy, säger en del att det här är. Jag vet inte om genretillhörigheten är så viktig. Det är sagor som handlar om de stora frågorna, helt enkelt. På ett sätt så att jag berördes som tjugoåring, som djupt sörjande tio år senare, som småbarnsmamma ytterligare tid efter det och nu i eftertankens djupa skog? hav? hed? rymd? Och det är därför jag citerar just det här stycket nu, för det är ju där jag är, mellan handling och handling. I ett skede av reflektion och omförhandling.

För jag vet ju på ett förnuftsplan att mycket av det jag hittills trott och gjort inte utgör grunden för ett långsiktigt hållbart liv, men det är lättare sagt än gjort att förändra och förändras. Särskilt det sista – förändras. Gå med på paradigmskifte och perspektivförskjutning.

Men jag är på väg. Små steg framåt och ibland ett stort kliv. Så får jag backa ett tag och satsa på ett nytt hopp framåt. Vila där en stund, för att ladda på nytt. Framåt och framåt, förresten, vad jag menar är att jag närmar mig något. Ett stadium, ett sätt att förhålla mig till tillvaron som är långsiktigt hållbart.

Och då behöver jag stora, vackra, berusande, starka bilder inombords som lockar mig närmare, som får mig att orka att ifrågasätta, söka, gräva, öva. Här är en av dem. Orden är vackra. Bilden är stark.

And though I came to forget or regret all I have ever done, yet would I remember that once I saw the dragons aloft on the wind at sunset above the western isles and I would be content.

Det här citatet från samma bok har jag återkommit till under trettio år eller mer. Jag har funderat vad jag själv har för bild som jag kan ta fram och hämta kraft från. När jag såg Rolling Stones på Knebworth när jag var 15 år? Eller fick Bryan Ferrys autograf? Eller när Ian Hunter sa ”Nice glasses” om mina enorma, gröna brillor en eftermiddag i Brunnsparken i Örebro när han spelat en märklig konsert utomhus och John Cale var förband i läkarrock? Eller någon av alla gånger jag hållt mina barn nära och jag stannat i känslan just där och då? Jo, där närmar jag mig något. Rätt sorts horisonter är bra också. Även utan magnifika drakar som majestätiskt tumlar i luftrummet medan solen blänker i fjäll, klor och smala ögon.

(Jag tror verkligen att jag då, för ett knappt år sedan började tro på ett liv som frisk. )

IMG_0313

And I will be content.

 

 

Livlinor och toalettsitsar #blogg100 dag 41/3

lurar

(Jag fortsätter att försöka förstå mig själv. Och världen. För jag inser under månaderna av utmattningen och tillfrisknandet att det inte bara finns en sorts ”vanlig” människa. Nej, vi är väldigt olika. Vi tar in olika mycket. Vi har olika stora behov av människor, av ensamhet och stillhet, av eftertanke och bekräftelse.)

”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.

Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.

I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #blogg100 dag 40/2

blandat20102011 105

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

(Javisst, nu börjar jag närma mig viktiga insikter. Länkar till en artikel som nu i 2016 spridits i sociala medier. Från Veckans Affärer – den gamla kapitalistblaskan!)

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 33/2

DSC_0266

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

(Sommaren 2014 och jag måste börja jobba heltid trots att jag inte kände mig frisk. Det var en märklig upplevelse. Som jag inte var ensam om. Det pågår hela tiden.)

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner.  – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. –  HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska.  – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

 

Maj och njutningen

IMG_2103

 

Himlen är blankblå och alldeles hård och jag väntar, väntar, väntar på den tunga värmen som ännu inte kommit. Vaknade tidigt av att hettan stod bakom sovrumsgardinerna och ville in. Det öppna fönstret med myggnät i försökte släppa in svalluft men väggen av hetta från solsidan stod emot. Frukosten är äten, kaffet var hett och sött av sojamjölken, nu är tänderna borstade och duktigheten nöjd. Halvnöjd. Ringde till Stressmottagningen för att ställa in ett besök, bad om ursäkt för att jag ringde så sent, ursäktade, ursäktade, hela rösten full av förlåt och förminskande, men kvinnan som svarade hade haft en miljon kvinnor som jag i luren och sa med varm röst att jag skulle ha en bra sommar. Och allt var förlåtet och hon skrev inte ner i en journal att jag var överkänslig och jobbig utan jag var bara en typisk utmattningspatient. En sådan som aldrig kan stå i skuld, som alltid måste tacka och be om ursäkt.

Jovisst. Jag läser Kristina Sandberg. Och blir så påverkad av hur hon berättar. Det är helt uppslukande att läsa ”Att föda ett barn”. Så att jag suttit och frusit i Örnsköldsvik trots att jag sitter här på ön den varmaste dagen detta år. Så för att kunna njuta av sommaren, skärgården, värmen och ensamheten så måste jag lägga ifrån mig boken då och då. För jag går in i Maj, blir Maj, upplever som Maj. Och just nu borde jag nog bara njuta.

