Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.
Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.
Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.
Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.
Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.
Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.
