samtiden - Issadissas blogg

Och citaten avslöjar mig #blogg100 dag 47/1

When I was young, I had to choose between the life of being and the life of doing. And I lept at the latter like at trout to a fly. But each deed you do, each act binds you to itself and its consequences, and makes you act again and yet again. Then very seldom you come upon a space, a time like this, between act and act, when you may stop and simply be. Or wonder who, after all, you are.

Från ”The Farthest Shore”, den tredje boken i Ursula K LeGuins bokserie om Earthsea. Fantasy, säger en del att det här är. Jag vet inte om genretillhörigheten är så viktig. Det är sagor som handlar om de stora frågorna, helt enkelt. På ett sätt så att jag berördes som tjugoåring, som djupt sörjande tio år senare, som småbarnsmamma ytterligare tid efter det och nu i eftertankens djupa skog? hav? hed? rymd? Och det är därför jag citerar just det här stycket nu, för det är ju där jag är, mellan handling och handling. I ett skede av reflektion och omförhandling.

För jag vet ju på ett förnuftsplan att mycket av det jag hittills trott och gjort inte utgör grunden för ett långsiktigt hållbart liv, men det är lättare sagt än gjort att förändra och förändras. Särskilt det sista – förändras. Gå med på paradigmskifte och perspektivförskjutning.

Men jag är på väg. Små steg framåt och ibland ett stort kliv. Så får jag backa ett tag och satsa på ett nytt hopp framåt. Vila där en stund, för att ladda på nytt. Framåt och framåt, förresten, vad jag menar är att jag närmar mig något. Ett stadium, ett sätt att förhålla mig till tillvaron som är långsiktigt hållbart.

Och då behöver jag stora, vackra, berusande, starka bilder inombords som lockar mig närmare, som får mig att orka att ifrågasätta, söka, gräva, öva. Här är en av dem. Orden är vackra. Bilden är stark.

And though I came to forget or regret all I have ever done, yet would I remember that once I saw the dragons aloft on the wind at sunset above the western isles and I would be content.

Det här citatet från samma bok har jag återkommit till under trettio år eller mer. Jag har funderat vad jag själv har för bild som jag kan ta fram och hämta kraft från. När jag såg Rolling Stones på Knebworth när jag var 15 år? Eller fick Bryan Ferrys autograf? Eller när Ian Hunter sa ”Nice glasses” om mina enorma, gröna brillor en eftermiddag i Brunnsparken i Örebro när han spelat en märklig konsert utomhus och John Cale var förband i läkarrock? Eller någon av alla gånger jag hållt mina barn nära och jag stannat i känslan just där och då? Jo, där närmar jag mig något. Rätt sorts horisonter är bra också. Även utan magnifika drakar som majestätiskt tumlar i luftrummet medan solen blänker i fjäll, klor och smala ögon.

(Jag tror verkligen att jag då, för ett knappt år sedan började tro på ett liv som frisk. )

Optimism är vår moraliska plikt #blogg100 dag 46/4

(Jaja, det här inlägget gäller inte utmattningen och tillfrisknandet direkt, men den speglar de tankar som har satts igång extra mycket den här tiden i min process. Tankar som handlar om arbete.)

….är ett citat som tillskrivs Karl Popper. Skriver Nicklas Lundblad i en väldigt bra artikel om arbete, jobb, robotisering, digitalisering och framtiden. Ett citat för att locka dig till artikeln:

Den som förväxlar jobb med arbete riskerar att predika att en värld utan arbete vore bättre för alla, att ingen egentligen vill arbeta och att allt arbete är meningslöst. Det är en värld som varken är eftersträvansvärd eller hållbar. Arbete, inte jobb, är det som gör oss till människor och skapar mening. Visst kan det finnas meningslösa jobb, men det betyder inte att allt arbete är meningslöst.

Lysande. För oh! vad jag arbetar med min blogg men något jobb, det är det ju inte. Jag får ju inte betalt. Jag har inga fikaraster, inga skyldigheter eller förmåner, inga utvecklingssamtal eller kick-offer. Men det är ett arbete som ger mening åt mitt liv.

