Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

En sommar i TV-soffan och en lista över vad som då ska tittas på #blogg100 dag 97/1

Igår, den sista höstdagen den här sommaren passade det väldigt bra att ligga i soffan och klämma två avsnitt av ”Top of the Lake”. Det är kyligt och storslaget och nordiskt och ”Jägarna”-stämning och magnifikt på alla sätt. På andra sidan jordklotet dock, på Nya Zeeland. BBC-kvalitet och märkligt vindlande historia. Förresten – historier (plural). Så det får bli den första rekommendationen på listan över serier att ta sig an i sommar:

1. Top of the Lake

2. Derek, för att godheten alltid är störst och starkast. Och roligast när det är Ricky Gervais som berättar.

3. Orange is the New Black. Jaja, bara en ”must-see”.

4. Doctor Who. Vad är det här för serie egentligen? Den går inte att genrebestämma. En typisk brittisk långkörare där man lär känna karaktärerna utan och innan. Det vankas te och fula förorter. Samtidigt som Doktorn och hans följeslagare krigar överallt i hela universum och i alla tider. Vill du vara en geek är Doctor Who ett absolut måste. Så att du vet varför du behöver en tekanna i form av en blå telefonkur av den typen som man endast kan larma polisen från. Eller varför du måste veta vad en sonic screwdriver är.

5. Breaking Bad. Å, huga. Sanslöst beroendeframkallande. Krypande hemskt. Välgjort så in i bomben. Om Top of the Lake är blå, så är Breaking Bad rödorange.

6. Homeland. Då får du lära dig allt om manipulation. Kan vara bra att kunna i vissa nära relationer och i arbetslivet. Sanslöst spännande. Och så Carrie Mathison, denna besatta och briljanta människa som slåss med inre demoner och yttre fiender.

7. Suits. För skorna, ytan och gnistrande relationer.

Om några dagar tar jag mig an en långfilmslista också. Kan det vara något?

Spoiler alert! #blogg100 dag 96/2

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

De bästa filmerna på Netflix #blogg100 dag 96/1

(En del av de här filmerna finns säkert inte kvar på Netflix. Jag kommer med en uppdaterad lista. Den kommer definitivt INTE att innehålla ”Magic Mike XXL” – vilket sömnpiller! Utan Matthew McConaughey gick luften ur Magic Mike-idén.)

En lista som är extremt subjektiv.

Annars vore det väl inget roligt, eller hur?

Trots att jag är en riktigt duktig flicka och gör mina övningar som jag får på Stressmottagningen så får jag fortfarande ibland lättare oro av att inte vara till nytta. Som idag, när förkylningen återkommit och gör allting luddigt och rinnigt och hostigt. Så jag gav mig en uppgift – titta på filmer på Netflix för att sedan göra en lista.

Och sedan blev det mycket lättare att känna allmän lust inför dagen, koka kaffet, bre limpsmörgåsarna och sätta sig i soffhörnet med fjärrkontrollen och tittalångtbort-glasögonen. Till lunch äter jag nog glass.

Listan:

The Scapegoat
Å, så engelskt och romantiskt! Inte sentimentalt, bara välspelat, välmodulerat. Utomordentligt bra historia av mästarinnan Daphne du Maurier (titta på Hitchkocks ”Rebecca” litet senare). Moralisk feelgood på dimmiga gods och med tjänstefolk som ser allt och vill väl.
Almost Famous
Vilken rollista! Vilket tema! Bara underbart om rock’n’roll. Med Zooey från ”New Girl”, Frances från ”Fargo”, Philip från ”The Big Lebowski”. 70-tal, amerikanska Västkusten, groupies med underbara godisnamn. Roligt. Fjäderlätt.
Whip It
Har du undrat vad Roller Derby är? Se filmen och titta också in på en del av baksidan av USA, det småstadsinskränkta, begränsande. Där en liten, vilsen själ hittar sin ”tribe” och sin styrka. För alla tonåringar, oavsett kön och ålder, som inte riktigt passar in.
Be Kind Rewind
Nördig, nördigare, nördigast. Bara roligt, roligt, roligt. Jack Black i god form. Sanslös historia.
Kinky Boots
Tillbaka till England igen. Skofabrik som gått i familjens ägo i åratal. En stor kris. Kan fabriken räddas? Kanske med hjälp av extravaganta skodon till dragqueens? Kan det gå? Om hantverk, glitter, lack och massor av te.
An Education
Snyggt 60-tal. Brittiskt, brittiskt. Snyggt hantverk överallt. Sedelärande historia men en massa lagom omoral däremellan. Förpackat i snygg 60-talskostym och med hantverk, gediget som en sko från Church’s.
Bröllopskaos
I all denna samling av brittiska filmer och en och en annan amerikanske indie-film så måste jag bara rekommendera en fjäderlätt och extremt fransk komedi. Ohlala! Höjda ögonbryn och pastoral, fransk landsbygd. Gester, mimik och fransk feelgood som smakar lagrad Comté, frasiga croissanter och lättdrucket lantvin. (Få inte igång mig kring amerikansk feelgood, då stoppar jag inte. Nämn inte Lasse Hallström eller Lena Olin!)