Och citaten avslöjar mig #blogg100

When I was young, I had to choose between the life of being and the life of doing. And I lept at the latter like at trout to a fly. But each deed you do, each act binds you to itself and its consequences, and makes you act again and yet again. Then very seldom you come upon a space, a time like this, between act and act, when you may stop and simply be. Or wonder who, after all, you are.

Från ”The Farthest Shore”, den tredje boken i Ursula K LeGuins bokserie om Earthsea. Fantasy, säger en del att det här är. Jag vet inte om genretillhörigheten är så viktig. Det är sagor som handlar om de stora frågorna, helt enkelt. På ett sätt så att jag berördes som tjugoåring, som djupt sörjande tio år senare, som småbarnsmamma ytterligare tid efter det och nu i eftertankens djupa skog? hav? hed? rymd? Och det är därför jag citerar just det här stycket nu, för det är ju där jag är, mellan handling och handling. I ett skede av reflektion och omförhandling.

För jag vet ju på ett förnuftsplan att mycket av det jag hittills trott och gjort inte utgör grunden för ett långsiktigt hållbart liv, men det är lättare sagt än gjort att förändra och förändras. Särskilt det sista – förändras. Gå med på paradigmskifte och perspektivförskjutning.

Men jag är på väg. Små steg framåt och ibland ett stort kliv. Så får jag backa ett tag och satsa på ett nytt hopp framåt. Vila där en stund, för att ladda på nytt. Framåt och framåt, förresten, vad jag menar är att jag närmar mig något. Ett stadium, ett sätt att förhålla mig till tillvaron som är långsiktigt hållbart.

Och då behöver jag stora, vackra, berusande, starka bilder inombords som lockar mig närmare, som får mig att orka att ifrågasätta, söka, gräva, öva. Här är en av dem. Orden är vackra. Bilden är stark.

And though I came to forget or regret all I have ever done, yet would I remember that once I saw the dragons aloft on the wind at sunset above the western isles and I would be content.

Det här citatet från samma bok har jag återkommit till under trettio år eller mer. Jag har funderat vad jag själv har för bild som jag kan ta fram och hämta kraft från. När jag såg Rolling Stones på Knebworth när jag var 15 år? Eller fick Bryan Ferrys autograf? Eller när Ian Hunter sa ”Nice glasses” om mina enorma, gröna brillor en eftermiddag i Brunnsparken i Örebro när han spelat en märklig konsert utomhus och John Cale var förband i läkarrock? Eller någon av alla gånger jag hållt mina barn nära och jag stannat i känslan just där och då? Jo, där närmar jag mig något. Rätt sorts horisonter är bra också. Även utan magnifika drakar som majestätiskt tumlar i luftrummet medan solen blänker i fjäll, klor och smala ögon.

 

IMG_0313

And I will be content.

 

 

"Steglitsan" och "Twin Peaks" – guider till det undermedvetna

steglitsan1 steglitsan2

För 25 år sedan gick ”Twin Peaks” på TV. Jag såg varje avsnitt. På natten som sedan följde fortsatte historien i mina drömmar. Fast då var ju jag med och de människor som var betydelsefulla, oavsett jag om jag i vaket tillstånd tillskrev de den betydelsen eller inte. När jag la mig till rätta i sängen visste jag att nu var jag på väg. In i en förtrollad värld, in i en värld där jag skulle bli varse sådant jag i vaket tillstånd inte förstått och vetat. Eller bara in i en hisnande berättelse.

Nu, när jag intensivt läst ”Steglitsan” av Donna Tarrt så händer samma sak igen. Det undermedvetna triggas och drömmarna spinner loss. Att jag har varit på en mycket lugn plats och i ensamhet bidrar väl till att bilder och tankespår får helt fritt spelrum, verkligheten har inte varit så påtaglig. (Det är väl också därför man ska ut och resa ensam då och då, men det får jag skriva mer om en annan gång.)

Jag har skrivit mycket om att det är viktigt att läsa. Och, ja, läsandet i sig är viktigt. För att man ska kunna förstå andra människor, för att kunna se sig själv och inte bara säga ”det ÄR så här”, ”människor ÄR så här”, det handlar om att bygga tolerans och så vidare. MEN. Det finns vissa böcker, vissa bilder, vissa filmer, vissa konstverk, vissa TV-serier som gör mer än så. Som förser oss med symboler, myter och  bilder, så att vi kommer neråt, bakom våra stela vardagstankar och förstår oss själva och andra på en nivå som är större och närmare sanningen.

Donna Tarrt får avsluta:

Fast var är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annan sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?

En stor sorg och något som jag bara börja förstå: vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att välja det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Och vad menade jag med att välja just det citatet? Ingen aning. Det var vackert. Det slog an en sträng just då, när jag satt i sängen efter att ha sovit 13 timmar med massor av äventyr. När jag satt där i tystnad, i ensamhet. Nära något.

Dags för de tio böckerna. Del 1.

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Livlinor och toalettsitsar

lurar

”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.

Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.

I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.

Verifierad av MonsterInsights