Det här kommer jag att skriva mer om. Det är ju knappt tjugo inlägg kvar till målgång i blogg100, så jag ska väl försöka att komma med så intressanta inlägg som möjligt. Jag tror att jag gör en lista för att hjälpa mig själv i mål. Sagt och gjort. Förvänta dig det här:

1. skolan idag – vilken framtid utbildar den barnen för?

2. den långsamma våren

3. naturens närvaro och hämnd i skandinaviska dramathrillers, trenden blir tydligare

4. grönkålens framtid och andra matspaningar

Ja. Ungefär så.

Gör du inget, finns du inte #blogg100 dag 45/4

(Här är jag på det som verkligen varit ett viktigt steg – att inse vad vila är. Under 2015 hösten kom jag att lära mig mer. Och nu, 2016 ska jag fortsätta praktisera det jag lärt.)

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

Är du frisk nu då? #blogg100 dag 45/2

(Nu börjar processen när allt verkligen vänder på allvar. Stressmottagningen – halleluja. Det kan jag skriva nu 2016 när jag äntligen är frisk.)

Hur går det med utmattningen, då??

Om nu någon är intresserad. Jag kör ändå.

Jodå. Nu jobbar jag heltid igen. Efter några bakslag. Som kommer smygande som en Gollum om natten. Någonstans har jag varit medveten om att det närmat sig, bakslaget alltså, men jag har inte velat lyssna och kika och känna ordentligt. Jag har hoppats att ”det ska gå över”. För ibland gör det ju faktiskt det. Något i tillvaron rätar på sig och väger upp det som är rörigt och stressigt på andra håll. Balansen kan bibehållas.

Just nu har det rätat upp sig på viktiga områden. Jag har fått bekräftat från viktigt håll att jag är en människa som är värd att rehabiliteras, jag är alltså inte färdig för sophögen. På 90-talet talades det mycket om ”tillitsbrist-sjukdomar”, särskilt när det pratades om stressrelaterade och psykosomatiska åkommor. Jag tycker att det är ett intressant begrepp. För när jag har tappat taget har jag också tappat tilliten. Och när man tappar tilliten till människor, till systemet och till sig själv då är det inte lätt att häva sig upp av egen kraft.

Jag har skrivit en hel del om de rädda och världsfrånvända doktorerna som jag själv och andra utmattade fått träffa (här och här) och det är inga möten som gör att tilliten ökar och vi blir friskare. Men nu har jag till sist fått komma till Stressmottagningen på bedömningssamtal och på en vecka återfick jag tilliten och tron på systemet. Jag blev sedd, jag blev lyssnad på, jag behandlades som en fullvärdig människa, jag fick bekräftelse på att jag är värd att få den sista knuffen fram till ett långsiktigt hållbart liv.

Och. Nej. Det är inte bara vården som har visat sig från en bättre sida. Men resten får vi ta vid ett senare tillfälle. Jag kan bara poängtera att det handlar om tillit på många områden.

Att kriga mot adrenalinet #blogg100 dag 44/1

(Nu, april 2016 kan jag skriva under på nästan allt jag skrev här. Förutom att jag är tillbaka till Yoga Nidra och har ”glömt” bort att meditera. Det här blev en påminnelse till mig själv.)

Vi som varit där i utmattningen vet, eller bör veta att vi tidigare fört ett liv som inte var hållbart i längden. Vi måste lägga till, dra ifrån och skärskåda. Allt. Även det som är heligast för oss.

När jag kom upp från den totala utmattningen, då när jag bara låg i sängen, möjligen förflyttade mig till soffan för att där sköljas över av avsnitt efter avsnitt av ”Breaking Bad” och ”House of Cards”, så välkomnade jag adrenalinet. Å, vad det var härligt att känna ruschen igen, hjärtat som gick på högvarv, värmen i huden, idéerna som rasade genom hjärnan, känslan av att kunna gå och cykla hur långt som helst.

Men, har jag förstått, det är inte dit jag ska. Adrenalinet i sig är inget mål. Det känns häftigt just då. Men sedan kommer ju dippen, tröttheten, utmattningen som återvänder. Det är helt enkelt inte ett stabilt tillstånd. Ingenting att lita på.