Sju stycken är väl en alldeles lagom lista. Och har ni inte Netflix finns ju Plejmo, Viaplay eller videobutiken (än så länge).

Det här var ju mest lättsamma filmer – jag var visst på det humöret idag. Jag återkommer senare med litet tyngre artilleri. För de mer djupsinniga dagarna i oktober.

Varför simmar kvinnor? #blogg100 dag 95/3

När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.

Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.

I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.

Plejmo – världens fulaste sajt? #blogg100 dag 95/2

Nej, förresten. Det finns värre. Hemmasnickrade med texter skrivna i Comic Sans i rött på lila bakgrund. Men annars är den anskrämlig. Och jag tycker den är toppen!

Den funkar klockrent.
Den fula designen får mig att gilla både sajten och tjänsten. De har helt klart lagt pengarna på att göra en fungerande tjänst och låter designen kliva in i baksätet.
Samtidigt inser jag att fulheten kanske är väldigt uträknad. Eftersom alla call-to-action-knappar sitter på rätt ställen och det är lätt att hitta en film att se. Det är väldigt lätt att betala.

Så kan en slipsten dras år 2015.

Barmhärtighetsmord #blogg100 dag 95/1

Det är nyttigt att skratta. Pojken och Aktivisten sitter ofta i soffan och frustar på ett väldigt livsbejakande sätt. De gör det ju inte bara för att livet i allmänhet är så roande. Tyvärr. De tittar samtidigt på en skärm. Och då händer det att det är Felix recenserar som är igång och slaktar någon svensk film.

Eftersom jag också vill skratta lyssnar jag ibland. Tittar inte lika ofta. Men har väldigt, väldigt roligt.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=f_Q6LlC_Z9E&w=560&h=315]

Lördagsvälsignelse #blogg100 dag 94/2

bild(4) — Några inspel på inspirationsplanen

(Och kära läsare – som ni snart märker så är det här en drygt ett år gammal post. Från en vintrigare tid. Från en tid då vi ännu inte visste vem Furiosa var. Tänk bara!)

Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.

Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.

Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.

Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.

En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now” och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.

Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Det är rätt att göra uppror #blogg100 dag 93/2

Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix (eller på annan streamingtjänst. f.a.160601):

”V för Vendetta”

”Office Space” och

”We are legion”.

Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.

Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.

”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.

Det är i populärkulturen samtiden analyseras #blogg100 dag 93/1

Jag tycker alltså att Dagens Industri är en sjukt ointressant tidning som egentligen skriver om extremt intressanta ämnen. Eftersom vi lever i och är ekonomin och politiken. På samma sätt kan jag tycka att vissa delar av kulturredaktionernas produkter handlar om rätt saker, men på alldeles fel sätt.

Tur då att Lotta Olsson och Jenny Lindh finns. Båda dominerar i Dagens Nyheters Boklördag. Det finns ingen anledning att läsa något annat i kulturdelen. För de två har allmänbildning, finbildning, humor, populärkulturella insikter och vassa pennor.

Till exempel förklarade Jenny Lindh i förra lördagens DN vad ett ”easter egg” är. Och efter det behöver ingen anstränga sig att förklara bättre. Där satt den:

En (..) dold överraskning kallas för ”Easter egg” och finns i oräkneliga varianter i datorspel, på webbsajter och inuti helt vanliga ordbehandlare, gömd i mjukvaran av spexiga programmerare som gillar tanken på att träiga Wordprogram plötsligt förvandlas till blippande flipperspel med hjälp av ett fiffigt kommando. ”Easter eggs” kommer alltså från datorspelsvärlden, men begreppet har kommit att bli nördarnas samlingsnamn på gömda klurigheter inom all kultur, från filmernas cameor till Playboyomslagens dolda kaninöron.