För att komma ner i spänningsnivå i kroppen så har jag ju praktiserat Yoga Nidra väldigt mycket. Det är ett bra sätt att stänga ute intryck, gå in i kroppen och genom ”order” landa och slappna av. När jag lyckas slappna av ordentligt belönas jag dessutom med en honungssmakande, leende känsla i kroppen.

Men nu, när jag är mycket närmare en hållbar livsstil känns Zen-meditationen som jag lärde mig för ett drygt år sedan, så mycket bättre. Jag sätter mig på en kudde, stirrar in i väggen, ställer in 21 minuter på mobilens timer och börjar räkna mina andetag till tio. Så börjar jag om igen. De första tio minuterna tumlar idéerna och tankarna runt i huvudet, listorna fylls på och jag gör mentala noteringar om saker jag ska göra och anteckna. Sedan börjar jag långsamt bli vit i huvudet. Som om jag suddar.

Jag har märkt att om jag tänker på vissa bilder, vissa platser så är det mycket lättare att hitta ”vitheten” i huvudet. Jag fiskade fram en bild i minnesbanken från mitt bildbyråförflutna – en bild från Kyoto som Björn Keller fotograferat. En bild på en sten och runt stenen krattade vågor i det fina gruset. I tanken följer jag mönstret i gruset. Jag andas och räknar. Tanken spårar i gruset och följer stenen. Jag andas och räknar. Och vitheten, frånvaron av inspirerande, störande tankar, frånvaron av starka känslor närmar sig, infinner sig.

Och som sagt. Vissa dagar är det tråkigt som tusan att meditera. Vissa dagar landar jag inte alls. Men de dagarna blir färre och färre. För när det gäller meditation så ger övning färdighet.

* Det här är inte Björn Kellers bild. Den är hämtad från Pinterest och vem som har upphovsrätten till bilden är extremt oklart. Jag letade på Linkimages sajt, bildbyrån som säljer den tillfälliga användningsrätten till Kellers bilder, men hittade inte DEN bilden som jag har i huvudet.

Utmattningssyndrom, vår tids farsot? #blogg100 dag 43/3

(Nu, 2016 blir jag stolt över mig själv från 2015. För här visste jag redan någonting som jag sedan skulle få bekräftat på Stressmottagningens program – det är mycket lättare att bli utmattad om en inte lever enligt sin inre kompass. Det krävs inte mindre än en rejäl internrevision för att börja leva i ”värderad riktning” som de benämner det på Stressmottagningen. Och en sådan känns. Ouch!)

Jag har varit på det förut, att utmattningssyndrom i många fall kan ses som en existentiell kris. Jag tänker på att det handlar om en tydlig signal om att det liv vi levt hittills inte går att fortsätta. Vi som råkar ut för utmattningen måste sätta hela vårt liv under lupp. Det är inget som görs på en kafferast. Det är dessutom inte lätt. Det gör ont att sätta strålkastaren på allt. På ALLT.

Det finns ju de lätta ställena att titta på först. I vissa fall är det jobbet som är så solklart boven, i andra fall är det någon anhörig som tar all energi. ”Lätta” här betyder att de är uppenbara, men det betyder inte alls att de är lätta att åtgärda.

Men det räcker ju inte med att leta på de lätta ställena. För det handlar om hela livet. Tyvärr. Inte mindre än så. Även om det är en sjuk anhörig, en ohållbar arbetssituation, en kronisk sjukdom. en köksrenovering som fått oss på fall så är det summan av många saker som fått oss att trilla över gränsen, som fått vår kropp att skrika ”Stopp!!!!!!”.

Jag vet för egen del att det finns vissa entiteter i mitt liv som jag håller för okränkbara och definitivt inte möjliga att ifrågasätta som jag måste, måste sätta under lupp. Det handlar om föreställningar om mig själv och om livet. Föreställningar som utgör själva fundamenten för det som jag anser utgöra tillvaron och ett värdigt liv.

Flummade jag loss nu? Blev jag väldigt otydlig? Ja, jag vet. För det här är jobbigt. Det kan till exempel handla om att jag ser jobbet som centralt för mitt liv, mitt värde, min existens. Jag har försökt förhandla med mig själv några gånger i livet, tagit snedsteg och avsteg men ändå återkommit till att definiera mig mycket genom jobbet. Och nu när jag inte klarar av att prestera, vad är jag då? Hur bygger jag mitt jag då?

När jag varit som tröttast har jag inte räckt till för någon. Inte för mina barn, inte för mina bästa vänner, inte för min mamma. Och har jag inte kunnat hjälpa eller serva eller stötta någon annan eller underlätta för någon, vem är jag då? Har jag då något existensberättigande?

Vad ska världen med denna människospillra till? Till slut kokas det ner till den frågan.

Jag antar att vi alla borde ställa oss den här frågan. Gärna långt innan vi dör så att vi gör något vettigt med den tid vi lever och med de insikter och kunskaper vi samlar på oss under åren. Men jag vet hur lätt det är att låta andra definiera vårt värde och hur lätt det är att vi själva bygger upp murar av prestationer och prylar och aktiviteter så att den där jobbiga, pockande frågan inte tar sig fram. Ett bullrande socialt liv, adrenalinkickar via träning och äventyr, mycket mat och alkohol är också bra sätt att hålla det existentiella tvivlet på avstånd.

Vad var det hon sa, Francoise Sagan? Jo:

Rikedom ger inget skydd mot olyckor, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.

Ja. Det gråts i Jaguarer och Audis och Ferrarris och i bussar och på tunnelbanor, i både slitna och nyrenoverade badrum. Bäst vore ju om det inte gräts så mycket.

Att jobba ihjäl sig eller överleva klokt #blogg100 dag 43/1

(Nu har det blivit våren 2015. Jag jobbar deltid igen och är sjukskriven till viss del. Försöker förstå. Försöker bli frisk, men uppenbarligen har inte det jag hållit på med hittills varit tillräckligt verksamt. Jag börjar ställa in mig på ett lågenergiliv med återkommande bakslag.)

För någon vecka sedan var den absolut mest lästa artikeln på de-som-tycker-om-pengar-och-makts favoritsajt Veckans Affärer den artikel där Bodil Jönsson sa att nu är det dags att börja jobba två timmar om dagen.

Det är en väldigt rolig intervju där mycket ställs på huvudet av den klarsynta, klarspråkiga och orädda professorn. Hon hjälper oss att lyfta blicken och titta på vår samtid från ett nytt perspektiv. För det är ju så att produktiviteten har förändrats enormt – vi kan producera varor och vissa tjänster i en takt vi aldrig kunnat drömma om. Med allt mindre insats av mänsklig energi, fysisk eller mental. Samtidigt finns det ju vissa branscher som inte kan effektiviseras på samma sätt. Mänsklig vård och omsorg exempelvis.

Ändå använder vi oss ofta av gamla begrepp och tankemönster när vi pratar om vår samtid, om vårt arbetsliv och om framtiden. Arbete ska utföras åtta timmar per dag, till exempel. Helst sittande. Det är en föreställning som vi har svårt mentalt att frigöra oss ifrån.

Varför blir det nästan revolutionärt när någon ifrågasätter 8-timmarsnormen?

Jag tar några citat från artikeln:

Vi har ett samhälle som vilar på en uppställd norm om att arbeta, men samtidigt ser vi många arbetslösa. Vi människor är tänkande varelser som tycker om att göra saker. De som håller på 18 timmar per dygn med musik kallar vi arbetslösa.

… jag tror att kruxet ligger i att vi inte vet hur vi ska fördela våra resurser om vi inte längre gör det utifrån arbetet.

… sade till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är. Det var inget problem förr i tiden för människor som inte kunde sätta gränser, utan det gjorde omvärlden för dem. (Apropå stressrelaterad ohälsa).

Mina bästa idéer har aldrig kommit när jag har suttit vid skrivbordet, utan det har jag fått när jag har sprungit i naturen.

Möten har en positiv klang i det att människor samlas, men sanningen är att många sitter och tänker på annat under ett möte. Jag undrar varför man ens ska gå på möten om man inte andligen är där.

Sanna Lundell som skriver i Aftonbladet var en av dem som läste intervjun med Bodil Jönsson och som tänkte vidare. Det blev ett mycket intressant inlägg med titeln ”Vi håller på att jobba ihjäl oss.” Jag tar ett citat därifrån också:

I relation till hur produktiva vi har blivit sedan 1970-talet så är det ologiskt att vi fortsätter att arbeta våra åtta timmar om dagen, standard sedan 1901. Det är hög tid att vi gör en ordentlig etisk och moralisk inventering av varför vi värderar arbete högre än något annat. Det är arbetet som identifierar oss, som ger oss makt, som ger oss möjlighet till att uppleva egenvärde tror vi. Varför då? Varför är vi fortfarande så pumpade med lutherska ideal? Vem vinner egentligen på den här inställningen?

Med min egen utmattning i färskt minne så funderar jag mycket på de här frågorna. Och uppenbarligen är jag inte ensam.

Förresten – jag kommer att återkomma till det här med möten. Det kan ju vara det roligaste som finns. Eller så kan det vara något som stjäl både tid och energi. Jag kommer att fråga er, kära läsare om era bästa och sämsta möten och om era bästa tips för att alla möten ska bli de bästa!

Mårran eller Snusmumriken? Mer om ensamhet. #blogg100 dag 42/4

(Kan utmattningen ha mer personligheten att göra, frågar jag mig kring jul 2014. Jag börjar bli desperat eftersom jag inte blir frisk nog att leva och arbeta. Jag undersöker olika teorier för att försöka förstå mig själv och komma fram till KUREN.)

Det här med ensamhet skrivs och pratas det ju extra mycket om kring jul. Och som jag tyckt synd om människor som varit ensamma på jul. Både sådana som jag läst och hört om och så förstås människor som jag borde ha umgåtts med.

Men ensamhet är ju tudelat i högsta grad – det kan var det hemskaste man kan vara med om och det kan vara en absolut välsignelse. I mina tröttaste och svartaste stunder känner jag mig ekande ensam, vilka som än är i närheten. Och nu, när jag skriver det här har jag haft ett drygt dygn i välsignad ensamhet och ser fram emot ett dygn till i samma välsignade tillstånd. Jag njuter av att få bestämma själv över tiden och maten, jag låter tankarna fara iväg, tumla runt och kanske landa med något vettigt, uppiggande eller ingenting alls. Just nu är jag i Snusmumriken-ensamheten. Den självvalda, underbara. (Jag har skrivit om det här förut.)

Medan Mårran-ensamheten är hemsk. Den handlar bara om att vara utanför. Utanför allt – gemenskap, kärlek, sammanhang. Den ensamheten är grå, kall, avståndsgörande.

Det var en väldigt intressant artikel förra veckan i DN om hur kreativa människor fungerar. Rubriken var ”Kreativitet kräver mycket vila”. Jag vill inleda avslutningen med ett citat som i högsta grad anknyter till vad jag skrivit om idag:

Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna. Efter tät kontakt med kolleger och vänner kommer längre eller kortare stunder med totalt fokus på arbetsuppgiften.

Och så blir den definitiva avslutningen en bild på en tröja från Lookhuman. För ibland är det precis så det är. Och andra gånger vill mingel- och samtalslusten aldrig ta slut.

Hela hemmet består av ”calls to action” #blogg100 dag 42/2

(Trots allt behöll jag en viss humor när jag ändå var på väg in i ett bakslag, strax före jul 2014.)

Om någon inte har förstått det hittills så jobbar jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.

Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.

Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.

Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!

Jag slänger in handduken. Imorgon. #blogg100 dag 42/1

generationG — Vad generation G kännetecknas av.

(Ganska typiskt inlägg för den här tiden senhösten 2014, då jag jobbade heltid men inte kände mig i balans. Jag hade roligt men tärde på mina resurser.)

Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.

Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:

– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.

Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.

(Är du intresserad av att läsa om Katarina Graffmans otroligt intressanta insikter om Generation G, läs här)